Lage J Lindell

Född:1920-05-12 – Gustav Vasa församling, Stockholms län
Död:1980-03-15 – Adolf Fredriks församling, Stockholms län

Målare, Tecknare


Band 23 (1980-1981), sida 368.

Meriter

Lindell, Lage Johannes, f 12 maj 1920 i Sthlm, Gust Vasa, d 15 mars 1980 där, Ad Fredr. Föräldrar: folkskollär Per Hugo L o folkskollär Anna Karolina Wikström. Studentex vid Norra reallärov i Sthlm vt 38, inskr vid StH vt 39, studier vid FrKA 41 -46, resor i Frankrike, Spanien o Nordafrika 46— 48. - LFrKA 60.

G 16 juni 1948 i Sthlm, Ad Fredr, m Kerstin Mellberg, f 12 sept 1924 i Ivetofta, Krist, dtr till kamrer August Einar M o Nelly Persson.

Biografi

Lage L tillhörde den konstnärsformation, som under tiden vid FrKA hade Sven Erixson som lärare o stimulator o som hade växt upp med jazzmusikens genombrott i Sverige. Gruppen debuterade med utställningen Ung konst på Färg och form 1947. De utställande konstnärerna hade återupptagit det konkretistiska måleri, som Otto G Carlsund försökt vinna gehör för under det tidiga 30-talet. Gruppen, med bl a Lennart Rodhe, Karl-Axel Pehrson, Pierre Olofsson, Olle Bonnier o L själv, kom att betecknas som 1947 års män. De ville öppna vägar för ett dekorativt muralmåleri som byggde på den geometriska formen. Experimenterandet med bilden som arkitektur, som gjorde rummet upplöst o ogripbart, fick Sven Alfons att kalla dem "unga gotiker".

Efter studietiden gjorde L en resa till Spanien o började där måla i ett pointillistiskt maner, som han ansåg passade det spanska landskapet, o på utställningen 1947 visade han ett färgrikt figurmåleri med kubistisk utgångspunkt. Där fanns bilder med lekande barn o vårlandskap från Hagalund, charmerande o lekfulla bilder.

Redan från början skilde sig L till sin egenart från 1947 års män. Han ville inte förneka bildens berättande egenskaper o utgick alltid från den organiska formen, inte den geometriska. Dessutom var han alltför mycket individualist för att känna någon grupptillhörighet o ville inte heller att hans måleri skulle stämplas som konkretistiskt. Han utställde dock tillsammans med Lennart Rodhe 1948 o deltog tillsammans med de förut nämnda konstnärerna i en kollektiv väggmålning för Astra i Södertälje (1956), där alla fem utgick från ett gemensamt formschema i en svart-vit färgskala, som sedan utformades med individuella variationer.

Huvudproblemet för L var att förena en klar form med ett innehållsmättat uttryck. Mot 40-talets slut blev hans bildspråk allt mer abstrakt o hans inställning allvarligare. Han utvecklade en fri bildstil o fjärmade sig från det kubistiska inflytandet. Fortfarande utgick han ifrån naturformerna, men abstraherade dem i olika grad. Formerna spelar mot varandra på ytan o ger bilderna dynamik. Sitt formspråk förvärvade han genom flitigt tecknande. Han tecknade samma former om o om igen o förenklade dem tills de blev nästan schabloner att lägga på dukytan. Han strävade efter att formerna skulle vara så uttrycksbärande som möjligt,

I de tidiga målningarna går det lätt att avläsa de föreställande detaljerna, som lekande barn o betande kor. I 50-talets måleri är det svårare att finna förebilderna. Under somrarna på Ven målade L landskap, gröna ängar, molnformationer, speglingar i havet, sfrandfynd, men abstraherade sina synintryck, så att målningarna framstår som spelande mönster o avbilden blir igenkännlig först efter intensivt betraktande. Upplevelsen av verkligheten var väsentlig för L, o han sökte förena den med ett rytmiskt, dekorativt formskapande.

I sin kolorit var L en arvtagare till Léger. Han arbetade med rena, klara färger o använde bara några få. Nyanserna fick han fram genom att ställa två färger bredvid varandra. Så kunde han t ex lägga en svart färg mellan två blåa ytor, o den svarta färgen antog en brun nyans. Variation åstadkom han även med få färger. I en stenmosaik, som han 1955 gjorde för hovrätten i Sundsvall, höll han sig till svart, blått o vitt.

Under 60-talet blev de avbildande elementen i L:s bilder åter tydligare. Människan ställdes i centrum, o han avbildade ofta en svart figur mot en ljus botten. Figuren var det väsentliga i bilden, o hans figurer kunde vara människor i uppbrott, ångestladdade eller befriade, lekande människor. En emaljvägg i Västerås stadshus (1959 — 60) behandlar temat Människor och bilar o monumentalmålningen Tidssituation (1964—65) i Solna stadshus beskriver människor i olika relationer o situationer.

"Jag är inte intresserad av konst som naturfenomen. Jag gillar höra hur någon stavar på en formulering" (Claesson), har L sagt, o hans produktion är ett sökande efter den rätta formuleringen. På 60-talet sökte han sig fram till ett personligt teckenspråk, där han försökte få tecknen för människa o miljö att bli så allmängiltiga som möjligt. Det dekorativa inslaget i hans bilder är sekundärt. Bilderna måste läsas litterärt, trots att han kommunicerar med rent konstnärliga medel.

