Carl Hartman

2 Hartman, Carl, son till H 1, f 5 juni 1824 vid Ulriksdal, Solna, d 19 april 1884 i Örebro. Inskr vid UU 42, FK 28 april 48, disp pro gradu 7 juni 48, mag 16 juni 48, allt i Uppsala, lär vid fören elementarlärov i Gävle 25 okt 52, adjunkt vid Gävle h elementarlärov 24 nov 58, lektor i naturvetenskaperna vid Örebro h elementarlärov 5 okt 59. Botanist.

G 1) 21 juni 60 i Sthlm (Maria) m Johanna Augusta Amalia Engström, f 12 april 35 där (Klara), d 17 aug 74 i Örebro, dtr till perukmakareåldermannen Lars Fredrik E o Johanna Margareta Öhman; 2) 22 juli 81 i Färnebo (Värml) m Maria Lovisa Yngström, f 2 maj 55 i Hällefors (Ör), d 10 aug 11 i Karlskoga, dtr till brukspatronen Carl Johan Y o Fredrika Lovisa Bergman.

Botaniken var under gymnasieåren i Gävle H:s huvudintresse och han företog under dessa år botaniska resor till bl a Härjedalen och Gotland. Han gav som gymnasist utomstående ett intryck av trög oföretagsamhet, men enligt fadern var han flyhänt och hade en seg arbetsvilja. Efter sex år i Uppsala disputerade han under E Fries på en avhandling över gävletraktens flora. Mycket tack vare den äldre H:s goda förbindelser fick han därefter möjlighet att med statligt understöd resa till London för att hos Linnean Society gå igenom Linnés herbarium. Han vistades där — med avbrott för hemresa vid faderns död — under större delen av 1849 och 1850. Det gällde att få fram de originalexemplar Linné använt sig av vid sina växtbeskrivningar för att med hjälp av dessa kunna slita tvister, som uppstått vid bestämningar och namngivning. Det sätt på vilket H utförde och redovisade sitt uppdrag förvärvade honom samstämmigt erkännande och gav hans namn god klang bland Europas botanister. Året efter hemkomsten erbjöds han att på toscanska statens bekostnad följa den italienske botanisten Filippo Parlatore på dennes resa till Nordkap. Resan blev märklig bl a genom att målet aldrig nåddes. Parlatore blev nämligen sjösjuk och tvang sin följeslagare att vända tillbaka till Hammerfest, när äntligen Nordkap var i sikte. Italienaren, som vid hemkomsten till Florens hyllades som en ny Columbus, har i en bok drastiskt skildrat resans strapatser.

Under sina många år som lärare fortsatte H oavbrutet sina vetenskapliga arbeten. Han redigerade nya upplagor av faderns handbok i Skandinaviens flora och excursionsflora. Den sistnämnda gav han ökat värde genom sina och brodern Roberts undersökningar på Dovre 1854 och 1857. Den 11:e upplagan av handboken, som kom ut 1879 efter tre års oavbrutet arbete, är så fullständigt omarbetad och utvidgad, att den måste anses som ett nytt verk.

Han blev genom trägna studier en av landets främsta bryologer och det låg många somrar och mil till fots bakom hans beskrivning av Närkes mossor. H var i sitt intresse för naturen inte ensidigt inriktad på botaniken. Som lärare försökte han bereda zoologiens elementa samma plats som botanikens, vilket var sällsynt i den tidens Sverige. Den avhandling för erhållande av lektorat, vilken han försvarade inför Strängnäs domkapitel 1859, handlar inte bara om gävletraktens vertebrater utan även.om fåglarna på Dovre. I början av 1860-talet vaknade hos honom, som han skriver »en riktig passion» att närmare lära känna både nu levande och fossila mollusker, förmodligen i samband med att han vid denna tid hade att ta ställning till Darwins teorier. Han gick till verket med grundlighet och resultatet blev två avhandlingar och en studieresa med statligt stöd till Prag, Wien och Trieste. — H råkade under 1860-talet i viss motsättning till Elias Fries på grund av sin benägenhet att acceptera artreduceringar. Han förfasar sig över det hav av Hieracier som namngavs i början på 1870-talet, och han hörde till det fåtal botanister, som uppehöll goda förbindelser med den mot alla nya arter djupt misstrogne L L Laestadius. Till utvecklingsläran ställde han sig avvisande och råkade i häftigt och argt meningsutbyte med sin gode vän professor N J Andersson när denne i början av 1860-talet introducerade Darwins teorier i Sverige.

I början av 1880-talet angreps H:s ögon av grå starr. Han hade inte längre någon glädje av sina växtsamlingar och sålde sitt sv herbarium, i vilket även faderns ingick, till Uppsala universitet för 6 000 kr. Sitt europeiska hade han sålt redan 1867. Köparen testamenterade det till läroverket i Örebro, där växterna på kort tid förstördes genom olämplig förvaring. Helt ville inte H lämna botaniken. När han vårterminen 1883 blev sjukledig, började han i avsikt att hjälpa äldste sonen i hans botaniska studier lägga upp ett herbarium av in- och utländska träd, buskar och ormbunkar, som han kunde examinera genom att urskilja bladens konturer. Samlandet gav honom förströelse och en förnimmelse av att alltjämt fylla en uppgift. Han var den internationellt mest kände av släkten.