Meriter

Lind, Johanna (Jenny) Maria, f 6 okt 1820 i Sthlm, Klara, d 2 nov 1887 i Malvern Hills, Herefordshire, England. Föräldrar: bokhållaren Nils Jonas L o Anna Maria Fellborg. Elev vid K teatern 1 sept 30, operadebut där 7 mars 38, aktris o sångerska där 1 juli 38—1 juli 44 (frånv spelåret 41-42), hovsångerska 13 jan 40, sångstudier för Manuel Garcia i Paris 41—42, framträdanden i Berlin mfl tyska städer 44—49, i Wien 46—47, i London 47—49, i Sthlm dec 47 —april 48, i USA 50-52, bosatt i Dresden 52-57, i England från 58, turnéer i Tyskland, Österrike o England till i början av 60-talet, lär i sång vid sin makes Bach-kör 76—83, vid Royal College of Music från 83. - LMA 40, HedLFrKA 76, Litt et art med briljanter o serafimerband 81.

G 5 febr 1852 i Boston, Mass, USA, m pianisten o kompositören Otto Goldschmidt, f 21 aug 1829 i Hamburg, d 24 febr 1907 i London, S Kensington, son till köpmannen Moritz G o h h Johanna.

Biografi

Jenny L hade många bittra ord att säga om sina föräldrar. Att de illa sörjde för barnets trygghet är säkert. För de sammanboende men inte gifta föräldrarna var L utan tvivel en ovälkommen. Modern var självförsörjande; detsamma kan knappast sägas om fadern. Vid tiden för L:s födelse hade den frånskilda Anna Maria Fellborg-Rådberg öppnat en elementarskola för flickor. Vad den då 22- åriga fadern sysslade med är mera ovisst. Han kallade sig, kanske med någon rätt, för bokhållare, senare för fabrikör, enligt uppgift därför att han hade skaffat sig en vävstol. En helt ansvarslös slarver till far o en oresonlig, grälsjuk o hård mor — det verkar få förbli den bestående bilden av L:s föräldrar. Mycket snart efter hennes födelse ansåg sig modern nödsakad att lämna bort flickan till en familj i Sollentuna. Där vistades hon i närmare fyra år. Modern tog så åter hand om henne — fadern talas det mycket sällan om — o till lycka för L fanns nu också hennes mormor i hemmet, en kvinna som hon skulle minnas med stor värme. I moderns skola fick L sin första undervisning. Men efter några år beslöt modern pröva sin lycka i Linköping o tog nu än en gång sin hand från den "oäkta" dottern.

Genom en slump kom L att bo i samma hus som mormodern, Borgerskapets änkehus. Den nya lycka hon kände återspeglas kanske i hennes egen berättelse om hur hon brukade sitta i fönstret o sjunga för sin lilla katt. En dansös vid K teatern hörde henne o lyckades övertala modern o mormodern — båda övertygade om teaterlivets faror — att låta flickan sjunga upp för sångläraren (bd 9). Denne lyssnade till flickan o tog henne sedan, rörd o imponerad, till operachefen J C Puke, som frågade efter flickans ålder. "Nio år, men detta är ju icke en barnkammare. Det är konungens teater", skall Puke ha utropat. Han blev emellertid lika övertygad som sångläraren om hennes gåvor, o snart var nioåringen antagen som elev vid teatern; den vanliga intagningsåldern var 14 år. Vid denna tid var hon, enligt sina egna målande ord, "en liten ful, brednosig, skygg, tafatt, alldeles i växten tillhopaslagen flickunge" (brev 7 sept 1865; cit i Biogr lex 6, N F, 1865-68, 363).

