Meriter

3 Molander, Olof Johan Harald, bror till M 2, f 18 okt 1892 i Hfors odelade förs, d 26 maj 1966 i Sthlm, Osc. Studentex vid Sofi Almquists samskola 17 maj 11, inskr vid StH ht 11, elev vid K dramatiska teaterns elevskola 1 sept 12–14, skådespelare vid K dramatiska teatern 14–18, förste regissör där 19–33, regissör vid radioteatern från 25, överregissör vid K dramatiska teatern 33–38, teaterchef o led av styr där 1 dec 33 (tilltr 1 juli 34)–18 mars 38, gästregissör vid olika nordiska scener 38–57 o från 63, vid K dramatiska teatern 42–46, förste regissör o sceninstruktör där 47-63. – Litt et art 37, HedL i Sv teaterförb 37, fil hedersdr vid LU 31 maj 47.

G 22 juli 1917 i Sthlm, Klara, m Selma Enwall, f 19 aug 1893 där, Nik, d 4 okt 1956 där, Osc, dtr till grosshandl Frans Albert E o Bertha Johanna Jahnke.

Biografi

Olof M hade själv helst velat studera litteratur- och konsthistoria, men modern ville att sonen skulle bli jurist för att på så sätt få honom så långt bort från teatern som möjligt. Han hade som barn fått gå på gamla Dramatiska teatern vid Kungsträdgårdsgatan endast en gång och då på en "enfaldig" matinéföreställning med en pjäs av George Sand. Innan M definitivt bestämde sig för teatern, hade han ett par praktikplatser med juridisk anknytning, bl a på ett advokatkontor där han mötte förebilden till sin vision av Hummel i Strindbergs Spöksonaten, som han sett på Strindbergsteatern vid Bantorget våren 1908 (M:s självbiogr 1961).

M kom 1912 in vid Dramatiska teaterns elevskola. Föreståndare för denna var F G Enwall (bd 8) och de flesta lärarna hade hämtats bland de förnämsta skådespelarna. Främst satte M Nils Personne, som "var den franskklassiska skolans svenske representant med anor från Comédie Francaise och Conservatoire national de musique et déclamation" (M:s självbiogr). Men M hade även andra lärare, som han beskrev ömsom med ros, ömsom med ris, t ex Thecla Ahlander och Albion Örtengren.

Under sin tid som elev och skådespelare hann M medverka i ett drygt femtiotal mindre och större roller; framför andra kan nämnas gestaltningarna av Freddy i Shaws Pygmalion 1914, La Grange i De löjliga preciöserna av Moliére 1915, Brudgummen i Hjalmar Bergmans En skugga och de Guiche i Cyrano de Bergerac av Rostand, båda 1917, Mats i Strindbergs Kronbruden 1918, Döden i Det gamla spelet om Envar av von Hofmannsthal 1920 och slutligen titelrollen i Moliéres George Dandin 1921.

1918 drabbades M av två på varandra följande facialisförlamningar som drabbade först den ena och därefter den andra ansiktshalvan. Hans karriär som skådespelare tycktes till ända, åtminstone för en lång tid framöver. Under konvalescensen började M läsa ett antal regitekniska verk, framför allt av Gordon Craig, vilket avsatte några artiklar i teatertidskriften Sv scenen. Redan här fastslog M – i likhet med Craig – regissörens betydelse: "Icke genom teaterteoretikers välvilliga råd och anvisningar – endast genom en regissör, en stark individualitets omstörtande kraft och oövervinnerliga skönhetslängtan kunna vi hoppas på att gå mot teaterkonstens fulländning, enhet och harmoni" (okt 1918). Några månader senare skrev M i samma tidskrift angående skådespelarkonsten: "Det framtida teaterkonstverket, säger jag, kan icke födas och växa så länge skådespelaren sätter sitt eget intresse, sin popularitet och därav eventuellt följande större ekonomiska behållning framför det teatraliska gemensamhetskonstverket" (jan 1919). Dessa åsikter kom att bli omutliga för M under hela hans verksamma liv som iscensättare och med M:s artiklar sköt den sv teaterdebatten verklig fart. Flera kritiker spädde på debatten genom klagomål över den sv teaterns efterblivenhet.

