Astrid

Astrid var enligt Snorre dotter av Olof Skötkonung och dennes frilla Edla och sålunda helsyster till Emund Gammal; namnet möter uteslutande i isländska källor, och det har därför blivit allmänt bruk att använda den norska formen, ehuru hon själv nog likaväl som fastern i Danmark kallade sig Estrid. Då drottningen icke var god mot sina styvbarn, sände konung Olof dessa att uppfostras hos främmande, varvid A. kom till en framstående man i Västergötland, som hette Egil. Dessa uppgifter låta sig visserligen icke kontrollera, men de innebära ingenting osannolikt. Svårare blir det, då det gäller den första stora vändpunkten i A:s liv, giftermålet med Olof den helige i Norge (1019). Källorna berätta enstämmigt, att Olof först fått löfte om Ingegärd, Sveakonungens äkta födda dotter, men att detta löfte icke blev infriat, enär Ingegärd bortgiftes med Jaroslav, storfurste av Novgorod. Att A. i stället blev drottning i Norge, förklaras av Snorre vara följden av ett självrådigt ingripande av Ragnvald jarl i Västergötland, varjämte han låter Olof gå med på saken egentligen för att göra den blivande svärfadern förtret. Å andra sidan låter den legendariska Olofssagan A. själv bjuda ut sig. Båda versionerna förefalla orimliga och tendensiösa. Rimligast är framställningen i »Fagrskinna», enligt vilken konung Olof i Sverige erbjöd sig att gifta bort A. med den hemgift, som han förut ämnat åt Ingegärd. Läget var knappast sådant, att ett dylikt förlikningsanbud kunde av den norske konungen avvisas. För övrigt har Snorre många vackra saker att säga om A:s personliga egenskaper. A. fick med Olof en dotter, Ulfhild, som blev gift med hertig Ordulf av Braunschweig. Rörande A:s förhållande till sin gemål är föga känt. Säkert är, att denne efter sitt giftermål med henne fick en frilloson, den nedan nämnde Magnus (f. 1024). En saga vill veta, att Olof skulle varit svartsjuk på en isländsk skald, Ottar Svarte, för ett kärlekskväde, som denne diktat till A. och som höll på att kosta Ottar livet. En annan version låter förmärka, att Olof själv skulle givit anledning till svartsjuka genom ett hemligt kärleksförhållande till Ingegärd, något som skulle vållat häftiga scener vid hovet i Novgorod flera år efter Olofs död. Allt detta är dock troligen diktat. Då olyckan träffat Olof, följde A. honom till Sverige 1029, där hon jämte sin dotter stannade, under det Olof och sonen Magnus fortsatte till Novgorod. Hon vistades nu hos sin broder, Sveakonungen; här finna vi henne i Sigtuna 1030, då Olof är på väg till Stiklastad, liksom 1035, då Magnus återkommer för att söka återvinna sin faders tron. Det är nu, som A. första gången spelar en ledande roll. Hon får ett ting sammankallat till »Hånger», där hon genom ett vältaligt anförande förmår svearna att lämna Olofs frilloson hjälp. Uppgiften förefaller rätt underlig, svearna voro ju ännu till stor del hedningar, och Hånger kan icke utpekas på våra kartor. Men just här styrker Snorre för första gången i A:s historia sina påståenden med intyg av samtida skalder, bland vilka den ene, Sigvat, skall ha varit åsyna vittne till händelserna. Sedan Magnus kommit till makten, tog han till sig sin faders änka och visade henne den heder, som hon var värd. Harmonin stördes dock av misshälligheter mellan änkedrottningen och hennes forna trälinna, konungens moder. Detta är det sista, vi erfara om A. — En konstnärlig bearbetning av hennes historia föreligger i Selma Lagerlöfs »Drottningar i Kungahälla».