Leonard Gyllenhaal

2 Gyllenhaal, Leonard, bror till G 1, f 3 dec 1752 i Bråttensby (Älvsb), d 13 maj 1840 på Höberg, N Vånga (Skar). Korpral vid adelsfanan 15 nov 65, livdrabant 22 april 73, löjtn i armén 22 okt 77, kapten där 20 maj 89, majors avsked 18 dec 99. Entomolog. — LVS 92, LPS 04, LVA 09, LLA 12, LFS 15, VA:s GM 28.

G 4 jan 88 i Synnerby (Skar) m Anna Hård af Torestorp, f 25 juli 63 på Kilagården, V Gerum (Skar), d 28 maj 45 på Höberg, dtr till löjtn Ulrik Gustaf H o frih Eleonora Margareta Fleetwood.

G var elev vid Skara trivialskola och gymnasium 1759—68. Han berättar själv, att han »från barnåren haft lust för naturalhistorien». I den vetenskapen fick skaradjäknarna ingen undervisning, men i likhet med flera andra senare som vetenskapsmän kända västgötar grundlade G under skolåren detta intresse. Tillsammans med brodern J A G (G 1), Anders Dahl, Lars Brandelius och bröderna Adam och Johan Afzelius företog han exkursioner i Skaras omgivningar och hopbragte samlingar av växter, insekter, mollusker och mineralier. Enligt en äldre uppgift skall han ha blivit student i Uppsala 1769, men han finns inte i studentmatrikeln. Brev från honom och från brodern tyder emellertid på att G detta år erhållit undervisning i naturvetenskaperna av Linné och lärt känna dennes lärjunge C P Thunberg. Ur ekonomisk synpunkt var den akademiska banan osäker och hos allmänheten hade entusiasmen för Linnés vetenskap börjat mattas mot slutet av 1760-talet. Därtill kom att släkttraditionen krävde, att någon av sönerna blev soldat. G lämnade därför Uppsala efter någon termin och tog 1769 anställning vid Adelsfanan för att fyra år senare ackordera in sig vid Drabantkåren. Militärtjänstens långa perioder av ledighet använde han till fortsatta studier på egen hand. 1771 och 1772 följde han brodern på dennes resor i Västergötland och Bohuslän. Till det i Skara på Olof Knös initiativ stiftade topografiska sällskapet har G vid denna tid lämnat avhandlingar om snäckor funna i trakten av Uddevalla och växter samlade i hemsocknen Vånga. Abraham G berättar 1773 i ett brev till akademisekreteraren Wargentin, att G studerade VA:s handlingar med samma iver som en teolog sin bibel.

G var nu under flera år rättare och fördräng på fädernegodset Höberg, men i början av 1780-talet började han, enligt vad han meddelar brodern, känna sig »ledsen vid att gå under inskränkt styrelse nästan som domestique». Inför sonens hot att flytta hemifrån lät fadern honom 1784 överta egendomen på arrende. När nu G blivit sin egen herre, började han med hjälp av från brodern lånat kapital modernisera godsets skötsel, och en ivrig jordbrukare förblev han sedan livet igenom. Han ägnade sig åt försöksodlingar av t ex majs och olika foderväxter och spelade en viktig roll vid enskiftesverket i Skaraborgs län. För att torrlägga Sjögeråsmossarna och sänka Rösjöns vattenyta lät han gräva kanaler, som krävde tusentals dagsverken. Höberg blev en mönstergård och dess ägare var v ordförande i länets hushållningssällskap 1812—17. För sina insatser som jordbrukare blev han vasariddare. Efter broderns och svärfaderns död fick G rörelsekapital och ökade Höbergs areal till mer än sju mantal. Från 1813 till 1820 var han tredjedelsägare till Klosters bruk i Husby (Kopp). Goda år och gott förstånd gjorde honom till en förmögen man känd för att utan åthävor lämna den nödställde hjälp.

G var från trettioårsåldern övertygad swedenborgare. Nya kyrkan hade ett starkt fotfäste i Västergötland, och bland dess mera kända anhängare var G:s morbror Paul Wahlfeldt. Denne var i många år lektor i Skara. Mot slutet av 1760-talet måste han inför konsistorium svara för swedenborgska villfarelser i tal och skrift. I brev till brodern berättar G om hur morbrodern under sina sista dagar gladdes över kroppens avtynande, och om hur han en stund före sin död med leende min meddelat de kringstående, att hans puls slutat att slå. Hans död hade övertygat systersonen om att det fanns en annan värld och att övergången dit var lätt och glad för den som ej bundit sitt sinne vid det materiella. G översatte och gjorde med sin prydliga handstil avskrifter ur Swedenborgs arbeten och stödde frikostigt tryckning och spridning av mästarens verk. Han ville, som han skriver till en likasinnad, med alla medel »säkra allmänhetens tillgång på sådana böcker, som innehålla oförfalskad sanning». Han var aldrig anhängare av det slags fanatiska swedenborgianism, som J G Halldin och C F Nordenskiöld representerade, utan hörde till de sansade och fromma män, som 1796 bildade sällskapet Pro fide et caritate. I resultaten av hans vetenskapliga forskning trängde hans religiositet inte in, men som framgår av hans brev och vittnesmål av samtida, gav den hans allmäna natursyn drag av innerlighet och kontemplation.