Fri uppfostran o utbildning erbjöd teatern henne, liksom föda, kläder o husrum. Hon skulle snart åter bindas till modern, som efter sin misslyckade sejour i Linköping nu åtog sig inackorderingar av K teaterns elever. 1835 gifte sig föräldrarna. L blev alltså placerad som intern i sitt eget föräldrahem. Efter utbildningens slut skulle hon som aktris återgälda "den omsorg och kostnad, som för hennes uppfostran använda blivit" (kontraktet mellan direktionen o L:s mor, cit hos Holland-Rockstro, 1, s 22). K teatern var ju vid denna tid både tal- o musikscen. Dans, sång o musikinslag förekom rikligt i de populärare skådespelen. Redan under första elevåret, 1830, framträdde den tioåriga L på scenen o blev uppmärksammad för sin skådespelartalang. Från 1831 var Isak Berg (bd 3) hennes sånglärare. Snart stod det klart att "detta unga snille" skulle kunna bli "en opera-sujett av hög ordning", som tidskriften Heimdall skrev (24 april 1832). Skribenten fortsätter: "Hon röjer i sitt spel en livlig uppfattning, en eld och en känsla, som är vida över hennes år, och tyckes angiva en ovanlig fallenhet för teatern ... Minnet är lika fullkomligt, som örat är säkert, och fattningsgåvan lika snabb som djup: man på en gång förundras och röres av hennes sång". När hon var 15 år fick hon sin första operaroll i A F Lindblads Frondörerna, o 1838 anställdes hon som sångerska. Sammanlagt 97 gånger uppträdde hon detta år, dock fortfarande mest i talpjäser med musikinslag.

Den riktiga operadebuten gjorde L vid 17 års ålder som Agata i Friskytten 7 mars 1838. "Jag steg denna morgon upp såsom en människa, och lade mig såsom en annan. Jag hade funnit vari min styrka bestod" (Holland-Rockstro, 1, s 49). Just operasången skulle bli hennes yrke, eller hennes kall, som hon själv såg det. Men orden betydde också att hon redan visste vilket rollfack som var hennes bästa: den unga oskyldiga kvinnan i romantikens operavärld. Från o med nu skulle denna rollgestalt o personen L inte bara av publiken, utan också av henne själv, upplevas som en o samma varelse. From 1838 — 39 framträdde hon bara i operaroller: Pamina, Julia i Spontinis Vestalen, donna Anna, Euryanthe, Alice i Meyerbeers Robert av Normandie, Lucia di Lammermoor. Särskilt som Alice o Lucia hyllades hon under dessa år. På våren 1841 sjöng hon så ett tredje av sinatre stora glansnummer, Norma, innan hon reste till Paris på ett års tjänstledighet.

L var den stora upplevelsen i ett Sthlm som inte var bortskämt med konstnärliga evenemang. Kritik o publik hälsade henne med samma entusiasm. Det officiella Sverige skyndade till med ganska enastående utmärkelser: som tjugoåring blev hon både hovsångerska o ledamot av MA. Vägen till salongerna stod öppen för henne. Hon fascinerade, inte bara som en stor konstnär. Om några av huvudstadens aktriser, exempelvis Emilie Högqvist, betraktades som "intressanta" kvinnor, så var L intressant av motsatta skäl. De initierade kunde dock skvallra om upprörda, dramatiska scener i hennes unga liv. Redan under elevtiden hade hon rymt undan moderns hårdhänta regemente o tagit sin tillflykt till teaterskolans föreståndarinna. Teatern tog hennes parti, men modern gav sig inte, förrän hon genom stämning tvingat direktionen att återlämna flickan till hemmet.

Den oundvikliga yttre frigörelsen från modern kom, när L vid 19 års ålder mot föräldrarnas vilja flyttade hemifrån, dvs i lagens mening rymde, eftersom hon var omyndig. Hon tog sin tillflykt till kompositören o musikläraren A F Lindblad o hans hustru. Här fann hon under lång tid inte bara ett verkligt hem med värme o trygghet, utan också en konstnärlig miljö som måste ha verkat berikande för hennes utveckling. Hon var snart en "kulturpersonlighet", som kunde räkna Fredrika Bremer o Malla Silfverstolpe till sina bekanta. En kär vän i det lindbladska hemmet var Erik Gustaf Geijer. Djupt musikalisk som han var, manade han henne ivrigt att fullborda sina studier utomlands. När han hört henne sjunga i Uppsala skrev han: "Skada att hon blott ännu hänger för mycket fast vid Bergs maner; — men det går bort med högre bildning" (brev till hustrun 17 juni 1839). Utan tvivel hade hon nu också slitit alldeles för hårt på sin röst, inte minst genom flitigt konserterande utanför stockholmsscenen.

