Meriter

2 Molander, Gustaf Harald August, son till M 1, f 18 nov 1888 i Hfors odelade förs, d 19 juni 1973 där, Osc. Genomgick K dramatiska teaterns elevskola 07–09, engagerad vid Sv teatern i Hfors 09–10, vid Intima teatern i Sthlm 11–12, vid K dramatiska teatern 13–26, förestod dess elevskola 21–26, regissör vid ab Sv filmindustri (SF) 23-56. – Litt et art 72.

G 1) 18 jan 1910(–19) m skådespelerskan Katarina (Karin) Margareta Elisabet Edwertz, f 20 maj 1889 i Vårdinge, Sth, d 3 sept 1978 i Täby, Sth, dtr till köpmannen Nils Edvard E o Alma Josefina Almqvist samt omg m skådespelaren Lars Mauritz Hanson (bd 18); 2) 9 april 1919 i Sthlm, Engelbr, m Elsa Charlotte Fahlberg, f 28 dec 1892 i Eda, Värml, d 5 okt 1977 i Sthlm, Osc, dtr till bruksägaren Johan August F o Maria Vilhelmina Andersson.

Biografi

Att Gustaf M kom att ägna sig åt teater och film är ingenting att förundra sig över. Fadern Harald M (M 1) var en mycket uppmärksammad regissör och teaterman och modern en uppskattad operasångerska, och efter läroverkstudier vid Norra latinläroverket i Sthlm sökte M 1907 in på Dramatiska teaterns elevskola. Han kom också in, och redan påföljande år stod han på scen som scholaris Vilhelm i Mäster Olof, när detta stycke invigde den nya Dramatenbyggnaden. Som nyutexaminerad skådespelare knöts M först till Sv teatern i Hfors, där han dock bara stannade två säsonger. Året därpå återfanns han på Intima teatern i Sthlm, men från och med hösten 1913 var han tillbaka på Dramaten där han blev kvar till 1926, varav de sista fem åren som chef för elevskolan, med bl a Greta Garbo som elev. Under denna tid hann han bl a med att spela titelrollerna i Hamlet, Don Carlos och Det gamla spelet om Envar men också betydelsefulla karaktärsroller i stycken av Ibsen, Lagerkvist och Strindberg.

Men det var till filmen som M:s håg stod, och redan 1916 skrev han på eget bevåg ett manuskript på Ibsens dikt Terje Vigen, vilket inköptes av Sv bio och kom att ligga till grund för V Sjöströms film, som idag allmänt betraktas som inledningen till den sv filmens storhetstid under stumfilmsepoken.

Framgången gav M blodad tand, men det blev i fortsättningen M Stiller som M kom att skriva manus åt, och det var även denne som blev hans filmatiske lärofader. 1917–19 skrev M ensam manus till de framgångsrika komedierna Thomas Graals bästa film och Thomas Graals bästa barn samt till Stillers i dag klassiska filmatiseringar av Linnankoskis Sången om den eldröda blomman och S Lagerlöfs Herr Arnes pengar. De kom också senare att samarbeta beträffande den mer omdiskuterade filmatiseringen av En herrgårdssägen, som film betitlad Gunnar Hedes saga (1923).

Så såg Stiller till att M fick regissörskontrakt med SF, och detta bolag blev han sedan trogen i 33 år och regisserade inte mindre än 59 filmer, med en filmatisering av S Siwertz' Mälarpirater som lyckosam inledning. Redan dessförinnan hade dock M debuterat som regissör med den egenhändigt skrivna bondefilmen Bodakungen (1920) och han hade också hunnit med ett par lättsammare alster, bl a en tredje Thomas Graal-film, Thomas Graals myndling, som mottagits positivt av press och publik. Det var m a o väl bäddat för M:s engagemang hos SF och där fick man heller inte anledning att ångra sig. I tre decennier förblev M det trygga ankaret, lika hemmastadd bland seriösa filmatiseringar av kända romaner som i genuint filmatiska melodramer och kultiverat publikvänliga komedier.

Det säger sig självt att en dylik anpassningsförmåga inte avsätter de djupaste spåren i filmkonstens utveckling, något som M själv var mycket medveten om, men det hindrar inte att M:s betydelse under den tid han verkade var mycket stor, inte bara för hans bolag och för de skådespelare han drog fram, utan också för att han hela tiden höll en konstnärlig balans som aldrig förföll till dålig smak eller publikfrieri.

Senare delen av 20-talet innebar av flera orsaker en downperiod för sv film. Sjöström och Stiller hade bägge gett sig av till Hollywood, och samtidigt krävdes från bolagshåll en mer publikanpassad repertoar som kunde tävla med den amerikanska underhållningsfilm som nu började breda ut sig. M höll här storhetstidens tradition levande genom att pietetsfullt slutföra den Jerusalem-svit som Sjöström så framgångsrikt inlett med Ingmarssönerna 1 och 2 och Karin Ingmarsdotter. 1925 signerade M Ingmarsarvet och året därpå Till Österland, bägge betydande publikframgångar. Även hans filmatisering av Strindbergs Brott och brott med titeln Synd (1928) fick ett mycket gott mottagande.

