Vilhelm Faxe

2. Vilhelm Faxe, f. 18 maj 1767 i Kvistofta sn (Malm.), d. 22 sept. 1854 i Lund. Föräldrar: häradsprosten och tit. teologie professorn Jacob (Wilhelmsson) Faxe och Petronella Hjort. Student vid Lunds univ. 12 dec. 1782; examen theologicum där 29 nov. 1783; disp. pro exercitio 25 febr. 1786; disp. pro gradu 9 maj 1787; fil. magister 23 juni s. å.; docent i romersk vältalighet vid Lunds univ. 19 juni 1788; disp. 1791 för teol. kand. ex.; docent i teologi 9 aug. 1791; vice notarie vid Lunds domkapitel 2 juni 1790; ord. konsistorienotarie 24 jan. 1791–1 maj 1805; prästvigd i Lund 5 jan. 1793; adjunkt i österländska och grekiska språken vid Lunds univ. 18 jan. 1800; tillika kyrkoherde i Södervidinge och Annelövs pastorat 30 maj 1804 (tilltr. 1 maj 1805); prost över egna församlingar och vice häradsprost i Harjagers härad 23 okt. 1805; erhöll 1806 uppdrag att sammanställa författningar hörande till kyrkolagen; e.o. teologie professor med föreläsningsskyldighet i homiletik och kyrkolagfarenhet 15 febr. 1808; professor i pastoralteologi vid Lunds univ. 21 mars 1809; teol. doktor i Uppsala 7 okt. s. å.; biskop i Lunds stift och prokansler för Lunds universitet 12 aug. 1811; fil. jubelmagister i Lund 23 juni 1838. – Bevistade som riksdagsman i prästeståndet riksdagen i Örebro 1810 (led. av nämnden för tronföljarvalet) och riksdagarna 1812–34. – LNO 1811; LFS 1815 (ordf. 1822–23, 1824–25, 1826–34); KNO 1815, uppflyttad till KmstkNO 1844; LSkS 1816; LLA s. å.; LVVS 1818; HedLHA 1829; RCXIIIO 1838.

G. 1) 16 okt. 1795 i Sätaröd, Västra Vrams sn (Krist.) m. Agneta Sophia Lindman, f. 5 juni 1770 i Malmö, d. 23 aug. 1805 i Södervidinge sn (Malm.), dotter av tituläre landskamreraren, barnhusbokhållaren i Malmö Petter Zacharias Lindman och Catharina Lovisa Bolmstedt; 2) 29 okt. 1806 i Tvings sn (Blek.) m. Helena Johanna Billberg, f. 25 (dp 26) aug. 1773 i Karlskrona (Amiralitetsförs.), d. 27 aug. 1845 i Lund, dotter av kyrkoherden i Bunkeflo Elias Billberg och Lovisa Maria Hjelm och förut g. 1) 1794 m. lantbrukaren Johan Henrik Hollström (f. 1767, d. 1802).

Vilhelm F. tillhörde både på fädernet och mödernet gamla skånska prästsläkter, genom gifte befryndade med sådana i andra stift i Sverige och Balticum. Han var enda barnet och erhöll av sin lärde fader den sorgfälligaste uppfostran och undervisning. Femtonårig inskrevs han vid universitetet 1782. Han var redan nu duktig latinare och skulle enligt faderns önskan ägna sig åt de orientaliska språken. I den stora bevarade samlingen av brev till honom från fadern (Faxe-arkivet, Carlsnäs, Nydalakloster), skriver denne (8 febr. 1783), att han bör kunna »ej allenast bliva en brav utan en excellent karl». Fadern följde noga hans studier, skickade böcker och bekostade dyrbara bokinköp. Då F. redan efter ett år anmodades opponera vid disputation, ger fadern honom goda råd. F:s lärare var faderns gamle vän orientalisten M. Norberg, vilken av intresse för sin språkbegåvade lärjunge undervisade honom också i turkiska.

Sedan F. förvärvat magistergraden, blev han 1788 docent i latin, men överflyttades 1791 som docent till teologiska fakulteten. Han hade då tjänstgjort ett år som vice notarie vid domkapitlet och från början av 1791 som ordinarie konsistorienotarie, en tjänst som han behöll till våren 1805. Han fick därigenom en ovärderlig kännedom om stiftet och dess prästerskap. Hans administrativa skicklighet, praktiska handlag, lagkännedom och tillgängliga väsen blevo allmänt vitsordade.

