Meriter

2 Löfstedt, Haimon Einar Harald, son till L 1 i hans andra g, f 15 juni 1880 i Uppsala, d 10 juni 1955 i Sthlm, Engelbr. Mogenhetsex vid Uppsala ha 1 26 maj 98, inskr vid UU 2 sept 98, FK 16 sept 01, FL 29 maj 06, disp 11 maj 07, FD 24 maj 07, doc i latinska språket o litteraturen 20 juni 07, allt vid UU, tf prof i romersk vältalighet o poesi vid LU 1 nov 11–31 mars 13, prof i samma ämne där 28 mars 13–30 juni 45, LU:s rektor 39–45, v ordf i 1945 års univ:beredn juni 45–jan 49, ordf i Sv inst:s för kulturellt utbyte med utlandet råd 46–50. – LHVL 18 (ordf 27–29), LVSL 20 (preses 30–34), LVHAA 33, LVVS 33, LVA 34, LFS 37, LVS 40, LSA 42, HedLVSL 45.

G 22 aug 1916 i Sthlm, Nik, m litteraturkritikern Annie Sofia Günther, f 31 juli 1896 där, Hedv El, d 29 okt 1975 där, Gust Vasa, dtr till envoyén Ernst Axel G (bd 17, s 639) o Anna Georgina Boltenhagen.

Biografi

Einar L förlorade endast nio år gammal sin far, men minnet av honom följde sonen genom livet. Sin doktorsavhandling tillägnad han faderns minne, och då han utgav sin siste bok, citerade han i företalet slutraderna av en grekisk sentens om vikten av att förkovra sitt vetande, vilken varit fadern särskilt kär. Hans mentor under studietiden var faderns lärjunge, den framstående språkforskaren O A Danielsson (bd 10), professor i grekiska i Uppsala under ett kvarts sekel. L avlade 21 år gammal en stor fil kand:examen och blev 1906 fil lic med högsta betyget i latin och grekiska. Han hade då redan (1904) tillbragt en sommarsemester i Bonn, där han hörde Fr Bücheler föreläsa över Sofokles' Oidipus på Kolonos, H Usener föredraga grekisk mytologi och Fr Solmsen språkligt förklara Homeros' Iliad. L:s intresse riktade sig emellertid snart nog mot latinet. Med sin doktorsavhandling Beiträge zur Kenntnis der späteren Latinität (1907) beträdde han ett område, vilket han som forskare sällan skulle lämna. I anslutning till doktorsavhandlingen publicerade han några uppsatser samt en bok Spätlateinische Studien (1908).

Som innehavare av Sederholmska resestipendiet vistades L under hela 1909 i Berlin och Göttingen och någon tid i Rom. Med Martin Lamm (bd 22) upplevde han Rom och Italien. I Berlin lärde han känna Tysklands ledande klassiska filologer, U v Wilamowitz-Moellendorff, latinisten Eduard Norden och textkritikern Johannes Vahlen. I Göttingen föreläste Jacob Wackernagel över Historische Syntax des Griechischen und Lateinischen. Det djupaste intrycket gjorde säkerligen Friedrich Leo, som imponerade på honom genom "sitt stränga, knappa, enkla sätt" och "sitt outtröttligt penetrerande skarpsinne, stött av en högst ovanlig lärdom".

Samtidigt arbetade L på sin ungdoms stora verk Philologischer Kommentar zur Peregrinatio Aetheriae med underrubriken Untersuchungen zur Geschichte der lateinischen Sprache, vilket utkom 1911 och betecknar hans vetenskapliga genombrott. Denna reseskildring av en sydfransk nunna Egeria från omkr 400 är skriven på ett språk, som är en egendomlig blandning av litterärt och folkligt latin. L:s arbete utgör en fortlöpande grammatisk-stilistisk kommentar till texten, belysande bl a sambandet mellan senlatinet och det äldsta latinet och omvänt, vidare mellan senlatinet och det s k vulgärlatinet. L rör sig med största säkerhet över hela latinitetens område och behandlar de språkliga företeelserna ur historiska, komparativa och psykologiska aspekter. Han är lyhörd för språkets skiftningar och för stilens nyanser. Med rätta inbragte hans kommentar honom stora lovord. Han kallades också av det preussiska kulturministeriet att efterträda Franz Skutsch som professor i Breslau och att överta redaktörskapet för det gemensamma akademiföretaget Thesaurus linguae Latinae i München men avböjde båda dessa för en ung man mycket hedrande anbud.

