Erik Johan Ljungberg

Född:1843-03-04 – Grythyttans församling, Örebro län
Död:1915-04-05 – Stockholms stad, Stockholms län (enl db för Falu Kristine församling)

Industriidkare, Metallurg


Band 23 (1980-1981), sida 779.

Meriter

Ljungberg, Erik Johan, f 4 mars 1843 i Grythyttan, Ör, d 5 april 1915 i Sthlm (enl db for Kristine, Falun). Föräldrar: bergsmannen o handlanden Eric L o Anna Charlotta Hagberg. Anställd vid Hällefors bruk, Ör, 60, vid Villingsbergs bruk, Ör, maj 60—sommaren 64, studier vid bergsskolan i Filipstad 64—65, anställd vid Uddeholms bolag (från 70 Uddeholms ab) 65—75, därav vid Stjärnfors, N Råda, Värml, 65—66, vid Munkfors, Värml, 66—75, bruksförvaltare där 68, disponent vid Stora Kopparbergs bergslag (från 88 Stora Kopparbergs bergslags ab) 1 nov 75—1 juli 13, VD 88-1 juli 13, led av styr där från 88, ordf i styr där från 96, led av styr för Kopparbergs-Hofors sågverksab 77—89, tf disponent där 89, v ordf i styr för Vagn- o maskinfabriksab, Falun, 99-07, ordf där 07-12, led av styr för Falun-Vesterdalarnes jernvägsab 00—04, eo fullm i Jernkontoret från 05, delegerad vid sv-tyska traktatförhandl:ar 05-06 o 10-11, led av styr för Vesterdalelfvens kraftab från 07, ordf i järnvägstaxekomm från juni 07, disponent vid Söderfors bruks ab, Upps, 07—13, ordf i styr där 07 — 15, led av komm ang handels- o sjöfartstraktat mellan Sverige o Tyskland jan 08—okt 09, ordf i styr för ab Bergslagets praktiska skolor, Falun, från 08, led av järnvägsrådet från 08, av styr för ab Ethyl, Falun, 09-12, av folkundervismkomm jan 09—14, ordf i Sveriges industriförb 10-12. - LVA 00, Jernkontorets stora GM 07, LLA 09, fil hedersdr vid StH 7 dec 09, honorary vice president vid Iron and Steel Institute, London, 09.

G 2 aug 1881 i Aspeboda, Kopp, m Hildur Margareta Melkersson, f 18 sept 1860 där, d 12 april 1922 i Falun, dir till brukspatronen Carl Johan M o Assmunda Aurora Brattlöf.

Biografi

Sina inkomster som bergsman sökte L:s far komplettera genom affärsverksamhet. Däri misslyckades han, o han gjorde konkurs 1857. Han fick en tid framåt arrendera den gård han dittills ägt, o L deltog till 1860 i arbetet med gårds- o hyttebruk. Att på det viset möta problemen på gräsrotsnivå var säkert betydelsefullt för L:s framtid, men själva konkursen uppfattades som en katastrof o har skapat ett starkt behov av revansch. En sådan kom överraskande snabbt. En av L:s första arbetsgivare, brukspatronen C J Yngström, fäste sig vid hans begåvning o bekostade ett år vid Filipstads bergsskola. Detta var L:s enda formella utbildning, utöver en ofullständigt genomgången folkskola. Därtill hade hans mor på ett tidigt stadium bidragit att vidga hans allmänna kunskaper; även i övrigt synes hon genom sin starka personlighet ha betytt mycket för honom.

Uddeholms bolag, där L verkade under ett decennium, 1865 — 75, längsta tiden i Munkfors, stod på 1860- o 70-talen mycket högt; där förenades en jordnära gammaldags brukstradition med nyskapelse o viktiga intellektuella insatser. Förvaltaren på Munkfors, Fredrik Lundin, var en genial tekniker o utan tvivel en god lärare. Då han oväntat gick bort 1868, ansågs L vara den ende som inifrån kände till hans verksamhet o fick därför överta förvaltarposten. I den egenskapen blev han den förste i Sverige som framställde martinstål i industriell skala. Han blev snabbt känd o fick flera anbud om andra befattningar, innan han 1875, trettiotvå år gammal, accepterade kallelsen att bli disponent vid Stora Kopparbergs bergslag.

