Meriter

1 Mijtens (Meitens, Meytens, Mytens), Martinus (Martin), dp 1 juni 1648 i Haag, Groote Kerk, Holland, d 1736 (begr omkr 6 aug i Sthlm, Maria). Föräldrar: konstnären Isaac Mytens o Hendrikje Dirksdtr Haabers. Trol elev hos fadern till 62 o hos Jan M o C Netscher i Haag, inskr vid De Pictura där 23 juli 67, flyttade till Sthlm 77, medl av reformerta förs:s äldste där 90, resor till Holland 97 o 01.

G 4 dec 1681 i Sthlm, Ty, m Johanna de Bruyn, dp 16 dec 1658 i Gorinchem, Holland, d 1741 (begr omkr 19 juni, enl räkn för Ty, Sthlm), dtr till köpmannen Frank de B o Maria Verbeeck.

Biografi

M växte upp som medlem av en stor konstnärsfamilj i en rik ateljétradition och hade sannolikt först sin far som lärare. När denne i M:s fjortonde år flyttade som hovmålare till Portugal kan den äldre kusinen Jan M ha trätt till som lärare (Malmborg). I Haag fanns dessutom en porträttradition av representativ karaktär knuten till hovet med namn som Gerhard van Honthorst och Caspar Netscher. Särskilt den senare synes ha haft betydelse för M och det har antagits att ett direkt förhållande lärare-elev har förelegat. Genom kusinen Jan och Netscher kunde i varje fall M komma i kontakt med den internationella hovkonst vars främsta namn är Anthon van Dyck.

I juli 1667 inskrevs M som medlem i det betydelsefulla målarsällskapet De Pictura i Haag, vilket grundats 1656 av bl a fadern Isaac och kusinen Jan. M:s första kända målningar är daterade 1669 och alla föreställer barn, en porträttkategori som han senare återkommer till. Från samma tid är också ett självporträtt, som visar en ung man med ett intensivt uttryck i ansiktet. Som receptionsstycke i målarnas brödraskap skildrade det den unge man som hade modet att ca åtta år senare flytta över till den unga stormakten Sveriges huvudstad. Men före flyttningen till Sthlm upprättade M sitt testamente i Haag.

M:s äldre bror Didrik och hans kusin Scipio bodde redan i Sthlm; båda var väl etablerade som kryddkrämare i den omfattande och ansedda holländska kolonin, som behärskade en stor del av den sv utrikeshandeln. De kunde lätt se att konstmarknaden rymde fler bra porträttmålare än den lilla kretsen kring hovmålaren Ehrenstrahl och de kunde ge den nyanlände M en rad beställningar redan från begynnelsen. Hela sju porträtt av familjen De Besche har identifierats (Malmborg), vilka synes representera den första stora beställningen. Porträtten av Margareta v Emersen och hennes söner Daniel och Georg de Besche samt den senares hustru Althea Bothler är goda exempel på det europeiska 1670-talets representationsporträtt av holländsk typ med strävan till individuell karakteristik. Georg de Besches dotter Margareta Beata och hennes make generallöjtnanten Jacob Grundel skildrades av M omkring sekelskiftet 1700. Med de Besche-porträtten etablerade sig således M i Sverige som en av högborgerlighetens och adelns främsta portättmålare.

M:s nära beroende av Netscher kan exemplifieras med en liten målning i NM av en ung kvinna som spelar harpa. Den är uppenbarligen koncipierad i nära efterföljd till ett porträtt av Netscher av Mme de Montespan. Eventuellt föreställer målningen M:s fästmö Johanna de Bruyn (Malmborg), vilket i så fall skulle datera den till före 1681. Också i en del av porträtten finns inslag av mer genreartad karaktär och ibland ges exempel på tidens försmak för lärda symboliska och allegoriska gåtor. En målning, troligen från 1690-talet, visar målarkonstens genius. Av tradition anses den föreställa Anna Maria Ehrenstrahl (bd 12) vars porträtt M också utfört. Dessa båda målningar antyder att hans förhållande till den dominerande hovmålaren var gott och det verkar som om de båda delat upp marknaden på så sätt att M avstod från beställningar från den kungliga familjen. Ett undantag finns dock: M har i liten utsträckning arbetat med koppargrafik och en mezzotint föreställande Karl XI finns av hans hand.

