N Gustaf Näsström

Näsström, Nils Gustaf, f 2 jan 1899 i Östersund, d 30 maj 1979 i Förslöv, Krist. Föräldrar: bankdir Nils N o Alma Augusta Sundberg. Studentex vid h a l i Östersund vt 17, inskr vid StH ht 17, FK vid StH 15 sept 25, illustrationsred vid Bonniers konversationslex 26–28, konstkritiker i Sthlms dagbl 27–31, i S-T 32–64, chef för kulturredaktionen vid S-T 45–49, chefredaktör där nov 56–59, led av styr för Pubhklubben 47, v ordf där 51, ordf där 54–55, led av styr för Sveriges pressarkiv o pressmuseum 47, v ordf där 48, ordf där 52–56, led av styr för ab Radiotjänst 48–57, medarb i SvD från 66, v ordf i Bellmanssällsk 71. – Korresp LVHAA 50, fil hedersdr vid StU 3 sept 60.

G 23 juni 1924 i Sthlm, Osc, m tandläk Sigrid Kristoffersson, f 11 jan 1900 i Haverö, Vnl, d 21 nov 1991 i Förslöv, Ängelholm, dtr till flottn:chefen Jean Hjalmar K o Hilma Maria Sohlberg.

Journalist var Gustaf N från början och blev egentligen aldrig något annat. Jämsides med sina studier efter studentexamen medverkade han i flera av det då snabbt växande antalet veckopublikationer men blev också en av de många framgångsrika studenttidningsredaktörerna. Redan i stockholmsstudenternas Studentbladet, som han skötte tillsammans med Seth Bremberg, stack lejonklon och myrfliten fram. Där lockade han också lundensarna, bl a Ivar Harrie, att medverka. N har själv påmint om vilken uppsjö av humanistiskt inriktade skribenter det fanns också i Sthlm: Olle Hedberg, Gösta Gustaf-Janson, Curt Berg, Sven Stolpe, Sven Barthel. Studenttidningen blev i åtskilliga fall en skola för journalister.

Som konstkritiker hade N tidigast skiftat hugg redan som 19-åring i Figaro varpå signaturen Thomas Outsider flyttade över till Våra nöjen. Där skapade han uppmärksamhet kring sig genom sin skärpa och snabbhet. Samtidigt medverkade han i Bonniers Veckotidning under Célie Brunius och Sten Selander samt i SvD. Ändå måste entrén i Sthlms dagblad, där han som konstbedömare efterträdde Erik Blomberg, ses som debuten inför en större offentlighet.

Denna då hundraåriga tidning hade genomgått en rad förändringar, efter det att den varit landets solidaste under Wilhelm Walldén. 1926 inleddes det som skulle visa sig bli det sista skedet i dess historia och som fick stor betydelse i sv presshistoria. Genom halvering av formatet kom man på ett lite paradoxalt sätt att gripa in i den sv kvällspressens utveckling. Vid nedläggningen fem år senare gav man plats för AB i sina pressar; pakten mellan de olika företagen innefattade också en överenskommelse som fördröjde etableringen av ytterligare kvällstidningar i Sthlm. För första men inte sista gången drogs N här in i omvälvande tidningsaffärer. Under den dynamiske Ewald Stomberg hade N verkat på Sthlms dagbl tillsammans med en rad andra unga entusiaster, och nu fick de under samme redaktionschef arbeta vidare på S-T. N skrev där konstkritik jämsides med Gunnar Mascoll Silfverstolpe. N uppträdde som en mycket slagfärdig, ofta raljant konstkritiker, som med språklig uppfinningsrikedom tog pulsen på det samtida konstlivet. Hans kritik inriktade sig i högre grad på konstverkets motiv och stämning än på formella förtjänster och brister. Inlevelsen i konstverket är stark, och han föredrar också den konst som erbjuder stämningsskapande tolkningar, som t ex Carl Kylbergs och Kalle Hedbergs, medan han är kallsinnig till postkubistiska experiment.

S-T, som av A Jeurling (bd 20) grundats som billighetstidning och som ännu var Sveriges största, blev under tre decennier forum för N:s kulturjournalistik. Den breda läsekretsen passade honom som en utmaning, och med sin insats bidrog han till att lyfta in den folkliga tidningen bland kulturorganen. Det var vad Oscar Levertin och Tor Hedberg gjort med SvD 1897 och Torsten Fogelqvist verkat för på DN under 1920-talet. De fullvuxna storstadsmorgontidningarna hade överlag fått sina kulturavdelningar. Det innebar att N gjorde sin viktiga insats under den period som sträcker sig fram till tidningsdöden i början av 1950-talet och som kan räknas som den sv pressens guldålder. N gäller där som en av de främsta och mångsidigaste.

