Meriter

Lundström, Karl Johan Vilhelm, f 7 maj 1869 i Sigtuna, d 20 mars 1940 i Gbg, Vasa. Föräldrar: handl Carl August L o Johanna Charlotta Molin. Mogenhetsex vid h latinlärov på Norrmalm i Sthlm 13 maj 86, inskr vid UU 17 sept 86, FK där 13 dec 88, en av stiftarna av studentfören Heimdal 91, sekr 91–92, ordf där 93–95, FL vid UU 31 jan 93, disp 1 sept 93, FD 6 sept 93, doc i latinska språket o litteraturen där 16 sept 93, lär i latin vid Fjellstedtska skolan i Uppsala läsåret 93–94, red för tidn Fyris där nov 93 (utg:bevis 19 april 94)–dec 97, lär i grekiska vid lärokursen för teol fil ex vid UU ht 95–ht 96, startade tidskr Eranos 96 (utg:bevis 17 febr), tf eo prof i klassiska språk vid UU periodvis 96–01 (bl a 1 sept 96–31 maj 99), huvudred för Gbgs aftonbl dec 01–sept 06, prof i klassiska språk med undervisn:skyl-dighet i latin vid GH 25 mars (k fullm 26 april) 07–8 maj 36, sekr i komm ang främjandet av sv kultur o sv språk i utlandet 07, initiativtagare till Riksfören för svenskhetens bevarande i utlandet stiftad i Gbg 3 dec 08, led av fören:s överstyr 08–23 o från 35 (sekr 08–23, ordf i arbetsutsk 08-23 o från 38), ordf i riksfören:s lektoratsavd från 30, led av AK 12–14B, ordf i Gbgs teaterfören 12–18, inspektor för GH:s studentkår 14–26, led av Gbgs stadsfullm 15–18, ordf i Fören för klassisk filologi i Gbg 19–31, i Sv-italienska fören 25–32 o 33–39, i styr för Utlandssv museet i Gbg 28-31 o från 34, led av GH:s rektorsnämnd 30–36, v ordf i Stiftelsen Lützenfonden 31–35, led av kulturrådet från 15 nov 35, av UD:s upplysmnämnd från 35. – LHVU 00, LVVS 09, SA:s Karl XIV Johanpris 24, LVHAA 30.

G 2 april 1901 i Tavastehus (enl vb för Kymi, Finland), m pedagogen o förf Enni Alfhild Ingeborg Wendell, f 28 okt 1866 i Pälkäne, Tavastehus län, d 21 jan 1935 i Gbg, Johanneb, dtr till kamreraren Johan Edward W o Sofia Lovisa Nyman.

Biografi

I en essä från 1925 har Vilhelm L själv förklarat, att han hade sin fädernestad Sigtuna att tacka för sitt livs inriktning. Hos honom väcktes tidigt kärleken till forntiden och fosterlandet. Som sina föräldrars enda barn fick den brådmogne gossen – han började läsa i bok redan vid tre års ålder – en god uppfostran. Vid just fyllda 17 år avlade han sin mogenhetsexamen och började med matematiska studier vid UU. En gång under sin första termin råkade han emellertid händelsevis åhöra en föreläsning i grekiska. Han slog om, lämnade matematiken och blev klassiker. Redan 1893 disputerade han på en textkritisk avhandling, Quaestiones Papinianae, om skalden Papinius Statius. L visar här flera prov på god förmåga som exeget och kritiker. Med talang försvarade han handskriftstraditionen, och några av hans konjekturer är välfunna och sinnrika. Han förordnades till docent vid endast 24 års ålder.

