Henrik G Lundegårdh

Lundegårdh, Henrik Gunnar (i fdb Gunnar Henrik), f 23 okt 1888 i Sthlm, Klara, d 16 nov 1969 i Länna, Sth. Föräldrar: skräddarmästaren Sven Johan Henriksson L o Johanna Katarina Norman. Mogenhetsex vid h reallärov på Norrmalm i Sthlm 15 maj 07, inskr vid StH 17 sept 07, FK 20 april 12, FL 28 sept 12, disp 19 okt 12, doc i botanik 6 dec 12–9 nov 15, FD 31 maj 13, allt vid StH, doc i botanik vid LU 5 okt 15–26, assistent i växtfysiologi vt 16–ht 17, tf profi botanik där 1 jan 18–20, ledde ekologiska stationen på Hallands Väderö 17–27, prof o förest för lantbruksbotaniska avd vid Centralanstalten för jordbruksförsök 11 juni 26–juni 35 o därefter profi växternas fysiologi, anatomi o ekologi vid lantbrukshögsk 28 juni 35–55, prorektor där 40–42, verksam vid ensk forskn:laboratorium i Penningby, Länna, från 47. – LLA 27, LVS 39, LVA 43, LIVA 44, FS:s Linnémedalj i guld 45, LFS 50, HedLIVA 53.

G 1) 28 dec 1915 i Sthlm, Joh, m Sigrid Augusta Josefina Svensson, f 5 dec 1888 i Lönneberga, Kalm, d 13 okt 1943 i Uppsala, Domk, dtr till fabrikören Gustaf S o Josefina Lif; 2) 16 okt 1944 i Uppsala, Domk, m Kraka Signe Blanka Liljefors, f 24 febr 1911 i Ytterjärna, Sth, dtr till konstnären Bruno Andreas L (bd 23) o Signe Adolfina Helena Olofsson.

Henrik L:s uppfinnartalang och konstnärliga fantasi fick sitt uttryck i botaniskt intresse. Hans genomgående studieobjekt under 60 år var växternas rötter och samspelet mellan markens näringsämnen och växtens liv. Valet av forskningsobjekt hänger samman med botanikens utveckling under hans gymnasie- och studentår. Den linnéanska traditionen i sv botanik – beskrivande systematik och floristik – ifrågasattes omkring sekelskiftet av förespråkare för den mikroskopiska och den experimentella botaniken, av cytologer och växtfysiologer. De botaniska museerna kompletterades under intryck av tysk botanik med laboratorier. Vid StH introducerade Otto Rosenberg den nya mikrotekniken och fick en personlig professur i växtanatomi och cellära 1911. L drogs in i detta nya, internationellt expansiva forskningsfält, behärskade snart tekniken och skrev i rask följd en rad artiklar om kärndelningen i rotceller.

Efter disputationen följde några år av intellektuellt sökande. Den första vintern studerade L växtfysiologi hos W Pfeffer i Leipzig, sysslade med sambandet mellan form och funktion hos växter och reste runt i Skandinavien för att iaktta växternas fysiologiska anpassningar till miljön. Liksom Bengt Lidforss prövade han på essäistik och naturfilosofiskt författarskap. Han utgav bla en skiss till en kemisk-fysikalisk teori för livsföreteelserna (1914) och en skrift benämnd Vad människan tänkt om livet (1917). Intresset för cytologin mattades emellertid så småningom.

Under sina resor hade L funnit Hallands Väderö vara en idealisk plats för studier av växternas livsyttringar. Han fick pengar till att uppföra en rymlig fältstation på ön och poängterade vikten av att ha tillgång till ett laboratorium i omedelbar närhet av undersökningsområdet. Under de första Väderö-åren sysslade han själv med växternas retningsrörelser (geo- och fototropism), särskilt s k plagiotropism hos rötter. Han samlade där under ett decennium en rad utländska gäster och yngre kolleger. Många fick avgörande vetenskapliga impulser, så t ex två ledande sv ekologer, Gottfrid Stålfelt och Lars-Gunnar Romell. Samtidigt var L:s viljestyrka orsak till kraftiga kontroverser.

