Meriter

Lundqvist, Karl Emil, f 23 okt 1872 i Möklinta, Vm, d 22 febr 1942 i Sthlm (enl db för Kristine, Falun). Föräldrar: tegelbruksägaren Erik L o Lovisa Vilhelmina Rosenlund. Lärov:studier i Uppsala 83–89, elev vid Chalmers tekn läroanstalts avd för tekn mekanik 89–93, anst vid Westinghouse Electric Corporation, Pittsburgh, Penn, USA, 93–96, hos S Bergmann, New York, 96–98, vid Bergmann-Elektromotoren und Dynamo-Werke AG, Berlin, 99–00, vid De Beers Consolidated Mines, Kimberley, Sydafrika, 00–03, överingenjör o tekn chef vid Asea, Västerås, 03–06, VD vid AG Volta, Reval, Estland, 07–09, disponent vid Kopparbergs & Hofors sågverks ab med Storviks sulfit-ab 09, VD där 11–23, VD i ab Emissionsinst (tills med A Nachmanson) 14–23, led av komm för reguljär lufttrafik maj 19–dec 21, disponent o VD för Stora Kopparbergs bergslags ab från 23, led av styr för Sveriges industriförb från 23, av komm ang handelsjärn maj 27–mars 28, fullm i JK från 30, led av styr för bl a ab Förenade flygverkstäder april 37–juni 38. – Ogift.

Biografi

Emil L:s far var en framgångsrik lanthandlare, som så småningom skaffade sig intressen också i flera tegelbruk. I början av 1880-talet flyttade han sin verksamhet från födelsebygden i Västmanland till Uppsala, där han byggde ett tegelbruk. L sattes i privat skola för att sedan fortsätta i stadens läroverk. Mera intresserad av praktiska ting – han lär vid denna tid ha velat bli uppfinnare – fullföljde han inte sin skolgång till studentexamen utan sökte in vid Chalmers i Gbg. Här blev det annan fart på hans arbete. När han efter åtta terminer gick ut från avdelningen för teknisk mekanik, hade han överbetyg i nästan alla ämnen.

L:s intresse var emellertid i första hand elektroteknik, vari ännu inte någon specialundervisning förekom i Sverige. Han begav sig därför till Förenta staterna, där han fick kontakt med den berömde uppfinnaren Nikola Tesla. Tack vare denne fick han anställning som konstruktör hos Westinghouse i Pittsburgh. Av betydelse för hans fortsatta levnadslopp blev den nära vänskap han under denna tid utvecklade med J Sigfrid Edström, som också var anställd hos Westinghouse. Efter ett par år i Berlin begav sig L 1900 till Sydafrika för att där försöka sälja elektriska maskiner. Han stannade tre år som anställd vid diamantgruvorna i Kimberley, först som elektriker, så småningom som driftsingenjör.

Även under tiden i Berlin hade L hållit kontakt med Edström. När denne 1903 av häradshövding M Wallenberg anmodades att överta chefskapet för Asea, som befann sig i svår kris, blev en av hans första åtgärder att erbjuda L befattningen som företagets tekniske chef i hopp om att han skulle vilja hjälpa till att organisera det "efter amerikanska principer". Därmed fick L, 31-årig, sin första stora uppgift. Han kastade sig över den med frenesi. Tidtals hade han sin sovplats i ett hörn nere i verkstaden. Vad företaget behövde var, enligt L, standardiserade produkter i längre serier, vilket i sin tur förutsatte mer mekaniserad tillverkning. Receptet kunde låta enkelt men var inte så alldeles lätt att förverkliga. Specialiserad masstillverkning tillhörde ännu ovanligheterna i Sverige. Redan från 1904 gick rörelsen ihop.

L hade en närmast genial förmåga att gå rätt på arbetsuppgifterna. Instruktioner och order framförde han kortfattat och helst muntligt. Byråkratiska arbetsformer avskydde han. Med utomordentlig grundlighet satte han sig in i alla detaljer. Arbetet medförde talrika resor, något som passade L:s oroliga sinne. Av särskilt intresse var hans besök i Mexico 1904. Då hade han av Wallenberg blivit ombedd att undersöka om det i landet fanns någon gruv- eller telefonkoncession som kunde övertas på fördelaktiga villkor. L kom hem med option på en betydande telefonkoncession. Det blev upphovet till L M Ericssons framgångsrika mexikanska engagemang.

