Meriter

3 Lovén, Sven Ludvig, son till L 1, f 6 jan 1809 i Sthlm, Maria, d 3 sept 1895 på Karlsborg, Haga, Solna (enl db för Jak o Joh, Sthlm). Inskr vid UU 27 maj 23, vid LU 4 okt 24, mag där 23 juni 29, studerade vid univ i Berlin aug 30–aug 31, doc i naturalhist o amanuens vid Naturhistoriska museet vid LU 29 april 31, intendent vid Naturhistoriska riksmuseets evertebratavd 10 febr 41, profs namn 6 okt 41, förste intendent där 1 jan 71–31 aug 92, led av dir över Nya elementarskolan i Sthlm 57–78, ordf där 61, inspektor för VA:s bibi 75–92, förest för VA:s zoologiska forskmstation Kristineberg i Bohuslän aug 77–92, VA:s v sekr 10 okt 88–11 maj 92. – LFS 32, LVA 40 (preses 66-67), LVVS 46, LMA 68, med hedersdr vid LU 29 maj 68, LLA 75, VA:s Letterstedtska pris 76, HedLVVS 86, HedLLA 87, HedLVS 89.

G 15 dec 1841 i Sthlm, Klara, m Sigrid Mathilda Ekström, f 7 dec 1820 där, ibid, d 2 sept 1901 där, Jak o Joh, dtr till grosshandl Henric E o Johanna Christina Zelling.

Biografi

Sven L började efter undervisning i bataljonspredikanten F Klingenstiernas privatskola i Sthlm studera i Uppsala 1823. Fjortonåringen hade svårt att finna sig till rätta, och året därpå fortsatte han sina studier i Lund, där han togs omhand av sin syster och svågern, kusinen Nils L (L 2). Naturalhistorien var hans huvudämne, och zoologerna B F Fries (bd 16) och C J Sundevall blev hans nära vänner. Av Sven Nilsson, som han 1826 följde på en naturvetenskaplig resa, fick han då ett ofördelaktigt intryck, och förhållandet mellan de två zoologerna var kyligt ännu på deras äldre dagar. Efter disputation under C F Fallén (bd 15) på en av preses författad avhandling om sågsteklar publicerade L på svenska en presidiedissertation Om fåglarnas geographiska utbredning, vilken meriterade honom till docentur. Under sina lundaår var han – enligt en anförvant i brev – "en glad garçon". Han hade stort umgänge, blåste valthorn och flöjt, sjöng och komponerade. Han försökte samla de olika nationernas sångare till en gemensam kör och betraktas som Otto Lindblads (bd 23) föregångare vid skapandet av den lundensiska studentsången.

Hösten 1830 reste L till Berlin, där han under ledning av C A Rudolphi och C G Ehrenberg studerade anatomi och mikroskoperingsteknik. Under första tiden i Berlin hade L fortsatt sina ornitologiska studier, men under inflytande av sina tyska lärare och av sv vänner lämnade han fågelstudierna och ägnade sig efter hemkomsten främst åt havsevertebrater. 1831 sökte han utan framgång lundaprofessuren i zoologi. Sven Nilsson blev utnämnd, och L var de följande åren tjänstledig från docenturen för studier av den marina faunan. Under färder längs västra Sveriges och Norges kuster och under långa vistelser i Bohuslän samlade han med bottenskrapa och håv en mängd dittills för sv zoologer okända evertebrater.

L var ekonomiskt oberoende och kunde 1836–37 på egen bekostnad företa en 17 månader lång resa. Ombord på ett tyskt fartyg nådde han den 15 juni Nordnorge, och under resten av året och första hälften av nästa företog han med Tromsö och Kaafjord som baser vidsträckta forskningsfärder på Nordkalotten. Med båt, häst och ren for han till Lofoten i väster, Vardö i öster och till Karesuando i Torne lappmark. Han samlade naturalier, och i en reseberättelse noterade han inte bara botaniska och zoologiska iakttagelser utan också notiser om befolkningen och dess levnadsvanor och livsbetingelser. 19 juni 1837 seglade han ombord på en hyrd fångstbåt till Spetsbergen. Till sin besvikelse tvangs L av en ogynnsam sommar att vända åter 31 juli efter att ha nått till Krossfjord på Västlandet. Han hade gjort de insamlingar som var möjliga och skaffat sig inblick i den märkliga havsfaunans sammansättning, studerat jöklar och bergsformationer och funnit djurfossil från stenkols- och juraformationerna.

