Joen Stålhammar

1 Stålhammar, Joen, f 24 april 1659 (Marks v Würtenberg), d 3 nov 1708 i Hadiach, Ryssland (nuv Ukraina) (KKD, 7, s 190 f). Föräldrar: översten Per Joensson S o Anna Skytte. Ryttare vid Smålands kav:reg 74, kvartermästare 20 nov 75, kornett 12 dec 77, löjtn 21 juli 79, kaptenlöjtn 20 aug 92, ryttmästare 5 mars 93, major 19 juli 02, överstelöjtn 21 jan 05, allt vid Smålands kav:reg. Brevförf.

   G 22 okt 1689 i Nottebäck, Kron, m Sofia Drake av Torp o Hamra, f omkr 1662, d 16 sept 1741 i Stenberga, Jönk, dtr till översten Johan Kristersson D o Margareta Klingspor.

S:s far Per Joensson Hammar, 1650 adlad Stålhammar, gjorde en enastående karriär inom Smålands kavalleriregemente. Som son till en kronotorpare i Svenarum, Jönk, tog han redan i tioårsåldern tjänst som trosspojke. Via avancemang till menig ryttare och kvartermästare gifte han sig 1644 som nyutnämnd korpral med regementschefens dotter. När han 1692, vid nästan 80 års ålder, lämnade tjänsten som överste för regementet tjänstgjorde där, förutom S, även ytterligare en son som ryttmästare och en sonson som ryttare. S kom alltså att under stora delar av sin karriär leva i skuggan av sin far.

S och hans bröder engagerades i armén redan under de tidiga tonåren. I likhet med fadern förblev S Smålands kavalleriregemente trogen under hela sin karriär, från 15 års ålder till dess att han ännu ej femtio år fyllda avled, vithårig, blesserad, ”gammal och maläten”, enligt honom själv. Sina första erfarenheter av strider fick S på kontinenten i slutet av 1670-talet. I samband med trupptransport till sjöss förliste det skepp som S och brodern Carl medföljde. De lyckades dock ta sig i land på Bornholm och hamnade där i dansk fångenskap. I och med freden i Lund 1679 utväxlades den tjugoårige S och hans bror som krigsfångar.

Efter utväxlingen gick brödernas liv, i likhet med den svenska utrikespolitiken, in i en mera fredlig fas. Detta innebar bl a att S gjorde halt i befordringsgången och fick mer tid för den civila delen av sin tillvaro. Efter giftermålet 1689 bodde han några år på Ängshult i Nottebäck, som låg nästgårds med svärmoderns säteri Libbhult. Detta var av allt att döma en lycklig tid som S i senare brev till hustrun återkom till och idealiserade. Då S 1693 blev ryttmästare för Vetlanda kompani valde han att inte flytta till sitt indelta boställe. Istället förvärvades säteriet Salshult i Stenberga, som blev familjens hem under återstoden av makarnas liv. S kom dock att bo där endast några få år innan han drog ut i det stora nordiska kriget, men hustrun avled på Salshult först 1741. På gården kom för övrigt medlemmar av ätten att bo fram till 1985.

Paret S var av allt att döma ekonomiskt sinnat. Bevarade uppbördsböcker för åren 1693–1707 redovisar årliga inkomster på nästan 700 dlr smt, varav 300 kom från makarnas arvegods och det övriga från mannens tjänst som ryttmästare. Till detta kom hundratalet dagsverken och avkastningen av den egna sätesgården. S bedrev en mindre låneverksamhet på hemorten och kom även när han var i fält att fortsätta låna ut pengar till kollegor och underlydande. Åtskilliga skuldsedlar skickades då hem till hustrun för indrivande i hembygden, och generellt kan nog sägas att makarna drev ett hårdare regemente med skuldsatta ståndsbröder än med mindre bemedlade låntagare.