L vägrade att slå rot i Västerås. Under hela sin tid där bodde han på hotell. Efter tre år ansåg han sig ha fullgjort sin uppgift och längtade efter omväxling. Fr o m Asea-tiden hade L god kontakt med Wallenberg, som högt uppskattade hans sällsynta kombination av organisatorisk, ekonomisk och teknisk talang. Ett mera direkt samarbete dem emellan inleddes i och med att L 1909 accepterade posten som chef för Kopparbergs & Hofors sågverks ab (sedermera Kopparfors). Han satte sig snabbt in i det stora skogsbolagets problem, gjorde upp en ny organisationsplan, lade om bokföringen och systematiserade fastighetsredovisningen. Hans villighet att även i praktiska detaljer sätta sig in i verksamheten demonstreras av att han vid en vakans i över ett års tid personligen skötte skogschefsposten i bolaget. Kopparberg-Hofors blev ett vinstgivande och livskraftigt företag. Storviks sulfitfabriks ställning stärktes och en spritfabrik anlades. Byggandet av den för framtiden viktiga sulfatfabriken i Norrsundet påbörjades.

1914 tog Wallenberg initiativet till ab Emissionsinstitutet. Syftet var att undersöka och finansiera nya industriella initiativ och medverka vid rekonstruktionen av problemföretag. Kapitalet satsades av Stockholms enskilda bank och Skandinaviska kreditab tillsammans med bankerna närstående personer. VD blev L och A Nachmanson. L skulle närmast svara för de tekniska bedömningarna av uppkommande projekt. Bägge cheferna behöll emellertid sina poster inom respektive industri. Verksamheten hade till en början stor framgång men utvecklades mot krigets slut ytterst ogynnsamt på grund av alltför spekulativa finanstransaktioner. Ett av de största problemen utgjorde ett omfattande engagemang i Scania-Vabis, som radikalt måste omorganiseras. Här gjorde L stora och uppskattade insatser. Efter att inom styrelsen ha deltagit i utformandet av ett förslag till djupgående rekonstruktion av institutet lämnade L detta uppdrag 1923. Vid samma tid frånträdde han även chefskapet för Kopparberg-Hofors. Skälet var att han blivit ombedd att åta sig ledningen av Stora Kopparbergs bergslags ab (Bergslaget), landets största bruksföretag. Vid denna tid, då många företag råkat i allvarliga svårigheter på grund av de häftiga konjunktursvängningarna, var Bergslagets situation jämförelsevis god. Men enligt styrelseordföranden Wallenbergs åsikt var företagets VD Olof Söderberg inte vuxen sin uppgift. Efter storartade vinstår under kriget hade bolaget 1922 måst inställa utdelningen, en unik händelse i företagets historia. Svagheterna var främst organisatoriska, inte minst i fråga om driften vid de olika verken.

En lugn och försiktig uppbyggnadsperiod började. Efterkrigskrisen kunde bolaget tack vare L:s insatser övervinna av egen kraft. Utdelningspolitiken var återhållsam. Först de goda tiderna mot 1930-talets slut ansågs motivera en större generositet mot aktieägarna. Utom en uppstramning av organisationen var en förbättring av bolagets likviditet L:s första stora uppgift. En dramatisk åtgärd i detta syfte vidtog han 1927 genom att sälja större delen av bolagets andelar i Grängesbergs gruvor, vilket inbragte 20 milj kr. Åtgärden blev föremål för diskussion och även kritik. För bolagets stora malmkonsument, handelsjärnverket i Domnarvet, var emellertid den återstående malmbasen vid denna tid tillfyllest. Järnverket befann sig i en vågdal. L och Wallenberg hade under början av 1920-talet allvarligt diskuterat en nedläggning eller i varje fall en radikal omläggning av driften. Just vid tiden för malmfältsförsäljningen inträffade emellertid en vindkantring. L anställde 1926 en ny platschef, Claes Wahlund, som på kort tid och utan större investeringar lyckades göra verket lönsamt. Sedermera genomfördes också en teknisk förnyelse av Domnarvet, i stor utsträckning med syftet att göra det mindre beroende av dyrbart fossilt bränsle. Man satsade bl a på elektriska hyttor och stålugnar.