Första halvåret 1839 vistades L i Tyskland, England och Frankrike, där han besökte museer och lärde känna zoologer och geologer. De två följande somrarna undersökte han åter Bohuslän – nu med ekonomiskt stöd från VA – och ägnade sig då så gott som uteslutande åt molluskerna. När riksdagen 1840 givit Riksmuseum ökade anslag, kallades L till intendent vid en nyinrättad enhet för ryggradslösa djur. Vid denna avdelning, som hade att svara för samtliga evertebrater utom trakeaterna, fanns då L tillträdde endast en skolsamling. När han efter 50 år lämnade tjänsten, hade evertebratavdelningen en av Europas rikaste och bäst vårdade samlingar.

De undersökningar L utförde var i flera fall grundläggande för vissa djurgruppers systematik, morfologi och embryologi, och han nådde märkliga resultat med enkla tekniska hjälpmedel. Sina första mycket uppmärksammade vetenskapliga uppsatser publicerade L i VAH 1835. I Bidrag till kännedom om släktena Campanularia och Syncoryna beskrev han några hydroidpolypers utvecklingshistoria, och den beskrivningen blev grundval för den danske zoologen J Steenstrups berömda teori om generationsväxling. I Iakttagelser öfver metamorfos hos en Annelid (1840) redogjorde han för upptäckten av den planktoniska larvtypen Trochophora som förekommer hos havsborstmaskar och efter upptäckaren kallas Lovénska larven. Under 1830-talet hade L och B F Fries planerat en beskrivning av Nordens mollusker med illustrationer av W och F von Wright. Arbetet avbröts genom Fries' död, men L ägnade sig under en följd av år huvudsakligen åt denna djurgrupp. I VA:s skrifter publicerade han ett tiotal uppsatser rörande molluskernas, främst musslornas systematik, utveckling, anatomi och embryologi. I Index molluscorum (1846) lämnar han en värdefull redogörelse för de skandinaviska havsmusslornas systematik och utbredning. Han beskriver i Bidrag till kännedom om utvecklingen av Mollusca Acephala Lamellibranchiata några havsmusslors inre och yttre organsystem, metamorfoser och embryologi och illustrerar här de av honom upptäckta sk polkropparnas bildning och utstötning ur ägget, en företeelse vars utvecklingshistoriska allmängiltighet fastslogs långt senare. Efter blötdjuren blev tagghudingarna, företrädesvis sjöborrarna, L:s huvudintresse, och i ett antal skrifter lade han grunden till kännedomen om denna djurgrupps jämförande morfologi.

När L sommaren 1839 undersökte Kapellbackarna vid Uddevalla, konstaterade han att de skalmassor som finns hopade där har sitt ursprung i en arktisk fauna och drog slutsatsen att ett ishav omgivit och delvis täckt Skandinavien vid skalbankarnas tillkomst. Han fann underlag för sin slutsats i den av L Agassiz 1840 framlagda glacialteorin, i egna studier av de geologiska formationerna i Öster- och Västergötland och vid iakttagelser gjorda, när han 1844 ledsagade den engelske geologen R Murchison vid dennes resa genom Sverige. Han föregrep den nya teorin i flera uppsatser och bidrog i fortsättningen i skrift och tal till dess utveckling. 1849 redogjorde han för den i en serie av samtiden varmt uppskattade populära föreläsningar. I senare tryckta föredrag, inför VA Om några i Vättern och Vänern funna Crustaceer och inför Skandinaviska naturforskarmötet i Stockholm Om Östersjön, lade L fram en förklaring till den dessförinnan oförstådda förekomsten av den s k reliktfaunan i Östersjön och flera skandinaviska sjöar. De där levande ishavsformerna av simpor, märlor, vattengråsuggor m fl var djurarter som kunnat anpassa sig för livet i sötvatten och levde kvar som relikter från den tid då en stor del av Sverige låg under vatten och Östersjön stod i förbindelse med havet i norr.

L gjorde insatser även som paleontolog. Han publicerade undersökningar av sv trilobiter, behandlade i skrifter om tagghudingar även fossila former och redigerade paleontologen N P Angelins efterlämnade Iconographica Crinoideorum. Redan fyra månader efter utgivningen av Darwins On the origin of species redogjorde L i VA för bokens innehåll. Vid tiden för naturforskarmötet 1863 nämndes han som en av förkämparna för darwinismen, men i sina skrifter använde han sig först 20 år senare av descendensteorins terminologi. 1882 ställde sig L tillsammans med Gustaf Retzius i spetsen för den då pågående Darwin-insamlingen.

