A J Ture Rangström

Rangström, Anders Johan Ture, f 30 nov 1884 i Sthlm, Hedv El, d 11 maj 1947 där, Högalid. Föräldrar: läderhandlaren o skofabrikören Johan (John) Petter R o Charlotta Wilhelmina Andersson. Skolgång i Östermalms lägre allm lärov 94–99, i H latinlärov å Norrmalm 99–03, mogenhetsex där 14 maj 03, studier i kontrapunkt för Johan Lindegren (bd 23) nov 03–juni 04, anställd vid Sthlms inteckn garanti ab febr 04, vid ab Gbgs bank nov 04–okt 05, allt i Sthlm, studier i komposition o trol instrumentation för Hans Pfitzner, Berlin, o i sång för Julius Hey, München, nov 05–nov 07 o juni–juli 08, musikrecensent i SvD maj 05-juni 09, i Sthlms dagbl mars 10–våren 14 o okt 27–aug 30, led av styr för Fören sv tonsättare 18–42, v ordf där 33–42, vik musikrecensent i DN 20–hösten 21, chefsdirigent för Gbgs orkesterfören hösten 22–april 25, medarbetade i radio från 25, led av programrådet vid Konsertföreningen i Stockholm 26–29, presskommissarie vid K teatern mars 31–jan 36, musikrecensent i Nya dagl alleh dec 38–maj 42. Tonsättare. – LMA 19, Litt et art 44.

G 1) 29 okt 1908(–26) i Sthlm, Engelbr, m Elisabeth (Lisa) Leontine Hollender, f 11 nov 1882 i Gbg, Kristine, d 17 maj 1968 i Sthlm, Maria, dtr till grosshandlaren Leopold H o Emma Augusta Nerman; 2) 17 dec 1927(–37) i Sthlm, Högalid, m Mary Omon Richter, f 8 aug 1894 på Sumatra, Nederländska Indien, d 24 okt 1984 i Sthlm, Osc, dtr till köpman Oscar Emil R o Otschka samt förut g m kompositören Knut Algot Håkanson (bd 19).

Ture R växte upp i ett frisinnat medelklasshem med stor vänkrets och breda kulturella intressen, vad musik beträffar mest inriktad på lättsam salongsrepertoar, t ex Bellmansvisor och Gluntarna. Under skolåren var ämnet sång och musik genomgående R:s bästa och det finns vittnesbörd om tidigt komponerande. Men först under gymnasietiden i Norra latin, där han hade Erik Åkerberg som musiklärare, kom lusten att komponera på allvar till uttryck i några lyriskt inåtvända, mediterande sånger och ett antal pianostycken där R:s starka temperament och en lust till sarkasm och parodi redan kan skönjas. Den korta men koncentrerade studiegången i kontrapunkt för Johan Lindegren ledde väl inte till en fördjupad användning av polyfoni i de egna verken; därtill var R:s inriktning på klang och stämningsbilder alltför stark. Han framhöll dock senare att "konsten att bygga upp ett musikaliskt tema" var en ovärderlig lärdom från denna studietid. R har ofta betecknats som självlärd; formellt sett är det riktigt, men han såg själv den egna kompositoriska erfarenheten som sin bästa skola.

Studierna i Berlin och München omfattade några lektioner i komposition och troligen instrumentation för H Pfitzner; de avsatte dock inte några tydliga spår i R:s musik. Alldeles avgörande för R blev däremot studierna för den wagnerske sångteoretikern Julius Hey som förde honom i kontakt med tysk lied och opera, i synnerhet verk av Schubert, "den ende klassiker jag riktigt älskar". Sångstudierna var främst avsedda som en grund för en framtida verksamhet som sångpedagog; R utvecklade dock sin tenorbaryton så långt att han senare, om än sporadiskt, framträdde offentligt med egna sånger. Framför allt tog R till sig Heys teorier om sångens språkförankrade klang; de bildade tillsammans med hans känsla för diktordens psykologiska tonfall och en utpräglat vokal melodik de grundläggande särdragen i hans romansstil.

