Meriter

Linde, Anders Bo Leif, f 1 jan 1933 i Gävle, d 2 okt 1970 där. Föräldrar: järnvägsmannen Anders Knut L o Karin Ström. Elev vid kompositions- o pianoklasserna vid musikhögsk i Sthlm 48—52, studerade dirigering i Wien 53 — 54, musikkritiker i Gefle Dagbl från 53, lärare i musikteori vid Sthlms borgarskola 57—60. — Tonsättare.

G 17 april 1960 i Sthlm, Gust Vasa, m Britt Marie Lindman, f 7 mars 1936 i Uppsala.

Biografi

Bo L:s brådmogna musikalitet kom tidigt till uttryck. Det skulle snart visa sig att i hans osedvanliga begåvning också ingick egenskaper som inte kan förvärvas — melodisk ingivelse, naturlig forminstinkt o den kongruenta känslan för ord o ton, som med tiden skulle ge Sverige en av dess främsta lyriska tonsättare under 1900-talet.

Efter att ha studerat musikteori för Erik Bengtsson o piano för May Bökman antogs L som 15-årig vid musikhögskolan i Sthlm, där hans lärare i komposition blev Lars-Erik Larsson o i piano Olof Wibergh. Den rekordunge eleven hade då redan komponerat ett flertal verk, bl a en pianokonsert, som vittnade om ansenligt tekniskt kunnande, infallsrikedom o en gryende lyrisk expressivitet. Under studieåren i Sthlm skedde en stilistisk omorientering från de tidigare årens ideal — främst Prokofjev — mot ett harmoniskt friare o kontrapunktiskt mera obundet tonspråk, befryndat med den då alltmer uppmärksammade Benjamin Brittens. Nya impulser fann L i Wien, där han studerade dirigering. Det stimulerande utlandsåret resulterade i två stora kammarmusikverk — stråkkvartetten op 9 o sonaten för violin o piano op 10, som båda bär vittne om personlig frigörelse o en konstnärlig mognad, nära nog unik för en tjugoåring. Formfulländad, tekniskt briljant o musikaliskt helgjuten utgör stråkkvartetten en av L:s mest fullödiga tonskapelser o intar samtidigt en rangplats som en av de främsta i hela den sv kvartettlitteraturen. Det skulle emellertid dröja mer än tio år, innan detta märkesverk uruppfördes, ty L:s musik rönte ringa förståelse av dåtidens musiketablissemang, vars experimenterande o kastningar mellan olika stilriktningar han å sin sida fann föga intresse i. Färdig med sin egen stil följde han en självständig linje o kunde 1957 presentera en lyrisk violinkonsert op 18, originell i formen o med den ljusa, nordiska ton, som också kom att känneteckna hans stora vokalproduktion.

L var mycket beläst o valde sina texter med stor omsorg o från vitt skilda sfärer: centrallyriska som i Fyra allvarliga sånger (utan opustal), i kongenialt tolkade poem av H Löwenhjelm eller i Symfoni i ord op 33 till text av E Diktonius, frodigt humoristiska som i Fyra ballader op 6, av Frans G Bengtsson, lekfulla o ömsint ironiska som Tio naiva sånger op 20. Bredden i hans uttrycksskala omfattade också religiösa sånger, limerickar o barnramsor, men hans främsta tolkningsområde var naturlyriken. Här återfinns cykler som Sånger om våren o Sånger om hösten. Ett genomgående drag i L:s sångkompositioner är den motiviska klarheten, ofta dia-toniskt betingad, o utvecklandet av ett vokalt o ett instrumentalt element, vilka tillsammans bildar en fungerande legering av många gånger säregen lyster. Samtidigt återspeglar sångerna L:s utomordentliga lätthet att med enkla medel skapa stämning o fånga skiftande psykologiska moment. Han hade därmed de bästa förutsättningar att bli operakomponist — men fann inte det rätta librettot.

Någon gång kunde L framträda som pianist, men för sin utkomst verkade han som musikanmälare i Gefle Dagblad o bla som lärare i musikteori vid Sthlms borgarskola. Han återflyttade snart till hemstaden Gävle. En tilltagande isolering verkade med åren självförtärande; när han rycktes bort, endast 37 år gammal, var han fysiskt utbränd men ännu full av hektisk skapariver.

L:s efterlämnade produktion räknar drygt 40 opus o över 50 verk utan opustal. Den omfattar bla två symfonier, fyra solokonserter, sviter o övrig orkestermusik, kammarmusik för skilda besättningar, körverk med eller utan instrumental beledsagning samt ett hundratal sånger med piano. Bland hans orkesterverk uppvisar Sinfonia fantasia op 1 (1951) o Sinfonia op 23 (1960) stor teknisk säkerhet, medan tonspråket företer paralleller till närliggande förebilder. Helt personligt profilerade är verk som Preludio e Finale op 16 (1955), den ofta spelade violinkonserten op 18 o violoncellkonserten op 29 (1965). Förutom den tidiga stråkkvartetten o den virtuosa sonaten för violin o piano märks bland kammarmusikverken Divertimento för flöjt, violoncell o piano op 25 (1962), Trio för violin, viola o violoncell op 37 (1968) samt Sonata a tre (Trio nr 2) för violin, violoncell o piano op 38 (1968).

Under de knappa två decennier L:s tonsättargärning omspänner skänkte han sv musik några av de finaste lyriska verk som idag ingår i vår gängse repertoar o som börjar uppmärksammas även utomlands. Vid hans tidiga död låg flera av hans betydande verk ännu ouppförda. Under sin livstid fick L inte rättmätigt erkännande av det sv musiksamhället, som då ännu i hög grad dominerades av den sk måndagsgruppen. L:s fria o självständiga egenart vann ej uppskattning — han förbigicks ständigt vid uttagningar till de årliga internationella musikfestivalerna i ISCM:s (International Society for Contemporary Music) regi o tilldelades t ex aldrig Christ Johnson-priset. Med 70-talets pluralism följde en friare syn, som öppnade vägar för olika stilriktningar o som givit L posthum upprättelse. De nya krav på konstnärlig kvalitet, professionalism o yrkesetik som 1980-talet lanserar talar för en växande uppskattning av hans konstnärsskap.

Författare

Jan Carlstedt

Arkivuppgifter

Tryckta arbeten

Kompositioner: Se [G Percy,] Verkförteckning (Musikrevy, 1970, s 317-319 [nr 6]).

Tryckta arbeten: [Fyra unga om sin musikuppfattning] (Nutida musik, årg 2, 1958-59, Sthlm, nr 1, s 11). — Tonsättaren som valp (ibid, 11, 1967— 68, nr 1-2, s 34-38).

Källor och litteratur

Källor o litt: Musikhögskolans lärarråds prot 27 maj 1952, RA.

J Carlstedt, B L (Sohlman, 2 uppl, 4, 1977); Fler stämmor om B L (art:ar av K Ätterberg o S-G Schönberg; Musikrevy 1971, nr 1); Om o till B L (art:ar av L-E Larsson, J Carlstedt, H Eklund, M Karkoff o K-O Mannberg; ibid 1970, nr 6); M Tegen, En färsk skolopera (Skolmusik 1959, nr 4); C-G Åhlén, nekr över L (SvD 3 okt 1970).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
A Bo L Linde, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/10480, Svenskt biografiskt lexikon (art av Jan Carlstedt), hämtad 2024-11-09.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:10480
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
A Bo L Linde, urn:sbl:10480, Svenskt biografiskt lexikon (art av Jan Carlstedt), hämtad 2024-11-09.