Meriter

Mathias Kettilmundsson, d 11 maj 1326 i Finland. Föräldrar: riddaren Kettilmund o möjligen en dotter till Birger jarls illegitime son Gregers (bd 16, s 265). Nämnes tidigast 1299, riddare trol vid konung Birgers kröning 2 dec 02, ledamot av hertigarna Eriks o Valdemars råd senast 11 juni 07, hertiginnorna Ingeborgs drots senast 27 juni 18, därjämte capitaneus Sveciae (rikshövitsman) senast 21 mars o ännu 12 juni 19, nämnes som konung Magnus' drots 8 juli–20 okt så men endast som riksråd från 25 nov så, blev capitaneus finlandensis mellan 1 dec 23 o 30 aug 24.

G senast 1326 m Aleydis, d sannolikt tidigast 1329, trol syster till Otto Zwerin.

Biografi

M:s ovanliga patronymikon tyder på att han var son till den ende i brevmaterialet förekommande stormannen med namnet Kettilmund. Denne nämnes med titeln dominus bland de 24 vittnena i ett salubrev av konung Magnus "ladulås" till Sko kloster 1276. Kettilmunds vapen är inte känt. 1306–12 använde M sigill med samma vapen som Birger jarls illegitime son Gregers och dennes ättlingar (bd 16, s 265 f), tre gånger styckad sköld, varför han förmodats ha varit dotterson till Gregers. Denna förmodan har ansetts styrkt av att han 1308 i ett testamente av en dennes släkt närstående person fick samma legat som Gregers' ende då kvarlevande son och den sistnämndes båda brorsöner. 1315–22 beseglade M i stället med tre ginbalksvis ordnade rosor.

En rad episoder i M:s liv är uteslutande kända genom Erikskrönikan, vilket ansetts tyda på att han haft med dess tillkomst att göra. Han skall enligt denna källa ha utmärkt sig vid försvaret mot ryssarna av den nyanlagda sv borgen Landskrona i Ingermanland 1300, förgäves utmanat deras anförare till envig och företagit ett härjningståg söderut. M:s fortsatta liv kom att domineras av hans relationer till konung Birgers bror hertig Erik och motsatsförhållandet mellan denne och Birger. M skall enligt Erikskrönikan ha varit bland hertig Eriks följeslagare på dennes resa till Oslo för att fira jul hos den norske konungen 1302. Senare skall han ha retat konung Birger genom sin överlägsenhet i torneringar, och efter inbördeskrigets utbrott skall han 1304 som anhängare till hertigen ha överrumplat och tillfångatagit åtta av Birgers riddare vid Gullspångsälven på gränsen mellan Västergötland och Värmland. Att M tillhörde hertig Eriks anhängare styrks av att han var den ene av dennes och brodern hertig Valdemars båda löftesmän enligt förlikningstraktaten mellan dem och konung Birger 1305.

Då hertigarna 1306 tillfångatagit konungen, skall ledningen av belägringen av Sthlms slott enligt Erikskrönikan ha anförtrotts M, och hans besegling av ett brev följande år visar, att han nu räknades till hertigarnas råd. Som medlem av detta nämnes han också i brev från 1308, vars äkthet dock betvivlats (Beckman 1953, s 144), och 1312. Den i litteraturen spridda uppfattningen, att M skulle ha varit svärson till hertigarnas drots Abjörn Sixtensson (Sparre av Tofta), torde emellertid vara en feltolkning av ett brev, som han utfärdat såsom en av dennes testamentsexekutörer (Liljeholm). Under försvaret mot den danske konungens krigståg mot Sverige 1309 skall han enligt Erikskrönikan ha fört hertig Eriks huvudbaner i striden vid Svämb i Östergötland, varvid hans häst snubblade på en sten, så att banerstången brast. 1314 uppträder M i Kolding på Jylland främst bland hertig Eriks löftesmän i en traktat med den danske konungen.

Genom det av Birger fängslade hertigarnas 18 januari 1318 daterade testamente blev M den främste bland de fem världsliga stormän som jämte tre biskopar utsågs till dettas exekutorer. Det blev upptakten till att han blev en av de främsta aktörerna i den fortsatta händelseutvecklingen. Erikskrönikan uppger, att M vid budet om hertigarnas fängslande samlade västgötarna till uppror mot konungen samtidigt som andra hertiganhängare samlade smålänningarna respektive upplänningarna. Redan 31 jan har han enligt 1600-talsexcerpter ur ett numera förlorat brev tillsammans med en annan av hertigarnas anhängare kunnat överlåta Birgers anhängare Knut Jonssons (Aspenäsätten) konfiskerade gods till dennes hertigtrogne svärson Bo Nilsson (Natt och Dag). Bekräftelse på sin ställning som hertigarnas mycket unga änkors främste förtroendeman skall han enligt Erikskrönikan ha fått på ett möte i Skara vid midsommartiden, där deras råd skall ha valt honom till drots och "förman". Uppgiften om M:s val till drots torde vara riktig, eftersom han namnes som sådan första gången i ett brev av den 27 juni, men som "capitaneus Sveciae" kan han beläggas först i den ratifikation av höstens stilleståndsfördrag som anses ha tillkommit på ett möte i Sthlm 21 mars 1319. Erikskrönikan uppger, att han hösten 1318 ledde det sv krigståget till Skåne och dömde konung Birgers drots Johan Brunkow (bd 6) samt tre andra av dennes anhängare till döden. Enligt en version av samma källa skall M – sannolikt våren 1319 – ha företagit en expedition till Gotland, dit Birger och hans gemål flytt. Vid hans ankomst hade visserligen kungaparet begivit sig till Danmark, men öns befolkning hyllade nu den nya sv regimen. Vid kungavalet sommaren 1319 skall M enligt Erikskrönikan ha hållit den lille Magnus Eriksson i sin famn och föreslagit valet av honom.