Vid sidan härav fortsatte F. sina studier och blev 1800 akademiadjunkt i orientaliska och grekiska språken. När han sökte och erhöll Södervidinge indräktiga pastorat, var orsaken främst av ekonomisk art. Han tillträdde där 1805. Redan 1808 blev han emellertid utan ansökan e.o. teologie professor och följande år ordinarie professor i pastoralteologi. Han var därvid tillika seminariedirektor; som sådan beredde han med »övning och handläggning» de blivande prästerna för deras kall. Vid seminariet fäste han som medarbetare C. P. Hagberg och M. Ahlman. Redan vid sitt första prästmöte (som biskop) 1814 kom F. att betona nödvändigheten av prästernas fortsatta studier. Han föreslog sammanslutningar kontraktvis för att skapa »litterära samband» mellan ämbetsbröder.

Redan innan den åldrige lundabiskopen N. Hesslén 1811 gick ur tiden, började intrigspelet om val av efterträdare (jfr Carlquist, 2:4, s. 64). Den 75-årige domprosten J. J. Hellman hade tre gånger varit uppförd på biskopsförslag, professor C. J. Eberstein en gång; professor A. Hylander hade många förespråkare. Själv räknade F. med visshet på att vinna förslagsrum. I ett odaterat brev utan adress i Faxeska arkivet, troligen skrivet 1819 (vid då inträffad ledighet på ärkebiskopsstolen), har F. öppenhjärtigt bekänt, att han 1811 nyttjade all anständig verksamhet för att nå biskopsstolen, dels för familjens skull, dels då han ansåg sig lika skicklig som någon annan av dem, som kunde komma i fråga. Vid valet fick Hellman 189, Eberstein 182 och F. 180 röster. Eberstein hade mäktiga förespråkare, men F:s utnämning skedde med enhällig tillstyrkan av samtliga närvarande statsråd. Kronprinsen-regenten följde L. von Engeström, som ansåg, att Lunds stift behövde en praktiskt skicklig man, i sin mannaålders fulla kraft, behövlig att stävja folkyran. Med det sistnämnda åsyftades det svårartade bondeupploppet i Skåne några månader tidigare (1811).

F:s tre närmaste företrädare hade alla varit åldriga eller åldrande män, då de tillträdde episkopatet — själv var F. endast 44 år. Det kyrkliga läget i stiftet var ej uppmuntrande. Kort före sin biskopsvigning i Uppsala 13 okt. 1811 utfärdade F. sitt herdabrev, ett kort ämbetsmannamässigt memorial på fyra trycksidor, utan spekulationer över de stora tidsfrågorna och kyrkans inställning till dem (analys hos Pleijel, s. 157–160). Men det var aktuellt genom hänsyftning på revolten, vars orsak F. såg i ungdomens bristfälliga religiösa medvetande. Till detta tema, ungdomens sedliga fostran såsom en av de viktigaste faktorerna för samhällets lugn och bestånd, återkom F. ständigt vid visitationer och i skoltal och ålade även prästerskapet i upprepade cirkulär att verka härför. Under den åldrige biskop Hessléns tid hade icke så litet självsvåld insmugit sig, liksom oordentlig livsföring bland prästerna. F. igångsatte nu ett energiskt visiterande av församlingarna, avbrutet endast av de långvariga riksdagsperioderna och under F:s höga ålderdom av hans kroppsliga svaghet. I sin dagbok har F. noterat alla sina visitationer och installationer, närmare 250. Även i det från Lund mer avlägsna Blekinge visiterades alla pastorat och flera mer än en gång. Under F:s sista tio levnadsår, då han var sjuklig, övertog domprosten H. Reuterdahl i stor utsträckning biskopsfunktionerna ute i stiftet. Två gånger höll F. allmänt prästmöte. Vid upprepade tillfällen kallade han emellertid prästerskapet till Lund under mindre högtidliga former för att överlägga i viktiga frågor rörande det prästerliga kallet och de yttre villkoren därför. Sålunda diskuterades prästbildningen, missionen, skapandet av en änkekassa för stiftet samt sådana ekonomiska problem, som sammanhängde med den betungande byggnadsskyldigheten för kyrkoherdarna. F. bildade ett bibelsällskap för stiftet 1815 samt gav impuls och utfärdade inbjudan till ett missionssällskap 1844. Det prästsällskap, som tillkom 1835 med F. som ordförande, synes han däremot ej ha gillat, sannolikt emedan dess främsta tillskyndare av honom betraktades som radikala oppositionsmän och den episkopala klerikalismens motståndare.