R:s liv var regelbundet och stationärt, en borgerlig tillvaro; sångundervisning (fram till 1922) och recensentverksamhet under vinterhalvåret växlade med sommarvistelser på olika öar i Östergötlands skärgård. Från början tilldrog sig R mycken uppmärksamhet med recensioner och polemiska artiklar som innehöll revolterande angrepp på sekelskiftespessimism och salongskultur. Som tonsättare framträdde han med sånger i en vokalt expansiv, blockartad stil till texter med dödstillvända motiv och expressionistisk jag-lyrik som avvek mycket från de vanliga idylliska och patriotiska motivkretsarna.

Under åren omkr 1910 inledde R också arbetet med instrumentalverk, bl a några pianopreludier i fri fantasiform och en lekfullt pastischerande violinsvit, men framför allt den långa serie större verk som växte ut till något av ett musikaliskt utvecklingsprojekt, med den första symfonin August Strindberg in memoriam (1914) som en slutstation. I en rapsodiskt gestaltad stråkkvartett, en Ballad för piano och orkester samt fyra ensatsiga "orkesterdikter" utvecklade R en tätt sammanbindande motivstruktur som bildar ett enhetsskapande moment i alla hans större verk; i dessa tidigare alster bildar brytningen mellan symfoniska formprinciper och skildrande, tonmålande klangmusik en kanske inte helt förlöst konstnärlig helhet. I den första symfonin har i allt väsentligt R:s symfoniska stil tagit form, med collageartade formbildningar där rytmiskt starkt accentuerade partier står oförmedlat bredvid brett sjungande kantilenor. Ett led i denna ambitiösa utvecklingsgång bildar även sångdramat Kronbruden (1914–15), där de fyra första akterna i Strindbergs drama oförändrade tonsatts i en minutiöst detaljerad textdeklamation som kan stå talsången nära.

I vokallyriken från 1910-talet har naturskildringarna en framträdande plats. R:s egna texter i sångcykeln Havets sommar, med en symbolistisk förening av intryck och upplevelse, stegrades till mysticistisk naturupplevelse i sångcykeln Notturno. Där gestaltade R en psykologiskt förankrad inre frigörelse, även dokumenterad i några dikter från sommaren 1917. Nu började den ambitiösa anspänning som drivit komponerandet att ge efter; den ersattes av ett ibland utsökt klangspel i de ofta spelade sviterna Intermezzo drammatico (1916) och Divertimento elegiaco (1918). Den nationellt-patriotiskt inriktade andra symfonin Mitt land står sviterna nära, särskilt det i den långsamma satsen infogade scherzot, en symbolistiskt gestaltad midsommarnattsstämning med anknytning till samtida friluftsmåleri. Det symfoniska som musikaliskt-arkitektoniskt formbygge är emellertid mindre förnimbart i denna symfoni.

I sångerna från åren omkr 1920 blev den klassiska sv litteraturen, 90-talsdiktningen inte minst, av R ofta betecknad som en av hans främsta inspirationskällor, alltmera central vid textvalet. Uttrycksskalan blir bred och skiftande, lyriken avspänd och fördjupad, med individualiserande porträtteringskonst i de koncentrerade Runeberg-sångerna, mycket i Hugo Wolfs anda, med en dramatisk intensitet i sångcykeln Ur Kung Eriks visor, som vittnar om stark identifikation med Frödings dikter. Väl så betydelsefull blev nu också dansk diktning, där särskilt H Drachmann verkade emotionellt frigörande på R:s musikaliska fantasi. Dikter av J P Jacobsen inspirerade till en ny melodisk sensibilitet och en fördjupad vokalmusikalisk formgivning som utvecklades vidare i en rad Levertin-sånger med yppig klanglig kolorit och en harmonik ibland på gränsen till fri tonalitet; uttrycket når från det dramatisksceniska till visionär dödssång. De 31 sångerna från sommaren 1924, några av dem hans oftast framförda, bl a Bo Bergmansångerna Pan, Bön till natten och Flickan under nymånen, bildar ett krön i R:s utveckling ditintills, med ibland konstfulla formbildningar och en för R ny ömsint sensualitet i tonfallet i några Blomberg-och Andersson-tonsättningar.

