Meriter

Miliander, Sven, f 10 mars 1894 i Sthlm, Ad Fredr, d 15 jan 1959 i Gbg, Lundby. Föräldrar: instrumentmakaren Frans M o Anna Charlotta Johansdtr. Förberedande teaterstudier vid Elis Ellis' turné 16, genomgick Dramatiska teaterns elevskola 16–18, engagerad vid Dramatiska teatern 18–21 o 22–23, vid Sv teatern i Åbo 21–22, vid Lorensbergsteatern i Gbg 23–34, gästspel vid Skansens sommarteater 30 o 35, engagerad vid Gbgs stadsteater 34–55, gästspel vid Lilla teatern i Sthlm 57. – Ogift.

Biografi

M:s första lärare Frans Enwall (bd 17) – i många år föreståndare för Dramatiska teaterns elevskola – inpräntade mer än andra respekten för scenens språk. Anders de Wahls klangrika triumfer på teatern kring 50-årsjubiléet (1919) måste också ha gjort starkt intryck på den blivande aktören. Efter en rad smärre uppgifter vid Dramatiska teatern tog M ett prövoår vid Sv teatern i Åbo där han bl a fick spela roller som Helge i Johan Ulfstjerna och Harpagon i Den girige. Han visade redan då enligt kritiken prov på skarp karakteriseringsförmåga.

Efter ytterligare ett spelar vid Dramaten sökte sig M till Gbg som skulle bli hans hemvist i fortsättningen. Han debuterade på Lorens bergs teatern 1923 som Biskopen i Tor Hedbergs Nationalmonumentet och redan nästa år sågs M i tre strindbergsroller, Frestaren i Stora Landsvägen, Benjamin i Påsk och Professorn i Till Damaskus. Det första stora genombrottet kom i februari 1928 som Richard i Shaws Djävulens lärjunge. "Man fick bevittna hur en ung skådespelare steg fram och intog en plats bland landets bästa ... han hade ungdomen och utseendet för sig ... det svall av känslor, som rörde sig inom honom, speglades med säker avvägning i röst och min och gest" (Elis Andersson i GP). Från den tidpunkten behärskade M göteborgspubliken och de stora rollerna var hans. Han spelade Karl Thomas i Tollers expressionistiska Hoppla vi lever (1928) med trots och förtvivlan, Gustaf III i Strindbergs drama (1929), Faust (1932), Tsar Lenin i Francois Proche's krönika över revolutionen (1932), Sam Weller i Pickwickklubben (1933) och Konung Oidipus (1934).

Den gamla Lorensbergsteaterns sista säsonger var M:s första storhetstid. Genom sin stämmas lyriska kraft blev han dess bärande tragiske skådespelare. Hans starka temperament och särpräglade personlighet resulterade i imponerande gestaltningar av versdramer som Faust och Oidipus och den egendomligt porträttlika framställningen av Lenins väg från ung revolutionär och intellektuell till den döende diktatorn som jagas av hämndlystna skuggor.

När den nya Stadsteatern vid Götaplatsen invigdes 26 sept 1934 var det M som fick läsa Erik Lindströms vackra prolog om hur "livets återsken vi tända. Det glittrar från de tiljor, där livets skådespel ånyo hända, och strider stå emellan spända viljor ... ". M betraktades nu allmänt som teaterns ledande aktör, kanske en smula deklamatorisk i de stora uppgifterna såsom Bödeln (1935), Raskolnikov (1936), Napoleon (s å), Kejsar Jones (1937) och Coriolanus (1938).

Negerkungen Brutus Jones i Eugene O'Neills korta drama som invigde Stadsteaterns studio febr 1937 blev "en fängslande yttre framställning av den färgade diktatorn med stark betoning på det kriminella" (Herbert Grevenius i S-T). Beträffande M:s tolkning av Jago i Othello (1946) gav samme recensent helhetsomdömet: "en av de få svenska artister som kommer mest till sin rätt i det stora dramat". En annan kritiker (Hjern) fäste sig vid två Ibsen-roller, den lugubre gubben Ekdahl i Vildanden (1936) och Ulric Brendel i Rosmersholm (1952) men allra högst värderade han M:s sista decennium som skådespelare "då han bara behövde gå över scenen för att man skulle ha ett intryck av att ett människoöde passerade revy", roller som betjänten Firs i Tjechovs Körsbärsträdgården (1953), enslingen Krister i Vesaas Blekängen (1954) och finngubben Karlin i B-E Höijers Det lyser i kåken (1950). Särskilt i Lorcas Fröken Rosita (1951) gjorde M ett fint gammelmansporträtt av den blomsterälskande Onkeln mot Maria Schildknechts Tante och Berta Halls Mamsell. Man kan ännu njuta av det mjuka filosofiska tonfallet på den grammofonskiva som gavs ut till Stadsteaterns 50-årsjubileum.

183 roller finns förtecknade i M:s lista – även om det ibland var smärre uppgifter blev de alltid huvudroller, "därför att man aldrig kunde sitta likgiltig inför denne benådade konstnär", som en kritiker skrev (Åke Perlström i GP). Hans konst hade många vänner, men själv var han en ensam människa med stora personliga problem, isolerad i sitt konstnärskap. Han var en musikälskare och en vandringsman. Kamrater har gärna berättat om hur de mött honom i Delsjöskogarna kämpande med sina roller och hur han tidigt på morgnarna kunde starta till fots före turnébussen för att samla krafterna inför nya föreställningar.

Författare

Claes Hoogland

Arkivuppgifter

Enstaka brev från M till N Personne i KB.

Tryckta arbeten

Inspelningar: Ur B-E Höijer, Sommar (Illustrationer till G Hallingbergs Radiodramat, 1967, SR); Festprolog 1934 o utdrag ur F Garcia Lorca, Fröken Rosita, 1952 (Stora teatern 125 år, Stadsteatern 50 år, jubileumskavalkad, 1984, Prophone).

Källor och litteratur

Källor o litt: Rec:er o nekner i Drottningholms teaterbibi; d:o samt rollista i Gbgs teatermus. Inspelningar i Sveriges Radios arkiv. – E Andersson, Tjugofem säsonger (1957); Boken om Ernst Eklund, ed K Jonsson (1942); H Grevenius, I afton klockan 8 (1940); dens, Offentliga nöjen (1946); dens, Dagen efter (1951); K Hjern, Teater vid Götaplatsen (1959); I Qvarnström, Sv teater i Finland (1947); Sv konstnärer inom teaterns, musikens o filmens värld (1943); Sv scenkonst o film, ed E Wettergren o I Lignell (1937-40); Teater i Gbg, ed S Ek, 1-3 (1978); K M Thulstrup, Teater är svårt ... (1985); [C-G Åhlén,] S M (Stora teatern 125 år, Stadsteatern 50 år, jubileumskavalkad [texthäfte till grammofonskiva, 1984]).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Sven Miliander, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/9350, Svenskt biografiskt lexikon (art av Claes Hoogland), hämtad 2024-04-30.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:9350
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Sven Miliander, urn:sbl:9350, Svenskt biografiskt lexikon (art av Claes Hoogland), hämtad 2024-04-30.