Meriter

af Låstbom, Herman (före adl Låstbom), f 2 nov 1742 i Kristinehamn, d 16 maj 1811 där (enl db för Varnum, Värml). Föräldrar: brukspatronen Anders Låstbohm o Anna Elisabet Kolthoff. Inskr vid UU 30 jan 56, auskultant i Svea hovrätt 15 dec 59, eo kanslist i justitierevisionsexp 28 jan 60, ord kanslist i generalauditörsexp 6 okt 61, prot:sekr 14 febr 70, förste exp:sekr där 10 dec 73, revisionssekr 19 dec 77, adl 5 maj 80, uppehöll JK-ämbetet 88–92, lagman i Södermanland 20 maj 89–92, led av Högsta domstolen 26 aug 91–aug 92 o 31 jan 02–09, av lagkomm aug 91, landsh i Kymmenegårds län 29 aug 92–13 juni 93, tf president i kammarrätten 31 jan 02–juni 09.

G 13 maj 1787 i Sthlm, Ty, m Margaretha Christina Strömbeck, f 7 juli 1760 i Göteryd, Kron, d 24 april 1822 i Kristinehamn, dtr till brukspatronen Eric S o Johanna Margaretha Küsel.

Biografi

L härstammade på såväl fäderne som möderne från värmländska brukspatroner. Fadern var efter sin svärfar delägare i bl a Ransäters bruk, men besittningarna där övergick genom L:s systers äktenskap till släkten Geijer. Erik Gustaf Geijer var sonson till henne (bd 21, s 482). Han omfattades med stor släktkärlek av L (Geijers ungdomsbrev).

L började tidigt sina juridiska studier i Uppsala och inskrevs 1759 som auskultant i Svea hovrätt. Efter flera år som kanslist i generalauditörsexpeditionen blev han först protokollssekreterare där och 1773 förste expeditionssekreterare. Han tillhörde under denna tid de yngre mössorna men hade sympatier för kungamakten. Gustav III förklarade senare, att L inom ramen för det möjliga sökt främja kungafamiljens mot rådet riktade aktion 1768, ehuru hans tjänst begränsade hans handlingsfrihet.

Kort efter den av kungen genomförda revolutionen 1772 fick L medverka i ett viktigt lagstiftningsuppdrag. Det gällde ett förslag till nya krigsartiklar (Bohlin). Han fick tidvis fungera som generalauditör och spelade en viss roll i den politiskt viktiga rättegången mot överste Fredrik Gyllensvaan (bd 17). Som revisionssekreterare fick L på kungens sida delta i den uppseendeväckande och betydelsefulla aktionen mot justitierevisionen 1779. Mot rådets handläggning av vissa nådeärenden, som ägde sammanhang med brännerilagstiftningen, hade kungen riktat en allvarlig kritik, den sk "remarquen". Han hade särskilt klandrat, att rådets åtgärder kränkte "propriéteten", äganderätten. Sedan kungens "remarque" mot rådsherrarna besvarats av dessa, gjorde L en utredning av de väsentliga rättsfrågorna, vilken visade det befogade i kungens kritik (Odhner, 2, s 20 f). Av vikt var senare L:s handläggning av den Plomgrenska konkursen i justitierevisionen, där Gustav III engagerat sig för skydd av de utländska fordringsägarna och en sträng bedömning av familjens handlande (Odhner 2, s 38). Rådet uppfattade L som en fientligt sinnad kungagunstling och svarade med en tydligt visad misstro mot honom. Kritiken av L och misstänkliggörandet av hans motiv återkommer i många av tidens memoarverk, främst i Hedvig Elisabet Charlottas dagbok, i Axel Fersens skrifter och J A Ehrenströms anteckningar.

När Gustav III efter J W Liliestråles (bd 23) fall skulle tillsätta ny justitiekansler, övervägde han att välja den handlingskraftige L men föredrog till sist den förnämare men svagare C A (Trolle-)Wachtmeister. I verkligheten fick L emellertid fungera som JK i flera viktiga sammanhang och förordnades – efter Wachtmeisters utnämning 1787 till riksdrots – som biträde vid justitiekanslersämbetets skötsel. Därmed kom L att inta en ledande ställning i justitieverket.