L.s karriär var onekligen häpnadsväckande, men man levde i en expansionstid, o det var ont om lämpliga chefsämnen. Den nya upphöjelsen var dessutom något mindre glansfull än man numera lätt föreställer sig. Bergslaget var i ett skede av ömtålig nyorganisation o starka personliga motsättningar. Enligt den nya bolagsordning som antagits 1873 hade disponenten att sköta den löpande produktionen, men ansvaret för de stora linjerna låg hos styrelsen, som — med ett ganska märkligt brott mot de månghundraåriga traditionerna — hade sitt säte i Sthlm. Försäljning o huvudbokföring sköttes vid ett där beläget styrelsekontor. Disponenten var sålunda närmast en sorts bruksförvaltare, om än med ovanligt omfattande uppgifter. Ett inflytande i stort fick L först småningom o med utvecklande av en ganska stor diplomatisk skicklighet. Särskilt fick han ett gott för- hållande till en i sv bank- o industrihistoria betydande man, grosshandlaren Joseph Michaeli, som var styrelseordförande från 1878. Efter långa förberedelser omvandlades Bergslaget till ab 1888. L blev då VD. Samtidigt avgick Michaeli, som drabbats av ekonomisk ofärd, hans efterträdare fick aldrig samma auktoritet o L var numera den oomstridde ledaren. Detta markerades ytterligare, då han 1896 själv blev ordförande i styrelsen. Styrelsekontoret i Sthlm, vars uppgifter steg för steg överfördes till Falun, blev till sist avskaffat 1910.

1875 var Bergslagets försäljning bortåt fyra milj kr. Koppar o andra produkter från kopparverket svarade ännu för en fjärdedel härav. Andelen skulle i det följande starkt reduceras, men verksamheten bestod, låt vara i andra former än förr (framställningen av koppar i metallisk form upphörde på 1890-talet). Bergslagets huvuduppgifter gällde emellertid järnhantering o skogsindustri, alltså de viktigaste basindustrierna i det dåv Sverige. I början dominerade skogsindustrin kvantitativt, medan järnhanteringen ställde de allvarligaste kraven på beslutsamhet o ledarförmåga.

Kort före L:s tillträde hade man börjat bygga ett nytt järnverk i Domnarvet. Det var uttryck för en bestämd vilja att spränga företagets o den äldre bruksmiljöns traditionella gränser. Järnverket skulle fa helt andra mått än som dittills förekommit i Sverige, det skulle helt inriktas på bessemerstål, nyckelprodukten skulle vara järnvägsräls, till stor del för export. Tanken att göra den sv järnhanteringen till storindustri hade framtiden för sig, men bortom det tidiga 1870-talets högkonjunktur med dess obegränsade expansionsdrömmar var den tilltänkta produktionsinriktningen orimlig. Räls tillverkning passade inte in i den dåtida sv järnhanteringen, för de inhemska järnvägarna var det bättre o billigare att köpa importerad räls, o på exportmarknaden skulle sv räls bli alldeles för dyr. En av L:s tidigaste uppgifter blev att reducera storhetsplanerna. När Domnarvet sattes i gång 1878, gjorde man huvudsakligen lancashirejärn, i ugnar som installerats under slutstadiet. Både proportionerna o bessemertillverkningens andel växte snart till; redan en bit in på 1880-talet var järnverket trots allt det största i landet. Men till stor del gjorde man kvalitetsstål för export inte minst på USA, alltså en produkt som rätt väl harmonierade med tidens sv produktion i övrigt.