Sommaren 1700 drog S:s regemente i fält under ledning av överste Carl Nieroth (bd 26). I förbund med Ryssland och Sachsen hade Danmark förklarat Sverige krig, och det var mot danskarna som Karl XII riktade första slaget. Smålands ryttare fick order att ingå i den armé som kungen drog samman i Skåne. Ryttarna skeppades över till Själland men Danmark tvangs snart att sluta fred och regementet återfördes till Skåne. Våren 1701 kom en ny uppbrottsorder och nu gällde det den östra krigsskådeplatsen. Regementet överfördes från Kalmar till Reval och deltog bl a vid erövringen av Vilnius i mars och slaget vid Kliszow i juli 1702. Då slaget stod hade S emellertid redan återvänt till Sverige, beordrad att hämta ersättningsmanskap. Han återförenades med sitt regemente i Västpreussen 1703 och följde sedan kungen på de ytterligt ansträngande marscherna runt om i Polen. Överstelöjtnant 1705 var S med i fälttåget mot Sachsen detta år och deltog i en våldsam batalj utanför Warszawa. Han följde sedan kungen och huvudarmén österut mot Ryssland under ett krävande vinterfälttåg. Efter en viloperiod i Sachsen började den stora svenska armén i aug 1707 åter marschera österut för att i april följande år nå Minsk i Vitryssland. Sedan marschen fortsatts skedde en första större drabbning med de ryska styrkorna, vid staden Holowczyn, där S:s son Johan Adolf blev dödligt sårad. Den samtidigt insjuknade S följde därpå armén i riktning mot det tilltänkta vinterkvarteret i Ukraina, men avled i Severien nära dess gräns.

S:s officerskarriär var knappast ovanlig, däremot har han gjort sig bemärkt som brevskrivare. Under åren i fält brevväxlade han flitigt med sin hustru, vars svarsbrev dock är förkomna. S:s brev bevarades på Salshult och kom under senare delen av 1800-talet att uppmärksammas, bl a av urkundsutgivaren L F Rääf (bd 31) och av skalden Carl Snoilsky (bd 32), som av materialet inspirerades till dikten Frun på Salshult (1897). Av S:s 88 brev från åren 1700–08 utgavs alla utom tre av August Quennerstedt (bd 29) i serien Karolinska krigares dagböcker 1912. Sviten hade då redan använts av Ellen Fries (bd 16) som underlag för en längre uppsats, med talrika utdrag, införd i den postumt utgivna andra delen av hennes Teckningar ur svenska adelns familjelif i gamla tider (1901). I senare tid har S:s brev utgjort en viktig källa när Lars-Olof Larsson skildrat släkten S i sitt arbete På marsch mot evigheten (2007).

S fick veterligen aldrig någon formell utbildning. Han beskrev sig själv som ”olärd”, vilket dock inte hindrar att den efterlämnade korrespondensen vittnar om en påfallande språklig förmåga. Ett återkommande inslag i breven rör också barnens uppfostran, särskilt vinnlägger sig S om deras bokliga bildning. Han gjorde i det sammanhanget ingen skillnad mellan sina söner och döttrar. S:s avsaknad av litterär inspiration har setts som en tillgång i det att hans brev därigenom bättre speglar hans personlighet och ger utrymme för ”omedelbarhetens rustika charm” (Larsson, s 226).

S:s brev är den största bevarade sviten från en karolinsk officer i fält men tillför mycket lite information om de rent militära dispositionerna. Snarare är det krigets vardag som skildras, särskilt ges inblickar i officerarnas värderingar och deras relation till sitt manskap. Breven ger en fördjupad bild av de hedersbegrepp och den patriarkala ideologi som bar upp den karolinska officerskåren. Ett tidlöst tema är frustrationen, oron och den starka fredslängtan hos både krigare i fält och familj i hemlandet när de under långa tider är separerade från varandra. Med sin enkelhet, starka religiositet och livliga intresse för ekonomiska förhållanden i hemorten kan S sägas vara typisk för en äldre indelt svensk officer under karolinsk tid.