Amalia Wilhelmina Fahlstedt

2. Amalia Wilhelmina Fahlstedt, den föregåendes syster, f. 8 jan. 1853 i Stockholm (Maria), d. 29 jan. 1923 i Djursholm. Genomgick Jenny Rossanders lärokurs för lärarinnor; innehade en förberedande samskola i Stockholm 1878–95. Författarinna, översättarinna. – Ogift.

Efter att ha genomgått Rossanderska kursen för lärarinnor startade Amalia F. tillsammans med sin syster Bertha en förberedande skola för pojkar och flickor, belägen på Östermalm, med Amalia som skolans föreståndarinna. När brodern Eugène (se ovan) återflyttade till Stockholm, bosatte han sig tillsammans med dessa systrar, och senare utökades familjen med systern Augusta, g. Maartman, änka med sex barn. Bland dessa märkes Elsa, g. Beskow, som tillsammans med sin bror blev den första eleven i Amalias skola. För denna familjekrets med Eugène som husfader arbetade alla syskonen uppoffrande.

Genom broderns nära vänskap med August Strindberg, genom barndomsintrycken från Söder och sin allmänna livsinställning kom Amalia F. att ansluta sig till åttitalistgruppen. Hon knöt också nära vänskap med Ellen Key och kretsen kring henne. A. F. debuterade 1883 med novellsamlingen »I flygten». Hela sitt liv anfäktades hon av tvivel på sin författargåva. Det var Strindberg, som 19 okt. 1882 insände debutboken till förläggaren C. Looström med presentationen »en författarinna som är okänd än, men som skall bli djävligt känd. Hon tillhör framtiden!» I brev 28 nov. skriver Strindberg vidare i ämnet till Looström: »Du skulle sprida en mycket stor glädje i en liten av olyckan prövad familj och bestämt göra en framstående författarinna av Fr. Fahlstedt, om du antog hennes noveller till tryckning, och jag skulle vara bra lycklig om jag till julen fick överbringa underrättelsen». Det var meningen, att Strindberg skulle ha skrivit ett förord till novellsamlingen, men förslaget inhiberades. I mars 1883 hade han läst sista arken av novellerna och skrev till Eugène F.: »Jag ber dig lyckönska henne, ... därför att hon redan framträder som en mogen ursprunglig och av tidens andar besjälad författare!» Han karakteriserar henne som »självständig och så genial, att hon går utanpå alla sina medtävlarinnor» och säger vidare: »Att ha stora tankar och kunna giva dem ett starkt och skönt uttryck är den stora gåva hon har. Men hon har ett mer, som jag saknar ännu, hon har den stora mänsklighetskänslan, kärleken, som den kallas, vilken gör hennes skrifter till en lisa och en vederkvickelse». Strindberg ordnade också med fördelaktiga recensioner av boken.

Amalias produktion kan från början räknas till realismen. Den första berättelsen i debutarbetet ger bl. a. en noggrann etnografisk beskrivning av lappbefolkningen. I hennes följande, av pressen eljest uppskattade novellsamling, »Ax och halm», ingår den ur kompositionssynpunkt ej så lyckade novellen »Ett lefnadsmål». Där utvecklar hon emellertid sina pedagogiska idéer. Huvudpersonen Ruth grundar en skola med till hälften frielever. Lokalerna äro ljusa med flera rum för slöjd och olika konstgrenar. Frihet råder i val av ämnen, och stor vikt lägges vid lekstunderna, mottot är »Ordning i frihet». Religionsundervisningen i skolan skall inskränka sig till det för de högre religionsformerna gemensamma och till berättelser om höga dygdeföredömen för att stärka de ungas moraliska känsla. Den 1885 i kalendern Svea publicerade dramatiska skissen »Första steget» skildrar en ung flickas rationella tvivel inför sin första nattvardsgång. Strindberg skriver (19 dec. 1884): »Men nu är Ni ute på branterna ... Svindla bara inte.» Över huvud reagerar F. i sin produktion liksom tidens tendens- och indignationslitteratur i allmänhet mot allt slags tvång från samhällets sida mot individens frihet. Barndomsminnena från Söder ha givit henne miljön i flertalet av hennes böcker – utsikten över vattnen från de små trähusen i trädgårdstäpporna – men också bestämmande sociala intryck. F. var utrustad med »ett vaket socialt samvete». Tillsammans med Ellen Key grundade hon 1892 föreningen Tolfterna i syfte att intressera arbetarkvinnor för kulturella och sociala frågor. F. var i denna krets, som hon ägnade mycket av tid och intresse, varmt avhållen och uppskattad.

Som Amalia F:s främsta verk räknas »En passionshistoria», skriven under pseudonymen Rafael, namnet på romanens huvudperson och berättarjag, en skriftställare som är krympling. Boken, som fått ett mycket läckert utförande i litet format med vackert papper och tryck, fick goda recensioner. Den anges som »skriven av och om en sympatisk intelligens- och bildningsaristokrat . . . Den präglas av en nästan raffinerad koncentration, vilken ofta ger berättelsen en mer lyrisk än episk karaktär» (Ord o. Bild 1897). F:s nästa roman, »I dödvattnet», utkom 1899, även den under pseudonymen Rafael. Den skildrar en ung flickas ungdomsutveckling och slutar med hennes frigörelse från omgivningens religiösa påtryckningar. Miljön är en ämbetsmannafamilj på 1860-talets Södermalm. Denna bok fick också goda recensioner, även om författarinnans begränsning antyddes. – Med ökade försörjningsplikter för systerbarnen kom F. från denna tid att alltmer ägna sig åt översättningsarbeten och publicistik. Hon utgav sedan, förutom ungdomsboken »I sommartid» och ett par novellsamlingar, två trevliga och välskrivna barnböcker med teckningar av Elsa Beskow. Amalia F:s författarskap hör ej till tidens märkligare, språket kunde även i hennes bästa böcker vara tungt och dialogen var ofta onaturlig. Den moraliska eller sociala tendensen – i och för sig ej överdriven – ville ofta spränga den konstnärliga ramen. Uppskattad av sin omgivning för sin hjärtevärme och humor visar hon i sin produktion etiskt och socialt patos, vidsynthet och ett starkt rättfärdighetskrav.