Meriter

Lilliestierna, Carl, f 16 juli 1696 i Sthlm, d 2 juni 1742 där, begr i Nik. Föräldrar: generalauditören Henrik Gerhard L o Anna Petersdtr, adl Nohlanvähr. Inskr vid univ i Königsberg 29 april 07, auditör vid överste Longvilles franska dragonreg i sv sold 9 aug 15, d:o vid Skånska dragonreg 16, överauditör vid finska armén 18, sekr i Åbo hovrätt 6 sept 18, deltog i riksdagarna 19—40/41 (led av SU o mindre sekreta deput 34), auktor i riksens ständers kommission över kommissarien J F Osthoff 11 okt 23, assessor i Åbo hovrätt 23 maj 28, lagman i Karelska lagsagan under Åbo hovrätt från 23 dec 36.

G 12 aug 1731 i Åbo m Brita Hirvo, f 24 dec 1695 trol i Nådendal, Åbo o Björneb, d 22 dec 1754 i Åbo, dtr till borgmästaren Jakob Persson H o Brita Vilu samt förut gm hovrättsrådet Erik Wallwik, adl Stiernvall (d 1729).

Biografi

L uppger själv, att han studerat vid flera akademier både i Sverige o utomlands. Det kan verifieras att han elvaårig inskrevs i Königsberg. 1715 anställdes han som auditör vid överste Longvilles franska dragonregemente. Regementet var i sv tjänst o förlagt i Stralsund, där L så utstod belägringen o en kortare tids fångenskap. 1718 skötte han med generallöjtnant C G Arm-felts interimsfullmakt stabsadjutantsbefatt-ningen vid finska armén i Norge o var där — som han själv säger — med om den svåra campagnen i Trondheims län (Civila meritlistor). Under hans vistelse i Norge utfärdade kungen fullmakt för L på tjänsten som sekreterare vid Åbo hovrätt.

L har karaktäriserats som en driftig o duglig ämbetsman, men det är som politiker han gjort sig känd inför eftervärlden. Han bevistade samtliga åtta riksdagar från 1719 till sin död 1742. Att arbetet i hovrätten kunde bli lidande av de långa stockholmsvistelserna ger ett brev från hovrättens president J Creutz (bd 9) till KM:t 10 febr 1726 (Biographica) besked om. Creutz anhöll att L på grund av arbetsbelastningen i hovrätten skulle anmodas att återvända. L å sin sida begärde tillstånd att få övervara den instundande riksdagen, vilket också beviljades.

L valdes inte in i några av de viktigare deputationerna eller utskotten med undantag av SU o mindre sekreta deputationen 1734. Han yttrade sig däremot mycket ofta i riddarhusets debatter o det har sagts, att han var en av husets bästa talare (depesch från engelske ministern E Finch till lord Harrington 9 juni 1738).

Frågan om den betitlade högadelns placering på riddarhuset hade debatterats redan under frihetstidens första riksdag. Då ett förslag till riddarhusordning skulle justeras 19 okt 1723, föreslog L, som ofta förde riddarhusdemokratins talan, att en ordning grundad på introduktionsbrevens ålder borde införas. Detta skulle emellertid inte gälla de släkter som varit med vid riddarhusets inrättande. Dessa skulle placeras efter 1627 års adelsmatrikel. Hänsyn skulle inte tas till greve- eller friherretitlar. Det är möjligt att L med detta förslag syftade till en radikal förändring av placeringen till lågadelns fördel (Valentin, s 22). Under denna riksdag utsågs L även till åklagare i en riksens ständers kommission.