1922 erbjöds R genom förmedling av W Stenhammar att bli chefsdirigent för Gbgs orkesterförening, en post som han, medveten om sina begränsade erfarenheter som "professionell dirigent", antog med stor tvekan. Hans verksamhet i Gbg blev omstridd och hårt kritiserad. Uppskattad blev den pedagogiskt inriktade tematiseringen av konsertprogrammen, fokuserad kring bl a symfonikens utveckling och samtida tonkonst. Som dirigent hade R mindre framgång. Slagtekniken var relativt distinkt; han lyckades också väl med vissa måleriska symfoniska dikter och med symfonier av bl a Beethoven och Brahms. Bristerna trädde dock snart i dagen. Odifferentierad orkesterklang, subjektiva och självsvåldiga omtolkningar av partituren och inte minst bristen på teknisk precision i orkesterarbetet ledde dll svåra slitningar i förhållande till både orkestern och recensenterna, bland dem främst Julius Rabe (se ovan) i Gbgs handels- och sjöfartstidning. R:s avsked blev en av de mera dramatiska episoderna i orkesterföreningens historia, beledsagad av en våldsam pressdebatt fylld av partiska ställningstaganden för och emot som R ofta provocerade fram i den offentliga debatten.

Åren närmast efter "kraschen" – ordet är R:s eget – i Gbg präglades av stora förändringar. R separerade från hustrun Lisa och ingick nytt äktenskap under uppseendeväckande förhållanden, något som gav R en socialt mera isolerad ställning. Därtill kom ekonomiska påfrestningar och en inre oro, ibland obalans. I artiklar och recensioner växlar exalterade passager med reaktionärt konservativa reaktioner mot ny musik och raljanta kåserier i veckopressen mot jazz och mot tekniska nymodigheter som radio och grammofon. Obestridligen präglas delar av musiken från denna tid av brist på koncentration och pregnans i utformningen.

R fick alltfler beställningar på teatermusik, en genre som kom att utgöra en betydande andel av komponerandet under 1930-talet. Förutom ett fåtal körverk och sånger märks från 1920-talets senare år särskilt pianoverket Improvisata, där musikens skissartade och antydande utformning varslar om en uppluckring av de tidigare homogena och slutna formbildningarna och pekar framåt mot det improviserande i många senare verk. Huvudverket från denna tid, den ensatsiga tredje symfonin Sång under stjärnorna, hör trots sitt för lyssnaren överskådliga förlopp till R:s till formen mest sammansatta alster. Till skillnad från de andra tre symfonierna genomsyras denna av en vokal tematik hämtad från Bo Bergman-sången Bön till natten, musikaliskt och i sin poetiska idé sammanvävd med havsmotiv och med R:s önskan att i en "mässa" gestalta en livsprövning.

Tjänsten som presskommissarie vid K teatern erbjöds R genom vänners förmedling. Han upprätthöll den motvilligt, av ekonomiskt nödtvång. Expeditionella göromål, artikelskrivande för programbladet och översättningar av operatexter låg något vid sidan av det han egentligen ville göra. Bakom hans begäran om avsked låg också motsättningar till operachefen John Forsell (bd 16). Som tonsättare hörde R numera till de oftast spelade, inte minst i radio. Han fick många beställningar på scenmusik och hade åtskilliga engagemang som gästdirigent med egna verk; "nationalgåvan" till 50-årsdagen, markrätten till Törnsholmen vid Gräsmarö i Östergötlands skärgård, var också för R en bekräftelse på att hans musik var väl förankrad i det sv musiklivet. De planer han hade på att leva som fri tonsättare fick han dock överge; ekonomin tvingade honom på nytt att anta ett arbete, denna gång som recensent i Nya dagligt allehanda.

R:s musikskriftställarskap, till omfånget i det närmaste jämförbart med hans musikaliska produktion, är genomgående något av en parallell till komponerandet, bekräftande och kommenterande. Under sina sista år fyllde R recensioner och artiklar med återblickar på sin egen musikaliska insats, som framstår som sällsport konsekvent i sin utveckling av en personlig, ofta i egna upplevelser djupt förankrad konst, där romansen, tonsättningen av lyrik, är central. Det musikaliska umgänget med lyriken beskrev R som en "känslans kontrapunkt". Han framhöll diktens "språkmelodi", dvs den uttrycksfulla diktläsningens tonfall, som något avgörande för den musikaliska fraseringen av en text. R:s egna bevarade dikter, många av dem tonsatta av honom själv, är i stor utsträckning självbiografiska poetiska uttryck för egna livssituationer: för hemlöshet, misogyni, havs- och naturmystik under 1910-talet, under de sista åren än trotsiga, än resignerade uttryck för ofrånkomliga sjukdoms- och dödsperspektiv. Ibland lyser en genuin poetisk ådra fram som skiljer sig starkt från den offentliga fest- och jubileumsretoriken i mängden av hyllningsvers.