Med kungavalet hade M:s capitaneusämbete upphört, och några månader senare avgick han även från drotsämbetet utan att detta kunnat tillfredsställande förklaras. Han kvarstod emellertid som riksråd och namnes i breven från de båda följande åren främst bland rådets världsliga ledamöter ända tills den förutnämnde Knut Jonsson 1322 uppträder som hans förste kände efterträdare som drots. Tidigare litteraturuppgifter om M:s agerande i konflikten mellan riksrådet och konungens moder (jfr bd 20, s 3) har påpekats vara otillräckligt grundade i källmaterialet (Berg; Mohlin, s 377). De sista åren av sitt liv var han hövitsman i Finland, varvid han kom i konflikt med staden Reval med anledning av avrättning av fyra personer där.

Den vid sidan av Erikskrönikan viktigaste källan för kunskapen om M är hans testamente (DS, nr 2601). Genom detta gjorde han stora donationer till samtliga sv domkyrkor och kloster, en rad uppräknade stormän samt tjänare. M framstår där som kolossalt förmögen med donationer av gods i framför allt mälarlandskapen och Östergötland men även i Västergötland och Finland, mer än 5000 mark penningar i kontanter, en rad guld- och silverföremål, 240 hermelinskinn, 320 mårdskinn, mer än 11 000 ekorrskinn och diverse skinnfodrade kläder. Sin gravplats valde han i dominikanklostret i Västerås, som därför genom testamentet fick 200 mark penningar, två tvättfat av silver och en altartavla av elfenben.

M är liksom de flesta bemärkta personligheter i vår äldre medeltids historia svårgripbar. Erikskrönikan ger trots sin utförlighet föga stoff för en karaktärsteckning, och glesheten i källnotiserna har trots Bj Beckmans omfattande undersökningar ej kunnat övervinnas. Särskilt under tiden närmast efter hertig Eriks död har han dock otvivelaktigt spelat en ledande roll i rikspolitikens centrum.

Författare

Hans Gillingstam

Arkivuppgifter

Tryckta arbeten

Källor och litteratur

Källor o litt: Genealogica 73, p 99, o 75, f45v, 59v o 587, J Peringskiölds diplomatarium E 102 a, f 388 o 389, RA. – I Andersson, Minne av Erikskrönikans författare (SAH 66, 1956–57, tr 1958), s 21, 39, 60–67, 84, 89, 97, 112, 136 f, 142 f, 149, 156 ff; E Anthoni, rec av Beckman, nedan a a 1953–54 (FHT 40, 1955, tr 1956); Bj Beckman, Matts Kät-tilmundsson (OoB 47, 1938); dens, Dödsdag o anniversariedag i Norden med särskild hänsyn till Uppsalakalendariet 1344 (KÅ 1939), s 133 f, 142, 144; dens, Till frågan om Matts Kättilmundssons härstamning (Namn o bygd, 32, 1944; tr 1944–45); dens, Matts Kättilmundssons finländska gårdar (FHT 1946); dens, Ett sfragistiskt fynd (HT 1949); dens, Matts Kättilmundsson o hans tid, 1–2 (1953-54), o där anf litt; dens, Till medeltidsgenealogiens metodik (1959); H B[er]g, Mattias (Mats) Kettilmundsson (Sv uppslagsbok, 19, 2. uppl, 1951); C Blom, Förbindelsedikten o de medeltida rimkrönikorna (1972), s 168 f, 174; Det medeltida Sverige, 1:2 o 4 (1974-84); DS 2-5 (1934-58); FMU 1 (1910); H Gillingstam, rec av Beckman, a a 1953-54 (PHT 1955); BE Hildebrand, Sv sigiller från medeltiden (1862–67); Kj Kumlien, Västerås till 1600-talets början (1971); dens, Historieskrivning o kungadöme i sv medeltid (1979), s 69, 71, 87, 89, 93, 107, 112, 115 f; J Liedgren, rec av Beckman, a a 1953–54 (HT 1957); AF Liljeholm, Till frågan om Sparre av Tofta- o Ulvätternas äldre hist (PHT 1958); S Lindroth, Sv lärdomshist. Medeltiden. Reformationstiden (1975); Kj-G Lundholm, rec av Blom, a a (HT 1973), s 252; A Mohlin, Kristoffer 11 av Danmark, 1 (1960), s 358 f, 366, 370, 374–78, 389, 393; G Paulsson, Annales Suecici medii aevi (1974); Registrum ecclesiee Aboensis eller Åbo domkyrkas svartbok (1890); ST 1 (1877); B Steck-zén, Birkarlar o lappar (1964); S Suvanto, Hoveds-mand: Finland (Kulturhist lex för nord medeltid, 7, 1962); Sv medeltidens rim-krönikor, 1 (1865); H Toldberg, Erikskrönikans omarbejdelse og fortsautelse (ANF 77, 1962), s 149 f 152 ff, 158 f, 167, 170, 175; L Wikström, Kungsholmen intill 1700-talets början (1975); H Yrwing, Gotlands medeltid (1978), s 39.

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Mathias Kettilmundsson, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/9162, Svenskt biografiskt lexikon (art av Hans Gillingstam), hämtad 2024-04-23.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:9162
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Mathias Kettilmundsson, urn:sbl:9162, Svenskt biografiskt lexikon (art av Hans Gillingstam), hämtad 2024-04-23.