Meriter

2 Mazér, Carl Peter, halvbror till M 1, f 9 mars 1807 i Sthlm, d 18 jan 1884 i Neapel, Italien. Föräldrar: grosshandl o fabrikören Jean Pierre M o Maria Charlotta Björkstrand. Elev vid FrKA 20-25, hos historiemålaren A J Gros i Paris 25, vistades i Italien 33-35 o från 79, i Sthlm 35-36, i Finland 37, i Ryssland 38-44 o 48–54, i Paris 45–47 (Arne), 54–56 o 76–78, verksam som konstnär o fotograf i Sthlm 56–76. – Ogift.

Biografi

M studerade 1820–25 vid konstakademin i Sthlm för G E Hasselgren och Per Krafft dy, deltog med teckningar efter antiker i dess utställningar 1822, 1824 och 1826 och uppmuntrades med en rad belöningar. Redan 1825 hade han följt fadern till Paris, där han var elev hos A J Gros. Han blev så småningom dennes medhjälpare och fick utföra undermålningen till flera av mästarens stora kompositioner. M influerades dock föga av Gros; han tog starkare intryck av Ingres' rena teckningsstil.

M skildrade gatustriderna under julirevolutionen 1830 i en rad teckningar och lär själv ha kämpat på barrikaderna. 1833 reste han till Italien, där han kopierade i museerna i Rom, Florens och Neapel. 1835 återvände han till Sthlm och slöt sig till kretsen kring C J L Almqvist. Han arbetade intensivt under knappt två år i Sverige och visade på akademins utställning 1836 tjugufem "original-portraiter, alla målade i olja", bl a av Almqvist, dennes lilla dotter Maria, skalden C A Nicander, konstnärerna C Wahlbom och A C Wetterling, kompositören A F Lindblad och norske violinisten Ole Bull. Publik och kritik var kallsinniga; endast kretsen kring Almqvist insåg M:s storhet. Almqvist själv skrev något år senare till M: "Det karakteristiska och träffande i din konst skall göra dig känd ... Du har säkert en stor konstnärsbana framför dig" (cit efter Magnusson). Publiken skrämdes av den grönaktigt likbleka ansiktsfärgen i porträtten; man frånkände honom då och lång tid framåt all koloristisk känsla.

Reaktionen bidrog till M:s beslut att lämna Sverige. I Italien hade han lärt känna två finländska studenter, C F Ahrenberg och F Numers, vilka redan då sökt locka honom till Hfors. Efter fiaskot med utställningen föll han för locktonerna och reste 1837 till Finland. Där fick han en rad beställningar som höll honom kvar i ett och ett halvt år. Bl a målade han Runebergs porträtt för Österbottens nation i Hfors' universitet.

Hösten 1838 for M emellertid vidare till S:t Petersburg. Hans drömmars mål var visserligen Paris, men han for till Ryssland för att – som han trodde – på kort tid samla ett så stort kapital som porträttör att han sedan kunde resa till Frankrike. Men Petersburg-societeten var intresserad enbart av berömda utländska storheter: "Jag kände genast, att Petersburg var för stort för mig", skrev M i sina självbiografiska anteckningar. Han var försedd med rekommendationsbrev från kronprins Oscar till sv sändebudet vid det kejserliga hovet, men det hade ingen effekt. "Den förödmjukande känslan av hur litet ett svenskt beskydd betyder för ryssarna, det må komma än så högt uppifrån, infann sig meddetsamma."

Sedan litografin blivit reproduktionsmetoden på modet, hade de sk voyages pittoresques – album med text och framför allt bilder från mer eller mindre exotiska delar av världen – blivit populärare än någonsin. M tänkte "resa omkring i landsorten, måla porträtt och teckna ... för att på så sätt åstadkomma ett album över Ryssland", av vilket han "med tiden kunde få någon inkomst", som kunde göra det möjligt för honom att återvända till Paris.

Så började för M en mångårig odyssé kors och tvärs genom det europeiska Ryssland. Han tecknade ständigt och har i de självbiografiska anteckningarna, som skulle utgöra råstoff för albumtexten, skildrat sina upplevelser i skiftande miljöer i Moskva och i landsorten, i guvernörspalats och på herrgårdar, på resor med diligenser, trojkor och volgapråmar. Han träffade alla slags människor och var blåögt omisstänksam i sitt umgänge med dem. De lånade pengar av honom, som de aldrig återlämnade, bestal honom och bedrog honom. För M som porträttmålare såg framtiden lovande ut men bara för en tid, ty han fick sällan fullt betalt för sitt arbete; ofta fick han ingenting alls.