R:s kompositioner från 1930- och 40-talen skiljer sig i många hänseenden väsentligt från tidigare verk; de slutna, fast sammanhållna formbildningarna bryts upp av improvisatoriska och fritt fantiserande förlopp. Något av en röd tråd bildar under 1930-talet serien av musik till olika pjäser, de flesta för radioteatern, där R:s förmåga att i pastischerande genremusikaliska tonbilder fånga in de mest skiftande stilarter kommer väl till sin rätt: barockpastischerande och folkton i Shakespeare-musiken, exotism i Vävaren i Bagdad, naivistisk tysk viston i Hanneles himmelsfärd eller oratorieartad till både utformning och omfång i Racines Athalie.

Barockens danssviter och kyrkliga musik med koral och koralförspel fick en stor roll i orkesterverken från 1930-talet. Partitan för violin och orkester, en pastischerande danssvit, står nära vissa verk av K Håkanson och röjer samtidigt intryck från neoklassicismens objektiva musikideal, vilket för en subjektivt romantisk uttrycksmusiker som R var en anmärkningsvärd nyorientering. I den fjärde symfonin Invocatio (1933–36) anknöt R, många år efteråt, till studierna för Lindegren. Symfonins inledande chaconne är till sin kärna en tvåstämmig kontrapunktisk sats. Den långsamma satsens inåtvänt mediterande bekännelsemusik med fritt polyfona eller koralartade avsnitt avlöses i finalen av fränt sarkastiska tonfall, ett av många exempel på R:s förening av starkt artskilda uttrycksvärldar i ett och samma verk. Även denna symfoni är ett uttryck för R:s dröm om att skriva en "mässa". I stark kontrast till dessa verk står den avspänt och lekfullt musikantiska orkestersviten Vauxhall. Bland de få senare orkesterverken märks särskilt den inåtvänt återblickande Vårhymn till Strindbergsminnet 1942, som med sina citat ur den egna Strindbergmusiken från 1910-talet blir till ett musikaliskt minne över den författare som jämte Bo Bergman hade den största mänskliga och konstnärliga betydelsen för R.

I sångerna från 1930-talet blir kontrasterna mellan olika uttrycksformer alltmer markanta. Bo Bergman-sångerna i samlingen Trots allt är än återblickande, än präglade av en pucciniskt färgad melos i den dramatiskt koncentrerade Tristans död. Sångcykeln Den utvalda är ett av R:s kompositoriskt mest genomarbetade vokalverk med en förening av neoklassicism, orientalism och personligt emotionell expressivitet. Här och i några andra stort anlagda sånger, bl a Trolltyg och Häxorna, utvecklas sångrösten till ett konsertant soloinstrument. En stark kontrast härtill bildar några enkelt visartade sånger med kärleksfulla skildringar av den östgötska skärgården.

Sina sista åtta år var R tidvis svårt sjuk. En tumör i luftstrupen strålbehandlades med lyckat resultat i jan 1941. Stämbanden tog dock skada och rösten gick efterhand nästan helt förlorad. Periodvis var R mycket bättre och kunde arbeta med komponerande, konserter och några radioföredrag (1940–42). 1946 diagnosticerades en ny lågt sittande tumör i matstrupen som inte kunde behandlas och som ledde till hans död. I verken från dessa år har de djupt personliga kontrasterna i R:s psyke stegrats till det extrema mellan närmast maniskt-euforiska passager och en utlämnat naken viston (Skogsfågeln), reducerad till sina enklaste beståndsdelar. Döds- och förgängelsemotiv är framträdande i de sista verken, i det gripande Strindberg-recitativet Mot natten och framför allt i den dramatiskt och stilistiskt heterogena operan Gilgamesj, huvudverket från 1940-talet, där den gamla mytens förgänglighets-motiv och librettisten Ebbe Lindes kritik av diktatur och tyranni omvandlas till ett personligt ödesdrama, allt i en musik på högspänn, omväxlande med körpartier och romansartade inslag som innehåller några av R:s mest inspirerade ingivelser från de sista åren.