Vid 30 års ålder stod L som docent vid LU och tf professor mitt uppe i en lovande universitetskarriär. Han hade som mycket ung disputerat på ett av botanikens frontområden, därefter med framgång kastat sig över ännu ett och byggt upp en livaktig ekofysiologisk forskningsstation. Han hade lätt att skriva och var mycket allmänbildad. Han syntes närmast självskriven till den växtfysiologiska professuren i Lund, när den ledigförklarades 1917. De sakkunniga uppskattade visserligen hans teoretiska självständighet och experimentella skicklighet men tyckte också att han var för spekulativ. Istället förordades en mer empiriskt inriktad forskare, Uppsala-botanisten Harald Kylin (bd 21). L kände sig orättvist behandlad, och i en beryktad stridsskrift, Modern experimentell växtfysiologi och traditionell botanik (1920), anklagade han i hårda ordalag de sakkunniga för vetenskaplig konservatism. Så stäcktes L:s universitetskarriär. Men vid Centralanstalten för jordbruksförsök skulle det bli en tjänst ledig några år senare. Under första hälften av 1920-talet koncentrerade L sig därför på växternas koldioxidhushållning och kolsyregödslingen; han utgav bl a en bok om koldioxidens ekologiska kretslopp och tog också upp problemet med betningsmedlens verkningar på kulturväxter. Vid sidan av meriteringsforskningen fortsatte han att ägna sig åt grundläggande ekofysiologiska problem. 1925 sammanfattade han tio års erfarenheter i Klima und Boden in ihrer Wirkung auf das Pflanzenleben, en programskrift för experimentell växtgeografi, som blev en internationell framgång och som under ett kvartssekel trycktes i flera tyska samt engelska, ryska och japanska upplagor.

1926 fick L professuren vid Centralanstalten (senare lantbrukshögskolan), där han blev kvar till sin pension. Här tog han upp det problem som skulle sysselsätta honom resten av hans liv – hur växterna upptog salter. Under primitiva yttre förhållanden uppfann han en fysikalisk metod till snabb och säker bestämning av jonkoncentrationer (flamspektrofotometri), och med denna kunde han bl a utveckla en praktisk metod för bestämning av gödslingsbehovet, den s k trippelanalysen (bladanalys) i slutet av 1930-talet. L:s metodiska insats blev internationellt erkänd och renderade honom utmärkelser och medlemskap i utländska akademier. Sina forskningsresultat sammanfattade han bl a i Die Nährstoffaufnahme der Pflanze (1932) och i Die Blattanalyse (1945). I sv jordbruksförsökskretsar förhöll man sig dock länge avvaktande till den nya metodiken, bl a på grund av samarbetsproblem.

Spektralanalysen gav L nya idéer. I början av 1930-talet studerade han tillsammans med sin assistent, Hans Burström, sambandet mellan jon-upptagnings- och cellandningsmekanismerna och utvecklade en elektrokemisk teori for detta. Studierna av cellandningen ledde honom senare in på andningsenzymer, och under 1950-talet utgav han en rad arbeten om cytokrom-systemet i rötter.

Bl a på grund av motståndet från jordbruksforskningen uppförde L i slutet av 1940-talet ett privat laboratorium i Penningby utanför Norrtälje. Här återupplivade han sina ungdomsidéer om laboratoriet ute i naturen, och här fortsatte han i tjugo års tid aktivt forskningsarbete ända fram till sin död. Även i sin sista uppsats var han med i den internationella frontlinjen. Sammanlagt hann han med omkr 200 vetenskapliga artiklar.

L var en vetenskaplig sökare som inte alltid passade i institutionella förhållanden. Hans ekofysiologiska insatser vann internationellt anseende men förbisågs i hemlandet, ett öde han delar med två samtida experimentalekologer: Lars-Gunnar Romell och Göte Turesson. L:s cellfysiologiska forskning bar däremot bättre frukt i Sverige. Han blev delvis upprättad i Lund, när hans lärjunge och assistent genom många år, Hans Burström, efterträdde Kylin som professor i växtfysiologi 1944. Några år senare invaldes L i Fysiografiska sällskapet.

Hos L kombinerades en praktisk läggning med en teoretisk och naturfilosofisk. Han hävdade alltid att intressanta problem och hypoteser var vetenskapens mål. Den beskrivande botaniska traditionens upprätthållare avvisade honom i gengäld som spekulativ och rentav slarvig. L hade också starka konstnärliga intressen. Han var mycket musikintresserad och en utmärkt cellist. Han skrev essäer om konst och vetenskap, om skönhet och om naturens mening.