I Moskva hade M träffat en rad kulturpersonligheter, bl a Gogol. Men den som kom att betyda mest var en godsägare Karsakoff, till vars gods Tarvassova M kunde dra sig undan prövningar och motgångar. Karsakoff hade omkr 1840 inrett ett daguerrotypilaboratorium, där M fick hjälpa till: "Denna nya uppfinning att åstadkomma bilder med ljusets hjälp hade livligt intresserat mig. Det mål jag sökt uppnå här i Ryssland hade jag genom de låntagare, vilka berövat mig det mesta av mitt arbetes frukter, långtifrån uppnått. Jag började fundera på att sätta en ny sträng på min båge. Genom att bredvid målningen också arbeta med daguerrotypi, trodde jag, att jag snabbare kunde uppnå det mål jag hade i sikte: att skapa ett litet kapital."

M hyrde en daguerrotypiateljé i Moskva, köpte utrustning från Paris och anställde en medhjälpare, som vid första tillfälle försvann med hela den dyrbara apparaturen. Efter ett halvår gjorde M polisanmälan utan resultat. Då tog han saken i egna händer. Av en tillfällighet fick han veta att tjuven satt upp fotoateljé i Astrakan. M for dit och fann honom som hedrad gäst hos guvernören, som hjälpt honom etablera sig som societetsfotograf. M lyckades inte återfå sin utrustning; han var utled på den – som han uppfattade det – allmänt utbredda ryska ohederligheten och korruptionen. Han återvände till Moskva och till vännen Karsakoffs gods. Där fick han veta att en släkting till denne blivit guvernör långt borta i Sibirien.

M beslöt sig för att resa dit för att utvidga motivkretsen för sin voyage pittoresque. Sibirien blev en överraskande upplevelse för honom: "Så snart man passerar Ural, börjar den sibiriska karaktären framträda. Man ser inte längre smutsiga, illa byggda och fattiga byar som i Ryssland. Överallt odlad mark, renlighet och trevnad. Olikheterna beror främst på de politiska förhållandena. I Sibirien är bonden fri och hans arbetes frukt blir hans egen tillhörighet ..... Dessutom har Sibiriens bönder ryktet om sig att vara de intelligentaste i tsarens rike. Men så är det också ett rent nöje att resa i Sibirien."

I Ryssland hade M tecknat landskap och miljöer, aristokrater, militärer, borgare och bönder, i ren Ingres-inspirerad stil utan påtaglig skuggning; han hade kommenterat motiven och antecknat färger på folkdräkter liksom tid och plats för arbete. I Sibirien fortsatte M att teckna lika flitigt men i snabbare, ofta mera skissartad stil. Han tecknade landskap och bondgårdar, gruvor och handelsplatser och människor av en mängd olika raser. Under åren 1849–51 förde resorna honom genom hela det väldiga landet ända till rysk-kinesiska gränsen och in i Mongoliet. Han lärde känna de landsförvista dekabristerna, revolutionärerna från 1820-talets Ryssland: "Jag har tillbringat många angenäma stunder bland dem, och tack vare dem blev min vistelse i Sibirien mycket intressant."

Den nästan chockartade kontakten med östasiatisk kultur och intryck framför allt av kinesisk konst kom M att radikalt förändra sin inställning till verkligheten. Han övergav det västerländska centralperspektivet och närmade sig det östasiatiska sättet att teckna. Han var fascinerad av arkitekturen i de mongoliska städerna, strövade nyfiket överallt och betraktades med stegrad irritation och misstänksamhet av befolkningen utan att låta sig störas. – 1851 var M tillbaka i Moskva för att nästan genast på nytt resa ut, denna gång till Ukraina, Krim och Kaukasus, ständigt lika flitigt tecknande landskap, folktyper, militärmanövrer och fältläger.

