Meriter

Marklund, Bror Hjalmar, f 3 dec 1907 i Grundsunda, Vnl, d 18 juli 1977 i Funäsdalen (enl db för Kat, Sthlm). Föräldrar: bagaren Knut Hjalmar M o Beda Elisabet Persson. Snickarlärling i Umeå, snickargesäll i Tungelsta, Västerhaninge, Sth, elev vid Konsthögsk 29 sept 29–30 maj 34, studier i Frankrike, Tyskland o Italien 34—36, prof i teckn vid Konsthögsk 30 april 59–69. – LFrKA 53, Sergelpriset 65.

G 1) 21 juni 1935(–47) i Paris, Sv Sofia-förs, m Margit Eleonora Forsberg, f 4 maj 1910 i Sthlm, Kungsh, dtr till möbelsnickaren Johan Gunnar F o Judit Eleonora Pettersson samt senare omg Lindbärg; 2) 4 juni 1948(–77) i Sthlm, Hedv El, m skådespelerskan Gunborg (Gun) Margareta Robertson, f 3 maj 1917 där, ibid, dtr till dir Karl Joel R o Gunhild Martina Gunnarsson.

Biografi

Bror M växte upp som den äldste i en brödraskara på fem i en bagarfamilj i Husum nära Örnsköldsvik. 1918 upplevde tioåringen föräldrarnas plötsliga död i spanska sjukan, hemmets upplösning och brödraskarans utplacering "på socknen". Själv kom han till en bra familj i grannorten Gideå. Efter något år flyttades M till en faster i Boden och gick på kommunala mellanskolan, där han fick premium i teckning och allt flitigare började syssla med att skära gubbar i trä. Han sattes därför i snickarlära i Umeå och hade redan som tonåring bestämt sig för att bli skulptör. Uppbrottet från Norrland till Sthlm och den hägrande Konsthögskolan kändes därför lustbetonat, och några års slit som snickargesäll i Tungelsta syntes överkomliga inför inträdet i skulpturklassen i Sergelhuset under Milles' och Nils Sjögrens ledning. Banden med barn-och ungdomsårens norrländska miljö bröts aldrig, landskapet och folkkulturen i älvdalar och kustbyar med deras finska och samiska inslag, bygdekyrkornas snidade, färgglada altarskåp glömde M aldrig, och han tyckte sig återupprätta kontakten, då han senare i livet byggde sig en sommarateljé i Funäsdalen.

Akademitiden gav M stipendier och k medalj för hans aktstudier i Despiaus klassicistiska anda men även inspirerade av Johannes Collins verk, vilka också kom att bilda en kontrapunkt till minnesutställningen över M på Waldemarsudde hösten 1977. Jenny Lindstipendiet förde M 1934 till Paris och den radikala och mångstämmiga modernism, som förföljdes i Tyskland och Sovjet. Han upplevde också starkt den politiska situationen och kom att inta en radikal ståndpunkt. Man kan i hans fortsatta verk se en spegling härav.

Det första arbete som gjorde M mer allmänt känd var Thalia (1944), den frejdigt frodiga kvinnogestalten i Malmö stadsteaters foajé."Är hon inte härlig i sin fräcka frodighet – en symbol så god som någon för den rikt fantastiska lek som spelet bakom komedins och tragediens masker trots allt måste vara", skrev Ingmar Bergman (cit efter Wretholm). Den kom till mitt under arbetet med bronsportarna för Historiska museet, där M helt omarbetade de ursprungliga skisser med vilka han 1939 vunnit en tävling som utlysts av Eva Bonniers donationsnämnd; arbetet med portarna avslutades inte förrän 1952. Det var inte enda gången som M helt omarbetade sina först framlagda förslag; sådana förvandlingar hörde naturligt samman med hans arbetsmetod och livsrytm. Det gällde även flyktingmonumentet i Sibbarp, invigt 1947, liksom också den havande kvinnogestalt som han gjorde för Norrköpings stad och som väckte stor förargelse, utsattes för skadegörelse och måste skyddas inom museets murar. Alla tre motiven hade naturligt växt fram ur det bildmyller som drog fram över portarna. Kvinnan, frodigt fruktbar, och den monumentala fallosbilden i Sibbarp återkommer i porthalvornas handtag. – Så kan M:s verk verifiera hans uttalande att han egentligen bara arbetat med tre motiv under hela sin skapande verksamhet, den fruktbara kvinnogestalten, den väldige i motvind och gycklaren. "Omkring dem och deras betydelser har allting kretsat. ... Det varmt sensuella. Flyende–motstånd. Mänskliga åtbörder" (M 1971). De är alla – utom möjligen den stormpiskade gestalten – föregripna i portarnas bildskatt.