Det var emellertid svårt att få jämn kvalitet i ett så stort järnverk, helst som malmen kom från många olika håll o var av växlande beskaffenhet. L insåg tidigt att den 1878 uppfunna thomasprocessen kunde möjliggöra en för massproduktion vid Domnarvet passande verksamhet. Därvid kunde man utnyttja den billiga o närbelägna malmen från Grängesberg, som dittills på grund av sin höga fosforhalt varit mycket svårutnyttjad men vars i övrigt förträffliga egenskaper nu kunde komma till sin rätt. Från 1891 hade man framgång med tillverkningen av basisk martin; det var svårare att för sv förhållanden anpassa själva thomasprocessen (tillverkningen av basisk bessemer), men svårigheterna var övervunna 1893. Basisk produkt kom i fortsättningen att fä en dominerande roll vid Domnarvet. Därmed producerade man ett ordinärt handelsstål, vars användning till sin större del inte avsåg export utan tillgodoseende av behov från den fortgående industrialiseringen, fartygsbyggandet o byggandet av bostadshus inom Sverige. Sådana behov tillgodosågs i övrigt genom import av järn o stål.

Domnarvets numera starkt växande produktion ställde förut oanade krav på träkols-bränsle. Delvis lättades trycket genom industriell framställning av träkol ur till Domnarvet nedflottat avfallsvirke, i ugnar som konstruerats av L själv. In på 1900-talet genomförde man gradvis en långt djärvare förändring: man tillverkade kokstackjärn, till sist i en helt dominerande utsträckning. De stora omläggningarna — basisk produkt, storproduktion med inriktning på den sv marknaden, användning av koks — sågs inte sällan med skepsis: den sv järnhanteringens berömmelse hade, historiskt sett, vilat på tillverkning i små enheter av högklassigt träkolsjärn för export. Att anpassningen till helt nya förhållanden blev framgångsrik berodde, vad beträffar de tekniska finesserna (t ex vid själva övergången till thomas o i de mycket betydande nya valsverken), till stor del på speciella insatser av andra än L, men planen i stort o dess konsekventa fasthållande byggde på honom själv o är hans märkligaste industriella insats. 1913 svarade Domnarvet för en åttondel av tackjärnsproduktionen o mellan en sjättedel o en femtedel av götproduktionen i Sverige. De färdiga produkterna uppgick till bortåt 100000 ton.

Vid denna tid hade Bergslagets järnhantering rätt länge gett vinst. Under övergångstiderna dessförinnan hade sågverksrörelsen varit den verksamhetsgren som bar upp affärerna o därmed möjliggjorde experimenterande o tillväxt inom andra områden. På 1880-talet övergick Bergslaget ifrån det stora vatten-drivna sågverket vid Domnarvet (anlagt på 1860-talet) till ångsågning vid kusten i det nyförvärvade Skutskär. Dess tillverkning byggdes ut, tills den under det följande decenniet blev den största i Sverige, tydligen också i Europa. Här som i landet för övrigt innebar 1890-talet en höjdpunkt, som inte uppnåddes under det följande tidsskedet. Under detta årtionde ägnade L mycken energi åt en ny form av verksamhet i Skutskär: tillverkning av kemisk pappersmassa, i första hand sulfat, för att utnyttja klenvirket i skogarna men också — o med en för honom karakteristisk inriktning på praktiska besparingar — för att nyttiggöra de väldiga mängderna sågverksavfall. Denna gång blev förnyelsen svår-vunnen. Man råkade ut för en lång rad besvikelser i fråga om kvaliteten, men till svårigheternas övervinnande en bit in på det nya århundradet lyckades L få hjälp av skickliga yngre tekniker (S Sandberg o G Sundblad), som gav Bergslagets arbetsgemenskap ett inslag av fördjupad intellektuell kvalitet. Slutresultatet blev en betydande tillverkning av både sulfat o sulfit.

Med större lätthet realiserades planerna på ett stort tidningspappersbruk i Kvarnsveden, nära Domnarvet. Dess expansion sammanfaller med ett dramatiskt skede i den moderna dagspressens framväxt i Europa. Det är betecknande att L på ett tidigt stadium lyckades få avtal om stora leveranser till Daily Mail. Det visade sig svårt att i längden hålla jämn takt med denna jättebeställares krav. Snart nog tog de sv tidningarna allt större kvantiteter i anspråk.