Under 1920-talets första år var det endast M som verkade för en förnyelse, men de idéer han arbetade för hade svårt att tränga igenom. Det berodde inte endast på skådespelarna och teaterchefen utan också på Dramatens dåliga tekniska utrustning. Så småningom accepterades M:s intentioner, och det var "framför allt den känsliga och suggestiva ljussättningen, den varierade spelrytmen och den artistiska förfiningen i speltonen, som gav M-föreställningarna ett särmärke av modern teater" (G M Bergman). Genom främst M:s insatser slog under 20-talet de moderna iscensättningsprinciperna igenom på Dramaten. Det tidigare stjärnspelet fick alltmer vika för genomarbetade rollanalyser, som utgjorde delar av helheten i det sceniska framförandet.

M:s första uppgift som regissör på Dramaten blev Köpmannen i Venedig, och efter premiären 18 nov 1919 hette det bl a: "M:s debut som regissör utföll lyckligt. Måhända hade han till hjälp vid regien haft att tillgå studier och anteckningar från fadern, vilken, om jag inte minns orätt, på sin tid uppsatte stycket i Helsingfors och därvid skördade beröm. I alla händelser tycktes regissören-debutanten vara förtjänt att användas även i framtiden. Efter hans mera aggressivt larmande än klargörande artiklar i Scenen att döma hade man kunnat ha att vänta åtminstone försök till nya uppslag och reformer. Uppehållen mellan tablåerna voro redan vid denna första föreställning berömvärt korta. Publiken var intresserad " (Thyselius). I uppsättningen spelade brodern Gustaf M (M 2) Antonios roll.

I de iscensättningar som M gjorde närmast efter debuten kan nämnas ytterligare ett Shakespeare-stycke, Stormen, 1921, där Inga Tidblad debuterade som Ariel. Året därpå satte han upp Pelikanen av Strindberg. Detta blev den första inscenering som M gjorde i ett långt livsverk med denne författare, som först i mitten av det följande decenniet kröntes med Ett drömspel. Vid bedömningen av Pelikanen-uppsättningen jämfördes regin med Reinhardts; denne hade gästat Sthlm ett par år tidigare. En del recensenter tycktes sig se likheter medan andra urskilde M:s egen profil. Ytterligare verk av Strindberg som uppfördes under M:s tidiga år som regissör var Advent 1926 och Mäster Olof (prosaversionen) 1933. En annan sv dramatiker som presenterades var Pär Lagerkvist, vars pjäs Den svåra stunden, 3, innebar författarens debut på Dramaten 1921. Tre år senare framfördes Den osynlige, som nog får betraktas som den mest betydande av M:s Lagerkvisttolkningar. Bo Bergman skrev efter premiären "att en modernistiskt lagd regissörsbegåvning här har ett tacksamt material att arbeta i, när det gäller att förkroppsliga diktarvisionerna och återge de skiftande stämningarna. M har dokumenterat sig förut på området; hans konst vann i går en ny, betydande seger. Och denna konst är först och sist konsten att låta de olika konsterna samverka. Ord, musik, färg, plastik, scenbelysning och scenarkitektur, det ena skall stödja det andra, framhäva det, gå upp i det" (DN 17 okt 1924). Det var Craigs idéer om helhetskonstverket som slog igenom.

1933 stod M för allt vid uppsättningen av Eugene O'Neills Klaga månde Elektra: översättning, scenografi och regi. Det blev kritikermässigt sett den största framgång denne författare dittills haft på Dramaten. Omkring ett halvt år tidigare hade trilogin haft sv premiär i radio, även då i översättning och regi av M. O'Neill skulle vid sidan av Strindberg komma att betyda mest för M som sceninstruktör. Dramatens föreställning betraktades som "lugn, fast, kylig och klar, i bästa mening Molandersk ... Pjäsen har starkt tilltalat hans klara intellekt, det märks" (Grevenius 30 mars 1933).

