R G Halfred Koch, von

4 von Koch, Richert Gerard Halfred, bror till K 3, f 13 jan 1872 i Sthlm, Livg till häst, d 16 mars 1948 i Sthlm, Kungsh. Studier vid Palmgrenska samskolan i Sthlm, extra elev vid KTH 3 okt 87, lantbrukspraktik 88—89, elev vid lantbruksinst i Alnarp 89, vid h mejeriskolan där 90—91, inspektor på Ullavi gård, Sköllersta, Ör, 92—93, förvaltare på Odersberga, Fjälkestad, Krist, 94—97, studier i England o Skottland 97—98, sekr i KF 99—05, led av Sthlms stadsfullm 04—08 o 13—nov 18, ordf i Sv fattigvårdsförbis arbetsutsk 06—22, led av Sociala rådets sektion för arbetsförmedling 13—37, verkst led av Sthlms stads arbetslöshetskomm 14—19, led av statens arbetslöshetskommission 14—23, av FK 15—26 (särsk utsk 16, särsk utsk nr 2 18—19, andra lagutsk 20 o 24—26), ordf i Sthlms stads nykterhetsnämnd 16—23, statens fattigvårdsinspektör 18 sept 18 (tilltr 1 jan 19), ordf i komm ang ålderdomshem m m jan 19—april 20, lär vid Socialinst (nu Socialhögsk) i Sthlm 20—38, ordf i komm ang hjälp åt rysslandssvenskar maj 20—nov 22, kansliråd i socialdep o statens fattigvårdsinspektör (från 26 statens inspektör för fattigvård o barnavård) 7 maj 20—38, led av komm ang dövstumlärarnas pensionsanstalt okt 20—dec 22, av Sveriges delegation för det internat socialpolitiska samarbetet nov 20—21, av komm ang vården av kroniskt sjuka dec 20—febr 21, av komm ang vården av blinda april 21—april 22, av 1926 års arbetslöshetssakk juni 26—april 28, av organisationssakk april 29—dec 34, ordf i Centralförb för socialt arbete (CSA) 30^0 (led 03, v ordf 26—30), byråchef i socialstyr 38. — Iqml 12 :e storl 38.

G 11 juli 06 i Barkåkra, Krist, m förf Carola Maria Eufrosyne Sahl, f 17 nov 77 i Malmö, Caroli, d 29 jan 71 i Bräkne-Hoby, Blek, dtr till prakt läk ML Carl Christian Josef S o Charlotta Vilhelmina Kuylenstierna.

Halfred (skrev sig G H) v K fick sin inriktning mot sociala o humanitära frågor redan i föräldrahemmet. På fädernegården Augerum utanför Karlskrona kom han i kontakt med arbetsförhållandena inom ett jordbruk, o efter läroverks- o högskolestudier skaffade han sig praktik i lantbruk o avlade agronomexamen. Hans tjänst under fem år som godsförvaltare vid ett par större gårdar gav honom inblick i ståtarnas o andra lantarbetares levnadsbetingelser, o hans förståelse för nödvändigheten att förbättra de sämst ställda samhällsgruppernas situation kom att genomtränga hela hans kommande livsgärning.

Under studieresa till England o Skottland lärde K känna arbetarnas självhjälpsverksamhet i form av sjuk- o försäkringskassor, fackföreningarna o den kooperativa rörelsen, vidare nykterhetsrörelsen, slumverksamheten bland de förvildade barnen samt det av universitetsungdomen bedrivna folkbildningsarbetet.