1930-talet i sv film brukar allmänt betraktas som pilsnerfilmens förlovade tidevarv, men helt rättvist är det nog inte – inte minst beroende på M:s insatser. Redan 1931 signerade han en av årtiondets filmatiskt mest expressiva filmer, En natt, starkt influerad av den ryska revolutionsfilmen. Det är möjligt att hans begåvade och strax därefter bortgångne regiassistent G Hellström hade den största äran av det lite oväntade bildspråket i denna film, men onekligen var det en film i Stillers anda, och där var M arvtagaren.

Någon fortsättning i denna stil blev det dock inte. Istället följde en serie komedier med Tutta Rolf som ingénue, sammanlagt inte mindre än tio stycken, där några kända titlar kan noteras: Vi som går köksvägen, Kära släkten, Swedenhielms.

I de bägge senare medverkade även Gösta Ekman, som i M fick en regissör som förstod att utnyttja hans unika utstrålning även på film, och deras samarbete fortsatte i Intermezzo (1936), som också blev den unga Ingrid Bergmans genombrottsfilm och som öppnade dörrarna till Hollywood för henne. I sin memoarbok Mitt liv berättar hon att M var den förste som provfilmade henne, och även om han inte kom att regissera hennes debutfilm, var det ändå M som stödde henne och gav henne självförtroende. Deras samarbete inleddes sedan med Swedenhielms och På solsidan, bägge inspelade 1935, men det var Intermezzo och de följande filmerna, En kvinnas ansikte (1938) och En enda natt (1939) som kom att visa vilken unik talang hon var.

Samtliga dessa filmer kan med skäl betecknas som melodramer; dock kan också begreppet melodram ses som något ganska positivt: den "emotionella, handlingsfyllda på optisk verkan inriktade melodramen" från 1800-talets populärteater hade på 1910- och 20-talen anammats av den amerikanska filmen, som därav format en "bildteater, som övervägande vände sig till en illitterat publik" (R Waldekranz, Sv filmografi, 3, s 297), men som ändå kunde innehålla en starkt engagerande människoskildring. De blev tragedier med lyckligt slut. Hur väl M här lyckades, därom vittnar även det faktum att hans och Gösta Stevens manuskript till Intermezzo och En kvinnas ansikte bägge inköptes av amerikanska bolag, som omedelbart gjorde nyin-spelningar av dem, något för sv film helt unikt. Med världskriget som slagskugga ändrade M:s filmer åter karaktär, och möjligen kom kontakten med Sjöström att här spela en stor roll. Sjöström kom 1942 tillbaka till SF som konstnärlig ledare, och ofta med Sjöström som skådespelare gjorde M nu en serie dramatiska filmer; läkarfilmen Striden går vidare (1941), "motståndsfilmerna" Rid i natt (1942) – efter Vilhelm Mobergs roman – Det brinner en eld (1943) och Den osynliga muren (1944) efter Marika Stiernstedts roman Attentat i Paris. Främst vill man dock minnas Ordet (1943) efter Kaj Munks skådespel, en inspelning som M själv betecknar som hans lyckligaste och som också resulterat i en av hans absolut bästa filmer, ett "allmogedrama som spränger realismens gränser och blir till ett mirakelspel, förkunnande den absoluta trons seger över det yttersta, dödens makt" (sign Lill).

Mindre lyckat blev M:s försök att direkt knyta an till 1920-talets Lagerlöftradition då han med Sjöström filmatiserade Kejsarn av Portugallien (1944), men med få undantag – och med mycket blandat resultat – fortsatte han att de sista åren filmatisera litterära verk som R Schildts Galgmannen (1945), B Sjöbergs Kvartetten som sprängdes (1950), Munks Kärlek (1952) och Siwertz-romanerna Glasberget (1953) och Enhörningen (1955).

Betydligt mer spännande blev dock de filmer M under dessa år gjorde på manus av de unga löftena inom sv film, framför allt Ingmar Bergmans Kvinna utan ansikte (1947) och Eva (1948) men även V Sjömans Trots (1952), baserad på hans roman Lektorn. Som helhet vittnar dessa filmer om M:s obrutna anpassningsförmåga och förbluffande vitalitet när han tog sig an en så mycket yngre generations mer temperamentsfulla alster.

M var vid denna tid drygt 60 år gammal och att hans egen skaparådra börjat sina är inte mycket att förvånas över. Däremot kan man kanske förvåna sig över att SF gick med på att han i ett par av sina sista filmer fick gå tillbaka till sitt utgångsläge på 1910-talet och göra nyinspelningar av Stillerklassiker som Herr Arnes penningar (1954) och Sången om den eldröda blomman (1956). Kritiken var i några fall högaktningsfull men mestadels mycket återhållsam, och flertalet fann filmerna – hans första i färg – överflödiga och ganska tunga och tråkiga, i vilket publiken instämde.