Den stora utbyggnaden krävde en mycket stor breddning av Bergslagets resurser. Företagets skogsindustri byggde i huvudsak på skog o skogsrättigheter som förvärvats av L. Vissa lyckliga köp av avverkningsrätter i Orsa o Älvdalen 1889 o några följande år var bakgrunden till Skutskärs expansion o därmed till hela moderniseringen av Bergslaget. Domnarvets tillväxt i de basiska processernas tecken möjliggjordes inte minst av stora gruvköp i Grängesberg. Med säker känsla för framtiden — men utan att exakt veta vad förvärven skulle användas till — köpte L systematiskt upp så mycket forsar o vattenfall som möjligt o tryggade därmed de närmaste decenniernas tillgång på vattenkraft. Resultatet var att det som han lämnade efter sig i allt väsentligt representerade någonting nytt, inte bara i fråga om produktionen utan också med avseende på bastillgångarna. Utan att spränga den gamla ramen hade han inifrån revolutionerat Bergslaget.

Vidgandet av bastillgångarna förde — utöver Skutskär som redan omtalats — till en del förvärv av andra företag. I början av 1900-talet köptes sålunda Söderfors o Gysinge, med tanke på skogstillgångarna men i fråga om Söderfors också för att möjliggöra en ökad differentiering i ståltillverkningen. Långt större förändringar hade då o då varit på tal. Särskilt tiden mellan sekelskiftet o första världskriget var överallt präglad av vittgående fusionsplaner. Vid ett tillfälle, 1908, verkade starka krafter för en sammanslagning av Korsnäs, Kopparberg-Hofors o Bergslaget. Det skulle ha lett till ett skogsimperium av gigantiska mått. L har varit intresserad men till sist dragit sig ur förhandlingen, under hänvisning till Bergslagets integritet o den naturliga avgränsningen av dess verksamhet.

Finanserna var i början av L:s verksamhetstid inte alltför lysande. Särskilt under utbyggnadens tidigare skeden fick han ge prov på den förening av djärv risktagning o av omständigheterna påkallad försiktighet som krävs vid en långsiktig företagsexpansion. Försiktigheten hade hos honom rötter i hans tidiga personliga erfarenheter o i en gammaldags brukstradition. Mot slutet av hans bana, då läget föreföll tryggt o vinsterna var betydande, ansågs han på sina håll vara alltför försiktig; krav restes på friskare tag o större utdelningar. L höll emellertid sina linjer. Soliditeten förblev hög o utdelningarna — i själva verket ingalunda föraktliga — kunde förenas med en mäktig stegring i aktiekurserna från utgångsläget 1888. De siffror med vilka man nu rörde sig var helt andra än det inledande skedets: försäljningssiffran 1913 på 28 miljoner var mer än sju gånger så hög som 1875.

L:s livsverk, sådant det här angivits, har en påfallande fasthet o slutenhet. Momenten har följt varandra med en viss naturlig logik, o det har hela tiden gällt fasta huvudlinjer inom en enhetlig ram. Det hör emellertid till bilden att L ständigt umgicks med vittsyftande framtidsplaner o särskilt på äldre dagar gav sig in på eller planerade ett o annat som gick utöver de naturliga gränserna.