Portbildernas månggrenade rötter suger näring ur den bildvärld som mötte M i Paris och i Italiens museer 1934–35 och senare direkt efter kriget under en resa 1949. 1930-talets talrika internationella publikationer på konstområdet med alltmer förfinad tryckteknik för färgbilder med detaljer ur hela världens bildskatter hade i M en skarpögd och minnesgod iakttagare. Picassos Guernica, som ställdes ut på Liljevalchs 1939, gjorde ett starkt intryck, och portarnas motivmässiga idé växte fram under en period av nordisk frihetskänsla, född ur reaktionen mot nazistiskt tyranni. Mobergs Rid i natt och Eyvind Johnsons Krilon-serie gav en litterär klangbotten. Mer direkt betydelse för M hade bilderna i Gustaf Näsströms Forna dagars Sverige och Frans G Bengtssons Röde Orm, båda från 1941. Harry Martinson tillägnade M en dikt om Historiens portar.

Ännu när portarna var färdiggjutna, arbetade M vidare med ett tillsynes outsinligt flöde av växlande gestaltningar i tusch och blyerts. En del av dessa skisser skyndade han sig att överföra i ristning på ännu fria metallytor, framförallt på de färdiga bildfältens bakgrund. På så sätt knöts de båda porthalvorna än mer samman, uppdelningen av en hednisk och en kristen halva är endast motivmässig, Oden och Ansgar bildar var sin mittgrupp. Portarna fullbordades med en krönande mittgrupp och fyra fasadskulpturer, invigda 1960.

Stort uppseende väckte gruppen Mor och barn på Kanslihusets (nuv riksdagshotellets) gård, invigd 1956, som vid tävlingen 1947 av vinnaren fått titeln: Hon kommer från Möller. Opinionsyttringarna kring det färdiga verket gav eko ända in i riksdagen, där Axel Rubbestad menade att "vad som satts upp där ska väl föreställa en kvinna, men aldrig har jag sett ett fulare beläte. Kasta henne i strömmen" (cit efter Wretholm). M var känslig för sådana utfall, liksom han blev djupt nedstämd, när museichefen i Norrköping Aron Borelius 1953 uttryckligen rekommenderade staden att ställa M:s havande kvinna framför sjukhusets gynekologavdelning. 1930-talet hade upplevt polisingripandet mot Bror Hjorths utställning i Färg och form. M ansåg att Hjorth gjorde rätt som tog bort de upphetsande små grupperna från utställningen. Själv kunde han inte göra något motsvarande med de definitiva monumentalverken. Den glada mamman på Kanslihusets gård växte emellertid snabbt in i allas medvetande. Dess för samtiden så uppseendeväckande formgestaltning kan närmast förklaras som en nödvändig kontrast till gårdens omgivande klassiskt slutna cirkel. Samspelet mellan skulptur och arkitektur blir lika spänningsfyllt men samtidigt också harmoniskt som det mellan barockens festliga brunnsskulpturer och renässansens väldisciplinerade klassiska rum. För att nå denna verkan arbetade M med starka volymförskjutningar. I Kreativ dagbok har M skildrat detta i bunden form: "Jag byter ut tex barnets vänstra arm / emot min egen fysiska person, / identifierar mej med storleken / och känner de andra delarna runt omkring mig. / ... ett sätt att komma åt mäktiga förhållanden. / Jag befinner mej mitt ibland dem och är med om att ladda rum".

