Carl Otto Lagercrantz

Född:1683-07-12
Död:1746-12-15 – Årstads församling, Hallands län (på Sannarp)

Riksdagsledamot, Arméofficer


Band 22 (1977-1979), sida 90.

Meriter

1 Lagercrantz, Carl Otto, f 12 juli 1683, d natten mellan 14 o 15 dec 1746 på Sannarp, Årstad, Hall. Föräldrar: överkommissarien Magnus L o Anna Maria Sneckenberg. Soldat vid Stralsunds infanterireg 4 sept 00, furir 01, sergeant, inskr vid LU 23 sept 01, fänrik 04, löjtn vid M V Nieroths livländska infanterireg 7 nov 04 (konf: fullm 13 febr 05)—28 aug 05, volontär vid armén i Polen 05, löjtn vid Erik Sparres reg i fransk tjänst 07, adjutant hos Magnus Stenbock 09, ryttmästare vid Södra skånska kavallerireg 26 mars 10, transp till Västgöta kavallerireg o chef för Vadsbo kompani 4 juni 10, major där 15 okt 12, konfirm:fullm 11 febr 15, överstelöjtn:s karaktär o ryttmästares indeln 12 dec 21, deltog i riksdagarna 23, 31—43, avsked från lön med tillstånd att kvarstå i armén 1 juli 31, överste för Älvsborgs reg 12 nov 39.

G 27 april 12 på Össjö, Össjö, Krist, m Anna Christina Silfverskiöld, f 15 juli 88, d 8 juni 59, dtr till prof Niklas Andersson Hyltén, adl S, o Juliana Sigrid Gripenflycht.

Biografi

Sin militära bana började L i Karl XII:s armé, men gick, sedan han rymt för duellbrott, för en tid i fransk tjänst under spanska tronföljdskriget. Efter hemkomsten 09 deltog han i Stenbocks fälttåg o i de norska kampanjerna 16 o 18. Vid krigets slut var han kompanichef vid Västgöta kavalleri, från 21 med överstelöjtnants karaktär. Under 31 års riksdag överenskom han med översten Johan Jakob Ehrensvärd om att efterträda denne som kommendant på Karlstens fästning, vartill kung Fredrik före sin avresa till Hessen gav sitt bifall. I förlitan härpå avstod L i juli s å sitt kompani. Han var nu överstelöjtnant utan lön o indelning. När sedan efter Ehrensvärds död o kungens hemkomst P J Starenflycht 23 nov 31 utnämndes, var L som han själv uttryckte det "brödlös". Det framgår att medtävlaren rekommenderats av ständerna o att drottningen önskat hans utnämning. Huruvida besvikelsen häröver, såsom stundom påståtts, påverkat L:s politiska ståndpunktstagande må lämnas osagt.

Sin bana som aktiv politiker inledde han vid drygt femtio års ålder, då han 34 invaldes i SU o defensionsdeputationen. Han hörde till dem, som av hänsyn till den holsteinske hertigens intressen motsatte sig den danska defensivalliansen. Från hösten 34 framträdde han som ivrig förespråkare för en aktiv utrikespolitik i samarbete med Frankrike. Han var också en av det franska sändebudets rapportörer. Som en av sekreta utskottets deputerade förordade L i okt 34 en överenskommelse i nära anslutning till de franska förslagen, men vid riksdagens slut var alliansfrågan ännu oavgjord.