Det första område K gjorde till föremål för sina praktiska insatser var den konsumentkooperativa verksamheten. Konsumtions- o samköpsföreningar hade startats på olika orter i Sverige, men de var oftast ekonomisk dåligt rustade o utan organiserad inbördes kontakt. K började sin publicistiska propaganda 98 i Gefle Dagblad o bildade Gefle kooperativa förening samt var en av initiativtagarna till KF 99 med dess till en början allmänt ideella o upplysande uppgift. K var den konstituerande kongressens sekreterare o sedan förbundssekreterare till 05, varvid han även i administrativt hänseende spelade en dominerande roll i den nybildade kooperativa rörelsen. Han introducerade den konsumentkooperativa ideologin i Sverige o författade 99 en utförlig skrift Om arbetarnas konsumtionsföreningar i England, vilken som en av Studentföreningen Verdandis småskrifter fick en betydande spridning. Social tidskrift med K som redaktör blev även organ för kooperationen, men från 04 fick KF en egen halvmånadstidning Kooperatören, till en början med K som medredaktör. Genom konsumentföreningarna fostrades arbetarna till ekonomisk självverksamhet med kontroll över uppköp, kvalitet o priser. Genom kontanthushållning ville man komma bort från kreditköp o skuldsättning i privataffärer o "brukshandel", som kunde klavbinda arbetarna vid en viss arbetsplats o var skadligt både ekonomiskt o moraliskt. Detta var för K av oerhörd betydelse i hans strävan att befrämja arbetarnas självverksamhet o deras ekonomiska o sociala frigörelse.

Även om K fortsättningsvis ägnade kooperationen sitt intresse, blev hans insatser på andra områden av än mer dominerande art. Han fann behovet av en mångsidig social upplysningsverksamhet vara av avgörande betydelse för att väcka allmänhetens, myndigheternas o statsmakternas känsla av ansvar inför mänskliga lidanden o social nöd. Han ville samordna samhälleliga insatser med frivilliga personliga o organisatoriska initiativ för att skapa en uppbyggande socialpolitik. Ett forum för en social upplysningsverksamhet blev Social tidskrift, till en början organ för "Studenter o arbetare", vilken av dr Edv Laurent bildade förening blev ett värdefullt stöd för K.

Social tidskrift blev en inkörsport för en mångskiftande o initiativrik verksamhet, där idéer kläcktes o en växande skara medarbetare stimulerades till uppslag o reformförslag. Tillsammans med Gerda Meyerson — de kvinnliga arbetarnas hängivna vän o förkämpe, de dövas välgörare — tog K 03 initiativet till Centralförbundet för socialt arbete (CSA). Livligt verksam inom folkbildningsarbetet deltog han 02 i bildandet av Centralföreningen för populärvetenskapliga föreläsningar o blev dess byråföreståndare; föreningen uppgick 03 i Folkbildningsförbundet, o K var till 08 föreståndare för dess föreläsningsbyrå. På uppdrag av CSA o under medverkan av flera författare utgav han 08 Social handbok, ett uppslagsverk på närmare 400 sidor (omarb uppl 25).

K:s dominerande arbetsinsatser kom att ligga inom fattigvården o andra slag av social hjälpverksamhet. 05—07 var han ordf i CSA:s fattigvårdskommitté, som kommit till stånd tack vare en donation på 20 000 kr av överläkaren Ivar Svensson. Kommittén hade till uppgift att utarbeta förslag till en modern fattigvårdslagstiftning. Förslaget debatterades vid en stor kongress i Blasieholmskyrkan i Sthlm i okt 06, vid vilken Sv fattigvårdsförbundet, senare Sv fattigvårds-o barnavårdsförbundet, bildades med K som ordf i förbundets arbetsutskott. Tack vare opinionen till förmån för en förbättrad fattig- o barnavård tillsatte regeringen 07 en kommitté för utarbetande av en ny fattigvårdslag. Av denna blev K ej medlem, vilket drabbade honom smärtsamt. Under sin riksdagstid 15—26 var han emellertid som suppleant i lagutskottet o sedan som ledamot av andra lagutskottet livligt verksam vid tillkomsten av 1918 års humanare fattigvårdslag o 1924 års lag om samhällets barnavård.

Inom o utanför CSA arbetade K för en förbättrad vård av sinnessjuka, kroniskt sjuka o abnorma, för upprättande av ålderdomshem i stället för fattighus, för en förbättrad spädbarnsvård, för barndaghem som komplementmiljöer åt barn under 7 år, för ungdomsskydd, för rationell behandling av lösdrivare, frigivna fångar o prostituerade, för flyktinghjälp, för undervisning i sociala frågor o utbildning av fattigvårds- o sjukvårdsfunktionärer. Några av nämnda ämnesområden gjorde K till föremål för motioner under sin riksdagstid. Behovet av föreläsningar o studiekurser för personalen inom olika sociala områden var stort, o K var en flitig o uppskattad föreläsare. Så småningom tog dessa kurser sikte på fackmässig utbildning av socialarbetare, o 20 upprättade CSA Institutet för socialpolitisk o kommunal utbildning o forskning, det s k Socialinstitutet i Sthlm o från dess tillkomst till 38 utövade K där en i hög grad uppskattad lärargärning.