Till Lundaepiskopatet hörde ställningen som prokansler för universitetet. Vid åtskilliga tillfällen, sedan kansleriatet övergått till kronprins Oscar och senare till kronprins Karl, fick F. övertaga ämbetets förvaltning, därvid under 1840-talet två år i följd. I det väldiga uppsving universitetet företedde under 1800-talets första decennier i brytningen mellan klassicitet och naturvetenskap hade väl F. ingen större andel, men det var dock icke blott prokansleriatets representativa funktioner han med mycken heder fullgjorde. I försöken att lösa professorernas horribla löneförhållanden tog han livligt del, därtill driven icke minst av månheten om att bevara de ekonomiskt givande pastoraten åt sitt prästerskap istället för att se dem bortskänkta åt lönehungriga professorer utan all teologisk utbildning. Den skånska och främst lundensiskt-akademiska lokalpatriotism, som besjälade honom, gjorde honom till motståndare av det på 1820-talet livligt diskuterade förslaget om nedläggande av universitetet i Lund, en centraliseringsfråga för politiska sparsamhetsivrare och en nödfallsutväg ur ett hopplöst löneläge. I denna fråga skrev statsrådet M. Rosenblad tröstefullt till F. (25/i2 1825): »Att indraga akademien kan icke falla någon klok man i sinnet.»

Den akademiska ungdomen, som var väl medveten om F s omfattande intresse för studier och vetenskapliga samlingar, hyste för denne respekt och vördnad, och det goda förhållandet grumlades blott vid det tillfälle år 1837, då det akademiska konsistoriet gick att verkställa ett tidigare fattat beslut om nedrivning av den gråstensmur, som inramade Lundagård (närmare hos Elof Tegnér, 1900, s. 189–194). Studenterna fattade detta som ett helgerån, ett intrång i den akademiska avskildheten, och ryktet visste förtälja, att nedrivningen skedde till behag för biskopinnan, som från biskopsgården mitt emot murens västsida såg endast topparna av kastanjerna på Lundagård. På aftonen den 6 april demonstrerade några studenter sin ovilja med ett attentat mot biskopshusets port och trappräck, och senare på natten inkastades en mursten genom F:s sängkammarfönster och träffade honom rätt illa i huvudet. I sin dagbok har F. tämligen utförligt redogjort för händelsen. »Det förmentes», skriver han, »att missgärningen skett av någon, som varit missnöjd med att muren mellan Lundagård och Lilla torget börjat rivas dagarne förut. Att harm däröver (i alla fall en dårskap) utbröt mot mig var så mycket orimligare, som jag ej kände Con:ii Acad:ci beslut därom, förr än det var fattat... Måtte den vildsinte förbrytaren komma till sina synders känslo! och icke vidare bliva en skräck för mänskligheten. Hans uppfostran måtte varit missvårdad.» Händelsen väckte mycket uppseende. Akademistat och studentkår skyndade sig att uppvakta F. och betyga sin avsky inför dådet och tillgivenhet för F. Konungen sände genom statssekreteraren v. Hartmansdorff en nådig skrivelse, återgiven i dagboken, och kronprinsen sände ett personligt deltagande brev. Såväl i Lunds universitetsbiblioteks samlingar av Faxe-brev som också i den privata samlingen (Nydala) finnas deltagande skrivelser från ett flertal kända män i landet. Gärningsmannen upptäcktes aldrig, men elva studenter, som deltagit i den tidigare demonstrationen, dömdes till relegation. I den på 1830-talet skarpa motsättningen mellan konservatism och liberalism kunde en demonstration som denna lätt nog fattas som ett led i den radikala oppositionen mot kyrka och stat, något som den givetvis alls icke var. Både för akademin och studenterna var det angeläget att återställa förtroendet till den studerande ungdomens lojalitet mot överheten. Det skedde några månader senare, då Karl Johan kom på besök till Lund och med översvallande rojalism hyllades av studenterna. På F:s förbön gav konungen amnesti åt de relegerade, dissonanserna löstes och förtroendet mellan ungdomen och den åldrige prokanslern återställdes.