En belöning för sin verksamhet fick L 1780, då han adlades med namnet af L. Kungens förtroende för honom föranledde även uppdrag inom utrikespolitiken. I samband med Gustav III:s norska planer utnyttjades L, som var värmlänning, till kunskapare rörande stämningarna i grannlandet. Han medföljde 1788 till Finland såsom generalauditör men fick redan under sensommaren åter bege sig till Norge. Senare fick han i uppdrag att medverka i försvarsanstalterna i sin hemprovins.

Under de svåra tider, som kriget mot Ryssland medförde, tog L energiskt parti för kungen, samtidigt som han tydligen sökt i någon mån verka utjämnande i kampen mot de missnöjda i armén och flottan. Han sökte mildra Anjala-männens öde och även konteramiralen Pehr Lilliehorns (bd 23), som undgick dödsstraff. Svårtolkat är hans uppträdande i det tragiska förfarandet med överste J H Hästesko (bd 19) och den uteblivna benådningen av den dödsdömde officeren.

Framför allt kom L att vid sidan av biskop Olof Wallquist spela en avgörande roll vid Gustav III:s andra revolution och tillkomsten av förenings- och säkerhetsakten 1789. Det är ej klarlagt, vilka insatser han därvid gjort. De ådrog honom i vart fall ett intensivt hat från oppositionens sida, men det förefaller troligt att hans linje varit något mera försiktig än kungens. Wallquist, som var kränkt över det förtroende kungen visade L under överläggningarna om reformerna – bl a inrättandet av Högsta domstolen – och utformningen av de erforderliga handlingarna, föranleddes härav att ge uttryck åt en negativ bedömning av L.

Efter den framgång, som förenings- och säkerhetsakten blev för Gustav III, utnämndes L 20 maj 1789 till lagman i Södermanland, tydligen som en belöning för sina insatser.

I den högsta domstol som upprättades sedan rådet och därmed justitierevisionen upplösts bereddes L 1791 plats. Han behöll samtidigt sin tjänst som generalauditör och biträde åt JK. Vidden av hans inflytande framgick slutligen därav, att det var han, som efter Gustav III:s död, sedan dennes testamente upplästs i tronföljarens rum, inför en stor samling ämbetsmän m fl utropade Gustav IV Adolf till landets konung.

I utredningen av kungamordet 1792 och det rättsliga förfarandet mot kungamördarna tog L som JK och medlem av Högsta domstolen en verksam del. Hans benägenhet att utkräva straffrättsligt ansvar på samtliga de i kungamordet delaktiga gjorde, att han snart blev obekväm för hertig Karl och förmyndarstyrelsen i övrigt.

Under den nya regim som följde efter Gustav III:s död blev L:s ställning snart ohållbar. Han nödgades lämna Högsta domstolen och avgå som JK. Han utnämndes till landshövding i Kymmenegårds län invid gränsen till Ryssland. Det var för honom närmast en förvisning, och han tillträdde aldrig detta ämbete. Till sist befalldes han i samband med åtgärderna mot G M Armfelt och hans vänner att lämna Sthlm och bosätta sig på sin gård i Värmland. Man lyckades även få ett fiskaliskt åtal till stånd mot L för påstått maktmissbruk. Målet gick till Högsta domstolen men slutade till sist med ett frikännande.

Efter förmyndartidens slut 1796 återinsatte Gustav IV Adolf de flesta av de äldre gustavianerna i sina gamla ämbeten eller gav dem nya uppgifter i regeringens tjänst. L tillträdde dock först 1802 ånyo sin tjänst i Högsta domstolen, där han under de följande åren gjorde en betydelsefull insats. Han verkade för en humanisering av straffrätten (Inger) och ådagalade i flera vota i civilrättsliga, enkannerligen köprättsliga mål, skarpsinnighet och juridiskt kunnande. Hans vota är ofta märkligt moderna i sin analys av rätten. Samtidigt hade L blivit president i kammarrätten. Som chef för detta ämbetsverk arbetade han energiskt och framgångsrikt på dess uppryckning.