L visste var den utbildning stod att få som hennes älskade Isak Berg inte kunde ge: i Paris, hos Manuel Garcia dy — Europas främste sångpedagog, bror till två av samtidens allra största sångerskor: Maria Malibran o Pauline Viardot-Garcia. L begärde o fick tjänstledigt för studier. Hennes första möte med Garcia i Paris sommaren 1841 blev en svår chock. Han förklarade rent ut att hon inte hade någon röst kvar: "Mademoiselle, vous n'avez plus de voix" (Holland-Rockstro, 1, s 108). Han påbjöd en tids absolut tystnad, innan undervisningen kunde börja. Hon tog sedan lektioner hos honom i 10 månader. Vad han framför allt lärde henne var sångteknik enligt den italienska skolan, som under 1700-talet hade utvecklats till en svindlande konst, inte minst genom kastratsångarnas enorma virtuositet. I mitten av 1800-talet klagade Rossini, som visste vad han talade om, över sångkonstens successiva förfall. L stod säkert i sina glansdagar inte någon efter i teknisk fulländning, o säkert kunde ingen bättre än Garcia ha hjälpt henne att uppnå den. Men ett kvartssekel senare ville hon gärna lägga tonvikten på helt andra ting än sångtekniken. "Mesta delen av vad jag i min konst kan, har jag genom otroligt arbete och förunderliga svårigheter själv förvärvat — och lärt har jag blott av Garcia några få, viktiga saker. Gud hade till den grad skrivit inom mig vad jag hade att studera. Mitt ideal var (och är) så högt, att ingen dödlig fanns, som ens i minsta mån kunde tillfredsställa mina fordringar; därför sjunger jag efter ingens metod — blott efter fåglarnes (så gott jag förmår): ty deras mästare var den ende, som mötsvarade mitt begär efter sanning, klarhet och uttryck" (brev 7 sept 1865, se ovan).

A F Lindblad var i Paris sommaren 1842, när L just hade avslutat sina studier. Han ordnade så att hon fick sjunga några arior för Meyerbeer, som då var det stora namnet i Paris' operavärld. Genom Meyerbeer arrangerades också en uppsjungning på operans scen. Den viktigaste åhöraren, operachefen, kunde dock inte komma; provet tycks fö inte ha gjort hennes förmåga rättvisa. Mycket tyder på att hon innerst inne var rädd för att försöka en karriär i Paris. Redan nu gav hon starka uttryck för den blandning av självuppskattning o självkritisk ångest som präglar hennes förhållande till sina gåvor. Lindblad klagade över att hon inte gjorde någon som helst reklam för sig. Hon skulle senare uttrycka en häftig motvilja mot franskt kultur- o samhällsliv; kanske kände hon redan nu en mycket starkare dragning till det tyska o det engelska, som bättre tycktes svara mot hennes religiöst-idealistiska läggning.