Hans enda stora misslyckande var Vagn- o maskinfabriksab i Falun, som startades kort före sekelskiftet o i ganska stor skala tillverkade järnvägsvagnar o lokomotiv. L hade underskattat branschens svårigheter o hade ingen erfarenhet av tillverkning utanför de klassiska stapelindustrierna. Företagets ringa framgång tyngde o förargade honom uppenbarligen i hög grad. Ett par andra insatser — experiment med elektrisk järnframställning o framställning av sprit ur sulfitluten — har stort teknikhistoriskt intresse. Den förstnämnda nyheten pekar också mot sammanhang av stor vikt för den framtida järnhanteringen, men för de direkta resultaten under L:s egen tid hade nyheterna föga betydelse. Av särskilt intresse är L:s planer på en gigantisk utvidgning av Bergslagets järntillverkning. Flera förhållanden — insikten om större malmtillgång i Grängesberg än man först tänkt sig, tanken på ett starkare utnyttjande av koksmasugnarna o förväntningar inför de elektriska metodernas genombrott — tycktes peka mot storartade möjligheter. Intryck från utländska järnverk hade gjort L fascinerad av de ekonomiska fördelarna med en tillverkning i stor skala. De allmänna planerna förenades med idéer om ökat tullskydd eller om monopolställning av ett eller annat slag. En års tillverkning på 300000 ton har föresvävat den åldrande L. Han har tom ställt frågan hur länge grängesbergsmalmen kunde räcka om man sträckte sig till 500 000 ton. Ännu kort före sin död lekte L med synnerligen vittgående tankelinjer av antytt slag. De stod vid denna sena tidpunkt i viss motsättning till aktuella brister vid Domnarvet, som L — därför att greppet började slappna eller därför att han avvaktade de nya planernas fullbordan — inte längre höll i fullt samma skick som tidigare.

Som företagsledare blev L med åren alltmera auktoritativ men strävade på olika sätt att bevara sin rörlighet. Under årliga utlandsresor höll han kontakt med den internationella utvecklingen, o han drev hela livet självstudier i främmande språk. Sin intellektuella kapacitet o sin tillgängliga tid har han velat betrakta rationellt som en produktionsfaktor, med bevarat utrymme för den långsiktiga planeringen o med systematisk åtskillnad mellan vid de enskilda tidpunkterna centrala frågor, som krävde verkligt engagemang, o för ögonblicket mindre trängande som kunde behandlas rutinmässigt. De sammanfattningar han gav i sina otaliga promemorior o i många av sina brev är inte sällan mästerliga o visar hans stora förmåga att få fram de enkla grundlinjerna i ett problem. Detta författarskap var väl delvis ett arv från den tid då hans dominans inom Bergslaget ännu inte var självklar, men det var uppenbarligen också ett medvetet led i hans egen personliga bildningsgång.

I L:s förhållande till Bergslagets övriga anställda fanns en viss skillnad mellan teori o praktik. Principiellt ville L se Bergslaget som en självklar gemenskap, där ledning, tjänstemän o arbetare alla var "kamrater". Han ville ge utrymme för det självständiga tankearbetet hos sina medhjälpare o uttryckte detta t ex då han förordade enskilda arbetsrum framför kontorslandskap. Han ansåg också att cheferna på de olika verken skulle få stor handlingsfrihet — med den naturliga risken att ett misslyckande kunde leda till avsked. Systemet har fungerat ofullkomligt, dels på grund av L:s viljestyrka o något oroliga aktivitetsbehov, dels därför att medarbetarna inte alltid var på nivå med hans avsikter. Den psykologiska blicken tycktes ibland vara mindre utvecklad än L:s övriga ledaregenskaper. I vissa fall framstår avskedanden o andra ingrepp som tvivelaktiga, o vid ett så viktigt verk som Domnarvet var ledningen under en följd av år påfallande irrationellt ordnad. En viss misstänksamhet hade troligen växt fram under de första åren, då L ännu var isolerad o hans enda förtrogna på kontoret var den från Munkfors medförda systern Amanda. En viss tendens att gynna andra anhöriga — Amanda Ljungberg har säkert väl fyllt sin plats — har på sina håll skapat viss misstro mot "Ljungbergarne". L har för övrigt knappast uppskattat att på närmaste håll ha alltför kraftfulla o självständiga medarbetare. Detta drag fick resultat också i hans sätt att välja, eller förbereda valet av, sin efterträdare. Det vittnar högt om L:s begåvning o skapande förmåga att han trots de nämnda svagheterna, o till stor del genom att hänsynslöst satsa sig själv, åstadkom så mycket.