När M 1934 blev chef för Dramaten hade han bakom sig ett drygt sextiotal iscensättningar, medan han under sina fyra år som teaterchef endast gjorde ett tiotal, varav tre av Strindberg: Till Damaskus, 1, 1936, Dödsdansen, 1, och Folkungasagan 1937. Under uppseendeväckande former fick M avgå som chef, sedan teatern fått underskott i budgeten och kritik riktats mot spelplanen. M förvägrades även fortsatt anställning som regissör; av den nya chefen Pauline Brunius erbjöds han flera gånger gästregiuppgifter, men avböjde. – M:s avgång betydde slutet på en av de stora epokerna i Dramatens historia. Under sin tid där inriktade han sig helst på texter med psykologiskt innehåll där hans analytiska skärpa ledde till mästerliga iscensättningar.

Under de år M var borta från Dramaten verkade han dels som gästregissör vid olika teatrar i Sverige och övriga Norden, dels regisserade han flera filmer. På Vasateatern i Sthlm iscensatte M 1938 Kaj Munks Han sitter vid smältdegeln med Victor Sjöström i huvudrollen; året därpå befann sig M vid Oscarsteatern i Sthlm som både regissör och skådespelare i Sardous Madame Sans-gene. 1940 gästade han Khvn som regissör på Det Kongelige med sin andra version av Strindbergs Ett drömspel; så var han tillbaka på Vasateatern med Ibsens En folkfiende, och åter hade Victor Sjöström huvudrollen. Samma teater gästade M även 1941 i den dubbla egenskapen av skådespelare och regissör i Paul Osbornes Nog lever farfar, ännu en gång med Victor Sjöström i den ledande rollen. I början av 1942 satte M upp Kid Jackson av Achard på Vasateatern. – Under dessa år i "exil" var M även regissör vid radioteatern, där han medverkade redan från detta etermediums begynnelse. Många är de Dramaten-uppsättningar som M översatt till radioteatern. Somrarna 1938–42 deltog han i Folkets park-rörelsens teaterverksamhet som turnéledare, regissör och skådespelare.

1942 lyckades Brunius övertala M att återvända till Dramaten som gästregissör. Hans första uppgift blev den sedermera legendomsusade uppsättningen av Spöksonaten med Lars Hanson som Hummel, Märta Ekström som Mumien, Inga Tidblad som Fröken och Frank Sundström som Studenten: "När slutridån fallit var salongen en lång stund andlöst gripen av det sällsamma skådespel den nyss bevittnat. Men så bröt bifallet löst. Gång på gång gick ridån i höjden, och när M inkallades steg bifallet till ovationer där bravoropen rungade. Vem hade väl trott att Spöksonaten skulle kunna åstadkomma något sådant? Till sist kom Pauline Brunius in på scenen och höll ett tal för teaterns gäst, följt av nya bravorop och nya ovationer. Ja, det var förvisso en stor teaterkväll, den största konstnärliga seger man upplevt på Stockholmsscenen på många långa år" (Rydkvist).

Från 1947 fick M ett mera fast kontrakt som förste regissör vid Dramaten. Tidigare hade han där haft sju gästregiuppgifter omfattande bl a Kronbruden av Strindberg 1944, med vilken han kunde fira sitt 25-årsjubileum som iscensättare vid nationalscenen. Så fogade han Till Damaskus, 2, till den tidigare första delen. En minnesvärd iscensättning var även Kaj Munks En idealist 1945. Sin nya fasta position vid Dramaten befäste M 1947 med sin andra O'Neill-upp-sättning Si, iskarlen kommer! Pjäsen fick ett betydligt bättre mottagande här än den fått vid urpremiären i New York året förut: "Glänsande Dramaten-kväll – Europa-premiär på O'Neill... M och Georg Magnusson [scenografen] har med pregnanta detaljer genomfört tidskoloriten i den solida scenbilden. Det kan se ut som naturalism men det är en dikt, en drömvärld och skuggvärld, en botten någonstans nere i ett storstadshavs djup, dit pjäsens människospillror singlat ner och där de super bort sitt liv i rosenrött, oberörda av allting därovanför och utanför, tiden, livet, jäktet, bullret, bråket ... I jämförelse med O'Neills pjäs är Vildanden ett litet oskyldigt stycke" (Grevenius 1 nov 1947).

