Nils Johan Ekdahl

Ekdahl, Nils Johan, f. 27 april 1799 i Fågeltofta sn (Krist.), d. 20 dec 1870 i Stockholm (Ad. Fredr.). Föräldrar: åbon å Tjörnered Jöns Nilsson och Christina Olsdotter. Student vid Lunds univ. 3 juni 1820; prästvigd i Lund 22 dec. 1822 till pastorsadjunkt i Fjälkinge; pastorsadjunkt i S:t Ibb 18 juni 1823, i Görslöv och Särslöv 30 dec. 1824 samt i Bara och Mölleberga 14 dec. 1825; erhöll 14 mars 1827 sex månaders tjänstledighet från 1 april s. å. för att med statsunderstöd företaga forskningsresor i Norrland (1827–30), »förnämligast med avseende på historien och antikviteterna»; amanuens hos K. samfundet för utgivande av handskrifter rörande Skandinaviens historia 29 .okt. 1830–38; svensk kommissarie i Kristiania 1832–33 vid verkställande av delning och avskrivning av de historiska handlingar (»Münchensamlingen»), som konungen av Bayern skänkt konungen av Sverige och Norge; pastoralex. i Lund 20 juli 1833; bataljonspredikant vid Svea livgarde 28 sept. 1833; vice predikant vid Norra korréktionsinrättningen i Stockholm 16 mars–30 april 1836; predikant vid Djurgårdens hälsobrunn sommaren 1836; kyrkoherde i Adolf Fredriks regalt-patronella pastorat i Stockholm 30 april 1838, tillträdde 1 maj s. å.; led. av K. direktionen över Stockholms stads undervisningsverk 13 okt. 1846–31 dec. 1869; åtalad för att mot. giftomans förbud ha sammanvigt två kontrahenter och av Stockholms stads konsistorium dömd 19 okt. 1849 att mista prästämbetet; domen fastställd av Svea hovrätt 15 febr. 1850, men K. M:t nedsatte 20 dec. 1850 av gunst och nåd straffet till sex månaders suspension; därpå av konsistoriet suspenderad 17 jan. 1851 för sex månader; kallad att provpredika för kyrkoherdetjänsten i Sala stads- och landsförsamlingar 1837 och för kyrkoherdetjänsten i Nikolai i Stockholm (pastor primarius) 1841; statsrevisor 1841 och 1845. KorrespLHA 1827; LSkS 1838.

G. 30 juni 1838 i Stockholm (Nik.) m. Fredrika Carolina Wallmark, f. 3 aug. 1805,  d. 15 okt. 1866 i Stockholm (Ad. Fredr.), dotter av kanslirådet Pehr Adam Wallmark och Sophia Isoz.