Hemma i Sthlm var operaledningen mån om att få tillbaka sin guldfågel. Efter förhandlingar skrevs kontrakt på två år. L skulle sjunga sammanlagt 50 gånger under nio månader av året. Vid hennes första framträdande som Norma på stockholmsoperan 10 okt 1842 kunde den hänförda publiken konstatera hur mycket hon hade lärt. Utöver sina tidigare tolkningar framträdde hon i Hugenotterna (Valentine), Figaros Bröllop (grevinnan) o framför allt i Sömngångerskan. Bellinis naivt-sentimentala o drömskt skönklingande opera handlar om den o-skuldsfulla bondflickan Amina som ofta går i sömnen (ovetande om sin ovana) o därför vid ett tillfälle råkar in i en oerhört komprometterande situation. Denna roll skulle ute i Europa bli hennes mest populära, den som hon sjöng oftast o som bäst tycktes svara mot hennes poetiska gestaltningsförmåga o mot idealbilden av henne som den romantiska ungmön. Detta var för Sveriges vidkommande den stora Jenny Lind-feberns tid. Det var också den största glanstiden, låt vara mycket kort, i stockholmsoperans 1800-talsannaler. Men även några landsortsstäder fick njuta av hennes konst, när hon sommaren 1843 gjorde en turné, delvis tillsammans med kollegan vid Operan Julius Günther (bd 17) o den unge J A Josephson (bd 20). Både nu och senare sjöng hon med förkärlek Lindblads visor. Hon gav konserter både i Hfors o i Khvn, där hon också spelade Alice i Robert av Normandie. Hon träffade H C Andersen, som blev djupt o långvarigt förälskad i henne. Hon tyckte om hans sällskap men avvisade hans upprepade kärleksförklaringar o frierier, ibland med ett glatt skämt men åtminstone en gång med en grym elakhet: hon sände honom en liten spegel.

Även Lindblad hade blivit förälskad i henne. Han kunde lika lite som H C Andersen räkna på något gensvar. Känslostormarna i det lindbladska hemmet blev snart för starka, o L fick än en gång fly från en omöjlig hemmiljö. Med barndomsväninnan Louise Johansson som förkläde — det var otänkbart för en ung ogift kvinna i hennes ställning att bo ensam — hyrde hon en egen våning, samtidigt som hon markerade sin definitiva brytning med föräldrarna. Det gjorde hon dels genom att köpa ett ställe åt dem i Sollentuna, dels genom att begära att få en annan förmyndare än sin far. Hennes val kunde inte ha varit bättre: hovrättsrådet H M Munthe, en hedersman som länge var både hennes homme d'affaires o hennes biktfar o gode vän. Även om hon snart utvecklade stort förstånd i materiella ting, var Munthe ovärderlig som rådgivare o verkställare av alla de dispositioner hon behövde vidta med sina snabbt växande tillgångar o sin allt större välgörenhetsiver. Hennes brev till "min snåle", som hon ofta kärleksfullt kallar honom, spänner över en period av mer än 35 år o utgör en av de viktigaste källorna för hennes biografi. Här möter vi henne som en ypperlig brevskrivare, öppen, spontan, temperamentsfull.

När tvåårskontraktet med K teatern löpte ut våren 1844, stod L inför en uppgift som skulle föra hennes namn ut över Europa. I Berlin skulle det nya kungliga operahuset invigas. Meyerbeer var under dessa år generalmusikdirektor där. Hans gamla intresse för L förnyades, när H C Andersen lovprisade henne. Meyerbeer skulle skriva en ny opera för invigningen, o L erbjöds o accepterade den kvinnliga huvudrollen. Hon reste till Dresden för språkstudier, men kallades snart hem för att som hovsångerska sjunga i ett antal föreställningar som gavs i samband med Oscar I:s kröning i september 1844. Hon upplevde naturligtvis debuten i Berlin som ett avgörande vägskäl i livet: ett misslyckande inför den bortskämda publiken kunde betyda slutet på karriären, medan en stor framgång kunde lägga vägen öppen till Europas scener. Hennes vånda nådde sin kulmen, när operans ordinarie primadonna fick rycka in o repetera under hennes bortovaro o sedan vägrade att släppa rollen. L:s debut i Berlin blev därför Norma (dec 1844). Till den utomordentliga konstnärliga framgången kom den prestige hon vann genom kungaparets nådiga personliga intresse för henne. Samma furstliga nåd skulle snart möta henne både i Österrike o i England, där drottning Victoria demonstrativt visade sin välvilja. Detta bidrog i hög grad till bilden av L som en artist av alldeles särskild dignitet; scenens konstnärer, även de främsta, var normalt utestängda från hovets o de adliga salongernas värld. Att skådespelerskor o sångerskor var älskarinnor åt furstliga o adliga män, var en helt annan sak. L var med sin starka religiositet fast övertygad om att hon genom ett föredömligt sedligt privatliv — för att tala tidens språk — kunde bidra till att höja scenkonstens etiska nivå. I början av 1845 sjöng hon huvudrollen i Meyerbeers nya opera (Ein Feldlager in Schlesien), sedan teaterns primadonna misslyckats i rollen.