För militärtjänsten hyste G ett svalt intresse. Han såg den som ett hinder för jordbruk och entomologi. Drabantkårens uppgift vid denna tid var vakthållning vid hovet, och de olika detachementens årliga tjänst var kort. När G 1799 med anledning av förstärkt vakt kring kronprinsen måste vistas i Sthlm utanför programmet, begärde han avsked. Riksdagarna tycks han ha besökt huvudsakligen för att få tillfälle att under dessa träffa trosfränder, och att döma av brev betraktade han tidens politiska tvister och omvälvningar ur evighetens synvinkel.

G:s intresse för naturalhistorien hade ursprungligen gällt disciplinens samtliga områden. I ett brev till Linné 1775 berättar han om en insektssamling på 1 300 i stor utsträckning inte bestämda arter, som han hopbragt i västra Götaland, men först 1783 beslöt han sig för att ägna sin vetenskapliga energi uteslutande åt entomologin, därtill uppmuntrad av bl a brodern och Thunberg. Han lät i sin trädgård uppföra en paviljong »Flughuset», som han inredde till museum och arbetsrum. Hans insektssamling omfattade, när den 1836 deponerades hos Vetenskapssocieteten i Uppsala, 400 lådor fyllda med noggrant preparerade och bestämda djur. B berättar, att han använt en betydlig del av sitt liv för att hopbringa kollektionen och att han på insektsförvärv lagt ner minst 4000 rdr bko kontant. Samlingen övertogs 1866 av universitetets zoologiska museum.

G stod flitigt i brev- och bytesförbindelse med sv entomologer, och flera av de yngre — t ex C F Fallén, J V Dalman, C H Boheman och J W Zetterstedt — såg i honom sin läromästare i den vetenskapliga metoden. På somrarna sökte sig dessa gärna till Höberg för att njuta av gammaldags gästfrihet i ett harmoniskt hem och av ändlösa entomologiska diskussioner. Lådorna med bytesinsekter gick kors och tvärs över landet. Sorgliga betraktelser över på skjutskärrorna sönderskakade yrfän är vanliga brevingresser. Under flera decennier fick G goda råd och litteraturhänvisningar från Thunberg men brevväxlingen tycks ha upphört, när denne råkade i ovänskap med vad han kallade »den förb vestgötaligan», dvs G:s vänner professorerna Johan och Adam Afzelius. Den enda utländska resa G företog gällde Khvn, där han besökte entomologer och studerade samlingar. Med den franske generalen och skalbaggsspecialisten P Dejean och den finske greven C G Mannerheim hade G under många år bytesförbindelser liksom med den fromme specialisten på engelska bin W Kirby. I brev 1803 klagar G över att hans ende »insektscompagnon» i hemprovinsen, rådmannen H C Pentz i Alingsås, dött. Senare fick han god ersättning, då trosfränden och entomologen C J Schönherr slog sig ned på det inte långt ifrån Skara belägna Sparresäter.

På sin Insecta Suecica, i vilken han systematiserade och beskrev Sveriges skalbaggar, strävade G i drygt 30 år, och dess tryckning måste han själv betala. Den belönades med VA:s guldmedalj och gjorde honom till en internationellt känd coleopterolog. Hans övriga produktion var av mindre format, entomologiska meddelanden och monografier. Han bidrog vidare med artbeskrivningar i arbeten av Fallén, Dahlbom och Schönherr. I VA:s handlingar medarbetade han endast en gång, och han kom aldrig att stå akademin nära. G:s stil i vetenskapliga sammanhang utmärks av en torr exakthet, och hans beskrivningar av en före honom okänd fullständighet. Han införde nya regler för insektsbestämningar och nya grunder för skalbaggarnas systematik. Bland de erkännanden han rönte värdesatte han särskilt valet till hedersledamot av det med sådana vedermälen återhållsamma Société entomologique i Paris.

I »Flughuset» inrymdes även G:s bibliotek. Den tryckta förteckningen över detta omfattar 98 sidor. Det innehöll utom naturvetenskap, filosofi, biographica och swedenborgiana en mängd sällsynta tryck från 15- och 1600-talen samt en i det närmaste fullständig samling av dissertationer från sv universitet. Mycket kan förmodas vara arvegods från fadern, men samlandet hade fortsatts av sonen långt in på 1830-talet.

G var en storvuxen man, vida känd för sin kroppsstyrka. 1783 hade han efter förfrysning tvingats amputera tårna på den ena foten, vilket gjorde hans gång ovig och haltande. De tre sista åren av sitt liv var han nästan blind. Sina själsförmögenheter behöll han till sina sista dagar. G:s sonson Anders Leonard emigrerade till Förenta staterna, där hans efterkommande hållit fast vid sin anfaders tro och verkat som aktiva medlemmar och lärare inom The New Church.