L var misstrogen mot formella meriter o torde ibland ha trivts bättre med duktiga förmän o arbetare än med ingenjörerna. Den bakomliggande värderingen var sannolikt på hans tid ganska realistisk. Han var i varje fall fast övertygad om att välskött industriell verksamhet efter hans linjer också var det för arbetarna mest gynnsamma. Resultaten i form av ökad sysselsättning o stigande reallöner har fyllt honom med stolthet. Då han till sist fått klart för sig att bostadsstandarden i det alltför snabbt utväxta Domnarvet var otillfredsställande o skadlig för hälsotillståndet, engagerade han sig för en efter tidens mått imponerande förbättring av hälsovård o bostäder. På senare år klagade L ibland över de sv arbetarnas bristande effektivitet i jämförelse med de tyska eller de amerikanska. Häri låg knappast någon social högdragenhet: han menade att detsamma förmodligen kunde sägas om ingenjörer o högre tjänstemän. Däremot saknade han, som flera av periodens ledande arbetsgivare, sinne för arbetarnas krav att själva bestämma över sin tillvaro o därmed också för den fackliga rörelsens nödvändighet. Hans förhållande till Bergslagets arbetare blev därför inte så hjärtligt o så präglat av samhörighetskänsla som han själv skulle ha önskat.

Som chef för ett modernt, starkt expanderande storföretag hade L ett betydande allmänt inflytande; detta förhållande framträder i en rad olika kontakter o uppdrag. Direkt samhällsstöd fick Bergslaget, då SJ inför de stora omläggningarna vid Domnarvet under några år beställde räls därifrån, trots att kostnaden blev högre än för den importerade rälsen. Mera allmänt verkade L för sänkta transportkostnader o frakttaxor, i viss utsträckning också för skyddstullar; han var, som han en gång skrev, teoretisk frihandlare men praktisk protektionist. I traktatförhandlingar med Tyskland utnyttjades hans sakkunskap i fråga om järn o stål. Mot bakgrunden av sina egna erfarenheter var han starkt intresserad av en förbättrad praktisk utbildning men hade mindre förståelse för de från radikalt håll framförda allmänna bildningskraven. Begränsningen i syn o åskådning är uppenbar, men det var säkert med orätt som han beskylldes för krassa motiv i sina utbildningspolitiska ställningstaganden. Hans insats på det området fick fö vissa positiva resultat.

Under de sista decennierna av sitt liv, då framgångarna inom Bergslaget blivit uppenbara, blev L en vida känd gestalt, mottog en rad utmärkelser o framträdde inte ogärna i debatten. De stora problemen såg han därvid nästan alltid ur Bergslagets synpunkt; han diskuterade dem i en medvetet enkel form, ibland litet naivt men vanligen med en kärna av tänkvärd iakttagelse. I känslan av att industrins intressen o samhällsbetydelse var otillräckligt förstådda o uppskattade tog han ett initiativ som ledde till grundandet av Sveriges industriförbund 1910. L blev dettas förste ordförande o samarbetade i dess tecken med häradshövdingen Marcus Wallenberg.

L:s yttre levnadsvillkor blev småningom mycket goda. Till löneinkomsterna kom avkastningen på en förmögenhet, som till större delen var placerad i bergslagsaktier. Makarna L:s årsinkomst var mot slutet ungefär 200 000 kr, med dåv skatter o penningvärde ett ofantligt belopp. I Falun lät L bygga en magnifik bostad, Bergalid, med utländska storföretagares palats som mönster men med dalmålningar o andra fosterländska moment i utsmyckningen. Annars var hans livsföring påfallande måttlig. L:s hustru kom från en ansedd familj i falutrakten. Äktenskapet torde på många sätt ha varit lyckligt, men makarna drabbades av ett hårt slag, då enda barnet, en femårig son, 1889 dog i difteri. Längre fram blev hustrun tidvis psykiskt sjuk, o detta bidrog till den relativa isolering i den lokala miljön, som i viss mån följde redan av L:s unika ställning.