Framgångarna i Berlin fullföljdes under våren i Hamburg, men anspänningen o de nya förhållandena hade tärt på hennes krafter. När hon i maj 1845 på stockholmsoperan inledde en serie föreställningar med Norma, blev hon mottagen med så stor kyla att hon vägrade tacka publiken; nästa föreställning blev inställd på grund av hennes indisposition. Hon tog revansch med en ny roll: Marie i Regementets dotter. Enligt många var detta hennes bästa roll. Hon återupptog sitt engagemang i Berlin o konserterade o spelade i andra tyska städer under hösten 1845 o början av 1846 för att kröna sin karriär på kontinenten med två vårsäsonger i Wien, 1846— 47. Vid premiären på Norma blev hon inropad 30 gånger, vilket var ett rekord. Kejsarinnan kastade själv ner en bukett till henne på scenen, vilket noterades som en händelse utan motstycke. I Tyskland lärde hon känna Mendelssohn. En mycket nära vänskap kom att förena dem; det var han som väckte hennes intresse för oratoriet, o för henne skrev han sopranpartiet i Elias.

Triumferna i Tyskland var dyrköpta. L var periodvis helt uttröttad o svårt ansatt av migrän. Hon kastades mellan triumfernas upprymdhet o ensamhetens tvivel o leda. I Paris hade hon 1841 skrivit: "Teaterlivet har något så hänförande, att jag tror att den som en gång smakat på det, ej kan leva lycklig skild därifrån, i synnerhet när man ger sig så av själen som jag gjort; det har blivit min glädje, min stolthet, min ära!" (brev cit hos Holland—Rockstro, 1, s 121). Nu, bara tre år senare, kunde det heta: "... detta liv passar mig icke alls. Om ni blott kunde se mig och min förtvivlan var gång jag skall gå till teatern för att sjunga! Det är alldeles för mycket för mig. Denna förskräckliga oro förstör allting för mig" (brev 4 sept 1845, cit hos Holland—Rockstro, 1, s 263). Vid samma tidpunkt uttalar hon för Josephson sin avsikt att under följande år dra sig tillbaka: "Min enda önskan är att hamna i stillhet, från teatern. Och om ett år reser jag hem och stannar hemma, min lille gosse! Ack! vad skall jag icke då njuta av livet" (cit hos Holland— Rockstro, 1, s 303).

Till L:s upprördhet o missmod bidrog en uppslitande konflikt med Bunn, direktören för Drury Lane-teatern i London. Hon lät sig i en mellanakt bokstavligen överrumplas av Bunn, som presenterade ett kontrakt för sommaren eller hösten 1845. Hon ångrade snart sin underskrift o gjorde allt för att bli löst från kontraktet, men Bunn var obeveklig. Trots sina försäkringar till honom att hon inte tänkte sjunga på någon annan teater i London, skrev hon senare kontrakt med Her Majesty's Theatre, vars direktör Lumley svarade för det skadestånd L dömdes betala Bunn. Det nya kontraktet gav henne 120000 franc för säsongen (4 månader), jämte möblerat hus, vagn o hästar, o 14000 franc om hon före debuten ville resa till Italien för att studera språket eller för att vila sig. Villkoren var närmast utan motstycke. Sedan länge fanns överallt i Europa teatrar där endast italiensk opera spelades på originalspråket o där det övervägande flertalet sångare var italienare. Från sekelskiftet 1800 var Théâtre-Italien i Paris den viktigaste italienska scenen utanför Italien. Dess stjärnartister delade vid den här tiden sina gracer mellan Théåtre-Italien o Her Majesty V Men just 1846 stod Lumley inför den ödesdigra situationen att hans utomordentliga fyrklöver av italienska sångare hade lockats över till Covent Garden av Bunn. Lumley var övertygad om att "den svenska näktergalen" var den stjärna — ty stjärnor var just vad italienska operan krävde — som skulle kunna rädda hans teater. L hade emellertid gripits av skräck inför mötet med londonpubliken o ville ha kontraktet hävt. Inte ens Mendelssohn kunde lugna henne. Till sist bestämde sig L för att sjunga o succén blev enorm (maj 1847). Över en natt blev hon londonbornas idol. Folk som knappt visste vad en opera var sveptes med av entusiasternas dyrkan o tidningarnas reklam. "Vad som berättades om hennes fläckfria karaktär och hennes anspråkslösa väsen ... gav ökad glans åt hennes ryktbarhet som konstnär och sådde fröna till den verkliga kärlek som engelsmännen började känna för henne" (Bulman, s 164). De största triumferna blev Sömngångerskan o Regementets dotter. Hennes Norma slog inte an; hon ansågs göra den lidelsefulla druidprästinnan alltför mild o poetisk. Efter en turné i engelska landsorten återvände hon till Sthlm, där nyheten om Mendelssohns död träffade henne med en intensitet som visar djupet av hennes känslor för honom. Hennes sista säsong i Sthlm började i dec 1847 o avslutades med Norma 12 april 1848.

