Meriter

4 Liljevalch, Carl Fredrik, bror till L 3, f 31 juli 1837 i Sthlm, Kat, d 24 april 1909 på Saltskog, Södertälje (enl db för Klara, Sthlm). Anställd vid L J Hiertas kontor i Sthlm, affärsstudier i London, anställd vid Bergviks sågverk (88 Bergvik o Ala nya ab) 59, disponent där 68–97, VD för Klotens ab 76–96, för Grängesbergs grufveab 83–96, led av styr för bl a ab Biologiska museet i Sthlm från 92, för Trafikab Grängesberg–Oxelösund 30 juli 96–08, ordf där 97–98, led av styr för LKAB 03–08, ordf där 07–08. - Ogift.

Biografi

L började sin affärsbana med anställning på Lars Johan Hiertas kontor i Sthlm, men reste snart till England, där han stannade under många år. De kontakter han därvid knöt med engelska finanskretsar kom att bestämma hans gärning livet ut. Han var en av dem som bidrog till Sveriges materiella utveckling genom att leda engelskt kapital till det då ännu industriellt underutvecklade landet.

I London hade L varit knuten till bankirfirman I Thomson, T Bonar & Co. Genom dess chef Christoffer Weguelin kom L att liksom fadern (L 1) knytas till norrländsk sågverksindustri. Han anställdes nämligen 1859 vid Bergviks sågverk i Hälsingland, ägt av den engelska bankirfirman, o blev 1868 dess disponent. Under L:s tid utexperimenterades vid Bergvik av Carl Daniel Ekman (bd 13) med stöd av ägarnas pengar sulfitcellulosametoden, som där för första gången prövades i industriell drift.

Järnvägsbyggena var dock vid denna tid ett intressantare investeringsobjekt, o Weguelin o den finansgrupp han företrädde kom med L som sakkunnig i de lokala förhållandena att göra en avgörande insats. Ludvika bands samman med Oxelösund, o därmed upprättades en för tidens förhållanden billig exportväg för Bergslagens traditionella produkter. Hela denna bana öppnades för trafik 1 jan 1877. När för tidens förhållanden stora kapitalresurser hade bundits i järnvägsförbindelsen, blev det angeläget för ägarna att utöka den mängd gods som skulle fylla vagnarna. L gjorde en väsentlig insats, när hans engelska huvudmäns intresse vände sig från järnvägsbygge till gruvdrift för att stimulera trafiken med exportmalm. Också sågade trävaror betydde fortfarande mycket. The Swedish Association Ltd, som konsortiet kring Weguelin (d 1881) från 1877 hette, höll redan på att ge järnvägsintressena förlorade o gick därför med desto större målmedvetenhet in för att stimulera gruvdriften o sågverksrörelsen.

I början av 1870-talet var konjunkturen gynnsam för djärva finansiella operationer. Med L som ombud köpte Weguelins konsortium vida domäner, gruvor, hyttor o hamrar i trakten av Grängesberg. För att driva den stora verksamheten hade 1876 Klotens ab grundats med L som verkst direktör. Det var vid denna tid politiskt känsligt med utländska intressen i sv företag. L kunde övervinna dessa svårigheter med hjälp av O R Themptander som hade både "juridiskt handlag och politiskt inflytande". Sågverksrörelsen gick snabbare framåt än järnhanteringen. — "Ju mer jag funderar över den svenska järnhanteringen, desto mer övertygad blir jag om att skogstillgångarna inte borde tas ut i form av träko!", skrev L till Weguelin i nov 1874. Sverige var inne i bruksdödens vemodiga tid. — En såg med tre enkla ramar o två cirkelsågar byggdes vid Kloten. I början av 1877 kom den i gång, men det dröjde till 1881 innan skeppningarna i järnvägsrörelsens intresse började gå över Oxelösund. Något alldeles nytt behövdes dock för att få stadga i denna affärsverksamhet i hjärtat av Sverige.

