Meriter

Lindberg, Karl August, f 6 sept 1885^[1] i Älvkarleby, Upps, d 15 juli 1966 på Lindesbergs lasarett (enl db för Essinge, Sthlm). Föräldrar: järnbruksarbetaren Karl Johan L o Regina Sund. Sågverksarbetare vid Harnäs bruk, Gävl, o i Skutskär, Upps, 96—20, ordf i Harnäs socialdemokratiska ungdomsklubb 07—09, i sågverksindustriarbetareförb:s avd i Harnäs 07—08, i dess avd i Skutskär 13—18, i Skutskärs arbetarekommun 14—17, led av kommunalnämnden i Älvkarleby 15—20, av sågverksindustriarbetareförb:s styr 15, ordf i Skutskärs vänstersocialistiska arbetarekommun 18—20, led av kommunalfullm i Älvkarleby 19—20, ombudsman for sågverksindustriarbetareförb 20, förtroendeman där 29— 36, led av LO:s representantskap 29, av 1931 års skogssakk okt 31 jan—jan 33, av 1933 års skogsindustrisakk juli 33—juli 35, av delegationen för nord ekon samarbete nov 34—37, av komm ang lantarbetarnas löneställning febr 36-juni 37, ordf i LO okt 36-1 maj 47, socialfullm i soc:dep 36—37, led av styr for konjunkturinst 37—57, av besvärsnämnden för reservarbetslöner 37—48, av styr för statens inst för folkhälsan 38—42, av komm ang statstjänstemäns ställn vid arbetskonflikter okt 38—juni 39, ang arbetsmarknadens försvarsberedskap mars 39—maj 40, av statens industrikommission 39—40, av statens bränslekommission 40—49 (v ordf 48—49), ordf i Sv Norgehjälpen 42—45, led av statens löne-kontrollnämnd 43—46, av komm ang arbetsförmedlingens organisation sept 43—juni 46, av kommissionen för ekon efterkrigsplanering febr 44—nov 45, ordf i sjömanskomm jan 46—dec 57, i Sthlms arbetsnämnd 47—54, led av styr för centralkomm Folk o försvar 47—54, ordf i Statens trafiksäkerhetsråd 49—56, led av Kejnekommissionen sept 50—juni 57, ordf i Riksfören mot cancer 51—62, led av komm ang stöd åt den mindre o medelstora skeppsfarten april 53—dec 54. — Med hedersdr vid Kl 30 maj 60.

G 1) 2 nov 1912 i Skutskär m Alida Charlotta Jansson, f 8 okt 1890 i Älvkarleby, 115 aug 1927 i Gävle, dtr till nattvakten Anders Jakob J o Maja-Kajsa Andersdtr; 2) 18 juni 1932 i Berlin m Maria Gabriella Långhjelm , f 2 febr 1901 i Helsingfors, dtr till affärsmannen Thorvald L o Rosa Welker.

Biografi

August L växte upp i en stor syskonkrets vid Harnäs bruk nära Skutskär. I 1890-talets Harnäs hade redan den kontinuerliga driften införts, vilket betydde att fadern arbetade i hyttan såväl vardagar som söndagar året runt. Arbetsveckan var lång o lönen dålig men genom bl a naturatillskott från potatisland o strömmingsfiske kunde den stora familjens försörjning klaras (uppgift från L på 1930-talet).

Det blev dåligt med skolgången för L. Efter några år i folkskolan började han som tio-åring vid brädgården i Harnäs med en arbetsdag på tolv timmar. Han arbetade som märkpojke, dvs stämplade bräder med brukets märke. Det var ett arbete som fordrade både tålamod o snabbhet. Som tolvåring hade han avancerat till ströpojke o hjälpte till med brädsorteringen. Nu deltog han även i sin första strejk. Ströpojkarna ville ha lika mycket betalt som sina kamrater i Skutskär. Strejken misslyckades dock helt, främst därför att de minderåriga ströpojkarna inte hade något att sätta emot sina arbetsgivare. Det var för L en lärdom för livet.

L:s lärare i skolan hade rått honom att bli typograf. Den fattiga familjen hade dock inte råd att låta honom få yrkesutbildning. L fortsatte sitt arbete vid bruket o avancerade till mera välbetalda sysslor. Till sist blev han stabbläggare, dvs han bar o staplade plank. Det var en syssla som han inte skulle överge förrän vid 35 års ålder. Från 1896 till 1920 arbetade han vid brädgårdar o sågverk i hemtrakten, innan han började sin fackliga karriär som ombudsman.