Det var säkert av solidaritet med Lumley o hans kollektiv som hon efter svåra kval gick med på ännu en säsong i London sommaren 1848. En ny stor framgång blev hennes Elvira i Bellinis sista mästerverk, Puritanerna: ännu en av dessa oskyldiga o oskyldigt plågade unga kvinnor som förlorar förståndet i första aktens final.

Många ansåg att L:s storhet visade sig bättre i konserthus än på operascenen. De högdramatiska o patetiska rollerna var i varje fall inte hennes styrka. Genom sina konserter, nu o senare, gjorde hon mycket för att ge spridning åt den sv o den tyska romantiska sånglyriken. Hon blev också en ypperlig uttolkare av sv folkvisor. Hennes med åren ökade intresse för oratoriesång, Handel, Haydn, Mendelssohn, avspeglade en tilltagande fromhet som inte var utan bigotteri. Under en stor landsortsturné i England kunde hon på nio veckor överlämna 10000 pund till olika välgörande ändamål.

På våren 1849 stod Lumley o publiken inför samma oroliga fråga igen: skulle hon sjunga? Till sist kom beskedet: hon hade beslutat lämna scenen för alltid. Men hon ville på Her Majesty's scen ge en serie på "sex stora klassiska konserter" med musik ur hennes populäraste repertoar. Början gjordes med Trollflöjten, där hon sjöng både Pamina o Nattens drottning, men utan scenisk aktion o dekor. Det blev ett plågsamt fiasko. Serien avbröts. Till sist gick hon med på att sjunga i sex riktiga föreställningar. Bakom denna avslutning på hennes operakarriär låg en konflikt av säreget slag. Hon hade i Sthlm förlovat sig med kollegan Julius Günther. De enades okt 1848 per brev om att bryta förlovningen. Ungefär samtidigt träffade hon en 23-årig kapten i indiska armén, som inte minst genom sin fromhet gjort starkt intryck på henne. De förlovade sig. Tid för bröllopet fastställdes. Men fästmannen var mer än from: han var fanatisk. Han o hans mor avkrävde henne skriftligt löfte att aldrig mer uppträda på scenen o att överlämna hela sin förmögenhet till maken. Hon vägrade, o strax därefter bröts deras förlovning.

Efter sitt farväl till operascenen i London 10 maj 1849 konserterade L i Tyskland o i Sthlm, där hon visade stort intresse för Rosenius' då så uppmärksammade ny-evangeliska väckelse. Stor o långvarig sensation väckte den Amerika-turné hon företog 1850—52. Den var arrangerad av P T Barnum, "humbugens konung", manager, nykterhetspredikant m m. Under deras långa turné gav hon 93 konserter som inbringade henne närmare 180000 dollar; Barnums förtjänst var över 500000.