Ytterligare två betydande pjäser av samme dramatiker skulle anförtros M under de år han kvarstod som sceninstruktör vid Dramaten. Den första var Måne för olycksfödda med premiär 1953, ett halvår innan O'Neill avled. Efter dramats misslyckade europapremiär i Malmö en månad tidigare gjorde M sin uppsättning till en stor seger både för författaren och för Dramaten. En av kvällspressens representanter konstaterade: "Man vågar nog säga att M här har släppt ut ett av sina omsorgsfullaste regiarbeten och att de uppträdande, främst Lars Hanson, Eva Dahlbeck och Uno Henning, alla står på höjden av sitt konstnärliga bästa ... Ett stort drama väcktes till liv inför en av en mästarregissör och inspirerade aktörer" (Harrie). – Den andra pjäsen av 0'Neill blev den postuma Ett stycke poet våren 1957, men där brast det gamla samarbetet mellan M och Hanson och resultatet blev inte lika lyckat, vilket observerades i pressen: "Lars Hanson har nyligen tagit till orda mot 'Regissörstyranniet' och uttalat som sin mening att en stor skådespelare bör få skapa alldeles fritt. Det verkar som man gjort honom till viljes. Så ser man vart det leder. – Den övriga föreställningen (regi: M) är med rätta tonad i strikt realism" (Linde). Det hade varit meningen att M året förut även skulle ha iscensatt den första av O'Neills postuma pjäser, Lång dags färd mot natt, men på grund av att han ej fick Tora Teje i Marys roll avböjde han. M satte under 1955 upp två strindbergsdramer, Ett drömspel på våren och Advent på hösten.

Under sina sista år vid Dramaten regisserade M fem strindbergspjäser, förutom de nyss nämnda även Stora landsvägen 1949 (inför 100-årsminnet av diktarens födelse), Till Damaskus, 1, 1960 (ett av invigningsprogrammen på Stora scenen efter restaurationen och det sista samarbetstillfället med Lars Hanson) och slutligen Spöksonaten 1962. – Efter återkomsten till Dramaten 1942 gjorde M nära fyrtio iscensättningar av så skilda författare som – förutom Strindberg och O'Neill – Gierow, Tjechov, Racine, Sofokles, Tennessee Williams, Maxwell Anderson, Giraudoux, Shakespeare, Graham Greene, Lagerkvist, de Musset, Claudel, Max Frisch och Anouilh.

Livsledsagarna Strindberg och 0'Neill blev de två sista dramatiker M ägnade sig åt utanför Dramaten, som han lämnade 1963 i och med Gierows avgång som chef. Därefter fick M hela Norden som sitt arbetsfält. Han hade tidigare satt upp Ett drömspel, dels i Malmö 1947 med Inga Tidblad som Indras dotter, dels senare så i Gbg, då med Karin Kavli som Dottern. Ytterligare två Drömspel-uppsättningar skulle M hinna med före sin död: 1963 på Norrköping-Linköpings stadsteater och 1965 på Det Norske Teatret i Oslo. Så som han avled var han i färd med sin åttonde iscensättning av denna strindbergspjäs. 1964 satte M upp O'Neills Klaga månde Elektra på Sthlms stadsteaters stora scen och året därpå återkom han på samma teaters studio med sin egen sammanslagning av de tre delarna av Strindbergs Till Damaskus med Keve Hjelm som Den Okände och Toivo Pawlo som Frestaren; denna version hade M utarbetat for Dramaten, men där kom den aldrig till uppförande.

Tidigt kom M till filmen, både som aktör och regissör. Som skådespelare medverkade han i sex filmer mellan 1922 och 1945. Den första var Thomas Graals myndling och den sista blev Galgmannen, båda med M 2 som regissör. Som skådespelare uppträdde M även i Per Lindbergs filmatisering av Gustaf-Janssons Gubben kommer 1939. M regisserade själv nio filmer, bl a Damen med kameliorna 1925 (med Tora Teje), General von Döbeln 1942, Kvinnor i fångenskap 1943, Appassionata 1944 samt Johansson och Vestman 1946. Samma inträngande personregi som på scenen präglade hans filmer.