L:s resa till Spetsbergen var inledningen till en serie arktiska expeditioner under sv ledning. Hans närmaste efterföljare O Torell och A E Nordenskiöld har tacksamt erkänt den uppmuntran de rönt och det verksamma stöd de fått från L. Frånsidan av den minnesmedalj man ägnade honom 1903 återger ett fartyg i ett arktiskt landskap.

L var en nitisk och initiativrik museichef, och evertebratavdelningen blev ett föredöme för motsvarande institutioner utomlands. Han var en inflytelserik ledamot av VA och fick ofta i uppdrag att å akademins vägnar besvara frågor och yttra sig över remisser. Han startade 1844 och redigerade några år VA:s Öfversigt, och 1877 organiserade han på akademins uppdrag anläggningen av Kristinebergs zoologiska station, möjliggjord av en donation från den svensk-brasilianske läkaren A F Regnell.

L engagerade sig ogärna politiskt, men i undervisningsfrågor visade han radikala åsikter. Som ledamot i direktionen för Nya elementarskolan ivrade han för vidgad naturvetenskaplig undervisning på latinets bekostnad, och i tal och skrift arbetade han för flyttning av UU till Sthlm och senare för högskola där. Han arbetade långsamt och med ytterlig grundlighet. L, som var en av de stora nydanarna inom sv zoologi, tyngdes under de sista 50 åren av sitt liv av långvariga sjukdomsperioder.

Författare

Olle Franzén

Arkivuppgifter

L:s arkiv, innehållande bl a en omfattande korrespondens, reseberättelser, teckmar, anteckn:ar, ms o biographica rörande släkten, i VA. Strödda handl:ar rör L i L:ska släktarkivet i RA. – Brev från L i ATA, KB, LUB, RA, SSA, UUB o VA.

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Se Lefnadsteckningar öfver K sv vetenskapsakademiens efter år 1854 afiidna ledamöter, bd 4, Sthlm ... 1899-1912, [h 3, 1903,1 s 75-82; jfr E Gerle, LUM 1834-47, Lund 1878, s 84 f.

Källor och litteratur

Källor o litt: Lunds akad:s skriv:er till K M:t 26 nov 1829 o 4 sept 1832, RA. Matr DI a:b, LA.

F A Bather, S L L (Natural science, vol 7, Oct 1895); C G Bernhard, Kristinebergs marinbiologiska station 1877-1977 (1978); J Berzelius, Brev, ed H G Söderbaum, 14 (1932); K C Chydenius, Sv expeditionen till Spetsbergen år 1861 under ledn af Otto Torell (1865); E W Dahlgren, VA. Personförteckn:ar 1739–1915 (1915); U Danielsson, Darwinismens inträngande i Sverige 1 (Lychnos 1963–1964, 1965); J E Eklund, Biskop Paulus Genberg (1925); C Forsstrand, Mina uppsalaminnen (1922); dens, Vid sjuttio år (1924); T Frängsmyr, Upptäckten av istiden (Lychnos-bibl, 29, 1976); E Göth, Ett Darwin-minne med sv anknytn (Lychnos 1977–1978); L A Jägerskiöld, Upplevt o uppnått (1943); G Lindström, S L (Geol förems förhandfar, 17, 1895); Naturhistoriska riksmuseets hist (1916); E Nordenskiöld, Biologins hist, 3 (1924); T Nordling, Musik o studentsång i Lund (Under Lundagårds kronor [1], 1918); K-G Nyholm, S L (Swedish men of science 1650–1950, ed S Lindroth, 1952); H Ramsay, Nordenskiöld, sjöfararen (1950); G Retzius, Biogr anteckn:ar o minnen, 1–2 (1933–48); I Säger, Bengt Fredric Fries (1916); SjSkl; SLH 2: 1 (1873); H Théel, S L (VA, Lefnadsteckmar, 4, 1899–1912); H Wieselgren, S L L (Svea 1896). – Art:ar om L i AB 7 maj 1849 o Ny ill tidn 29 april 1876; nekner över L i AB o SDS 3 sept, i DN 4 sept o i Ny ill tidn 7 sept 1895.

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Sven L Lovén, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/9716, Svenskt biografiskt lexikon (art av Olle Franzén), hämtad 2024-04-25.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:9716
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Sven L Lovén, urn:sbl:9716, Svenskt biografiskt lexikon (art av Olle Franzén), hämtad 2024-04-25.