Sitt intresse för Bergslaget o den praktiska utbildningen gav L uttryck för också genom ekonomiska bidrag. Under sin livstid bekostade han främst hushållsskolor för arbetarnas kvinnliga anhöriga. Den omfattande organisation, Bergslagets praktiska skolor, till vilken makarna L testamenterade praktiskt taget hela förmögenheten, kom i fortsättningen — helt i enlighet med L:s intentioner — att främst göra en betydande insats på den tekniska utbildningens område. L ogillade själfullhet o uppstyltade former; själv framträdde han gärna som den enkle mannen av folket. Breven vittnar om en viss naturlig, ibland drastisk humor. Trots rättframheten i det yttre framträdandet var han emellertid en sluten natur, svåråtkomlig för eftervärlden. Han identifierade sig i stor utsträckning med sitt verk, som utan tvekan var hans allt dominerande livsintresse o vars framgång på hans äldre dar tycks ha föranlett en väl stor men onekligen begriplig självkänsla.

Författare

Karl-Gustaf Hildebrand



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter

L:s papper huvudsakligen i Stora Kopparbergs bergslags ab:s centralarkiv i Falun. En mindre saml L-papper på Bergalid i Falun.

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Sammandrag öfver tillverkningarne lör de lundinska vällugnarne 1868 (Ingeniörs-föreningens förhandlingar, årg 4, 1869, Sthlm 1869 [—70], 4:o, s 44). — Om brännbara gasers framställning utaf ved och sågspån (JKA, N S, årg 59, 1875, Sthlm, s 295-305). - Kontinuerlig kolugn (ibid, 81, 1897, s 311-328; även yttranden vid tekn diskussionsmöten ibid, 1896, 1899, 1903-04, 1906-08 o 1912). - På hvilket sätt kunna järnvägarne bidraga till den svenska järnhandteringens utveckling? Föredrag vid Jernkontorets tekn diskussionsmöte d 30 maj 1906. Sthlm 1906. 13 s. (Tr som manuskr ...) — Bilder från trädgränsen i Schweiz (Skogsvårdsföreningens tidskrift, årg 4, 1906, Sthlm, s 24—30). - Det produktiva arbetet i vårt lands hushållning. Föredrag, hållet i Nationalekon föreningen i Stockholm d 16 mars 1906. [Rubr.] Sthlm 1906. 16 s. Omtr i Nationalekon föreningens förhandlingar 1906, Sthlm 1907, s 65— 83. — Vår järnhandterings utveckling (Det nya Sverige, tidskr för nationella spörsmål, årg 1, 1907, Sthlm, s 51-56, 108-113). - Om bolagsvälde och bolagshat. [Rubr; omsl:] Föredrag, hållet i Nationalekon fören ... 31 jan 1908. Falun 1908. 19 s. Omtr, med Tillägg, i Nationalekon föreningens förhandl, 1908, tr 1909, s 30-45, 48-52. - Industrien och dess medarbetare i vår nationalekonomi. Inledningsföredrag vid Sv teknologföreningens årsmöte d 22 mars 1909. [Rubr.] Sthlm 1909 [omsl]. 16 s. — Sveriges utvecklingsmöjligheter (H Lagercrantz o E L, Silfverord. Tvänne erfarna mäns tal till arbetare och arbetsgifvare. Lysekil (tr Gbg) 1909, s 10—15). — Production of iron and steel by the electric smelting process (The journal of the Iron and steel institute, vol. 80, London (tr Edinburgh) 1909, no. 2, s 9—14). — Emigrationen en nationalförlust ... utlåtande till Nationalföreningen mot emigrationen (Svensk export, tidskr för sv industri o export, utg af Sveriges allm exportfören, årg 16, 1910, Sthlm, fol, s 2-5). - Om vanhäfd och vanhäfdslagar. Föredrag hållet vid Nationalekon föreningens sammanträde d 28 febr 1910 (Ekonomisk tidskrift, årg 12, 1910, Upps ..., s 81-94, även sep, 14 s; även i Nationalekon föreningens förhandl 1910, tr 1911, s 65-80, 85-87). - Några synpunkter på emigrationsfrågan (Det nya Sverige,