Efter 1809 års revolution förlorade L återigen sina befattningar i allmän tjänst. I den högsta domstol, som nu organiserades efter de i den nya RF angivna grundsatserna, bereddes ingen plats åt L, lika litet som åt de andra medlemmarna av den gustavianska domstolen med några få undantag. Domstolen fylldes av tämligen radikala upplysningsmän, den nu gamle drotsen C A (Trolle-) Wachtmeisters yngre vänner. L återgick till sin verksamhet på Niklasdamms bruk i Värmland, där han efter två år gick ur tiden.

L ägde stora kulturella intressen. Han var mycket musikaliskt och litterärt intresserad. Sedan tidiga år var han vän till Bellman, som ägnat honom ett poem, liksom till Thorild. Hans vänskap med den unge fränden E G Geijer innebar en förbindelseled mellan Gustav III:s Sverige och romantikens.

Författare

Stig Jägerskiöld

Arkivuppgifter

Papper härrörande från L i Kanslistjänstemäns konc o mottagna skriv:er, vol 113, RA. Brev (1 brev till Gustav III 23 maj 1789 tr i HT 1924, s 388 0, resolutioner mm i F 617 b, UUB. – Brev från L i KB, RA o UUB.

Tryckta arbeten

Källor och litteratur

Källor o lilt: F Almén, Gustav III o hans rådgivare (1940); A Ahnfelt, Ur sv hofvets o aristokratiens lif, 6 (1882); S Boberg, Gustav III o tryckfriheten (1951); G Blomstedt, Johan Albrecht Ehrenström (1967); G Bohlin, Militär statsmakt o individ (1917); S Carlsson, Ståndssamhälle o ståndspersoner 1700–1865 (1949); H E Charlotta, Dagbok, 3-4 (1907-1920 o 1936); M J Crusenstolpe, Portefeuille, 4 (1844); J A Ehrenström, Hist anteckn:ar (1882–83); G J Ehrensvärd, Dagboksanteckn:ar (1878); A Ernvik, Ostvärmländska järnbruk (1968); E G Geijer; Ungdomsbrev, ed H Schück (1920); S Grauers, Ätten Wachtmeister, 3:1 (1953); R F Hochschild, Memoarer (1908–09); G Inger, Institutet "insättande på bekännelse" i sv process-rättshist (Rättshist bibl, Skrifter utg av Inst för rättshist forskn, 25, 1976); L Krusius-Ahrenberg, Tyrannmördaren C F Ehrensvärd (1947); P A Lange, Anders Håkansson (1940); T Linder, Biskop Olof Wallquists politiska verksamhet ... (1960); M Nylund, G A Reuterholm under förmyndartiden 1792–96 (1917); Odhner; Politiska bref till M Calonius (SSLF 6, 1886); H Schiick, Elis Schröderheim (1942); Sv boklex 1700-1829, Rättegångshandf.ar (1958); W Tham, Konung Gustaf III o rikets ständer vid 1789 års riksdag (1866); O Wallquist, Berättelse om riksdagen i Sthlm 1789 (HH 5, 1866); B Wedberg, Konungens HD 1789–1809 (1922); dens, Till rättegångsbalken, några anteckn:ar ur HD:s gustavianska prot (SvJT 1922); K G Westman, Den gustavianska HD o dess hävdatecknare (HT 1924); dens, Några brev från P Z Ahlman o H L rör HD:s o Allm beredn tillsättande 1789 (ibid).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Herman Låstbom, af, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/10011, Svenskt biografiskt lexikon (art av Stig Jägerskiöld), hämtad 2024-04-24.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:10011
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Herman Låstbom, af, urn:sbl:10011, Svenskt biografiskt lexikon (art av Stig Jägerskiöld), hämtad 2024-04-24.