Genom att M och Ehrenstrahl till stora delar hade samma kundkrets, synes en anpassning i stil ha skett på så sätt att M, som var den yngre anpassade sig efter Ehrenstrahls porträttyper. Vissa svårigheter finns därför att särskilja målarnas produktion och sannolikt går många av M:s verk under Ehrenstrahls namn. Dessutom synes många mindre betydande verk under M:s namn böra tillskrivas hans elever. Ehrenstrahl framstår emellertid mer som företrädare för den stora stilen med rötterna i en romersk barocktradition, medan M:s holländska skolning gjorde att han ägnade större intresse åt den individuella karakteristiken av modellen. I M:s måleri finns ett noggrannare återgivande av detaljer och en intimare ton. Ett exempel är de två porträtten av riksrådet Knut Kurck i Malmö museum. Ehrenstrahls porträtt från 1679 framställer modellen i hans egenskap av ämbetsman i riksrådsutstyrsel, ett representationsporträtt som väl anslöt sig till den officiella bilden och till övriga porträtt i samma serie i de kungliga samlingarna. M:s porträtt från något av åren efter 1680 visar en äldre man som genomgått personliga prövningar: han är änkling, han har avsatts som riksråd och han skall mista sin förmögenhet genom reduktionen. M skildrar det mänskliga, allvarliga ansiktet; genom att bära den avlidna hustruns monogram som halssmycke ger modellen målningen epitafiekaraktär.

Att M emellertid behärskade det stora representationsporträttet framgår av bilden av sv ministern i Wien Carl Gustaf Oxenstierna lutad mot en balustrad, stående i en för tiden typisk serpentinataställning och iförd en noga skildrad, praktfull brokadmantel. Ehrenstrahls troligen samtida målning av samma modell visar honom i fullständig helfigur (till skillnad från M:s knäbild), i samma position (dock spegelvänd), men M:s målning uttrycker mer kraft och ger mer tyngd åt personligheten. M arbetade inte med samma storslagna ämnen och allegoriska inventioner som Ehrenstrahl i dennes önskan att glorifiera det karolinska enväldet men M var avgjort den större människoskildraren.

I porträtt som var mindre bundna till färdiga konventioner kunde M visa att han mer än den äldre hovmålaren följde de nya konstriktningarna på kontinenten. En livligare gestaltning och ledigare klädsel kunde tillåtas vid skildringen av konstnärer och lärda. I porträttet av Olof Rudbeck d ä har M gett en personlig tolkning av den 66-årige polyhistorn. Atlantican står på bokhyllan i bakgrunden och på bordet visar en passare, en jordglob och en anatomiplansch att man befinner sig i den lärdes verkstad. Upp till höger sitter Rudbecks familjeemblem: tre blommor över en fisk (ruda!) som simmar i blått vatten, den senare en syftning på Rudbecks namn, det hela troligen syftande på kärlekens makt på jorden och i havet (Ellenius). Säkert tillkom emblemet på Rudbecks begäran, men samtidigt är det ett tecken på att M ingalunda var främmande för tidens sinnebildslära. Målningen är ett av M:s främsta verk och visar att han 1696 stod på höjden som kongenial personlighetsskildrare. Även andra porträtt av lärda män placerar modellen i studerkammaren. Superintendenten B Caméen står också framför sina böcker men synes inte ha inspirerat målaren till samma personlighetstolkning, utan porträttet ansluter mer till konventioner om hur präster skulle avbildas.

M uppvisar stor förmåga att anpassa sig till beställarens önskningar, något som var nödvändigt för en målare som ville försörja sig inom denna genre. Samhällets sociala skiktning spelade en bestämmande roll och det är ett genomgående drag hos alla porträttmålare under senbarocken att de noga anpassar porträttkaraktären till den sociala nivån. Porträttet av M:s konstnärskollega skulptören Burchardt Precht uppvisar således en modell utan peruk och med en mantel av närmast romersk togamodell, medan porträttet av professorn Johan Schwede är helt konventionellt med 1690-talets långa peruk och spetskrås. Porträttet av medaljören Arvid Karlsteen synes emellertid felaktigt vara tillskrivet M och bör istället föras till David Richter d y.

I kvinnoporträtt och barnskildringar valde M såsom seden var att motivera den större lättheten och livligheten med allegoriska förevändningar. Ofta uppträder yngre damer som gudinnan Diana, som t ex den okända dam, kallad Brahe och Oxenstierna, som tidigare fanns i Rehbinders samling. Vanlig är blomstersymbolik: unga damer bryter ofta rosenkvistar för att antyda oskuld, t ex Catharina Charlotta Oxenstierna eller antyder, om de är gifta, havandeskap eller i varje fall fruktsamhet genom att hålla i en lilja som Anna Catharina Wrangel.