E., som var döpt endast till Nils och ännu 1833 kallade sig Nils Jönsson Ekdahl, är känd dels som präst, dels som energisk och levande intresserad antikvarisk och historisk forskare och samlare. Medan E. i sistnämnda egenskap och som antikvarisk observatör i fältet var en föregångsman, har han som präst, historiker och urkundsutgivare rönt, missöden, vilka bl. a. hade sin grund i karaktärsbrister, i alltför ringa vetenskapliga insikter och otillräcklig metodisk utbildning. E. hade sommaren 1823 blivit pastorsadjunkt i S:t Ibb på Ven. Då man vid dikesgrävning där stötte på resterna av Tyge Brahes Stjärneborg, började E., tillsammans med en lantbrukare Reinhard, omfattande grävningar, som våren 1824 återupp-togos och då utsträcktes även till resterna av Uraniborg. Den antikvariskt-historiskt intresserade biskop V. Faxe, som besökte ön aug. s. å., uppmanade E. att fortsätta samt meddelade hans huvudresultat i ett föredrag 19 okt. s. å. i Fysiografiska sällskapet i Lund (tr. 1825 i dess årsberättelse för 1824). Ett utförligare meddelande av E. bebådades men utkom aldrig. Litteraturuppgiften, att E. 1825 flyttade till Stockholm är oriktig; han blev adjunkt i Görslöv och Särslöv, öster om Malmö, i slutet av 1824 och i Bara i samma trakt dec. följande år. Juni–sept. 1826 företog E. en ingående antikvarisk forskningsresa till Gotland, undersökande gravstenar, run- och klockinskrifter, kyrkoinventarier, fornfynd, o. s. v. Därjämte hade han, enligt egen uppgift, öppnat 150 gravhögar. I brev av 30 juli meddelade han Vitterhetsakademien sina fynd samt hembjöd akademien en del därav. Under påpekande av författningens stadga angående gravhögar och arkeologiska grävningar satte sig J. G. Liljegren i förbindelse med E., och därmed började dennes samarbete med akademien. E. erhöll, trots att hans grävningar varit olagliga, en gratifikation av akademien i början av 1827 och inlämnade hela sin gotländska reseberättelse, 150 foliosidor. Det verkar som om E. Iran hösten 1826 vistats i Stockholm, ehuru han först från 1 april 1827 erhöll tjänstledighet från prästtjänsten. Han samarbetade nu med riksantikvarien Liljegren (från 1829 chef också för Riksarkivet), som under vintern 1827 inövade E. i läsning av äldre handskrifter (Liljegren till Faxe 27 april s. å.) och lät honom biträda sig vid ordningsarbeten i Kammararkivet. På rekommendation av Liljegren intogs E. 20 april 1827 i Götiska förbundet under det för hans redan nu märkbara norrländska intressen karakteristiska namnet »Arnljot». Han ansökte hos K. M:t om anslag till antikvariska forskningsresor i Norrland och erhöll åren 1827–29 ett belopp av 400 rdr bko för vartdera året. E. bereste nu juni–okt. 1827 Västerbotten, sommaren och hösten 1828 Ångermanland och Jämtland samt norska Tröndelagen och stannade över vintern i de förstnämnda landskapen och i Härjedalen. Under tiden 1829–30 genomreste E. Medelpad, Hälsingland och Gästrikland, men besökte Stockholm högsommaren 1829. Med akademien och Liljegren hade E., som var självrådig och besvärlig, både ekonomiskt trassel och andra kontroverser. J. Adlerbeth bistod honom med privata lån; även Liljegren hade utgifter för E. Genom avskrivning av fornurkunder nattetid samt genom vistelsen i snötäckta trakter fick den otroligt nitiske E. en besvärlig ögonsjukdom. I juli 1830 avslutade han sina norrlandsresor och avgav mars 1833 sin stora reseberättelse. De storartade »Ekdahlska samlingarna» (i Vitterhetsakademien, med undantag av till Riksarkivet i nyare tid överlämnade medeltidsbrev; jfr nedan s. 589), bestå dels av E: s egna anteckningar i arkeologiska och kulturhistoriska ämnen, dels av insamlade handlingar av olika slag. Antalet av E. hopsamlade pergamentsbrev (från 1200- till 1700-talet) steg till omkr. 1,500, därav omkr. 1,200 från Jämtland, »väl den största fångst av detta slag en enskild samlare hemfört i vårt land» (Ahnlund). Även E:s brevavskrifter ha i åtskilliga fall värde; en del sådana äro införlivade med B. E. Hildebrands Samlingar till Svenskt diplomatarium i Riksarkivet. Att E. ej alltid var så nogräknad med äganderätt utan tog för god fångst, vad som avsetts vara lån, framgår av en rad reklamationer, som småningom anlände. E:s permebrevssamlande förskaffade honom namnet »kalvskinnsprästen».