Frågan om adeln, liksom de andra stånden, skulle företrädas av valda ombud aktualiserades vid den därpå följande riksdagen 1726, genom att A Spens i ett memorial föreslog, att adeln skulle välja riksdagsmän länsvis i proportion till antalet frälsehemman. Den obesuttna adeln protesterade häftigt häremot, o de kraftfullaste opponenterna var i stort sett de, o bland dem fanns L, som räknades till kanslipresidenten A Horns motståndare. Förslaget föll, men frågan om val av riksdagsmän kom upp också 1731 o 1734. I april 1731 framhöll L med skärpa att denna "qvaestion bör aldrig mer tagas upp, det går den yngre adeln an, vi lära på slutet bliva körde på dörren, och därpå går det ut" (AdRP 6, 1731, s 214). L ställde sig däremot sympatisk till förslag från den finska o skånska adeln om att få hålla sammankomster i sina landsändar för att dryfta frågor som borde tas upp vid riksdagarna o utse ombud till dessa. Under riksdagen 1726/27 har L räknats till det holsteinska partiet o "varit tämligen bråksam" (Malmström, s 292), o hans reservation mot Sveriges anslutning till den hannoverska alliansen tyder på att detta är riktigt (AdRP 4, 1726/27, s 449).

Under 1730-talets första hälft genomgick L emellertid en politisk metamorfos. Hösten 1734 diskuterades i SU en subsidieallians med Frankrike. Pengar behövdes för att rusta upp krigsmakten så att ett eventuellt lyckosamt utrikespolitiskt läge skulle kunna utnyttjas till ett angrepp på Ryssland för att återta de förlorade "provinserna". Principiellt var de allra flesta överens om detta program, o motsättningarna rörde närmast frågan om en sv militär hjälpsändning till Polen skulle leda till ett för tidigt krig med Ryssland. Ett fåtal av C Gyllenborgs mest aktiva anhängare tillstyrkte hjälpsändningen, medan majoriteten av utskottets ledamöter ansåg företaget väl riskfyllt. L intog en något vacklande hållning, men han kan inte räknas till aktivisterna. Han hävdade, att Ryssland inte kunde ta hjälpsändningen som krigsförevändning. Men om ryssarna ändå gjorde det, vad skulle man då ta sig till? Han fordrade alla fakta i målet — beräkningar om försvarsverkets tillstånd mm — innan han var beredd att ta ställning i frågan. L tycks vid denna tid ha närmat sig Horn. Vid riksdagens början trodde sig gyllenborgarna kunna hoppas på L, men då Horns avskedsansökan behandlades på riddarhuset 26 okt, talade L varmt för att kanslipresidenten skulle kvarstå i sitt ämbete, o han jämförde honom med Axel Oxenstierna.

Det har hävdats, att en stor del av förklaringen till L:s politiska omsvängning skall sökas i den Fiendskap som uppstod mellan L o hans chef i Åbo hovrätt sedan 1728, presidenten S Åkerhielm. Denne hade ivrigt bekämpat Horn fram till dennes avgång 1738. Det har sagts, att L o Åkerhielm "tydligen lika oförsonliga och långsinta, i icke obetydlig utsträckning låtit sina politiska ställningstaganden påverkas av personliga rancuner" (I Carlsson). Att stämningen mellan dessa båda herrar var starkt infekterad framgår av att L 1736 i hovrätten anförde, att Åkerhielm borde jävas i ett ämbetsmål. Vid ungefär samma tidpunkt anhöll han om tillstånd att få resa till Sthlm. På midsommaraftonen 1736 sammanträdde hovrätten utan Åkerhielms vetskap o beviljade L resetillstånd. Presidenten blev upprörd o klagade hos K M:t. I ett av de brev (2 sept 1736) som förvaras i den digra akt som denna anmälan gav upphov till, hävdar Åkerhielm, att L under ett sammanträde i hovrätten sagt sig vara "en brav karl, och att jag (dvs Åkerhielm) borde besinna det jag var dödlig människa, samt en rättvis Gud var i himmelen med mera ...". Ärendet behandlades i rådet, justitiekanslerns yttrande inhämtades o slutresultatet blev att L o de övriga hovrättsledamöterna Fick en allvarlig skrapa. I ett k brev 3 mars 1737 hette det att L "ovarsamt och förgripligen skickat sig mot sin förman" o han uppmanades att en "annan gång taga sig bättre till vara".