L fortsatte sina textkritiska forskningar, som huvudsakligen skulle komma att omfatta den romerske lantbruksförfattaren Columella. Dennes handbok i lantbruksvetenskap (de re rustica) i 12 böcker förelåg tidigare endast i upplagor baserade på dåliga handskrifter. L letade fram värdefullare handskriftsmaterial, som han kollationerade. Utgivandet av en vetenskapligt tillfredsställande Columella-text blev L:s mest betydande insats på textkritikens område, ett arbete, som skulle uppta honom mer eller mindre från utgivandet av den fristående boken om trädodling (Liber de arboribus) 1897 ända till hans död. Tionde boken utkom 1902, elfte 1906, första och andra 1917; sjätte och sjunde böckerna publicerades i början av 1940, strax före L:s död. Genom det av honom hopbragta materialet skapades möjligheter att genom två yngre forskare utge hela verket i fullgott skick. – C. Flaminius och Hannibal, historisk-filologisk studie (1898) är ett försök av L dels att klarlägga konsuln Flaminius' roll i det för romarna så olycksdigra slaget mot Hannibal vid sjön Trasimenus i Etrurien, dels att fastställa den exakta platsen för slaget. Flaminius blir av L i viss mån rehabiliterad, även om L överskattat hans roll. Han visar att senatsadelns hat mot konsuln går igen i Livius' svartmålning. L:s stora förtjänst är att ha förenat historisk-filologiska studier med egna iakttagelser vid Trasimenus.

Under de båda första decennierna av sin vetenskapliga verksamhet ägnade L även sina krafter åt forskningar i det grekiska språket, såväl i dess klassiska skede som på sengrekiskt och byzantinskt område. Särskilt intressant är uppsatsen Studien zu spätgriechischen und byzantinischen Chroniken (1897). Här påvisar L, att två Escorial-handskrifter av Chronicon paschale, som man trott hade brunnit upp vid en eldsvåda 1671, stulits i samband med branden och 18 år senare inköpts av J G Sparwenfeld (ett ex nu i KB, ett i UUB). Ställningen som sin tids ende sv byzantinist befäste L bla genom sina byzantinska studier Ramenta Byzantina, 1–8 (1898–1907). Inom den klassiska grekiskans område utgav han 1906 bla en textkritisk upplaga av Xenofons Sokratesapologi.

När L 1907 blev professor i klassiska språk vid dåvarande GH, inleddes där en glansperiod för latinsk filologi. Den unge L med sin livfulla, tändande och eggande framställning blev genast sina studenters idol. Till den formellt fulländade föreläsningskonsten kom värmen och entusiasmen inför uppgiften. Genom den överblick av sitt ämne, som L med åren förvärvade, kunde han förmedla en mycket mångsidig undervisning. På seminarieövningarna behandlades de olika texterna grundligt och vederhäftigt: textkritiskt, exegetiskt, grammatiskt, realfilologiskt. Samtidigt förlorades aldrig de stora sammanhangen ur sikte. Åt sina alumner gav han forskningsuppgifter för avhandlingsarbeten efter vars och ens förmåga. Han var ständigt beredd att bistå med råd och dåd, ehuru han p g a sina alltmer vittomfattande intressen inte hann ägna sina doktorander så mycket tid som han velat. För det rent lingvistiska eller det språkhistoriska visade L ringa intresse.

L:s romerske älsklingsförfattare var Tacitus, vars arbete Germania han utgav med text och sv översättning (1912). Tacitus' verk Agricola översatte L till svenska redan 1896. 1923 utkom hans uppsats Tacitus' poetiska källor, där han påvisade, att den romerske hävdatecknaren haft bl a Lucanus och Seneca som källor. Även andra latinska arbeten översattes av L. Redan i sin doktorsavhandling hade han med stor trohet mot originalet översatt Statius' gravkväde över sin fosterson. En vida bättre poetisk översättning gjorde han av Plautus' komedi Mostellaria (Spöket). Under april och maj 1909 förlade L sin undervisning till Rom. Avsikten var att ge studenterna möjlighet att på ort och ställe studera de antika monumenten. Undervisningen kompletterades med åtskilliga exkursioner i Latium. Det viktigaste resultatet av denna kurs var att den blev det embryon, som påskyndade tillkomsten av Sv institutet i Rom. 20 år efter denna kurs utgav L Undersökningar i Roms topografi. Hans forskningar gällde bl a den romerska regionskatalogen, ett slags adresskatalog från 300-talets Rom, samt den plan över staden, Forma urbis Romae, som uppsattes omkr 200 e Kr, och som finns bevarad i tusentals bitar. L hittade i Rom en hel del fragment till den gamla marmorstadsplanens bild av Marsfältet, som han med stor genialitet pusslade ihop. Genom senare arkeologiska grävningar har L:s tolkning dock på vissa punkter korrigerats.