I sin kyrkliga hållning var F. utpräglat konservativ, men han följde med intresse vad som rörde sig i tiden på det teologiska området. In i sin höga ålderdom förskaffade han sig nyutkommen teologisk litteratur, och i hans boksamling stodo, vid sidan av Luthers och Calvins skrifter och den ortodoxa teologiens standardverk, Swedenborgs »Vera Christiana religio», väckelserörelsens skrifter, Schartaus predikoutkast och frågor i salighetsläran samt kommentarerna till Strauss »Das Leben Jesu». I upplysningens och neologiens tidsskede hade F. sina rötter, men epoken var ingalunda någon dekadansålder, såsom romantiken fattade den. Den hade sin egen fromhetstyp, och denna hade F. mött främst i sitt hem, där en djup teologisk kunskap smält samman med en vidsynt tolerans. P. Wieselgren har antecknat i kanten på ett brev från F., skrivet kort före dennes död: »För väckelser av religiöst liv, särdeles hos menige man, hade han stor rädsla, viss att det ej kunde slå ut till annat än någon sekt – herrnhutisk eller schartauisk var för honom detsamma – men när han såg frukten i tukt, nykterhet, arbetsamhet, så, efter frukten var honom kär, blev trädet, som bar den, av honom tolererad; ja, han var i nämnde hänseende ibland de tolerantaste prelaterna i sin tid.» Om denna tolerans av samtiden betraktades som en svaghet hos F., så är det dock icke säkert, att den var detta. Den kunde lika väl fattas som ett arv av den samvetsfrihetens princip, som var ett av de vackraste dragen i upplysningens historia. Utöver de obetydliga specimina F. utgav för teologisk professur framträdde han aldrig som teologisk vetenskapsman. Sin religiösa ståndpunkt deklarerade han i sina kyrkliga och eforala tal. Kort före sin bortgång nedskrev han med darrande hand i sin dagbok en bekännelse, som han ville, att eftervärlden skulle ha vetskap om: »Den, som kommer att omständligen författa min levernes beskrivning, uppdrages att på passande sätt nämna, att jag aldrig godkänt Swedenborgska religions grundsatserna ... som i min övertygelse äro stridande mot Guds ord.» Notifikationen är gjord samma år som swedenborgaren A. Kahls skildring av »Tegnér och hans samtida i Lund» utkom med dess försiktiga lovprisande av swedenborgianismen och dess främste anhängare i den teologiska fakulteten, domprosten J. Hellstenius.

Liksom F. aldrig upphörde att ivra för prästbildningens höjande och med glädje såg, huru hans efterträdare som seminariedirektor, först den utmärkte teologen M. Ahlman och längre fram H. Reuterdahl, B. J. Bergqvist och J. H. Thomander, lyckades lyfta seminariet till en högre vetenskaplig nivå, så hyste han också det starkaste intresse för det högre och lägre skolväsendets förbättring. Lunds stift hade vid F:s ämbetstillträde ett avsevärt antal folkskolor, och i följd av hans energiska anmaningar till församlingarna ökades de ständigt, så att stiftet på 1820-talet hade långt flera skolor än något annat stift i riket. När 1812 års uppfostringskommitté av domkapitlen infordrade redogörelser för undervisningsväsendets ställning, så rekommenderade F. på sitt domkapitels vägnar en tvångsmässigt genomförd folkundervisning på landet, med andra ord en obligatorisk folkskola, något som först 30 år senare blev verklighet. Till denna tanke återkom han senare i yttrande till den stora uppfostringskommittén. Han ville ha en skola under utbildade och i lagliga former tillsatta lärare, en allmän skolplikt och skyldighet för församlingarna att inrätta folkskolor. F. framlägger ett intressant förslag om skapandet med statens hjälp av allmänna medborgerliga skolor med högre kompetens än de vanliga och med övergång från folkskolan till den lärda skolan. Det är bottenskoleproblemet, som föresvävar honom, hundra år innan det på allvar tages upp till diskussion, överhuvudtaget ha F: s insatser i skoldebatten på 1820–30-talen icke tillbörligt observerats och värdesatts; de äga sitt intresse även som mätare av F: s nit och framsynthet vid försöken att höja bildningsnivån i sitt stift, där han bl. a. i fråga om kristendomsundervisningen krävde, att ingen skulle släppas fram till konfirmationen, som icke kunde ordentligt läsa. En liten notis i hans dagbok förtjänar att återgivas i detta sammanhang: »Små barns skolan [i Lund] har av mig årligen 150 Rd B: ko, utom vilka den ej kunde existera. Min hjärtliga önskan och bön till min blivande värde efterträdare är att han täckes med denna gåvan årligen fortfara.» Anteckningen är gjord 1851.