En mycket utförlig o detaljerad berättande källa rörande första hälften av 1730-talets politiska liv är J Arckenholtz' bekanta o ofta anlitade Sagu-Brott af 1734 års riksdag i Sthlm. Det är framför allt ur denna skildring uppgifter har hämtats om animositeten mellan L o Åkerhielm. L, som var nära vän till Arckenholtz, har troligen varit den som informerat denne om vad som hände under riksdagen (I Carlsson). Det är inte heller omöjligt, att L även underrättade engelske ministern Finch om vad som tilldrog sig under ståndens överläggningar. Denne var en svuren fiende till Gyllenborg o häftigt engagerad i den sv partistriden. Finch hade endast lovord till övers för L:s politiska omdöme o lyckades 1738 övertala honom att mottaga 100 pund "to enable him to feed a number of people dependant on him" (Nilzén, s 89).

Vid den viktiga riksdagen 1738/39, när den stora uppgörelsen med rådet ägde rum, försvarade "den lille vältalige" L (A Reuterholm) energiskt riksråden mot gyllenborgarnas attacker. När SU:s licentieringsbeslut ventilerades i adelsståndet 3 mars 1739, reserverade sig L till protokollet: "att för mitt samvetes skull och för enighetens bibehållande jag ej annat kan än bifalla den lindrigaste vägen" (Nilzén, s 233). Vid den därpå följande riksdagen satte sig L bestämt emot hattarnas krigspolitik. Hans kunskap om tillståndet i Finland kan ha spelat en viss roll för hans ställningstagande (AdRP 12, 1740/41, s 128).

L:s insatser i det politiska skeendet har knappast gjorts full rättvisa. Han var under 1730-talet en av de mest temperamentsfulla o orädda försvararna av Horn o hans politik.

Författare

Göran Nilzén

Arkivuppgifter

Tryckta arbeten

Tryckt arbete: Herr N. N:s votum på riksdagen uthi Riddarhuset d. [ ] Martij 1739, som dock ej kom at upläsas, emedan det påstods, at saken då redan vore afgiord (C Trolle Bonde, Anteckningar om Bondesläkten [omsl], 3, Lund 1898, s 378-396).

Källor och litteratur

Källor o litt: Rådsprot i justitieärenden 2 mars 1737; Justiderev, utslagshandl 3 mars 1737, nr 6-10; Registratur i inrikes civilärenden 23 dec 1736; Biographica; Genealogica 109 (Äkerhielm); Civila meritlistor 1729-40, nr 1 (Åbo hovrätt); Riksdagskommissioner, vol 24 (kommissionen över kommissarien Osthoff 1723); allt i RA. J Arckenholtz, Sagu-Brott ..., D 849, KB (avskr i Kopiesaml I vol 443, RA). Ingemar Carlsson, Parti-partiväsen-partipolitiker 1731-43 ... (ms hos förf, Täby).

AdRP 1-12 (1875-90); Biogr lex 8 (1876); G Bonde, Sverige, under Ulrica Eleonora o Fredric I ... (1821), s 93 f; S Carlsson, Byråkrati o borgarstånd under frihetstiden (1963); Elgenstierna; FBH; A Fryxell, Berättelser ur sv hist, 34-35 (1903); W Holst, Carl Gustaf Tessin under rese-, riksdagsmanna- o de tidigare beskickningsåren (1931); W G Lagus, Åbo hofrätts hist (1834); L Linnarsson, Riksrådens licentiering (1943); Malmström, 2 (1895); G Nil-zén, Studier i 1730-talets partiväsen (1971); C G Plåten, Skånska dragonreg:s hist, 2 (1911); Relation om hwad på rijkzdagen i Sthlm förefallit åhr 1731 (HSH 37, 1856); H Schiick, Ur Axel Reuterholms dagbok (1921), s 68 ff, 124, 133; C Sprinchorn, Johan Friedrich Osthoff (PHT 1924); H Valentin, Frihetstidens riddarhus (1915); A W Westerlund, Åbo hovrätts presidenter, ledamöter o tjänstemän, 1—2 (1923). — A Heymowskis ms om släkten L, SBL.

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Carl Lilliestierna, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/10371, Svenskt biografiskt lexikon (art av Göran Nilzén), hämtad 2024-04-23.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:10371
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Carl Lilliestierna, urn:sbl:10371, Svenskt biografiskt lexikon (art av Göran Nilzén), hämtad 2024-04-23.