Efter tre år hade M äntligen samlat ett så stort kapital att han vågade förverkliga sin sjutton år gamla dröm att fara till Paris. Där ämnade han bearbeta sitt ryska och asiatiska studiematerial och förhandla om utgivandet av sin voyage pittoresque. Framför allt utarbetade han sina skisser från Mongoliet till omsorgsfulla, detaljerade, starkt skuggade och plastiska kompositioner, där det österländska perspektivet blev påfallande. Men han utförde också en rad målningar med mongoliska och kinesiska motiv; en av dessa, som inte liknade något annat i den samtida västerländska konsten, visades på stockholmsakademins utställning 1856. I denna, Kinesiska köpmän, var anpassningen till kinesiska stilideal mer påfallande än i något annat verk av M, och publiken var oförstående: målningen sägs ha varit den "minst populära" på utställningen (Nordensvan, 2, s 46).

M hade nu själv återkommit till Sverige, men reaktionen inför hans verk förbittrade hans liv och han kände sig nu mera främmande i hemlandet än i Ryssland (M i brev till furstinnan Bakunin). Han fortsatte att – som han själv uttryckte det – "idissla" sina ryska upplevelser, såväl i brev och i den självbiografi som han nu skrev, som i målningar, vilka publiken avskydde. Från sin landsflykt i Philadelphia skrev Almqvist till sin hustru 1864: "Goda, fattiga Mazér! Han är också en ibland dem, som trott, att stor arbetsamhet och oavlåtlig flit skulle vara i stånd, utan vidare, att skänka honom ett liv att leva av. Målar han ännu, eller har han också slagit sig på fotografi?" (Almqvist, s 272).

M målade ännu, men utan större förhoppning att kunna försörja sig på sin konst. Han gjorde bl a ett av sina finaste porträtt, då han i början på 1860-talet målade sin 85-årige gamle lärare Per Krafft dy. Men han hade också slagit sig på fotografi igen och öppnade ateljé i Sthlm för porträttfotografering; 1864 utgav han Handledning i fotografi. Det album, Voyage pittoresque de Russie, som han ständigt hade haft i tankarna under sina sjutton år i Ryssland, blev aldrig förverkligat.

M:s vistelse i Sverige varade nästan tjugu år. 1876 blev oron övermäktig och han lämnade hemlandet för sista gången, stannade i Paris två år för att sedan fara vidare till Italien, där han avled i Neapel 77 år gammal. Då var han nästan helt bortglömd i Sverige.

Något inflytande på sv konst fick inte M. Därtill var hans konst alltför personlig och avvikande från alla samtida estetiska ideal. Inte ens den annars osvikligt objektive Georg Nordensvan hade mycken sympati över för M:s konst, då han skrev sin sv konsthistoria i början på 1890-talet. Först vid sekelskiftet planerade Karl Wåhlin en monografi över M. Wåhlin översatte också M:s självbiografiska anteckningar från de ryska åren, men varken monografin eller självbiografin blev publicerad. På utställningen Svenskt måleri 1800–1885 i Liljevalchs konsthall i Sthlm 1921 reserverades ett helt rum för M, som då äntligen fick sitt rättmätiga erkännande för sina psykologiskt djuplodande porträtt, sin känsliga teckning och sin högst personliga kolorit.

Författare

Bo Lindwall

Arkivuppgifter

M:s arkiv (bl a dagbok, korrespondens o tecknrar från M:s resa i Ryssland o Mongoliet) i NM.

Tryckta arbeten

Tryckt arbete: Handledning i fotografi eller konsten att på egen hand lära sig att aftaga bilder på glas och papper, samt att förfärdiga stereoskop-bilder och visitkortporträtter; efter nyaste och enklaste methoder. Bearbetning af C. P. M. Sthlm 1864. III, 80 s. [Sign.] (Allmännyttigt handbibliotek, h 11.)

Källor och litteratur

Källor o litt: K Wåhlins ms till en monografi över M, NM.

C J L Almqvist, Brev 1803–66 (1968); TJ Arne, Svenskarna o Österlandet (1952); R G:son Berg, C J L Almquist i landsflykten 1851–1866 (1928); B Magnusson, Förord (Utställmkat, Valdemarsudde, 1978); A Muller, C P M (Tidskr för konstve-tensk 1933); G Nordensvan, Sv konst o sv konstnärer, 1–2 (1925–28); SKL o där anf litt.

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Carl Peter Mazér, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/9214, Svenskt biografiskt lexikon (art av Bo Lindwall), hämtad 2024-04-19.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:9214
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Carl Peter Mazér, urn:sbl:9214, Svenskt biografiskt lexikon (art av Bo Lindwall), hämtad 2024-04-19.