F. ihågkom även katedralskolan i Lund med en för tiden avsevärd premiefond. Liksom han i sin dagbok noterat alla sina visitationer, har han där också nedtecknat data för alla sina besök vid examina i lärdomsskolorna. Ingen biskop i stiftet torde så energiskt som han ha fyllt sina eforala plikter. För den institution för vilseförda barns fostran, vilken upprättades i Råby utanför Lund av den skånske magnaten och filantropen överstekammarjunkaren frih. A. G. Gyllenkrok, var F. livligt intresserad. Uppropet i Skånska Posten 11 dec. 1838 om insamling av medel för ändamålet var undertecknat av F., och i ett kort därefter till prästerskapet utsänt cirkulär anmodar F. prästerna och församlingarna att bidraga till den goda saken. Anmaningen upprepades längre fram.

I försöken att lösa samtidens brännande sociala frågor deltog F. både som stiftschef och riksdagsman med mycken energi. Främst gällde hans insatser nykterhetsfrågan, och i en rad av cirkulär till prästerskapet lägger han detta på hjärtat att arbeta för hejdande av brännvinsfloden. Redan 1831 hade F. på domkapitlets vägnar uppmanat till bildande av nykterhetsföreningar. Stiftsstyrelsen trädde i förbindelse med Svenska Nykterhetssällskapet och fäste i cirkulären uppmärksamheten på utkommen litteratur i nykterhetsfrågor. F. såg dock ganska pessimistiskt på resultaten, som icke motsvarade förväntningarna, och han bekände i ett cirkulär 1840, att »mycket, ganska mycket återstår». Vid riksdagen 1834 framkastade F. det orealiserbara förslaget, att brännvinsbränningen skulle genom lag inskränkas till fyra månader av året. En annan stor social fråga, som sysselsatte samhällstänkarna på 1820–40-talen, var avhjälpandet av fattigdomen och de härmed sammanhängande problemen om folkökningen och jordstyckningen. F. anslöt sig i riksdagen till den uppfattning i dessa frågor, som hans ståndsbröder C. F. af Wingård och Geijer företrädde och som byggde på Malthus' befolkningsteori. Malthus' märkliga bok hade han säkerligen icke läst, men han måste ha känt dess innehåll, som debatterats i den samtida tidskriftslitteraturen och som splittrat det bildade Sverige i två läger. Malthus' åsikter relaterades f.ö. i debatterna i riksdagen av biskop af Wingård. F. hade från församlingarna i sitt stift infordrat redogörelse för fattigvårdsförhållandena, vilka han dessutom väl kände från sina visitationer, och han delade den konservativa falangens oro för de moraliska och sociala vådorna av folkökningen och hemmansklyvningen.