M lämnade därmed den "Filmstad" han så troget tjänat i nästan 40 år, men 1967 lockade Kenne Fant honom tillbaka för att med Ingrid Bergman filmatisera Maupassants novell Smycket, som skulle ingå i episodfilmen Stimulantia. Inför filmen framhölls M:s "stilkänsla, hans begåvning för pastischen, hans sätt att böja och dosera berättelsen och så småningom upplösa den i en perfekt utnyttjad slutvinjett. Vilken balans i alla fall, vilket säkert öga hos denne pensionär" (J Schildt). Orden gällde den då 78-årige M men kan med fog gälla för det mesta han signerade – även den blygsamma men charmerande memoarbok han publicerade 1970, Jag minns så gärna. Han kunde då se tillbaka på en produktion av inte mindre än 62 långfilmer, ett förmodligen oslagbart sv rekord. Han hade vid 82 års ålder inte regisserat någon långfilm på 14 år och fann ingen anledning att tala om sig själv och sina filmer. "De intresserar ingen", skrev han. "De intresserar knappast mig själv. Inte nu längre. De har levt sitt liv på gott och ont och tillhör en gången tid."

Memoarerna ger allså inte många upplysningar om M:s liv och verk. Det han med värme minns är de människor han mött, och av några tecknar han spirituella och ömsinta porträtt – och betecknande nog rör det sig lika ofta om helt vanliga människor, även om man kanske främst fäster sig vid minnesbilderna av Stiller, Ekman och Ingrid Bergman. Utan den förstnämnde hade M förmodligen aldrig blivit den han blev, utan M hade Ingrid Bergman kanske aldrig blivit den internationella stjärna hon blev.

Den sv filmhistorien minns honom också gärna. Om Sjöström och Stiller var de som fick människor att förstå att film också kunde vara konst, så blev M:s filmer för en bred publik synonyma med kultiverad underhållning och god smak. Tillhörde inte M i likhet med Sjöström och Stiller stigfinnarna, så tillhörde han vägröjarna.

Karin M debuterade som skådespelerska redan vid 18 års ålder på Vasateatern och blev snabbt populär som både förförisk ung dam och munter komedienne eftersom hon dels såg mycket bra ut, dels hade ett lättsamt kynne och en ovanligt smittsam charm. Det var därför inte att undra på att hon snabbt knöts till filmen, där hon mellan 1914 och 1920 hann med inte mindre än 19 filmroller, främst hos Stiller och Sjöström, där man framför allt minns henne från Thomas Graal-filmerna (skrivna av M 2), Tösen från Stormyrtorpet, Synnöve Solbakken och Erotikon. I Tösen från Stormyrtorpet spelade hon den vackra nämndemansdottern som vill gifta sig med Lars Hanson. I filmen blev det inte så, men däremot i verkligheten, och för hans skull lämnade hon M 2 och strax därpå även filmen. 1922 knöts hon till Dramaten men följde några år senare sin nye man till USA och ägnade sig sedan mest åt familjen. 1954 spelade hon en mindre roll i Hasse Ekmans film Gabrielle.

Författare

Bengt Forslund

Arkivuppgifter

Enstaka brev (bl a 6 st till Bertil Malmberg) från MiKB.

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: En blomma till en speleman [Gösta Ekman] (Hörde Ni, årg 8, 1955, Sthlm, s 753–756; även i Chaplin, tidskr för film, årg 2, 1960, Sthlm, s 54–56, 58). – Genant möte på spårvagn [om M Stiller] (Chaplin, 2, 1960, s 4–9, 20). – En gammal inspicient (ibid, s 224-227). -Mannen från Arimathea (Vår iösen, kristen kultur-tidskr, årg 51, 1960, Sthlm, s 71–76). – En blomma från Getsemane. En upplevelse i Det heliga landet ... (Vår kyrka, utg av Sv kyrkans diakonistyrelse, årg 101, 1962, Sthlm, nr 16, s 6 f, 30). – Jag minns så gärna. Sthlm 1970. 140 s, 12 pl-bl.

Källor och litteratur

Källor o litt: I Bergman, Mitt liv (1931); H Ekman, Den vackra ankungen (1955); B Forslund, Victor Sjöström (1980); Lill [sign], rec i SvD 27 dec 1943; J Olsson, Sv spelfilm under andra världskriget (1979); J Schildt, rec i AB 29 mars 1967; Sv filmindustri tjugofem år (1944); Sv filmografi, 2–6 (1977–83).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Gustaf H A Molander, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/9409, Svenskt biografiskt lexikon (art av Bengt Forslund), hämtad 2024-04-25.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:9409
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Gustaf H A Molander, urn:sbl:9409, Svenskt biografiskt lexikon (art av Bengt Forslund), hämtad 2024-04-25.