För att bereda sv klassiker möjlighet att publicera sina forskningsresultat startade L 1896 tidskriften Eranos, där han själv ända till sin död var den flitigaste medarbetaren. 1917 började L utge Sv humanistisk tidskrift, som dock efter en kort men lysande tillvaro dukade under för ekonomiska svårigheter. Han påbörjade också (1897) en ny publikationsserie, Collectio scriptorum veterum Upsaliensis, i vilken bl a Columellaeditionen ingår.

Under studieåren i Uppsala slöt sig L till konservativa akademiska kretsar, vars medelpunkt var prof Oscar Alin. Som en motvikt till den radikala studentföreningen Verdandi bildades 1891 studentföreningen Heimdal. L hörde till dess främsta tillskyndare och var eldsjälen vid organiserandet av den omfattande föreläsningsverksamhet, som av föreningen bedrevs i landet. – Det var emellertid först en resa till Nargö och Nuckö i Estland som skulle öppna L:s ögon för utlandssvenskarnas problem och för deras samhörighet med Sverige. Vad som framför allt grep L var den trohet mot sv språk och sv stam, som mötte honom hos dessa fattiga öbor. Så föddes hos honom tanken på den allsv rörelsen. 1908 grundade L Riksföreningen för svenskhetens bevarande i utlandet (sedan 1979 Riksfören Sverigekontakt), som sedan 1914 utger månadstidskriften Allsvensk samling. L ville inte bara, att svenskarna i förskingringen skulle bibehålla kontakten med hemlandet och dess språk, utan också att de skulle låta sina barn lära sig svenska. De skulle bli en förmedlande länk för att sprida kunskap om Sverige. Särskilt riktade han sin uppmärksamhet på dem som brutits loss ur den sv riksgemenskapen: svenskarna i Finland, Estland och Ryssland. Genom ständiga resor runt om i världen skapade L lokalföreningar och knöt nya förbindelser. Han grundade även sv skolor i utlandet; en av de första var den i Lübeck.

I den lilla skriften Svenska språkets framtid (1902) talar L inte bara om sv språkets bevarande utan även om dess utbredande. Medlet härtill såg han i skapandet av utlandslektorat. Det första tillkom i Jena 1913, och på 1930-talet hade antalet sv lektorat blivit mer än 20. 1938 studerades svenska vid 25 universitet i Europa (förutom Sverige o Finland) och vid lika många högre läroanstalter i USA. Det är L:s förtjänst att ha byggt upp det sv lektoratsväsendet. From 1936 fram till andra världskrigets utbrott anordnades vid GH sommarkurser i svenska för utlänningar. De flesta deltagarna utgjordes av elever till utlandslektorerna. Den drivande kraften och självklare ledaren för dessa kurser var L.

1901 blev L huvudredaktör för det konservativa Göteborgs aftonblad. Han var emellertid motståndare till det av högerledningen önskade proportionella valsystemet och lämnade därför tidningen 1906. Hans motstånd mot proportionalismen bottnade i hans fruktan för "alltmer oöverstigliga partimurar inom folket". Som en av de ledande politikerna i Gbg invaldes han 1912 i AK för högerpartiet. Någon utpräglad partiman blev han aldrig. Hans främsta mål var att göra konservatismen till en verklig folkrörelse. "Folkets levande andedräkt av hopp och strider" skulle vårdas och förvaltas av alla. Liksom för hans äldre partikollega i FK Harald Hjärne var försvarsfrågan för honom den viktigaste. Vad L:s politiska motståndare kallade för "flåspatos" var ett alltigenom äkta uttryck för hans kärlek till det sv kulturarvet. I all sin ensidighet – man kunde kanske ibland frestas säga naivitet – ingav L dock respekt genom sin osjälviskhet och storstilade redobogenhet till personliga uppoffringar. Han försmådde allt korridorskvaller i kammaren och andades ut som befriad, när han lämnade riksdagen med 1914 års utgång.