M var den förste som reciterade Hjalmar Gullbergs text till Lars-Erik Larssons musik i Förklädd gud i Konserthusets stora sal 1940. I radio hördes ofta M:s pregnanta och fängslande röst, bl a i en flera avsnitt lång intervju om hans liv vid teatern som sändes första gången i början av 1960-talet. Denna intervju och en tidigare artikelserie i Vecko-journalen (1949) ligger till grund för hans självbiografi från 1961.

Som sceninstruktör skolades M dels i sin fars tradition, dels av Tor Hedberg, vars klarsynta realism återfinns hos M. M påverkades även av Gordon Craigs syn på regissörens betydelse och skådespelarens artistiska moral. Reinhardts expressionistiska syn på Strindberg sade sig M aldrig förstå eller ens uppskatta. I stället blev bekantskapen med Martin Lamm och dennes skrifter kring Strindbergs liv och verk avgörande för M:s egen interpretation av dramerna och förankringen av dessa i den stockholmska miljön; detta gäller främst post-infernodramatiken. M:s realism djupnade så småningom och fick symbolistiska inslag präglade av en religiös livsåskådning. Enligt Jean Paillard, pater i Marie Bebådelsekyrkan, senare M:s biktfader, började M förbereda sin konvertering till den katolska tron redan 1935 och 1 nov 1945 fullbordades denna. Det religiösa medvetandet gjorde det sannolikt lättare för M att spåra starka religiösa inslag hos såväl Strindberg som O'Neill. Sin konvertering och orsaken till den redogjorde M för i ett par föredrag i radio 1948 och 1955.

Det rådde ofta strid kring M och det sades inte sällan att han drev på skådespelarna med en osynlig sadistisk piska för att nå de resultat han önskade; men han sparade aldrig heller sig själv. Att han inte uppskattades av alla är dock klart. Hans analytiska skärpa parades med begåvning för ironi.

Få om ens någon svensk har skapat sådana oförglömliga sceniska verk som M. Han förändrade åskådarens syn på Strindberg och han tolkade kongenialt denne tragöd med samma insiktsfullhet som han tog fram alla undertoner hos O'Neill och befriade denne från all melodramatik. M klargjorde för sig själv, för aktörerna och för publiken 0'Neills dramatik och bidrog samtidigt med en slösande scenisk fantasi. Det skrivna ordet var av yttersta vikt för M och inte ens under samarbete med konstnärer som I Grünewald och W Kåge tilläts dekoren ta överhand över den mycket texttrogna regin. Det är troligen inte för mycket sagt att M – ungefär samtidigt med P Lindberg (bd 18) i Gbg – skapade den moderna regikonsten i Sverige. Skådespelarna, dekorationen och utrustningen var endast medlen för en stark regissör att forma ett helgjutet konstverk.

Författare

Tom J A Olsson

Arkivuppgifter

M:s arkiv i KB (8 kartonger, tillgängliga 1995). Brev från M i GUB (bla 35 st till T Hammaren), KB (bl a 60 till H Lettström) och i UUB.

