Meriter

Lindquist, Johan, f i Dalarna (handelskoll:s prot 17 jan 1769, s 84, SSA), d 4 juni 1779 (dödsattest o bouppt) trol i Sthlm. I lära hos urmakaren Julien Le Roi i Paris, erhöll kom-merskolhs resolution på en urfabrik i Sthlm 13 juni 54, verksam som urmakare där från 54, hovurmakare 30 juni 58, burskap i Sthlm 17 jan 69.

G 16 dec 1756 i Sthlm, Ridd, m Birgitte Wallman, f 30 juli 1740 i Gagnef, Kopp, d 10 dec 1827 i Sthlm, Hovf, dtr till kh Georg W o Brita Lagerbeck samt omg m urfabrikören Carl Erik Orbin.

Biografi

Efter att ha lärt urmakaryrket hemma (brev från L till Sekreta handels- o manufak-turdeputationen, SHMD, 25 mars 1756), reste L till Frankrike for att vidareutbilda sig. Han gick i lära hos den berömda urmakaren Julien Le Roi i Paris. Där fick den kände hattpolitikern, dåv ministern i Paris Ulric Scheffer, upp ögonen for honom. Scheffer hade i uppdrag, naturligtvis i största hemlighet, att locka yrkesskickliga fransmän till Sverige (Trulsson, s 101). L har själv berättat, att det var på Scheffers inrådan han i febr 1754 begav sig till Sthlm med fyra franska urmakargesäller för att öppna egen verkstad. Scheffer hade genom manufakturkontoret (MK) ordnat pengar till resan for både L o hans gesäller (MK:s prot 11 febr o 27 april 1754, registraturet 1 april 1756). Bland gesällerna fanns Augustin Bourdillon o Jean Fazy.

I juni 1754 fick L kommerskollegiets tillstånd att inrätta en urfabrik i Sthlm "till allehanda böxsäcksurs förfärdigande" (jfr Si-denbladh, s 96). Vid ungefar samma tidpunkt erhöll L av MK, som åberopade Scheffers positiva omdömen om hans stora skicklighet, 4000 dlr kmt i inrättningspremier (MK:s prot 11 juni, 10 o 29 juli 1754).

Under åren fram till 1760-talets början fick L ett gott stöd av riksens ständer. I juli 1755 anförde L t ex i en inlaga till MK, att den sv urtillverkningen måste ske på samma sätt som i England o Frankrike, om den inhemska produkten skulle bli konkurrenskraftig. De gesäller han medfört från Frankrike var endast kontrakterade på tre år, o det var följaktligen nödvändigt att lära upp sv gesäller om verkstaden skulle bestå. L tilldelades 600 dir kmt för vardera av fyra lärlingar som skulle läras upp i styckearbete (MK:s prot 9 juli 1755). Under riksdagen 1755 — 56 vände sig L till SHMD med en begäran om tillverknings-o exportpremier o resekostnadsersättning för så många arbetare han behövde från utlandet. Ärendet remitterades till MK, som i sitt tillstyrkande svar underströk, att L "som av sig själv ej äger någon förmögenhet ... bör sättas i det stånd, att han icke allenast må kunna antaga, underhålla och inöva så många lärlingar som till styckearbetet erfordras, utan ock att kunna tävla med utlänningen, så i varans godhet som lindriga pris, vilket är genaste vägen till lurendrejeriernas [dvs smugglingens] utestängande" (MK:s regi-stratur 1 april 1756). Slutet blev att L tillerkändes resekostnadsersättning för tio urmakargesäller, tillverkningspremier på 15% av varans värde för silver- o pinchbacksur, 10 % på guldur o 15 % i exportpremier (MK:s prot 21 mars 1757, registraturet 1 april 1756, R 3076).