Också barnens oskuld visas genom att de leker med rosor, som gruppen med fyra okända barn. Den unge greven Ulrik Nils Gyldenstolpe skildras i mytologisk förklädnad med pilbåge och koger. Den sexåriga, senare ofta avmålade dottern till fältmarskalken Nils Bielke bär antika sandaler och guldstickad mantel av klassisk modell, medan en springbrunn får antyda renhet.

Ett stort antal ovalporträtt av medlemmar av högadeln synes ha tillkommit under 1680-talet. De är ofta försedda med på duken målade inramningar bestående av breda lagerkransar i grisaille. Inte sällan använder modellen ramen som stöd för en arm eller låter en mantelflik falla fram. Skildringssättet är välkänt i det europeiska måleriet under senare delen av 1600-talet och kan föras tillbaka på de lärda inventionerna bl a med förankring i Holland. I Sverige verkar M oftare använda denna bildkonvention än Ehrenstrahl, som dock någon gång målar ovala lagerkransar men då låter modellen stanna innanför avgränsningen.

Vid ankomsten till Sverige bosatte sig M i Gamla stan, och han kom att tillhöra Tyska församlingen, där han gifte sig med sin från Holland inkallade fästmö Johanna de Bruyn. De fick åtta barn, tre söner och fem döttrar, av vilka tre döttrar nådde mogen ålder och gifte sig inom den holländska eller tyska kolonin. Den ende överlevande sonen blev målaren Martin M d y (M 2).

Hushållet omfattade också en gesäll och två pigor, ibland även en lärpojke. På 1690-talet flyttade familjen till Maria församling i trakten av Slussen. Där var de flesta av den holländska kolonin bosatta och även de flesta andra konstnärer. M var en av den reformerta gemenskapens äldste, de fyra personer som utgjorde församlingens kyrkoråd. Detta hedrande uppdrag medförde att han 1693 tillsammans med en rad trosfränder dömdes av Södra kämnärsrätten till böter för främmande religionsutövning.

1697 reste M till Holland samtidigt som en rad andra konstnärer for ut på studieresor: tre bröder Richter: David d y, Bengt och Jacob (kanske även Johan) samt Lucas von Breda d ä. Efter slottsbranden synes de konstnärliga ansträngningarna ha inriktats på annat än porträttmåleri, och i och med det stora nordiska krigets utbrott år 1700 förändrades situationen för konstnärerna. Många stannade utomlands. M återvände men gjorde ånyo en studieresa 1701 till Holland. Hans måleri tog intryck av de strömningar i Holland och Frankrike som senare skulle föda rokokon. Samtidigt synes han ha genomgått en kris och målade med grumligare färg och slappare penselföring. Genom att närma sig D v Kraffts kärva karolinska stil höjde han emellertid sitt måleri ånyo. Ännu omkring 1720 målade han ett för tiden helt modernt, fint karakteriserande porträtt av sin dotter Johanna Buchholtz.

M ägde i sin samtid ett gott anseende som konstnär och som borgare. 1685 befriades han från all "ordinarie contribution och borgerlig tunga", ett bevis på uppskattning av hans konstnärliga gärning. Ekonomiskt synes han klarat sig väl, vilket också styrks av det faktum att han ägde en betydande konstsamling med bl a holländska och flamländska målningar, vilka inte saknar betydelse för förståelsen av konstutvecklingen i det karolinska Sverige. Vid sidan av Ehrenstrahl var han den främste konstnärlige läraren i landet och elva elever är kända, bland vilka främst kan nämnas David Richter d y, Lucas von Breda d ä, Johan Harper, sonen Martin M dy, Georg Desmarées, Jan Klopper och Johan Starbus.

Författare

Bengt M Holmquist

Arkivuppgifter

Tryckta arbeten

Källor och litteratur

Källor o litt: A Ellenius, Arkitekter o bildidéer i 1600-talets Uppsala (Gustav II Adolf o UU, 1982); B M Holmquist, Das Problem David Richter (1968); B Lisholm, Martin van Meytens d y (1974); B v Malmborg, M M dä (1961); dens, M M dä (SKL 4, 1961) odäranflitt.

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Martinus (Martin) Mijtens, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/9349, Svenskt biografiskt lexikon (art av Bengt M Holmquist), hämtad 2024-04-18.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:9349
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Martinus (Martin) Mijtens, urn:sbl:9349, Svenskt biografiskt lexikon (art av Bengt M Holmquist), hämtad 2024-04-18.