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Harriet Bosse. En skiss. Sthlm 1920. X, 72 s, 16 pl. Övers: Leipzig 1922, 99 s, 16 pl. – Strindbergska scenerier (Harald Nordenson [inre tit: En samling uppsatser tillägnade Harald Nordenson på 60-årsdagen ...], Sthlm 1946. s 241–250). – En katolik har ordet (Radiobiblioteket, 13. O Molander m fl, Vad jag tror på, radioföredrag 1948, [Sthlm, tr] Falun 1948, s 9-23). – Harald Molander går i landsflykt. En källstudie (Kring konst och kultur, [omsl: Studier tillägnade Amos Anderson,] Hfors 1948, s 147–181). – Kring några brev från August Strindberg (BLM. årg 18, 1949, Sthlm, s 14-19). – Topelius, Regina von Emmeritz och Harald Molander. Ett kapitel ur en levnadsteckning (ibid, s 687–696). – Harald Molander, människan och konstnären. 1*. Ungdom och resor 1858–1866. Brev och anteckningar utg. Sthlm (tr Hfors) 1950. 364 s. - Möte med Strindberg i Paris (Hörde Ni, årg 5, 1952, Sthlm, s 718-722). – Detta är jag---Sthlm 1961. 168 s. – När Gösta Berling blev drama (Röster i radio-tv, årg 35, 1968, Sthlm, 4:o, nr 2, s 52 i). – Bidr i Svenska scenen, årg 4–5, 1918–19, Sthlm, 4:o.

Radiobearbetningar: Radiotjänsts teaterbibliotek. 1–2, 6v7, 12–13, 19, 43, 51, 53–54, 69, 85v87, 89, 99, 109, 118, 134. [1–69: Omsl.] Sthlm 1934-54. 1. G B Shaw, Karusellen. 1934 [omsl]. 62 s. 2. J-J Bernard, Hjärtevägen. 1934 [omsl]. 55 s. 6. H Ibsen, Gengångare. 1935. 78 s. 7. Dens, En folkfiende. 1935. 67 s. 12. Shaw, Sankta Johanna. 1935. 79 s. 13. Aristofanes, Fåglarna. 1936. 79 s. 19. J Romains, Diktatorn. 1936. 103 s. 43. Ibsen, En folkfiende. 1939. 67 s. 51. T Hedberg, Judas. 1941. 66 s. 53. Dens, Karlavagnen. 1941. 31 s. 54. Dens, Perseus och vidundret. 1941. 53 s. 69. A N Ostrov-skij, Ovädret. 1946. 45 s. 85. A Strindberg, Till Damaskus. D 1. 1948. 70 s. 86. Dens, Dödsdansen. D 1. 1948. 48 s. 87. Dens, Ett drömspel. 1948. 51 s. 89. Dens, Stora landsvägen. 1949. 56 s. 99. P Lagerkvist, Han som fick leva om sitt liv. 1950. 52 s. 109. Hagar Olsson, Rövaren och jungfrun. 1952. 61s. 118.J Anouilh, Antigone. 1953. 53 s. 134. T. S. Eliot, Cocktailpartyt. 1954. 91 s.

Källor och litteratur

Källor o litt: R Bark, Strindbergs drömspelsteknik i drama o teater (1981); B Bergman, rec av upp-sättn av Den osynlige (DN 17 okt 1924); G M Bergman, Den moderna teaterns genombrott (1966); Betänkande o förslag ang verksamheten vid K Dramatiska teatern... (SOU 1938:16); P G Engel o L Janzon, Sju decennier. Sv teater under 1900-talet (1974); H Grevenius, rec:er i S-T 30 mars 1933, 26 okt 1935 o 1 nov 1947; I Harrie, rec av uppsättn av Måne för olycksfödda (Expressen 25 april 1953); J Landquist, rec av uppsättn av Ett drömspel (AB 26 okt 1935); E Linde, rec av uppsättn av Ett stycke poet (DN 30 mars 1957); G Ollen, Strindbergs dramatik (1982); TJ A Olsson, 0'Neill o Dramaten (1977); O Rydkvist, rec av uppsättn av Spöksonaten (DN 17 okt 1942);S Selander, rec av uppsättn av Måne för olycksfödda (SvD 25 april 1953); SMoK; SvD:s årsb-Anno 1923–1966; E Th[y]s[elius], rec av uppsättn av Köpmannen i Venedig (Aftontidn 19 nov 1919); S G Winquist o T Jungstedt, Sv filmskådespelarlex (1973).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Olof J H Molander, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/9417, Svenskt biografiskt lexikon (art av Tom J A Olsson), hämtad 2024-04-23.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:9417
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Olof J H Molander, urn:sbl:9417, Svenskt biografiskt lexikon (art av Tom J A Olsson), hämtad 2024-04-23.