Vid 17 års ålder gick L in i fackföreningen, o fem år senare blev han ordf i Harnäs socialdemokratiska ungdomsklubb. Han blev tidigt godtemplare o kom att hålla nykterhetslöftet livet igenom. Liksom många andra unga socialdemokrater var han antimilitarist, vilket bla ledde till en månads fängelse, då han deltagit i en demonstration med sång av Arbetets söner under militärtjänstgöringen hos hälsingarna på exercisplatsen Mohed. Ett av L:s ungdomsideal var Fabian Månsson, som spelade en stor roll som väckare o vägvisare for unga arbetare vid denna tid. Under de stora brytningsåren inom socialdemokratin, 1917—20, sällade sig L till det vänstersocialistiska partiet, för vilket han kandiderade till riksdagen vid valet 1920. I likhet med Zeth Höglund (bd 19) återvände han till det socialdemokratiska partiet 1924. Partiteoretiker eller ideolog blev L dock aldrig. Arbetet på sågverket hade gjort honom till socialist o övertygat honom om behovet av att i grunden förändra det gamla klassamhället.

Det var inom sågverksindustrin de första sammandrabbningarna i stor skala ägt rum mellan de moderna storbolagen o de för bättre löner o anställningsvillkor kämpande arbetarna — vid Sundsvallstrejken 1879 o vid den bittra föreningsrättsstriden 20 år senare. Här var känsligheten för världsmarknadens konjunkturväxlingar tidigt märkbar, vilket inte minst drabbade arbetarna. Det var i denna miljö L tillbringade sina ungdomsår, det var på detta fackliga kampområde han lärde sig hur viktiga sammanhållning o organisation var för arbetarna i kampen om förbättrade villkor.

Under mellankrigstiden erbjöds L upprepade gånger riksdagskandidatur på säkert mandat men avböjde med motiveringen att han behövde ägna alla krafter åt det fackliga arbetet. Som sågverksarbetarnas förtroendeman från 1929 fick L utstå heta duster, dels med arbetsgivarna, dels med den kommunistiska oppositionen inom det egna förbundet. 1932 fick han sitt egentliga elddop som ledare, då han, trots starkt delade meningar inom förbundet, tog risken att träffa en uppgörelse med arbetsgivarna vid bordet. Detta ledde till stora o upprörda möten, där kilbomare o sillénare angav tonen o bl a stämplade L som klassförrädare. L lät sig dock inte bekomma utan lyckades genomdriva majoritet för sin linje. Vid förbundskongressen på hösten s å blev han enhälligt o med acklamation återvald till förtroendeman.

Som LO:s ordförande (1936—47) genomdrev L en ökad centralisering av arbetet inom fackföreningsrörelsen o fick till stånd s k centrala huvudavtal i stället för den tidigare ordningen, där varje fackförbund skulle sluta sina egna avtal utan direkt samordning med de övriga LO-förbunden. Denna centralisering har efteråt utsatts för åtskillig kritik, både inom fackföreningsrörelsen o på vänsterpolitiskt håll, men sågs av samtiden som en nödvändig anpassning för att bättre kunna möta arbetsgivarsidan vid förhandlingarna. Tillsammans med Sv arbetsgivareföreningens direktör, Gustaf Söderlund, framstod L som den främsta garanten för den samförståndsanda som inleddes på den sv arbetsmarknaden genom huvudavtalet mellan LO o SAF. Detta ingicks i Saltsjöbaden 1938 o reglerade en rad viktiga frågor av betydelse för arbetsmarknaden, bl a förhandlingsordningen o förfarandet vid permittering o sk samhällsfarliga konflikter. Mellan LO o SAF skapades även ett samarbetsorgan, arbetsmarknadsnämnden, med uppgift att verka för en fredlig lösning av uppkomna tvistefrågor.

Under andra världskriget medverkade L vid tillkomsten av de sk ramavtalen angående indexregleringen av lönerna för LO-kollektivet. Dessa avtal innebar överenskommelser om hur de på grund av kriget sänkta reallönerna skulle fördelas. Under de första krigsåren löste man denna åtstramning så att LO-medlemmarna endast delvis fick kompensation för fördyringen av levnadskostnaderna. Mot slutet av kriget kunde dock LO o de olika fackförbunden gradvis flytta fram sina positioner så att L på hösten 1944 kunde konstatera, att arbetarna åter närmade sig den reallönenivå man hade nått före krigsutbrottet. I spetsen för LO hade L under krigsåren gjort en kraftfull insats för främjandet av samverkan o samförstånd i arbetsliv o politik.