F. hade i sina tidigare akademiska år speciminerat för professur i historia, och kärleken till historisk, arkeologisk och genealogisk forskning följde honom genom livet. Särskilt intresserade honom hemprovinsens öden. Han arbetade bl. a. för utgivandet av ett herdaminne för stiftet. Oscarsdagen 1844 sammankommo på F:s kallelse ett antal personer, som bildade Sällskapet för utarbetande av Skånes historia och beskrivning. Det var på F:s initiativ en rad lundensiska forskare åtogo sig att skriva Skånes historia, Skånes konsthistoria och det skånska skolväsendets historia (Carlquist, 1943, s. 79 f.). F:s egen produktion var ej särskilt betydande. Bl. a. märkas en redogörelse för utgrävningarna på Ven av Tycho Brahes Stjärneborg och Uraniborg, F:s inträdestal i Vitterhetsakademin om Sodalitium lundense, talet vid Lunds katedralskolas invigning 1837 med en skildring av skolans historia sedan reformationen samt recensionen av biskop Münters bok om ärkebiskop Eskil. Till sin egen släkts historia gjorde han omfattande samlingar, och en serie av genealogiska tabeller bland hans efterlämnade papper vittnar om hans forskarnit. F. sökte i upprepade domkapitelcirkulär animera prästerskapet att tillvarataga och vårda antikviteter i och utanför kyrkorna samt att lämna upplysningar om gjorda fornfynd. Sådana fynd skulle inlämnas till akademiens naturaliekabinett, och upphittarna utlovades belöning med varierande belopp från 100 rdr för ett helt skelett av uroxe till obetydligare summor för mindre sensationella fossilier. F. önskade på detta sätt bistå historikern N. H. Sjöborg samt zoologen och arkeologen Sven Nilsson.

Sannolikt var det F:s arkeologiska intressen, som förde honom samman med den lärde biskopen över Själland F. Münter, med vilken F. knöt en livslång vänskap, ur vilken som resultat skulle framgå lärda förbindelser mellan danska och svenska akademiker, en ej tillräckligt beaktad vetenskaplig skandinavism såsom föregångare till den litterära och politiska. Det var på Münters rekommendation, som den sedermera så kände danske fornforskaren C. J. Thomsen 1816 kom till Lund och genom förmedling av F. trädde i förbindelse med en rad lundensiska vetenskapsmän (Hildebrand). Han skulle efterföljas av andra forskare, som alltid i första hand sökte sig till biskopshuset i Lund för råd och rekommendationer. När på 1830-talet den häftiga striden om Runamoinskriften väcktes till liv kring den tolkning av de förmodade runorna i det blekingska urberget, vilken den dansk-isländske fornforskaren Finn Magnusen framlade, så var det med F:s intresserade bistånd en rad danska vetenskapsmän, utsända av Videnskabernes Selskab, begåvo sig till platsen, och det var till F. som Magnusen först lämnade upplysning om sin sensationella lösning av gåtan, en runologiens groteska chimär. F:s förbindelse med Danmark gällde också kyrkan. På inbjudan av Münter deltog F. i maj 1827 i en dansk biskopsvisitation, skolrektorsinstallation och skolexamen i Helsingör. Förmodligen är det första gången i de nordiska kyrkornas historia i modern tid som en sådan assistans äger rum. I augusti s. å. gjorde F. en kyrklig studieresa samman med Munter till Roskilde och prästgårdar i närheten, där F. stiftade bekantskap med en lång rad kyrkomän, uppräknade i hans dagbok. I F: s stora boksamling uppgick den danska litteraturen i skilda ämnen till omkring 400 band. ett imponerande vittnesbörd om hans skandinaviska intressen. Antalet bevarade brev från Münter i Faxesamlingen i Nydala är 20.