1959 efterträdde M Bror Hjorth som professor i teckning vid Konsthögskolan. Under tio år som lärare vann han stor uppskattning hos eleverna. Han gav dem stimulerande inblickar i och synpunkter på olika konstkulturer världen runt. De tog också starka intryck av M:s aldrig vilande penna, när han samlade sig till nästa stora arbete, Gestalt i storm. Litografiserierna kring skapandet av skulpturen blev en viktig inspirationskälla för flera elevkullar.

"Jag har sett en man gående på en havsstrand i stark motvind. Han tycktes ha bråttom men han kom endast fram med sega tänjda rörelser. Han gick nära förbi där jag stod. Han var VÄLDIG" (M 1971). Denna synbild blev utgångspunkten för M, när han skulle fullgöra ett uppdrag från 1960 för Trelleborgs Ångfartygs ab; resultatet var tänkt som gåva av bolaget till staden. Gestalt i storm arbetades fram under fyra år; man kan följa arbetet i lösa skisser och hela arbetsböcker. Skulpturen hade fötts ur de kämpande gestalterna på Historiska museets fasad från 1960. Den blev ibland helt abstrakt, mer eller mindre fast sammansatt av geometriska volymer, sedan alltmer förmänskligad. Det är spelet mellan dessa synsätt som ofta återkommer i M:s konstnärskap. Så blev också den senare versionen av Gestalt i storm utanför sv ambassaden i Moskva en strängare, mer abstrakt variant (1972).

Det tredje av sina huvudteman, gycklaren, karaktäriserar M också som "Mänskliga åtbörder". "Här känner jag mig fri inför det jag möter" (cit efter Larsson). Det fanns gycklare och lekare med i bronsportarnas medeltida folkmassor. Vid ett tillfälle tänkte M fylla kanslihusgården med en stor gycklarfigur. Motivet dök upp igen och förverkligades på Årsta torg (1961–66), då detta lilla centrum mot bakgrunden av biografen Forums konkretistiskt målade fasadmur fick rymma tre gycklargestalter och två klotformer. De har kommit att stå på en plats som planerades för ett byalags vitala samvaro men småningom lämnades tom och övergiven, till platsen först efter M:s död gavs nytt liv genom Forums ombyggnad, ett nog så ironiskt öde för en 1930-talets optimistiska dröm. Men gycklarna levde vidare som motiv för M. Han upplevde tidvis sig själv som en gycklargestalt, han var en de livliga gesternas man.

Det var också i en anda av ironi och överlägset hångrin mot marknadskrafter och optimala resultat- och vinstökningar som gycklarna spelade sitt spel på ena halvan av portarna till SE-bankens stora kontor vid Sergels torg (1967). När M fick beställningen, hade han just mottagit Sergelpriset. På platsen för Sergels gamla ateljé, förintad av kommersialismens centrum, låg beställarens palats. Sju gycklargestalter i olika format är omgivna av utslängda sifferserier, som tycks illustrera en börskrasch eller bygga upp ett ornamentalt men meningslöst gallerverksmönster. M låter sina gycklare förmedla sin respektlöshet för penningen och kommersen. En efterlämnad arbetsbok kretsar helt kring gycklarmotivet och har ingående analyserats av Håkan Larsson 1982. På samma sätt kom den enskilda humanistens attack mot byråkrati och mot religionens uttolkare att bli en inspirationskälla för M, när han gjorde dräkter och scenrum till Strindbergs Mäster Olof i Alf Sjöbergs uppsättning på Dramaten 1972. De många rollfigurerna visualiserade M i små uttrycksfulla skulpturer, som också visades på en utställning i Paris två år senare.

M:s sista verk blev en skulptur för platsen framför det nya biomedicinska centret i Uppsala. Skulpturen stod på plats men inte fullt färdig när bygget invigdes i juni 1977, en månad före M:s död. Skulpturen söker spegla DNA-molekylens spiralformade mönster och fogar därtill en del av M:s skisser av sprängda former i geometriska variationer.