4, 1910, s 50-58). - [Yttranden som ordförande] (Meddelanden från Sveriges industriförbund, n:o

5. Förhandlingar vid diskussionsmöte anordnadt af Sveriges industriförbund ... 30 nov o 1 dec 1910, Sthlm 1911, o 17. Förhandlingar ... 17 april 1912, tr 1912, passim). — Brännvinstillverkning och nationalekonomi. Föredrag i Nationalekon fören d 24 jan 1912 (Ekonomisk tidskr, 14, 1912, s 57-65; även sep, 11 s). — Bankverksamheten och industrien (Ekonomiska studier tillägnade Marcus Wallenberg ..., Sthlm 1914, 4:o, s 75 f; 2. uppl så). — Vår modernäring och vår folkundervisning. Anföranden vid Akademiens sammanträde den 16 febr. 1914 (LAH o tidskrift, årg 53, 1914, Sthlm, s 216-223).

Källor och litteratur

Källor o litt: Protokoll, brevkopior, brev, promemorior, årsberättelser, räkenskaper m m, främst 1875—1915, i Stora Kopparbergs bergslags ab:s centralarkiv; material om L i Kopparfors ab:s arkiv, Ockelbo o Hammarby, Korsnäs-Marma ab:s arkiv, Gävle, Skandinaviska ensk bankens arkiv o Sv handelsbankens arkiv, båda i Sthlm, samt Uddeholms ab:s arkiv, Uddeholm o Munkfors. Bland otryckta framställmar dels Laboris victricibus armis (en serie monografier över delar av Bergslagets verksamhet, tillägnade disponenten E Lundquist 1932) o S v Hofsten, Bergslagets järn- och stålindustrier fram till 1915, Stora Kopparbergs bergslags ab:s centralarkiv, dels S Hasselberg, Skutskärs sågverk 1869-1915, Ekon hist inst, UU.

AB Bergslagets praktiska skolor 1908-1933 (1933); I Andersson, Uddeholms hist (1960); I Bohm, Den sv sura martinprocessen hundra år (JKA 1970); N O Bruce, Det sv folkundervismvä-sendet 1900-1920 (Sv folkskolans hist, 4, 1940); M Fritz, Järnmalmsproduktion o järnmalmsmarknad 1883-1913 (1967); T Gårdlund, Marcus Wallenberg 1864-1943 (1976); K-G Hildebrand, EJ Lo Stora Kopparberg (1970), o där anf källor o litt; dens, I omvandlingens tjänst. Sv handelsbanken 1871-1955 (1971); Industrien o folkundervisn. Uttalanden från landets folkskoleinspektörer (Sveriges industriförb, Småskrifter, 1, 1911); A Johansson, Järnbruksarbetare (1945); H Juhlin-Dannfelt, nekr över L (LAH o tidskr 1915); K Langenskiöld, E J L. Minnesteckn (Levandsteckmar över VA:s led:er, 6:1, 1921-32); N Meinander, Gränges (1968); C-A Nilsson, Järn o stål i sv ekonomi 1885-1912 (1972); C Sahlin, Den basiska martinprocessens införande i Sverige (JKA 1940); A Stenklo, Så minns de E J L (Bergslaget 1959, nr 4); S Svärdström, Dalmålningarna på Bergalid (ibid 1962, nr 3); O Tingberg, Resultat vid kolning i den "Ljungbergska milan" (JKA 1914, bih); R Åkerman, nekr över L (JKA 1915, bih).



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Erik Johan Ljungberg, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/10792, Svenskt biografiskt lexikon (art av Karl-Gustaf Hildebrand), hämtad 2019-10-14.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:10792
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Erik Johan Ljungberg, urn:sbl:10792, Svenskt biografiskt lexikon (art av Karl-Gustaf Hildebrand), hämtad 2019-10-14.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se