Så länge F. ännu var oböjd av åren och så länge hans rikt begåvade andra maka Helena Billberg levde, utgjorde biskopshemmet en samlingspunkt för det akademiska och vittra Skåne. De goda inkomsterna av biskopshemmanen tilläto också en generös representation. I samtida Lundalitteratur, i dikt och brev prisas den Faxeska gästfriheten. I de glada, otvungna aftoncirklarna i biskopshuset med dess vackra möbler och dess bibliotek, som fyllde flera rum, där äldre och yngre akademici sammanträffade och dit även studenter inbjödos, kamrater till barnen (om dessa se släktart. ovan s. 393) i huset, dröjde sig kvar en återglans av ett förgånget tidsskedes konst att hålla salong. De lärda professorerna J. Lundblad, M. Norberg och A. J. Retzius hörde till umgänget, de två sistnämnda förenade med F. i gemensamma bibliofila intressen; bland det yngre akademiska gardet lyste främst Tegnér och Agardh. Den store skaldens hyllningar på vers och prosa till biskop och biskopinna höra till de vackraste uttryck av vänskap samtiden kan uppvisa. Blott för en kort minut grumlades vänskapen mellan F. och skalden, då den förre vid riksdagsmannavalet 1822 motverkat Agardhs val till riksdagsman. När Tegnér lämnat Lund, skriver han i ett hittills otryckt brev den 29 maj 1826 de vackra orden till vänskapens lov: »Brors hus var min och de minas egentliga stödjepunkt i Lund: sedan den fallit undan, svävar jag i luften liksom Nils Klim hos Holberg med sin båtshake. Dock hoppas jag att med tiden finna fast grund icke utom utan inom mig själv.» När Tegnér på gamla dagar umgicks med planer att utgiva sina samlade skrifter, tänkte han sig att publicera en rad av sina otryckta dikter från Lundatiden i en cykel, som han ville kalla I biskop Faxes familj. »I hans förmörkade sinne måste glädjesolarna från hans ungdoms sprakande fyrverkerier ha lyst med dubbel glans», skriver Fr. Böök. Med den skånska adeln på de kringliggande godsen stod F. i vänskaplig förbindelse. A. G. Gyllenkrok på Björnstorp, på äldre dagar bosatt i Lund, vetenskapernas beskyddare, var F:s umgängesvän, likaså excellensen greve J. De la Gardie på Löberöd, med vilken F. förde en omfattande korrespondens.

I de av prosten G. H. Aulin författade personalier, som upplästes vid F:s jordafärd, säger förf. till sist efter alla berömmande ord, att han likväl icke vågade påstå, att biskop F. ägde allas odelade bifall, som f.ö., säger han, icke alltid kunde betraktas som det tillförlitligaste beviset på ofelbarhet. Måhända hade han härvid i tankarna främst den nidskrift, som kyrkoherden H. Schönbeck 1848 utgivit under titeln »Biskop Wilhelm Faxes historia, jemte bidrag till Lunds domkapitels karakteristik». Det lilla häftet, som lika mycket var en uppgörelse med domprosten H. Reuterdahl, följdes aldrig av någon andra del, förmodligen på grund av den indignation, som det mötte. Av hänsyn till risken för tryckfrihets-åtal var arbetet tryckt i Köpenhamn. Schönbeck, som tidigare i flera personliga brev till F. hyllat denne i devota vändningar som »oförgätlig för Lunds stift och sannolikt även oersättlig», hade några år senare skiftat mening (Schönbecks handskrivna Anteckningar om F. finnas i I. 68: 7, bl. 93–129, KB). I ett brev till F. 30 jan. 1848 lägger han fram skälen för sin ändrade uppfattning. De äro i allo tarvliga. Genom utgivande av F:s historia, som han hoppas kunna avsätta i 1.000 exemplar, vill han vinna ersättning för de ekonomiska förluster F. påstås ha vållat honom. Schönbeck säger sig ha för avsikt att inlämna skriften i bokhandeln den 18 maj, biskopens åttioettårsdag. Och så ger han F. det älskvärda anbudet att få läsa korrektur på nidskriften, en perfiditet som torde sakna motstycke. Tröstefullt tillägger han: »Jag är icke någon bland dem, som ensidigt och blott klandrande bedömt Herr Biskopen; jag hör ej till dem, som blott anse Herr Biskopen för en intrigör utan annan förmåga än den som tillhör en vanligt slängd konsistorie-notarie. Jag är övertygad om, att den historia om Herr Biskopen, som jag utger, även blir den, som mest kommer att överensstämma med eftervärldens dom.» Schönbecks förmodan har icke gått i uppfyllelse. Själv besvarade F. angreppet med tystnad, men redan samtiden bedömde skriften hårt. F:s samtida, den framstående entomologen C. F. Fallén, gav den rätta karakteristiken av opuset, när han i sina biografiska anteckningar om i Skåne bosatta personer säger: »På kyrkoherde Schönbecks behandling av Faxes biografi... vilja vi icke här ingå på grund av dess karaktär av nidskrift.» Tyvärr kom emellertid uppfattningen av F. att länge präglas av Schönbecks hatfyllda biografi och kanske än mer av den förlöjligande karakteristik, som P. G. Ahnfelt i sina Studentminnen längre fram gav av F. Den av alla F:s medarbetare, som bäst kände honom, Henrik Reuterdahl, har i sina memoarer (s. 188 f.) betygat, att vad som sagts om F:s väld och intriger icke var sant. »Mannen var ingen stor utmärkthet varken i tanke eller i karaktär; men han var varken så obetydlig eller så lågsinnad, som hans fiender utmålat honom ... Han dugde till mycket och uträttade mycket förträffligt.» På tal om F:s död skriver Reuterdahl (s. 353): »Hans andliga gåvor voro icke utomordentligt stora men ej heller så små, som många dem ansett. Än mindre hade hans karaktär alla de fel, som många honom tillräknat. Hans huvudfel var svaghet. Av elakhet fanns hos honom ingen gnista.»