E. användes av Liljegren även vid arbetet på Svenskt diplomatarium, enligt E.:s eget vittnesbörd särskilt vintern 1828, tydligen ej minst efter brytningen mellan L. F. Rääf och Liljegren i mars s. å. Det har hittills ej uppmärksammats, hur mycket E. verkligen arbetat med diplomatariet. E. har, enligt egen uppgift, ordnat och kronologiskt förtecknat hela »rikssamlingen av permbrev», 16,000 st., biträtt vid avskrivningen av de äldsta diplomen och av »de fleste originalbrev». I brev till Faxe (15 april 1828) framställer sig E. som Liljegrens huvudmedhjälpare härvidlag. E. skötte sålunda ensam första korrekturet, Liljegren det andra (samt regestöverskrifterna), medan de tillsammans läste tredje korrekturet. Våren 1833 reste E. till Lund, avlade pastoralexamen och deltog även i de arkeologiska undersökningarna i Lunds domkyrka. Hans håg stod emellertid nu till Stockholm, och sedan han 1833 blivit bataljonspredikant vid Svea livgarde, blev han 1838 utnämnd till kyrkoherde i Adolf Fredriks regala pastorat.

Liljegren synes ha misstrott E. som arkeolog, ty C. J. Thomsen refererar 1830 den förres omdöme om E. så, att han var en praktiker, »manglede Theori, ville nok kunde grave men ej beskrive, ej staae i Spidsen for en Samling». Större förtroende hade Liljegren tills vidare för E. som urkundskännare och urkundsutgivare. Denne gjordes sålunda till amanuens hos K. Samfundet för utgivande av handskrifter rörande Skandinaviens historia och redigerade 1831–33 delarna 16–18 av Handlingar rörande Skandinaviens historia. Samtidigt utsågs E. av K. M:t till svensk kommissarie i Kristiania 1832–33 vid delningen av Kristian II:s arkiv. Härvid fick E. dubbla obehag, dels av norrmännen, som försvårade hans medarbetarskap och ogillade hans delningsförslag av 28 jan. 1833, dels sedan uppdelningen i april 1834 avslutats. E. skulle nämligen även, avskriva delar av de samlingar, som skulle tillfalla Norge och Danmark samt redovisa för hela sitt uppdrag men drog ut med det hela år efter år, till dess Liljegren i utlåtande 7 juli 1836 skarpt klandrade långvarigheten av hans arbete med delningen och avskrivningsarbetet. Efter bråk under många år om saken överlämnades denna till justitiekanslerns ämbetsåtgärd 1840, men först 1845 avslutades E: s arbete med dessa frågor, i vilka han fick uppbära upprepat klander.

Orsaken till  Liljegrens misstro gentemot E. låg även i dennes handhavande av utgivningsarbetet för K. Samfundets räkning. E. hade i del 19 av Handlingar rörande Skandinaviens historia påbörjat uppsättandet i korrektur av »Herr Svante Stures acta och handlingar», men fick avbryta arbetet på grund av en resa. Korrekturläsningen uppdrogs fortsättningsvis åt B. E. Hildebrand, Liljegrens dåvarande medhjälpare för diplomatariet. När Hildebrand i de uppsatta arken vid jämförelse med originalen fann 1,394 fel, anmälde han saken. Geijer bröt staven över E., och även Liljegren och Adlerbeth undandrogo denne sitt beskydd. I samband med Kristianiaarbetet utförde E. sin utgåva av »Christiern II :s arkiv» (1–4, 1835–42). Även som präst var E. omstridd och skötte själv om att så blev. Han misstänktes, emedan han på 1830-talet ansågs vara schartauanskt påverkad »läsarpräst». Med George Scott sökte han tidigt förbindelse. I Adolf Fredriks församling i Stockholm utförde E. sin prästerliga gärning 1838–70. I likhet med sin adjunkt, den sydsvenske konfessionalisten Johan Ternström, kände sig E. snart kallad att uppträda som den lutherska renlärighetens försvarare mot metodism och katolicism. Han kom också i ett ganska spänt förhållande till vissa ämbetsbröder, då han sökte »varna och väcka detta Sodom», och drevs av ett »puritanskt» nit samt trodde icke högt om »Christi kavaljerer» i huvudstaden. E. sökte sig 1843 och senare från Stockholm men misslyckades.