L arbetade också med grafik, särskilt med silk-screen tryck tillsammans med tryckaren Ove Löf. Han använde även där en mycket begränsad färgskala eller bara svart-vitt. På ganska stora blad beskrev han ett fatal figurer. Arbetsgången var densamma som när han målade. Han tryckte upp en form med en färg o prövade sig sedan eftertänksamt fram till nästa form med hjälp av utklippta formschabloner. Den ena formen födde den andra o han var noga med att inte bryta litografins rytm.

För L fanns bara mystiken i det han avbildade. Det material han använde var ointressant, bara ett hjälpmedel. Samma bild kunde göras i olika material o olika storlekar. Någon annan kunde lika gärna reproducera den o den skulle ha kvar sin giltighet. Så formulerade han ofta om sina bilder i olika tekniker. I experimentstadiet tecknade han, o teckningarna flyttades över till akvareller för att sedan förstoras till akrylmålningar. Sitt ointresse for materialet förklarade han med, att för honom var en hällristning detsamma som neonljus-reklam. "Man läser något som är skrivet för att ta reda på vad där står utan att bry sig om hur det är gjort." Han fann ett bevis på tecknets allmängiltighet som betydelsebärare i de etnografiska museernas objekt. Där fann han att det inte var "den enskilda konstnärliga prestationen som intresserar så mycket som upptäckten att man här hör många människor som i kör säger någonting som man ibland faktiskt uppfattar mycket tydligt" (Claesson).

L arbetade sig allt längre ifrån det disciplinära formtänkandet. Hans bilder blev tydligare o tydligare. Tecknen tog alltmer form av mänskliga gestalter. Mot 60-talets mitt blev själva dukytan en begränsning för honom. Formerna o gestalterna skulle få leva ett eget liv utanför dukens fixerade format. På utställningen 1968 på FrKA visade han bilder, där han hade slopat ram o spännram. Dukarna hängde fritt i rummet. Ofta målade han på tunn lakansväv för att fa sina figurer att sväva. Han drömde om att formen skulle vara avläsbar också om man plockade den ur målningen o lade den i snön. Den skulle behålla sin betydelse också i sitt nya sammanhang. På samma sätt skulle formerna lösgöra sig ur de fritt upphängda tunna lakansvävarna. Han försökte också hissa upp dessa lakansmålningar i en flaggstång o få formerna att avteckna sig mot himlen. Vissa klippte han ut ur lakansväven o stoppade upp så att de blev tredimensionella. Formerna var mänskliga. En hand, en fot eller ett finger i tredimensionell form berättade om mänskliga villkor o mänskliga karaktäristika. Hans sätt att skildra sina medmänniskor var aldrig karikerande, snarare sakligt. Genom att ställa dessa realistiska detaljer mot abstraktioner fick han fram ett spänningsförhållande mellan abstrakt o föreställande form.

Under de senare årens somrar på Gotland målade L landskap. Det var inte atmosfär eller ljus han sökte utan också i landskapet den enskilda formen o föremålet, ställda mot bakgrundens horisont. Landskapets idé byggde för L på att det skulle finnas en horisont. I Sthlm fanns inga horisonter, bara människor. Men han kunde lika gärna färdigställa en landskapsmålning från Gotland i ateljén hemma i Hagalund. För L var det aldrig fråga om att avbilda naturen, som den låg inför ögonen. Hans landskapsmåleri byggde på minnesbilder o synintryck.

De sista åren innebar för L:s del upprepade sjukhusvistelser. Denna erfarenhet berättade han om i en serie sjukhusbilder, också de byggda på synminnen, som han bearbetade i ateljén, berättande om underkastelse o död o hopp o kampvilja. Det gällde för honom att skarpt iaktta, bevara sina synintryck o bearbeta dem för att komma underfund med hur någonting faktiskt såg ut, hur en rörelse faktiskt tedde sig. Det mesta av sin arbetstid använde L till att betrakta, dels sin omvärld, dels sin tolkning i målningen. Han ville inte gärna teoretisera kring sina bilder, bygga upp en filosofi kring dem. "Det är inget fel på filosofi", sa han, "men det är ju inte samma sak som att titta".

Författare

Barbro Schaffer



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter

 

Tryckta arbeten

 

Källor och litteratur

Källor o litt: Klipp i NM:s klipparkiv; radioprogram om L med T Millroth, G Rudberg o S Clae-son6juni 1980, SR.

S Alfons, Unga gotiker (Konstrevy 1947); K A Arvidsson, Det unga måleriet (Radions konsthandbok, 2, 1952); P Bjurström, Tre decennier av sv grafik (SAK:s publ 85, 1976); G Bråhammar, Konkretisterna (Bilden på muren, Tidskr for konstvetensk, 1965); S Claeson, L L (Bonniers små konstböcker, 2, 1966); C Derkert, L L (Konstrevy 1963); O Granath, Sv konst efter 1945 (1975); G Lilja, Sv måleri under 1900-taletJ1968); T Millroth, Rum utan filial? (1977); dens, L L (SAK:s publ 90, 1981); SKL; R Söderberg, Den sv konsten under 1900-talet (1961).



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Lage J Lindell, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/10509, Svenskt biografiskt lexikon (art av Barbro Schaffer), hämtad 2019-10-15.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:10509
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Lage J Lindell, urn:sbl:10509, Svenskt biografiskt lexikon (art av Barbro Schaffer), hämtad 2019-10-15.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se