I en tid, då inga pensionsmöjligheter funnos för kyrkans tjänare, är det tydligt, att en stiftschef, som nådde en ålder av 87 år, rätt länge dessförinnan mist greppet över stiftsstyrelsen och förlorat mannaålderns förmåga att leda, sammanhålla och kontrollera sitt prästerskap. Men orsaken till dessa följder bör sökas mera hos ett föråldrat system för tjänsteinnehav än hos tjänsteinnehavaren. Kritiken mot F. kom emellertid att gälla i första hand hans ålderdoms tid, även om den visst stuckit fram dessförinnan. Men härtill kom en annan sak, som också bör beaktas. Den biskopsämbetets sekularisering, som framträtt under frihetstiden och kanske än mer under den gustavianska, med biskopar utan all teologisk utbildning, tillsatta av kunglig nyck eller genom relationer, var på väg att vika för helt nya krav på ämbetets innehavare, krav på en fördjupad andlighet, en varmare religiositet, en förmåga att andligen leda och reformera. Biskopen borde vara något mera än en ämbetsman och en tvungen ledamot av riksdagen, »en kyrkans och skolans polismästare», som Tegnér skriver, och ämbetets uppgifter borde begränsas huvudsakligast till det kyrkliga området. Det är i denna brytningstid mellan en äldre och nyare syn på episkopatets karaktär, som F: s långa ämbetsmannagärning infaller. Det är oriktigt att beteckna F. som en sekulariserad biskop, för vilken de administrativa och representativa funktionerna vid sidan om de eforala voro de väsentliga. F. var obestridligen en skicklig administratör, till vilken så dugande män som både Tegnér och af Wingård stundom vände sig för erhållande av goda råd; han var vidare en ivrig befrämjare av undervisning och bibelspridning och utrustad med höga representativa kvalifikationer. Men han var därjämte besjälad av en varm religiositet, som lyser igenom i hans bevarade tal i kyrka och skola, ofta klädda i otymplig språklig form, ty någon vältalare var han icke. Och i de ganska många av honom ensam undertecknade domkapitelscirkulären i andliga frågor, i själva verket herdabrev i miniatyr, ger han innerliga uttryck för sin kristna livsinställning. Men en djup andlig natur var han icke, och därför blev han heller icke någon andlig ledare för sitt stift. F. är den siste representanten i Lunds stift för den kyrkofurstliga uppfattningen av biskopskallet, och kontrasten mellan hans tidsskede och det följande är därför så markant, att den till en del förklarar den kritik, som eftervärlden riktat mot honom.

F. var ivrig bibliofil och ägde en för dåtiden ofantlig boksamling, delvis ärvd från hemmet. Den skingrades efter hans död. Förteckningen till bokauktionen är på latin: »Catalogus librorum, mapparum et picturarum quae reliquit W. F.» och upptager cirka 7.000 nummer. Störst är den teologiska avdelningen, omfattande alla grenar av teologien; den räknar omkring hälften av hela biblioteket. Därnäst i omfång kommer historia, topografi, lingvistik, filosofi och skönlitteratur. Samlingen av bibeleditioner på alla möjliga språk torde vara den största, som någonsin existerat i ett svenskt privatbibliotek. När F. vid 87 års ålder den 22 sept. 1854 gick ur tiden, hade han i 43 år, längre än någon av sina företrädare sedan reformationen, innehaft Absalons stol. Han ligger jämte sina båda hustrur begraven på Södervidinge kyrkogård.