32 år gammal utnämndes L i hård konkurrens till professor i romersk vältalighet och poesi vid LU. Även om han hade haft någon tanke på att efterträda sin fars lärjunge Per Persson i Uppsala, kom han att stanna i Lund, till dess att han med utgången av vt 1945 blev emeritus. Under det första decenniet som professor utgav L fyra större textkritiska och språkliga studier över kristna författare, en över Arnobius (1917), tre över Tertullianus (1915, 18 och 20). Utmärkande för L som textkritiker var hans förmåga att med stöd av skarpsinnig interpretation och omfattande litteraturkännedom på ett ofta förbluffande sätt hävda riktigheten av handskriftliga läsarter, vilka förefallit tidigare forskare obegripliga och i behov av rättelser. Denna strävan att bevara den traderade texten var en lärdom från Vahlen.

I den mogna ålderns produktion dominerar det stora arbetet Syntactica, Studien und Beiträge zum historischen Syntax des Lateins, som utkom i två delar 1928 och 1933. L har själv karakteriserat sitt verk som "ett försök att i några centrala avsnitt inom den latinska syntaxen förena språkvetenskapliga synpunkter med filologisk forskning". Han hänvisade till Wackernagels och W Schulzes förverkligande av denna kombination och tänkte sålunda på den förres banbrytande Vorlesungen über Syntax och den senares forskningar om de latinska egennamnen. L underströk att den moderna språkvetenskapen behövdes men "inte mindre den gamla filologiska skolans självständiga, djupgående beläsenhet, som icke öste ur handböcker utan ur auktorerna". Själv hade han med stigande framgång tillämpat denna förening av filologi och modern språkvetenskap. Som helhet ger verket i en serie längdsnitt en bild av det latinska språkets liv och utveckling från äldsta tider till in i medeltiden och de romanska språkens uppkomst. Det bygger på ett under åren samlat och ständigt genomarbetat material, hämtat inte bara ur latinet utan även ur andra språk, framför allt grekiskan men även romanska och germanska språk.

Som komplement till Syntactica utkom 1936 en samling semasiologiska och syntaktiskt-stilistiska studier, Vermischte Studien zur lateinischen Sprachkunde und Syntax. Samlingen, som är tillägnad E Norden, var ursprungligen planerad som en omarbetad upplaga av ungdomsskriften Spätlateinische Studien, men revisionen blev så omfattande, att det blev en helt ny bok. Postumt utkom Late Latin (1959), där författaren mer än förut dragit ut linjerna till den medeltida latiniteten och den bysantinska grekiskan. Skaparkraften var in i det sista obruten.

Syntactica hade vuxit fram ur akademiska föreläsningar. På sin undervisning nedlade L stor möda och omsorg. Ett starkt intryck av hans föreläsningars disposition, idérikedom och elegans ger läsningen av hans postuma essäsamling Romare, vars kapitel dock är betydligt mera utarbetade än det muntliga föredraget. Liksom sin far var L en mycket skicklig pedagog. Varje föreläsning anknöts till den föregående med en kort resumé. Stoffet framlades i en takt som tillät nedskrivandet av huvudpunkterna och litteraturhänvisningarna, allt interfolierat med små repetitioner, yttranden om tidskrifter – Glotta stod säkert hans forskning närmast – och om forskare. Någon termin föreläste han om den klassiska filologins historia, ett ämne som tilldrog sig stor uppmärksamhet. Med dessa föreläsningar följde han sin far i spåren. Många värdefulla avhandlingar ventilerades av lärjungar till L. Flera av dem byggde på uppslag, som han givit i sina skrifter eller i sin undervisning. Men man kan knappast säga, att han bildat någon skola i vanlig mening.