E:s egenheter förskaffade honom benämningen »den bråkige Ekdahl», vilket han själv anför i sin försvarsskrift 1851. Både han och Ternström avsågo kyrkans och samhällets bästa, och den senare kämpade i Nordisk kyrkotidning för deras gemensamma ideal. Scott hade gynnat E. och prisat hans enkla, äkta och varmhjärtade förkunnelse. Sedan E. blivit kyrkoherde, vände han sig emellertid häftigt mot Scott, ty E. kunde ej tåla metodismens växande inflytande. Även Scotts medhjälpare C. O. Rosenius fick av E. uppbära hårda förebråelser för »metodism».

E. intresserade sig ej för nykterhetssaken men ivrade för sedlighet och ingrep 1840 i »Ahrenanderska målet» genom kamp mot en av f. d. bagaren Ahrenander ledd asyl, som E. med rätta kallade en bordell. Han stred genom skrifter och tidningsartiklar, godtog ej Överståthållarämbetets tillstånd för asylen, och när denna flyttat nära Adolf Fredriks kyrka, fick E. sin församling med sig i den dramatiska striden. E. lyckades betvinga den Ahrenanderska verksamheten, och sammanstötningen med överståthållaren och målets vandring ända till Högsta domstolen följdes med stor uppmärksamhet i pressen.

Tio år senare dömdes E. till avsättning från sitt ämbete, emedan han mot faders och giftomans förbud förrättat en vigsel. Straffet ändrades av nåd till sex månaders suspension under förra delen av 1851. I sin försvarsskrift »Några data ur en 13-årig embetsverksamhet, till förklarande af en 6 månaders ofrivillig overksamhet» anför E. flera orsaker till varför han gjort sig obekväm på olika håll. Det hade varit ed och samvete, som bjudit honom att handla. Enligt församlingsdeputerade hade han utmärkt sig för sorgfälligt vakande över själavård och fattigvård samt främjat sedlighet och god ordning och väl skött sina kommunala uppdrag. E. hade emellertid, säger han själv, »måhända stundom saknat det där svaviter in modo, på vilket man nu för tiden särdeles i mera ömtåliga saker tyckes sätta så mycket värde».

För undervisningen i Stockholm verkade E. 1847–69 (jfr meritlistan). Som teolog hade E. tidigare vänt sig mot den religiösa liberalismen och 1843 genomdrivit, att Nils Ignell inkallades för Stockholms stads konsistorium på grund av kätterska åsikter. Med en tvär omkastning i sin teologiska övertygelse utgav E. emellertid 1861 »Förslag till lärobok i kristendomen för skolor och nattwardsungdom» (2:a uppl. 1863), som i Theol. tidskrift kallades »ett litet missfoster». Den förbigick treenigheten, Kristi gudom, den helige ande och yttersta domen, och ansågs reformert i dop- och nattvardsläran samt pelagiansk i annat. E. själv angav, att han sett sig nödsakad att övergiva »det eviga lappandet av det gamla». Åberopade man Luther mot honom förklarade E., att »denna auktoritet är icke hög nog». E. hade uteslutit all »theologia polemica» och »theologia dogmatica» – det tillhörde vetenskapen att syssla med »dessa flinthårda saker». År 1864 utkom E:s översättning av Magnus Eirikssons historiskt-kritiska arbete »Johannis Evangelium», vilket möttes av hård kritik i Theol. tidskrift. E. arbetade bl. a. för rätt för judar att ingå äktenskap med kristna. I huvudstadens radikala politiska kretsar uppträdde E. också, och det förefaller, som om han hade haft en viss benägenhet att chockera. E. var boksamlare. År 1830 sålde han till K. biblioteket en samling inkunabler (43 nr i 32 vol.). E:s bibliotek, omfattande 1,710 arbeten, såldes 1871 på bokauktion i Stockholm.