L o hennes ackompanjatör, tysken Otto Goldschmidt, gjorde sedan en egen turné, som blev mindre lyckad. Magin kring namnet o personen L tycktes blekna, när Barnums energiska reklamtrummor inte längre förkunnade hennes ankomst. I Amerika gifte hon sig med Goldschmidt. De bodde i Dresden i fem år. Hon började åter med stor framgång ge konserter, huvudsakligen med oratorie- o romansmusik. Efter det andra barnets födelse flyttade makarna 1858 till London. Hon fortsatte länge att ge konserter, men redan på 1850-talet förlorade rösten en stor del av sin glans. Hon avled vid 67 års ålder i sitt hem i Malvern.

Om L:s stämma skriver Berlioz, att den hade en genomträngande metallklang, att den var mycket kraftig o otroligt böjlig. En fullödig, storartad begåvning, fortsätter han (Berlioz, s 431). En stor del av L:s repertoar kräver koloratursång av högsta klass, o både hennes utbildning o hennes begåvning svarade sällsynt väl mot de samtida operakännarnas stränga krav. Många talar om hennes fulländat klara ojämna löpningar. Omfånget var nära tre oktaver, från H i lilla oktaven upp till trestrukna G. En god sammanfattning av hennes rösts karaktär o hennes sångmetod ger den stora "officiella" biografin över L. "Rösten var en glänsande och stark sopran, vilken förenade omfånget och klangen hos den äkta soprano drammatico — till vilken klass av röster den ovedersägligen hörde — med den lätthet och böjlighet, som är egendomlig för den mera smidiga och höga soprano sjogato, med vars karakteristiska tunnhet den dock ej ägde något gemensamt". I biografin talas om det briljanta höga registret o om hennes pianissimo, "i sanning ett av de skönaste dragen i L:s sång". Detsamma tycks ha gällt drillen, "vilken hon utförde allt efter omständigheterna antingen på ett oförlikneligen briljant sätt eller likt en sakta viskning, som mera liknade en fågels kvitter än ljudet av en människostämma" (Holland—Rockstro, 2, s 262 — 71). Mellanregistret var ibland lätt beslöjat, därom är många bedömare ense.

Flertalet av rollerna i L:s romantiska repertoar utmärkes knappast av någon mer nyanserad karaktärsteckning. Så mycket viktigare då att artisten har en stark personlig utstrålning. Allt tyder på att L därvidlag var överlägsen de flesta. För många uppenbarade hon som ingen annan konstens höga, ideella syften. "Man skrattar, man gråter, det gör en gott, som när man varit i kyrkan, man blir en bättre människa, man känner att Gud är i konsten, och där Gud står ansikte mot ansikte med oss, där är en helgedom. 'På århundraden', sade Mendelssohn till mig om J, 'föds inte en sådan personlighet som hennes!' och hans ord är min övertygelse; man känner vid hennes uppträdande på scenen, att den heliga drycken räcks oss i en ren bägare." Det är en förälskad man som har skrivit detta, H C Andersen (i Sagan om mitt liv, 1946, s 268), men han tolkar vad många kände. Det talas ofta om att hon är typen för den ädlaste kvinnlighet. I allt tycks hon ha svarat mot både den romantiska o den viktorianska idealbilden av den unga orörda flickan.

L:s internationella operakarriär var lika sagolik som kort: fem år, 1844—49. På den tiden hann hon bli den utan gensägelse mest kända svensken i Europa o Amerika under 1800-talet. Men konstnärskapet var för henne vida mera kval än lycka. Med sitt religiösa allvar — ganska starkt färgat av ofördragsamhet — hade hon väl från början svårt att förlika sig med vissa sidor av teaterlivet o att orka med all uppståndelsen kring sin person. Bakom idealbilden fanns en alltid disharmonisk ung människa som mest av allt längtade "hem", efter den trygghet och värme som hemmet aldrig hade kunnat ge henne. Hon sökte sig ständigt till varm vänskap, både med män o med kvinnor, o hon förstod lyckligtvis att vinna verkliga vänner. Hon var anspråkslös, rättfram o självkritisk till ytterlighet. Hon var inte vacker men hade stor charm, när inte oron plågade henne för mycket. Riktig frid med sig själv fick hon väl aldrig. Många som upplevt henne som en idealgestalt tvingades konstatera att hon kunde vara mycket tvär, oåtkomlig o avvisande till ohövlighet. I ungdomsväninnan o sällskapsdamen Louise Johanssons små skildringar möter oss väldiga känslostormar, där Louise fick höra ord "som gick genom märg och ben" (Elmblad).