M tillhörde de konstnärer som helt gick upp i sitt arbete och relaterade alla upplevelser och intryck till vad han hade att gestalta. Han blev också en av de stora sv skulptörerna; själv ville han kalla sig bildhuggare. Han arbetade aldrig på rutin utan tog seriöst och oerhört intensivt fatt på varje uppgift han fick, eller själv ställde sig inför. Hans arbetsmetoder avsatte ett skiftande och rikt material i teckningar och skisser av olika slag. Produktionen omfattade huvudsakligen verk i offentlig miljö; uppdragen blev många, över ett tjugutal under 40 verksamma år, flera av dem stora och krävande och därför i arbete under lång tid.

M testamenterade huvuddelen av sin efterlämnade produktion, arbetsmaterial och verktyg till ett särskilt museum i Örnsköldsvik, några mil från födelsebyn. Det kunde invigas tre år efter hans död (1980). I föreskrifterna för museet uttrycktes en önskan att en av hans många gycklarfigurer skulle placeras utanför museibyggnaden.

Även M:s bror Oskar William M (f 1912) har varit verksam som skulptör. Efter utbildning till möbelsnickare studerade han i början av 1940-talet vid Konsthögskolan i Sthlm. William M har utfört en rad ofta kantigt uttrycksfulla arbeten i trä med motiv från samernas liv och kultur. En annan viktig motivkrets har varit arbetarskildringar, t ex Timmerflottare, för telegrafhuset i Sollefteå och Träarbetare, för LO-skolan på Runö.

Författare

Åke Meyerson

Arkivuppgifter

M:s efterlämnade arbetsmaterial i ett särsk annex till Örnsköldsviks museum (jfr ovan); Arbetsbok ang SE-bankens portar, Sthlm, i Arkiv för dekorativ konst, LU.

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: "Hon kommer från Möller." Bror Marklund kommenterar sin nya Kanslihus-skulptur (Konstrevy, årg 32, 1956, Sthlm, 4:o, s 61-67). – Jag sträcker ut min hand – (O Billgren ... [mfl,] Kreativ dagbok, Sthlm 1971, s 38–53).

Källor och litteratur

Källor o litt: ED:s konseljakter 30 april 1959, nr 3, RA; H Larsson, Det personliga uttalandet (seminarieuppsats, LU, ht 1982); K M0ller-Nielsen, B M. Skulptur till biomedicinskt centrum i Uppsala (otr uppsats i konstvetensk, StU, vt 1981); dens, Omkr B M:s akademitid (otr uppsats, StU, vt 1982).

K A Arvidsson, Konstens hus i Karlskoga (Konstrevy 1954, nr 2); E Asklund, Årsta i centrum (1966); E Högestätt o M Stensman, B M "Min arbetsplats" (Malmö konsthall, Katalog 12, 1976); B Lindwall, Den unge M (utställn:kat, Waldemarsudde, 1977); N Lindhagen, Gestalt i storm. Kring en skulptur (utställn:kat, Malmö museum, 1964); A Meyerson, Historiens portar (Morgontidn 14 dec 1952); dens, Bakom portarna (Konstrevy 1953, nr 1); dens, Konstkrönika (Morgontidn 15 mars 1956); C A Moberg, B M:s teckn:ar på papper o portar (Paletten 1953, nr 1); [B Nyblom, sign] Malice, Bildhuggaren minns (DN 29 dec 1956); A Sjöberg, Spel med lera (utställn:kat, Gummesons, 1972); B Thordeman, B M:s bronsportar (Bilden på muren. Tidskr för konstvetensk 1965); E Wretholm, B M (SAK:s publ 82, 1973).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Bror H Marklund, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/9113, Svenskt biografiskt lexikon (art av Åke Meyerson), hämtad 2024-04-18.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:9113
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Bror H Marklund, urn:sbl:9113, Svenskt biografiskt lexikon (art av Åke Meyerson), hämtad 2024-04-18.