L:s hela intresse var ägnat forskning och undervisning, och han åtog sig inga andra uppdrag än sådana som stod i samband därmed. Under sina sex sista professorsår var han universitetets rektor, världskrigets år, som präglades av många oregelbundenheter. I olika etapper drogs studenterna och de yngre lärarna in i den förstärkta försvarsberedskapen; studentuppvaktningen 1 maj 1940 skrumpnade ihop till en samling i universitetets atrium av icke-vapenföra. De internationella förbindelserna sjönk till ett minimum, medan strömmen av intellektuella flyktingar ökade, vilkas problem rektor också bidrog att lösa. För förvaltningens detaljer hyste L inte något större intresse. Hans representativa förmåga, understödd av en osedvanlig språkbehärskning, var lysande. Han hade alltid väsentliga ting att säga om forskningen och dess villkor. Hans tal till studenterna 1 maj 1945 inleddes med orden: "Universitetets nerv är den vetenskapliga forskningen", förvisso en evig riktpunkt. I fortsättningen kom han in på forskningens och ungdomens frihet: "Att rädda över den tankefrihet och kritikrätt, som vi lärt er att hävda som studenter, blir er kanske största och svåraste uppgift i framtiden."

Som emeritus flyttade L till Sthlm, där han kunde slå sig ned i Nobelstiftelsens hus vid Humlegården. Hans erkända ställning i den vetenskapliga. världen gjorde honom väl skickad att föra universitetens och sv vetenskaps talan i universitetsberedningen och i andra sammanhang. Han bidrog verksamt till att ordboksarbetet Thesaurus linguae Latinae kunde fortsätta sin verksamhet med internationellt stöd. Som efterträdare till O v Friesen hade han 1942 blivit invald i SA, vilket överraskade journalister och några kulturskribenter. Arbetsplatsen under förmiddagarna blev KB, där han bearbetade Late Latin och påbörjade en monografi över 1600-talets store lärde man i vårt land, Johannes Schefferus; endast ett fragment av Schefferus som talare blev färdigt och utgivet. Detta jämte hans installationsföreläsning Marcus Aurelius och hans tid, som kom ut som Verdandi-skrift, hör till hans få skrifter på svenska. Populärvetenskapligt skriftställen låg egentligen inte för hans strikta, något exklusiva väsens art; i pressen tog han mycket sällan till orda. Hans vetenskapliga språk var tyskan, som han behärskade till mästerskap. Han ägde emellertid en imponerande skönlitterär beläsenhet och följde den sv litteraturen ned till de yngsta författarna. På senare år kom han t o m att framträda i radio, då en mycket stor krets kunde lyssna till hans mjuka, sonora stämma, som hade en speciell intensitet, och fascineras av hans med lärdom och inlevelse tecknade bilder ur Roms kulturhistoria.

Inom den internationella forskningen står L som en av de stora förnyarna på språkvetenskapens och den klassiska, särskilt den latinska filologins fält. För honom var klassiciteten en levande kraft i vår kultur. "Mycket få ha som han haft ordet i sin makt, vare sig han skrev eller talade" (H S Nyberg).

L:s hustru Annie L var litteraturrecensent i Sydsv Dagbl 1922–23, i GHT 1923–44 och i S-T 1945. Året därpå blev hon litterär rådgivare hos bokförlaget Natur och kultur. I den befattningen stannade hon till 1966. Ett urval av hennes litteraturkritik har getts ut i bokform: En kvinna om böcker (1932) och Figurer mot mörk botten (1943).

Författare

Christian Callmer

Arkivuppgifter

L:s efterlämnade språkvetenskapliga arbeten interfolierade med anteckn:ar o tillägg, egna föreläsningar, föreläsningar av F Leo o E Norden, anteck- mar o excerpter av skilda slag i KB. Vidare finns där korrespondens med bl a O A Danielsson, M P:son Nilsson, Per Persson, F Leo, E Norden, J Wackernagel o U v Wilamowitz-MoellendorfF. – Brev från L i KB (bl a till N Ahnlund, Eli Heckscher o M Lamm), i GUB (bl a till A Boethi-us, E Liden o Hj Söderberg), i LUB (till J Lindblom, M P:son Nilsson, E Walberg o A Wifstrand), i RA o i UUB (till bl a O A Danielsson o Per Persson).