L:s verkstad o tillverkning var under dessa år ganska stora. S Schröderstierna skriver 1760 i sin berättelse över de finare järn-, stål-o metallfabrikerna under perioden 1755 — 59, att L hade nio gesäller, av vilka fem var momentmakare o fyra finiceurer. Vidare fanns det fyra lärlingar, "ibland vilka arbetet även behörigen fördelt är. En cadracteurmakare Bourdillon benämnd, som Lindquist fört med sig från Frankrike och sedan nyttjat såsom gesäll, har nu flyttat ifrån honom och gjort ansökning om privilegium på egen inrättning" (s 36). Fabrikationen, som förutom lagningar o reparationer så småningom skulle omfatta nytillverkning av flera hundra ur — dit hör bla guld- o silverspindelur, bords- o väggur, av vilka ett antal finns i NM o NordM — nådde sin höjdpunkt i början av 1760-talet (om L:s tillverkning se vidare Si-denbladh, s 97, o Hernmarck, s 107).

L hade emellertid redan under den manufakturvänliga regimens dar problem av skilda slag. På hösten 1760 skrev han till SHMD, att han var helt beroende av läro- o tillverkningspremierna. Tre av hans åtta lärlingar hade kunnat utskrivas till gesäller, o han hävdade, att landet snart borde kunna klara sig utan import av arbetskraft o att han nu tillverkade 5 å 6 "böxsäcksur" i månaden av minst lika god kvalitet som de bästa engelska o franska. Stora problem hade han däremot med verkstadens lokaler o den höga hyra han tvingades betala. Han nödgades ofta flytta o hade inte haft möjlighet att skaffa sig en sammanhållen verkstad, varför utlärning o övervakning blivit lidande. Han bad därför ständerna om pengar till inköp av ett lämpligt hus, vilket emellertid inte beviljades (L:s brev 25 nov, R 3198). I o med att den finansiella krisen i Sverige förvärrades, ökade L:s svårigheter. 1763 klagade L o några andra stockholmsurmakare över att hallrätten vägrade utfärda attester på deras tillverkning, vilket hade till följd att de inte kunde lyfta tillverkningspremierna. De möttes av beskedet att det inte fanns pengar till sådana utbetalningar (MK.:s prot 17 mars o 18 juli 1763). Mössornas maktövertagande under riksdagen 1765—66 gjorde inte L:s läge bättre, vilket kan utläsas ur fabriksberättelsernas uppgifter om antalet anställda. 1765 hade L en gesäll o tre lärgossar. Senare hade han endast lärgossar (1769, 1770 o 1775 var siffrorna respektive tre, två o en).

Att bedöma L:s insats för den sv urfabrika-tionen är inte lätt. Det är uppenbart att MK o SHMD ansåg honom värd att satsa på, o hans skicklighet lovordas gång på gång. Givetvis kan det förhållandet att L ursprungligen rekommenderades av Ulric Scheffer, som under riksdagen 1755—56 var en inflytelserik medlem av SU, ha haft sin betydelse, men även yrkeskollegor vitsordar L:s skicklighet. Aret efter L:s död ansökte hans fattiga änka om pengar för en uppfinning på urmakeriets område som hennes make gjort. I ett yttrande från urmakerisocieteten framhölls, att L genom sina utländska erfarenheter höjt standarden på den sv urtillverkningen, så att de vanliga sv guld- o silveruren väl kunde mäta sig med de bästa utländska.

Författare

Göran Nilzén Sven Erik Täckmark

Arkivuppgifter

Tryckta arbeten

Källor och litteratur

Källor o litt: Kommerskoll:s skriv:er till KM:t, vol 212 (17 juli 1780), Kommerskoll, huvudarkivet, registratur 13 juni 1754, Manufakturkontorets prot 1754, 1755, 1757 o 1763, Manufakturkontorets registratur 1756, R 3076, 3196 o 3198, allt i RA. Hovkontorets arkiv, brevbok 1758, SIA. Bouppt 1779:757, Nedre borgrätten, SSA. Dödsattest för L, NordM.

G Hernmarck, Mästerverk i NM (1954); S Schröderstierna, Berättelse över de finare järnstål- o metallfabrikerna i Sverige ..., utg G Malmborg (1925); E Sidenbladh, Urmakare i Sverige under äldre tider (1947); L Trulsson, Ulrik Scheffer som hattpolitiker (1947).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Johan Lindquist, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/10631, Svenskt biografiskt lexikon (art av Göran Nilzén Sven Erik Täckmark), hämtad 2024-04-26.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:10631
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Johan Lindquist, urn:sbl:10631, Svenskt biografiskt lexikon (art av Göran Nilzén Sven Erik Täckmark), hämtad 2024-04-26.