Den humanitära hjälpen till de krigsdrabbade nordiska grannländerna låg L varmt om hjärtat. Han ställde LO:s resurser till förfogande för hjälp till Finland under de svåra krigsåren 1940—42 o han var ordförande i Sv Norgehjälpen. Vid LO-kongressen i sept 1941 gjorde den annars återhållsamme L mot den tyska terrorregimen i Norge ett protestuttalande som gått till historien. Den 10 sept hade tyskarna låtit avrätta två norska fackföreningsmän, o morgonen därpå samlades LO-kongressen i Sthlms konserthus. En norsk florbehängd fana bars in på podiet, o L yttrade: "Vi fingo i går kväll meddelande om, att två av våra kamrater i Norge avrättats. Jag avstår från att ge uttryck för den avsky, som vi känner inför detta brott. Jag vill bara säga att vi aldrig, aldrig komma att glömma dessa kamrater. Vi hylla deras minne med en tyst minut" (Casparsson, 1951, s 510). Senare publicerade LO-kongressen ett uttalande mot "det regerande våldet i Norge", o detta tillsammans med L:s uttalande lästes sedan i BBC:s sändningar på inte mindre än 16 språk. Efter ett ingripande av statsminister Per Albin Hansson hos TT återgavs emellertid inte protesterna i sin helhet i Sverige. Orden "avsky" o "brott" i L:s uttalande ströks, därför att detta kunde medföra irritation på tyskt diplomatiskt håll i ett för Sverige ansträngt utrikespolitiskt läge.

Vid kongressen 1946 avgick L från sin post som LO:s ordf. Sedan efterträdaren Gunnar Andersson avlidit s å, upprätthöll dock L befattningen till 1947. Efter pensioneringen erhöll L viktiga uppdrag. Han var t ex ordf i Statens trafiksäkerhetsråd o i Riksföreningen mot cancer. 1960 utnämndes han till medicine hedersdoktor. Den tidigare antimilitaristen blev med tiden en varm försvarsvän, o han tillhörde 1947—54 styrelsen för centralkommittén Folk o försvar, där LO o andra folkrörelser medverkat sedan starten.

Som pensionär behöll L sitt starka intresse för LO:s verksamhet i samhällsbygget. Han framträdde som något av en äldre statsman o föreslog t ex en fortsatt utbyggnad av företagsnämndernas uppgifter o krafttag från samhällets sida för den äldre arbetskraften. När L avled vid åttio års ålder gick en av sv arbetarrörelses förnämsta organisatörer o talare ur tiden. Hans minne hyllades inte bara av de egna leden utan också av andra intressegrupperingar. Från arbetsgivarhåll hyllades han för karaktär, lugn o gott omdöme. Hans redbarhet, varmhjärtade insatser o förtroendeingivande väsen framhävdes allmänt.

Författare

Kent Zetterberg

Arkivuppgifter

L:s saml i AA.

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Bördor att dela (Tiden, tidskr för socialistisk kritik o politik, årg 32, 1940, Sthlm, s 272—275). — Vad jag såg i Finland (Kronprinsessans bok för Finlands Röda kors, Sthlm 1940, 4:o, s 30—34). — Fackföreningsrörelsens uppgifter efter kriget (Freden och framtiden, våra problem efter kriget, ABF:s studiehandbok, Sthlm 1943, s 236-255, ny tr så). — Industriell demokrati — ett trygghetsproblem (Tiden, 37, 1945, s 14-18). -Trygghet och säkerhet (Vi, årg 33, 1946, Sthlm, 4:o, nr 6, s 21 f). — Inför praktiken (ibid, nr 11, s 12). — En egendomlig allians (Folket i bild, årg 25, 1959, Sthlm, 4:o, nr 39, jubileumsnr, s 28 f). -Många andra smärre bidrag eller företal i böcker o art i tidskr, främst Fackföreningsrörelsen, organ för Landsorganisationen i Sverige, Sthlm, 4:o.

Källor och litteratur

Källor o litt: Pressarkivets klippsaml, RA.

Arbetets söner, 1-4 (1959-60); W Carlgren, Sv utrikespol 1939-45 (1973); E Carlquist, Solidaritet på prov (1971); R Casparsson, LO under fem årtionden, 2 (1951); dens, Land du välsignade (1962); dens, Brinnande horisonter (1963); dens, Saltsjöbadsavtalet i historisk belysn (1966); L Drangel, Den kämpande demokratin (1976); Y Hirdman, Vi bygger landet (1979); K Kilbom, Cirkeln slutes (1955); A Lind, A L (Blå boken, Nykterhetsfolkets kalender 1948); T Olsson, Pappersmassestrejken 1932 (1980), s 187, 193, 204, 206, 211, 351; K Wahlbäck, Finlandsfrågan i sv politik 1937-1940 (1969); J Westerståhl, Sv fackföreningsrörelse (1945); E Wigforss, Minnen, 3 (1954); B Ohman, Sv arbetsmarknadspolitik 1900-1947 (1970). - Nekr:er i DN, GHT o SvD 16 juli 1966.

Gjorda rättelser och tillägg

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
K August Lindberg, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/10416, Svenskt biografiskt lexikon (art av Kent Zetterberg), hämtad 2024-04-25.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:10416
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
K August Lindberg, urn:sbl:10416, Svenskt biografiskt lexikon (art av Kent Zetterberg), hämtad 2024-04-25.