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Intill 1950 se LUM 1949–50, Lund 1951, s 342 f; jfr E. J. Knudtzon, Bidrag till en bibliografi över prof E Löfstedts skr 1904–1945 (Eranos, vol. 43, 1945. Eranos Löfstedtianus, Upsaliae (tr Gotoburgi) 1944, s 357-376). – Minne av Johannes Schefferus (SAH ifrån år 1886, d 64, 1953–1954, Sthlm 1955, s 73–93, 1 pl). – Syntactica. Studien und Beiträge zur historischen Syntax des Lateins. Teil 1–2. Lund (tr Malmö) 1956. [Ny tr av resp uppl.] (SHVL, ,10.) 1. Über einige Grundfragen der lateinischen Nominalsyntax. 2., erweiterte Aufl. XXV, 407 s. 2. Syntaktisch-stilistische Gesichtspunkte und Probleme. XIII, 508 s. – Romare. Sthlm 1956. 192 s, 8 pl. 2. uppl 1957. [Ny utg] 1967. 167 s. (En PANbok.) Övers: Roman literary portraits. Oxford 1958. (8), 204 s, 1 portr. [Ny tr] Westport, Gonn, 1978. 9 saggi di lettera-tura latina. Roma 1970. 256 s. (Biblioteca Silva di filologia. Serie studi e manuali.) Härur: Il punto di vista democratico nelle opere Sallustiane (Stru-menti per una nuova cultura, Letture critiche: Serie di letteratura greca e latina, 7. Sallustio, letture critiche a cura di A Pastorino, Milano 1978, s 76–81). – Late Latin. Oslo (tr Bergen) 1959. 215 s. (Instituttet for sammenlignende kulturforskning. Ser. A: Forelesninger, 25.) Övers: Il latino tardo. Aspetti e problemi. Con una nota e appendice bib-liografica di G Orlandi. Brescia 1980. 358 s. (Studi grammaticali e linguistici 14.) – Dal Commento filologico alla Peregrinatio Aetheriae. Ricerche sulla storia della lingua latina [ur arb 1911, omtr 1970, se nedan] (Collana di storia diretta da A Frugoni, 4. T Bolelli, Per una storia della ricerca linguistica, Testi e note introduttive, Napoli 1965, s 336–345). – Coniectanea. Untersuchungen auf dem Gebiete der antiken und mittelalterlichen Latinität. Reihe 1*. Amsterdam 1968. 144 s. [Ny utg av arb 1950.] – Vermischte Studien zur lateinischen Sprachkunde und.Syntax. 1968. [Omtr av arb 1936; enl bibliogr uppg.] – Über den Stil bei Tacitus (Wege der Forschung, Bd 97. Tacitus, Hrsg von V Pöschl, Darmstadt 1969, s 89–103; omtr ur The journal of Roman studies, vol 38, London 1948). – Philologischer Kommentar zur Peregrinatio Aetheriae. Untersuchungen zur Geschichte der lateinischen Sprache. Darmstadt 1970. 359 s. [Omtr av arb 1911; enl Deutsche Bibliogra-phie.]

Källor och litteratur

Källor o litt: ED:s konseljakter 28 mars 1913, nr 40, RA. Handl:ar ang tillsättn av professuren i romersk vältalighet o poesi vid LU, 1–3 (1912–13). I Arvidsson, Muren kring Lundagård (FIB:s lyrikklubbs bibi, 19, Besök i barndomen, 1955); B Axelson, E L f (Gnomon, bd 27, Miinchen 1955), s 381–383; dens, H E H L. Minnesord (HVL, årsber 1955-1956); G Bendz, E L (VSLÅ 1955); G Funaioli, Atti d'Accademia nazionale dei Lincei, Rendiconti di Cl sc moral, Appendice, 2 (1957), s 101-104; H Hagendahl, E L (VHAAÅ 1956); B Hildebrand, Matr över led:er av K vitterhetsakad o VHAA 1753-1953 (1954); T Johannisson, Inträdestal i SA den 20 dec 1955 (SAH ifrån år 1886, 65, 1955, tr 1957); J V Johansson, minnesteckn över L (Minnestal i VVS, serie från 1938, nr 4, 1957); LUM 1949-50 (1951); K Mras, nekr över L (Österreichische Akademie der Wissenschaften, Almanach ..., 105, 1955, Wien 1956), s 384–388; M P:son Nilsson, nekr över L (FS:s förhandhar, 25, 1955), s 51-53; D Norberg, E L t (Archivum Latinitatis Medii aevi, 25, Bruxelles 1955), s 215–217. – Nekr:er i dagspressen. — Annie Sofia L: SFL 1941–50 (1953); SMoK; Väd 1975.

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
H Einar H Löfstedt, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/10053, Svenskt biografiskt lexikon (art av Christian Callmer), hämtad 2024-04-25.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:10053
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
H Einar H Löfstedt, urn:sbl:10053, Svenskt biografiskt lexikon (art av Christian Callmer), hämtad 2024-04-25.