Med det intresse för ny teknik som utmärkte L är det naturligt att han ägnade särskilt intresse åt bolagets specialstålverk i Söderfors. Det tekniskt mest genomgripande projektet gällde en metod att framställa metallurgisktjärn utan smältning med koloxid som reduktionsmedel, s k järnsvamp. Även detta var ett sätt att undvika användningen av koks. Efter några års experiment och närmare tio års provdrift var den tekniskt märkliga metoden praktiskt funktionsduglig 1941.

Med lika levande intresse följde L utvecklingen på den cellulosatekniska sidan. Samtidigt som ett omfattande kvalitetsförbättrande arbete bedrevs vid bolagets massafabriker i Skutskär under ledning av den framstående teknikern Sixten Sandberg, byggdes en forskningsinstitution upp i Falun, även den efter riktlinjer uppdragna av Sandberg. Det mest spektakulära resultatet blev en snart klassisk blekt sulfatcellulosa kallad Stora 32 efter det år den nya anläggningen tagits i bruk.

Kvarnsvedens pappersbruk utbyggdes mitt under lågkonjunkturen kring 1930 med en stor tidningspappersmaskin, som blev en mycket lönsam investering. – Driften vid de olika verken elektrifierades i högre grad än vid andra jämförliga företag. Det ökade kraftbehovet ledde till utvidgning av existerande kraftverk och anläggning av nya.

L:s ledarstil sägs ofta ha varit butter och kärv. Med sin grundliga sakkunskap om företagets alla grenar kunde han vara en skräck för mindre väl orienterade medarbetare. Andra, vilkas temperament bättre överensstämde med L:s, betonade å andra sidan hans förmåga att entusiasmera genom sitt alltid levande intresse och sitt inspirerande föredöme. Enkelhet och sparsamhet utmärkte inte bara L:s professionella gärning utan också hans privata livsföring. Otvivelaktigt var han en asket och om man så vill en arbetsnarkoman. Hans drastiska och korthuggna tal tillsammans med hans konsekventa strävan efter anonymitet gav upphov till en omfattande legendbildning kring hans person. L hade emellertid en inte obetydlig privat vänkrets. Särskilt nära stod han M Wallenberg och dennes familj.

Bergslagets anseende växte under den period L stod i dess ledning. Själv intog han en obestridd rangställning bland landets främsta företagsledare. Då han vid stämman 1932 av en aktieägare kritiserades för att lämna alltför knapphändiga uppgifter om företagets utveckling, fann styrelsens ordförande anledning framhålla att få bolag om ens något, som han kände till, var så i alla avseenden välskött som Bergslaget: "Aldrig under Bergslagets delvis ärorika historia har det haft en sådan skicklig ledare som han."

Författare

Sven Rydberg

Arkivuppgifter

Korresp mellan L o Marcus Wallenberg s:r i Skand enskilda bankens arkiv, Sthlm.

Tryckta arbeten

Källor och litteratur

Källor o litt: Prot, årsberättelser, räkenskaper, Laboris victricibus armis (bolagsmonografier tillägn L 1932), intervjuer med L:s medarb, allt i Stora Kopparbergs centralarkiv, Falun.

K-R Böhme, Sv vingar växer (1982); J S Edström, E L (Dödsrunor utg av S:te Örjens gille, 3, 1941–47); Förteckn över statl utredmar 1904–1945 (1953); O Gasslander, Bank o industriellt genombrott, Sthlms ensk bank kring sekelskiftet 1900, 2 (1959); T Gårdlund, Marcus Wallenberg 1864–1943 (1976); J Sigfrid Edström. En levnadsteckn, ed K A Bratt (1950); A Silow, E L 1872–1942, anteckn:ar till en biografi (Näringsliv o kultur. En saml uppsatser, tillägn Robert Ljunglöf 1945), o där anf källor.

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
K Emil Lundqvist, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/9887, Svenskt biografiskt lexikon (art av Sven Rydberg), hämtad 2024-04-25.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:9887
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
K Emil Lundqvist, urn:sbl:9887, Svenskt biografiskt lexikon (art av Sven Rydberg), hämtad 2024-04-25.