Martin Lamm (bd 22), Erik Noreen (s 503) och Sven Tunberg hade varit N:s lärare vid StH, och eleven förvaltade och utvecklade sin lärdom på tidningen, sedan han dragit uppmärksamheten till sig genom ungdomligt vassa hugg. Som bedömare och presentatör kvalificerade han sig snabbt till den lilla skara som bestämmer dagordningen för en stor publik. Han hann formulera sig i tid för att hinna forma sin tid.

"Vi pånyttföddes med Stockholmsutställningen", framhöll N själv på tal om tidens konstkritik. Han var snabbt ute också när han tog till bokens format för att försvara svensk funktionalism. Boken med detta namn kom ut bara några månader efter det att Stockholmsutställningen stängt sina funkisportar. N hörde till det nyas vapendragare, men i sitt försök att försvara det nya valde han att inte minst peka på det gamla. För att avdramatisera och försvenska funkisen ville han visa att den nya stilriktningen också kunde användas för beskrivningen av lappkåtor och korsvirkeshus. N, som gärna framtonade som den som snabbt bildade sig en uppfattning som konstbedömare, vann genom boken erkännande för att ha fördjupat sin syn. Med sin överblick över de sista årens arkitektur markerade den att något väsentligt hade hänt. Gotthard Johansson (bd 20), en annan av funktionalismens tillskyndare, skrev: "Framför allt utgör emellertid boken genom hela sin anläggning ett ytterst betydelsefullt inlägg i en diskussion, där känslotänkande och vanetänkande hittills i alltför hög grad hindrat ett bedömande av funktionalismens verkliga ställning i utvecklingen" (SvD 8 nov 1930).

Växelbruket mellan journalistik och kulturhistoriskt författarskap inledde N redan på 1920-talet, bl a med den vackra boken om Det gamla Medevi, fint illustrerad som nästan alla av N:s böcker. Den kom i två upplagor, 1928 och 1929, och har tryckts om långt senare.

De flesta häpnade över hur en skribent som så ivrigt engagerade sig i dagens mödor också hann med så digra böcker, som därtill ofta visade en mer eftertänksam framtoning. N hade förmågan att se nytt i det som verkade gammalt. Det tog sig inte minst uttryck i den bok som beskrev hur ett svenskt landskap blev riktningsgivande för åtskilligt av svenskheten, Dalarna som svenskt ideal (1937). Genom att fånga landskapet som det beskrivits dels i historisk mytbildning, dels i sekelskiftets miljöer kring personligheter som Anders Zorn, Carl Larsson och Erik Axel Karlfeldt, lyckades N på ett lättsamt sätt föregripa funderingar om regional karaktär: "Över verklighetens Dalarna svävar nämligen som en luftig och sommargyllene hägring en idealiserad reflex av landskapet, en bild av Dalarna såsom svensk nationalsymbol. Ett försök att analysera bilden innebär ett psykologiskt och kulturhistoriskt studium, inriktat både på den politiska och ekonomiska historien, på litteraturen och konsten, på hembygdsrörelsen och andra kulturella rörelser inom folkets djupa lager." Hunnen till Karl-Erik Forsslunds Storgården kunde N knyta an till sina nutida ideal: "Det var så sant mig Gud hjälpe ett slags funktionalism." Mitt i all rörlighet finns en personlig kärna.

Forna dagars Sverige framstår som N:s storverk. Han började med att berätta om "hedenhös och medeltid" (1941). När hotet mot landet ännu var överhängande, fortsatte han att skriva om "vasatid och karolinsk tid" (1948) och avslutade med ett sista band om "frihetstid och gustaviansk tid" (1962). Själv presenterade han verket alltför blygsamt som "frukten av en lekmans glada iver att leva sig in i svensk kulturhistoria". En sammanhållande idé var strävan att förmå den sentide svensken att "tänka med ögonen". Med hjälp av den eminente förevisaren får också de historiska föremålen liv på nytt. Böckerna har för åtminstone någon generation betytt att den fått klart för sig att även tidigare generationer bestått av "levande" människor. Den som läst N:s framställning av rödfärgningen av Sverige glömmer det inte – här finns något av diktens pregnans. Där som i de flesta andra av N:s böcker är samspelet med de välvalda illustrationerna av avgörande betydelse. Det har legat nära till hands att se hans val att till sist stanna i gustaviansk tid som en sentida gustavians bekännelse.