De högspänt ideala krav som L ställde på sig själv fick sina vackraste uttryck i den storslagna välgörenhet, som hon bedrev under nästan hela sin karriär. För eftervärlden har den väl framför allt kommit att representeras av Jenny Lind-stipendiet. 1885—1921 utdelades 77245 kr, 1922-49 124000 kr o 1951-78 172 500 kr. Fonden som förvaltas av MA, uppgick 1979 till 269000 kr. - L fick en minnestavla i Westminster Abbey, o vid den sv almanacksändringen vid sekelskiftet infördes namnet Jenny på L:s födelsedag.

Författare

Nils-Olof Franzén

Arkivuppgifter

Största delen av L:s efterlämnade brev o papper i KB (kort översikt i NTBB, 1920, s 198). Här finns även L-forskaren C A Wilhelms excerpter ur böcker o tidnrar. Handhar av o om L finns även i Musikhist mus o UUB. — Av breven från L i KB kan nämnas bl a de till O F B Byström, L v Feilit-zen, O Goldschmidt (32 st), A C Leffler, dottern J Maude (119 st), H M Munthe (235 st; merparten av dessa brev tr av L Dahlgren, jfr nedan), S A Munthe (22 st), J Salis-Schwabe (63 st) o C O Svedberg (12 st). Brev från L finns vidare bl a i GUB, MAB, Musikhist mus, NordM, RA o UUB.

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Sexton brev (Svensk tidskrift for musikforskning, årg 2, 1920, Sthlm (tr Lund) s 184—210). — Jenny Lind utom scenen. Förtroliga brev till hennes förmyndare H. M. Munthe i urval o med kommentarier utg av L Dahlgren. Sthlm 1928. 415 s.— The lost letters ... translated from the German and ed with commentaries by W. PorterWare ... London 1966. 159 s, (4) pl-bl.

Källor och litteratur

Källor o litt: H Berlioz, Les soireés de l'orchestre (1968); J Bulman, J L. A biography (1956); F A Dahlgren, Anteckn:ar om Sthlms theatrar (1866); S Dorph, J L:s triumftåg genom Nya världen o senare levnadsackorder (1918); dens, Jenny Lindiana till hundraårsminnet (1919); S Elmblad, J L, en livsstudie (Sv kvinnor, 1, 1920, s 91-102); Heimdall 24 april 1832; M Holmström, J L (Ver-dandis småskrifter, 236, 1920); H S Holland o W S Rockstro, J L—Goldschmidt, hennes tidigare lif o bana som dramatisk konstnär o sångerska 1820— 51, 1 — 2 (1891); V Horn, På sångens vingar. J L:s romantiska levnadssaga (1945); J Maude, J L. En levnadshist i korta drag berättad av hennes dtr (1927); T Norlind, J L. En minnesbok till hundraårsdagen (1919); M Pergament, J L (1945); K Rootzén o T Meyer, J L, den sv näktergalen (1945); E Sundström, Bidr till en J L-bibliogr (STM 1920). — Tidningsklipp om L i Amerika i Utlandssvenskarnas förenings arkiv, RA.

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Johanna (Jenny) M Lind, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/10400, Svenskt biografiskt lexikon (art av Nils-Olof Franzén), hämtad 2024-11-11.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:10400
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Johanna (Jenny) M Lind, urn:sbl:10400, Svenskt biografiskt lexikon (art av Nils-Olof Franzén), hämtad 2024-11-11.