Detta nya var en teknisk innovation, som gjorde det möjligt att göra användbart stål av fosforrik malm. Den s k Thomasprocessen löste 1878 defosforiseringsproblemet, o i febr 1880 mottog L från London en order att så fort som möjligt öppna gruvorna i Grängesberg. Det mesta av malmen där innehöll så mycket fosfor, att den inte tidigare hade kunnat tillgodogöras. Kort därefter visade också tyska uppköpare sitt aktiva intresse.

Det engelska bolaget hade i den legendariske Sir Ernest Cassel funnit en ny ledare, när dessa nya möjligheter öppnade sig. Järnvägarna o gruvorna i Bergslagen var för Cassel en liten affär, men det är möjligt att följa det intresse som han ägnade den genom att studera korrespondensen mellan honom o L. Hans möjligheter att tränga in i den lokala miljön var begränsade, men L hade goda kontakter åt olika håll, o deras samarbete blev mycket förtroligt.

I juni 1882 var L i London för en konferens med Cassel i samband med The Swedish Associations stämma. Under deras samtal mognade uppenbarligen tanken att målmedvetet gå in för malmexport. L inledde efter hemkomsten en operation i syfte att i Grängesberg förvärva gruvrättigheter i sådan omfattning att brytning med moderna metoder blev möjlig. Tidigare hade äganderätten varit alltför splittrad. Det gällde att skynda på då andra intressenter redan rörde sig i trakten. Blev man för angelägen såg å andra sidan säljarna sin chans att pressa upp priserna. L var så livligt intresserad av dessa operationer att han i ett brev i okt 1882 bekände sig ha fått "malmdille".

Mot 1880-talets mitt försvagades järn- o stålmarknaden övergående, men 1887 kom affärerna ånyo i gång. Det visade sig nu ha varit framsynt, att Klotens gruvandelar, som redan svarade för hälften av brytningen i Grängesberg, hade sammanförts i ett nybildat bolag, Grängesbergs grufveab. Men denna företagsekonomiska koncentration var inte nog. För att sänka brytningskostnaderna inledde Grängesbergs gemensamma förvaltning 1893 sin verksamhet. L:s roll som verkställare var central också i samband med denna konsolidering, även om Cassels roll som beslutsfattare samtidigt var uppenbar.

Under 1890-talet steg kurvan för den sv järnexporten brant. Cassel kunde dock inte slå sig till ro, även om både järnvägarna o gruvorna gav goda vinster. Det var, insåg han, alltid vanskligt för utlänningar att förvalta kapital på för den nationella hushållningen så vitala områden. Det hörde dessutom till Cassels naturliga affärsfilosofi att uppgiften att lösgöra sig från ett engagemang var lika viktig som åtgärden att binda sig. Vad Cassel eftersträvade var ett börspapper, så förtroendeingivande att det kunde väcka intresse på en fondmarknad. Tanken var fantasifull med tanke på att aktiemarknaden fortfarande var så tunn i Sverige. Sthlms fondbörs inledde sin nya regelbundna verksamhet först hösten 1901. Andra sv finanskretsar hade naturligt nog börjat intressera sig för denna affärsrörelse som så väl syntes ha fångat tidens vind. Av betydelse blev framför allt förbindelserna med Skandinaviska kreditab.

Genom att sammanföra såväl järnvägarna som gruvorna under gemensam ledning också juridiskt skapades ett företag som väckte uppmärksamhet genom sin storlek o sin lönsamhet. Detta företag, som fick namnet Trafikab Grängesberg—Oxelösund, konstituerades 30 juli 1896. Ordförande vid mötet var L, som valdes till medlem av den första styrelsen o innehade denna plats till 1908.

Också malmen i Gällivare o Kiruna började tillvinna sig europeiska köpares intresse. Det finns många paralleller mellan det som skedde i Grängesberg o händelseutvecklingen i norr. I båda fallen var det engelska kapitalintressen som gjorde de första ansatserna möjliga. I båda fallen blev järnvägsfrågan hävstången som kunde göra gruvdrift i industriell skala lönsam. De första malmtransporterna kördes i mars 1887 från Gällivare till Luleå. I juli 1903 förrättade kung Oscar invigningen av banan från Kiruna till Narvik.