Idérikedomen och mångsidigheten var utmärkande drag i L:s forskargärning. De hindrade honom ofta att samla sig till större uppgifter; L var ju så mycket annat än klassisk filolog. Men å andra sidan gav mångsidigheten honom en överblick över hela det klassiska forskningsområdet, som endast ett fåtal äger i specialstudiernas tidevarv. Idérikedomen kom allra mest hans lärjungar till godo. Sin verksamhet i pressens tjänst fortsatte han hela sitt liv. Svenska spånor (1–2, 1910–13) med flera verk av hans hand är högklassig journalistik. De innehåller underhållande kulturskildringar från skilda länder och tider, resebrev, politiska betraktelser mm. Hans mest bestående verk är ändå Riksföreningen och utlandslektoraten. L förenade en himlastormande fantasi med ett skarpt, klart intellekt, men det var dock til syvende og sidst hans godhet, som var det mest iögonfallande hos honom.

Författare

Eric Dahlén

Arkivuppgifter

S:s arkiv i GUB omfattar 77 kapslar o innehåller brev från A U Bååth, K-E Forsslund, P Hallström, V v Heidenstam, E Key, R Kjellén, O Levertin, Vitalis Norström, M Stiernstedt, Hj Söderberg, N Söderblom o K Warburg. – Brev från L i KB, GUB, LUB o UUB.

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Se T Kleberg, Bibliografisk förteckning ... t.o.m. den 7 maj 1936 ... (Apopho-reta Gotoburgensia Vilelmo Lundström oblata, Gotoburgi 1936, s 415–437) o GHÅ 48, 1942:6. S Hallberg, GHM 1916–1941, Gbg 1942, s 134 f. Dessutom: För svenska språket i utlandet (Varia, årg 10, 1907, Gbg, s 208–211). – Utlandssvenska avdelningen (Jubileumsutställningen i Göteborg 1923, Utländska avdelningen, vägledning, Gbg 1923, s 5–7; ny, tillökad uppl s å).

Källor och litteratur

Källor o litt: ED:s konseljakter 28 april 1899, nr 17, o 26 sept 1921, nr 220, RA.

H Armini, nekr över L (Minnestal i VVS, ser från 1938, n:o 1, 1942); N Elvander, Harald Hjärne o konservatismen (1961); Gbgs stadsfullm; GHM 1916–1941 (GHÅ 1942:6, 1942); T Kleberg, V L död (SvD 23 mars 1940); dens, V L vid GH (Riks-förena [för svenskhetens bevarande] årsmötesskr 1961); H S Nyberg, Emigrationen o V L:s stora tanke (Allsv saml 1948, nr 8); A W Persson, V L o GH:s kurs i Rom 1909 (OoB 1940); Svenskt bortom gränserna. Sju kapitel om V L (1971); V L (H8D, årg 24, 1922-23, nr 41). – Nekr:er över L i Allsv saml 1940, nr 7, s 1–66, o nr 8, s 5 f, i Eranos 1940, s I samt i GHT 21 mars o Gbgs morgonpost 23 mars 1940.

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
K J Vilhelm Lundström, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/9912, Svenskt biografiskt lexikon (art av Eric Dahlén), hämtad 2024-04-19.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:9912
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
K J Vilhelm Lundström, urn:sbl:9912, Svenskt biografiskt lexikon (art av Eric Dahlén), hämtad 2024-04-19.