Mångsidigheten är i alla avseenden frapperande i N:s gärning. Konstkännaren har porträtterat konstnärer av mycket skiftande framtoning. Monografin över Kylberg är den djärvaste manifestationen och har betytt åtskilligt för förståelsen av denne märklige konstnär; entusiasten dämpar sin iver och låter i stor utsträckning konstnären själv komma till tals. I Mamsell Josabeth Sjöberg (1954) visar sig N kunna fördjupa sig i en helt annan konstnärsnatur, härvid hjälpt av kulturhistorikerns fröjd över enskildheter i förfluten tid.

N hade fler landskap än de flesta. Född jämte satte han Dalarna i centrum för det svenska. Han kände sig hemtam i det livliga Klara och umgicks förtroligt med historiens skuggor på de mellansvenska slotten. Under de sista decennierna av sitt liv blev han skåning, först om somrarna, sedan året om. Han kände sig Hemma på Hallandsåsen (1955). Närheten till det älskade Danmark var delvis en förklaring, och det är ingen tillfällighet att Lustvandring i Danmark (1956) inleds med kapitlet "Utsikt från Hallandsåsen". Denna tillsammans med tecknaren Ebbe Sadolin åstadkomna bok var ett fullföljande av ett från studentåren odlat intresse för det danska. Den tillsammans med en annan tecknande följeslagare, Gunnar Brusewitz, företagna resan till Fjärran Östern, i bokform redovisad i Flyg mot soluppgången (1956), är mer av en udda utflykt, även om blickens skärpa anstår en sentida lärjunge till Linné. I mycket var N synnerligen svensk, och det är ingen tillfällighet att hans genre lämpade sig utmärkt väl för Sv Turistföreningens strävanden att förena kultur och natur och närma dessa till folket. Att han fick STF:s Hammarskjöldmedalj var ovanligt väl motiverat.

1954 skrev N bildtexter till Lennart Nilssons fina porträtt i Sweden in profiles. Också i åtskilliga av sina andra verk har han velat underordna sig bilden. Om man undantar värderingen kan nog ändå något väsentligt i hans insats fångas genom att just se honom som en framstående skapare av bildtexter, en allt viktigare syssla i en bild-mättad tid.

Men journalistiken, den bullersamma och glansfulla men lättglömda, tog merparten av N:s tid. Till det egna skrivandet lades efter hand redaktionsledande uppgifter. 1945 tog han över efter vännen Herbert Grevenius som chef för en namnkunnig kulturredaktion på S-T. Han har prisat Anders Österling och Artur Lundkvist som perfekta manusleverantörer och framställt Erik Lindegren som en mer bohemisk medarbetare. En produkt från denna tid var den tillsammans med Martin Strömberg utgivna Den unga parnassen (1947), viktig för den som i en litterär brytningstid ville avgöra vilka diktare som var att räkna med.

N:s centrala position i tidningsmännens krets markerades av att han efter flera år i styrelsen valdes till Publicistklubbens ordförande jubileumsåret 1954. Han hann också göra en insats till förmån för pressarkivet. N var från 1932 tillika en flitig medarbetare i radio, där hans kulturprogram blev uppmärksammade och omtyckta; han medverkade även, redan från 1957, i TV.

Det var som trotjänare på S-T som N lät sig övertalas att träda fram som chefredaktör efter århundradets mest spektakulära tidningsaffär, då Torsten Kreuger sålde sina tidningar till LO. N blev, som han själv framställt det, den mest utskällde i landet, misstrodd av åtskilliga av de borgerliga läsare som de nya ägarna ville lugna likaväl som av de mera radikala som ville att tidningen tydligare skulle bekänna färg. Efter ett par slitsamma år trädde han tillbaka och hann få ytterligare många produktiva år efter det att tumultet lagt sig – och efter det att den tidning som han betytt så mycket för 1966 lagts ner.

N framstår som en av de främsta kulturjournalisterna i 1900-talets sv press. Åtskilligt av det han presterat är som annan publicistik en produkt för dagen, något som också gäller om den muntliga framställningskonst som fascinerade så många av dem som mötte hans stilfulla entusiasm, när han föreläste, berättade eller konverserade. Bara en del av detta kan på nytt levandegöras, men också den produktion som fått varaktigare form är omfångsrik nog. När den är som bäst bär den något av det muntliga föredragets signum.