Redan 15 febr 1892 sände L till Cassel en detaljerad promemoria om Gällivareföretagets lönsamhet. Redan innan Trafik-ab Grängesberg—Oxelösund hade bildats, bar Cassel på planer att förvärva också malmfälten i norr. G E Broms, den dominerande aktieägaren där, stod inför sitt fall, o det var känt att företrädare för kontinentens stora malmköpare stod beredda att ta över. Inom Cassels läger förstod man vad det kunde innebära om de största kunderna kom att behärska den viktigaste konkurrenten. Ett optionsavtal om köp av Broms' aktieposter är dagtecknat 11 febr 1903, men det dröjde Ull 2 april 1904, innan optionen fullföljdes. Grängesbergsbolaget kom att erlägga drygt 20 milj kr innan kontrollen över den lappländska malmen var tryggad. När lapplandsaffären var som mest brännande, vistades L utomlands för att sköta sin hälsa.

Med tanke på L:s dominerande roll som de engelska finansiärernas ombud i Sverige kan man undra varför han endast verkade som Grängesbergsbolagets styrelseordförande 1897–98. Åldern utgjorde knappast hela anledningen. Cassel hade varit angelägen om att vid bolaget binda en medborgerligt så tungt vägande gestalt som möjligt, o hoppades, att O R Themptander, som nyss hade varit statsminister, kunde lockas att byta ut landshövdingeposten i Sthlms län mot denna topptjänst i det privata näringslivet. Men han dog kort därefter, o då blev L som ett provisorium hans efterträdare. När vetskapen att Cassel avsåg att småningom sälja ut sin aktiepost spreds o när de sv kapitalintressena i samma takt som detta skedde vann ökad tyngd, blev det dock naturligare att välja en företrädare för dem som ledde styrelsens arbete. L:s grepp om företagets vardagsproblem hade av naturliga skäl med åren blivit mindre fast. När han till 1908 års bolagsstämma sände ett meddelande, att han av hälsoskäl önskade avgå ur styrelsen, höll stämman hans post vakant i förhoppningen, att han snart skulle tillfriskna. Han avled dock följande år.

L var en inflytelserik industriman. Personligen var han tillbakadragen o försynt. Han var "inte bara till det yttre en konungslig gestalt, en tvåmeterskarl med böljande skägg, han var också andligt storvulen, generös och en utpräglad individualist", lyder ett minnesord från Bergvik, där han hade inlett sin industriella verksamhet. Han gifte sig aldrig. Han var utpräglat blyg, men kunde samtidigt visa en underfundig humor.

L hade stora biologiska intressen. Han deltog när de biologiska museerna både i Sthlm o Gbg grundades. Han ägnade sig gärna åt friluftsliv. I Medstugan i Jämtland hade han en skyttestuga. Där lyckades han med att göra vidsträckta nyodlingar men inte med att plantera in bisonoxar. — L:s konsthall är kanske den institution som verkningsfullast burit hans namn in i framtiden. Men dess tillkomst skedde inte som ett uttryck för hans vilja. Testamentsexekutörerna fann, att han värderat sin ansenliga förmögenhet i underkant. Enligt hans önskan disponerades 1½ milj kr för forskarstipendier vid universitet o högskolor o för en donation till Sveriges kontoristförening. Med tanke på att han också hade hyst konstintressen byggdes för den halva miljon som återstod konsthallen på Djurgården i Sthlm.

Författare

Nils Meinander

Arkivuppgifter

Brev från L i Grängesbergsbolagets arkiv, o bl a till O R Themptander i UUB.

Tryckta arbeten

Källor och litteratur

Källor o litt: N Meinander, Gränges — en krönika om sv järnmalm (1968) o där anf källor o litt; SMoK.

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Carl Fredrik Liljevalch, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/10277, Svenskt biografiskt lexikon (art av Nils Meinander), hämtad 2024-04-25.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:10277
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Carl Fredrik Liljevalch, urn:sbl:10277, Svenskt biografiskt lexikon (art av Nils Meinander), hämtad 2024-04-25.