Efter att i många år ha varit en av de främsta representanterna för det enskilda sociala arbetet blev K 19 ämbetsman o förste innehavare av befattningen som statens fattigvårdsinspektör, ett ämbete som var frukten av hans eget mångåriga arbete till fattigvårdens främjande. Tjänsten kom senare att omfatta även barnavården. Han gjorde sig under åren väl förtrogen med varje kommun o dess fattigvårdsförhållanden genom personliga besök o samråd i arbetet. Hans byrå var först förlagd till socialdepartementet men överflyttades under K:s sista tjänsteår till socialstyrelsen. I offentliga utredningar, där K var ledamot, liksom i andra sammanhang framförde han förslag om en "social nämnd" i kommunerna för att samordna den kommunala verksamheten av förebyggande o hjälpande natur. Några statliga initiativ kom inte till stånd men i alltfler kommuner, bl a Sthlm, började man skapa former av "gemensam organisation" o systematiskt samarbete mellan de sociala organen.

Bland folkrörelserna ägnade K sitt intresse åt bl a nykterhetsrörelsen, som han särskilt studerat under sitt besök i USA 08—09. Han var absolutist o väckte 09 — under intryck av de goda verkningarna av spritförbudet under storstrejken — hos Sveriges nykterhetssällskaps representantförsamling ett förslag, som ledde till en frivillig folkomröstning 09—10 om rusdrycksförbud, varvid en praktiskt taget enhällig folkopinion uttalade sig härför. Då Sthlms stads nykterhetsnämnd tillkom 16, blev K dess förste ordf o kvarstod till 23. Han fick den ingalunda lätta uppgiften att leda nämndens arbete under de första åren av den nya alkoholistlagens tillämpning.

Även arbetsmarknads- o arbetslöshetsfrågorna föll inom K:s sfär. När socialstyrelsen startade 13, blev han ledamot av det till verket knutna sociala rådet, närmast dess sektion för arbetsförmedling, o 14 blev han ledamot av Sthlms stads arbetslöshetskommitté o av statens arbetslöshetskommission. Sistnämnda uppdrag lämnade han 23 tillsammans med generaldirektörerna Fritz Pegelow o Gunnar Huss (bd 19) samt byråchefen Otto Järte (bd 20) på grund av motsättningar till regeringen om direktiven för arbetslöshetshjälpen.

K var en arbetsmänniska som få, vilket på sitt sätt kan förklara hans rika o mångskiftande arbetsinsats på olika områden av samhällslivet, men det avgörande var hans ideella patos o okuvliga längtan att bidraga till bättre o tryggare betingelser för människor på livets skuggsida. Han omfattade alltid sina medarbetare med vänlig omsorg o gladdes, när hans initiativ verkade väckande o "stimulerande" — ett av hans egna älsklingsord. På sitt återhållsamma sätt men med seg uthållighet lyckades han ofta övertyga en stundom kallsinnig omvärld om det berättigade i de idéer han under ständigt sökande kommit att omfatta.

Personligen blygsam i sina egna anspråk på livet sökte K ej beröm eller yttre hedersbevisningar. Betecknande nog firade han tillsammans med sin hustru sin 50-årsdag bland de gamla på ålderdomshemmet i Strängnäs. Ej heller kunde man nå honom, när han fyllde 60 år. Han befann sig då på en inspektionsresa i övre Norrland. K var en kulturmänniska med ett brett register. Konsten, litteraturen, teatern o musiken hade något att säga honom, o hans intressen delades av hans hustru, som var ovanligt väl förtrogen med tidens strävanden o rörelser, särskilt på litteraturens område, o stod honom nära i liv o arbete. Blott en sak var honom främmande, ja motbjudande: ett själlöst nöjesliv. K var en av de stora vägröjarna o idégivarna i det sociala reformarbetet.