L tillhörde det framväxande hattpartiets radikala flygel o spelade under de båda följande riksdagarna en viktig roll som ledamot av SU o mindre sekreta deputationen. Hans skicklighet som talare erkändes även av motståndare. I handläggningen av alliansfrågorna såg L ett avsiktligt brott mot ständernas uttalade vilja, som egentligen borde straffas med de ansvariga rådsherrarnas förlust av liv, ära o gods. Saken borde hänskjutas till en kommission, o åtgärder vidtagas, som förhindrade ett upprepande. Sin strängare mening vidhöll L dock inte. Trots att den medelväg mellan avsättnings- dom o nådigt avsked, som licentieringsförfarandet innebar, var främmande för hans radikala tänkesätt, godtog han till sist denna metod. När den utdragna striden om riksråden avgjordes i mars 39, var detta i stort sett en framgång för L o hans meningsfränder. L föreslog 22 mars, att en plan till rikets försvar skulle utarbetas, som ej ens behövde meddelas SU. Han var en av de tolv deputerade, som verkställde uppdraget o dessutom i ett sekret bihang gav regeringen en också för denna tv hemlighållen fullmakt att under vissa betingelser anfalla Ryssland.

Under den riksdag, som samlades i dec 40, nådde L:s bana som politiker sin höjdpunkt. I den händelseutveckling som ledde fram till krigsbeslutet 21 juli 41 spelade han en viktig roll. Ett avgörande inträffade, då han natten mellan den 25 o 26 febr tillsammans med två yngre officerare grep presidentsekreteraren Johan Gyllenstierna, då denne var på väg ut från det ryska sändebudets bostad. Såsom ledamot av SU o mindre sekreta deputationen deltog L därefter i krigsförberedelserna. Han var bland de åtta som 6 juli utsågs att förstärka SU:s delegerade, det s k sekretissimum; det var han som skrev det betänkande, vari mindre sekreta deputationen hävdade, att de två år tidigare angivna förutsättningarna för anfallskrig mot Ryssland nu i huvudsak förelåg. 21 juli 41 beslöt en särskild deputation, sammansatt av SU o böndernas 25 ledamöter i stora sekreta deputationen, att krig skulle förklaras. På uppdrag av denna församling underrättade L på aftonen samma dag kung Fredrik om beslutet. Några veckor senare fastställde han jämte tio andra deputerade de häpnadsväckande fredsvillkor, som man trodde sig kunna uppnå. Om styrkan i hans ställning vittnar den tävlan om hans tjänster, som under riksdagens sista dagar utspelades mellan kungen o den av ständerna utsedde överbefälhavaren, lantmarskalken greve Charles Emil Lewenhaupt. L:s erfarenhet o duglighet ansågs dock bäst kunna utnyttjas på krigsskådeplatsen. Under intrycket av motgången vid Villmanstrand beordrades han 4 sept att ofördröjligen avresa till Finland.

Som en av överbefälhavarens främsta medhjälpare verkade L under höstmånaderna för en offensiv krigföring. Han biträdde Lewenhaupt vid korrespondensen med regeringen men rapporterade också direkt till kungen. Under det korta infallet över den ryska gränsen i slutet av nov förde L befälet över förtruppen o vid återtåget över arriärgardet. Men ju mer han lärde känna förhållandena i armén, desto mer tvivlade han på överbefälhavarens förmåga o möjligheter att leda företaget till ett lyckligt slut. Redan i mitten av dec, efter återkomsten från det resultatlösa infallet i ryska Karelen, synes han ha övervägt att begära permission. Till den framväxande motsättningen mellan Lewenhaupt o L kan dennes ställning som en av ledarna för den holsteinske hertigens anhängare i armén ha bidragit. I mars 42 kom det till en definitiv brytning dem emellan.

Vid krigsrådet 1 mars, sammankallat under det alarmerande intrycket av ett omedelbart hotande ryskt anfall, föreslog L dels att en kurir inom två timmar skulle sändas till Sthlm för att framtvinga snabba åtgärder till rikets räddning, dels att man skulle sända någon för att underhandla med ryssarna o därigenom vinna tid för att förbereda ett effektivt försvar. Själv uppgav L, att han helst velat åtaga sig den förstnämnda uppgiften. Till en början motsatte sig Lewenhaupt båda de föreslagna åtgärderna; han ansåg det vanhedrande att på detta sätt söka underhandling med fienden. Men vid ett nytt krigsråd senare samma dag medgav han, att L skulle få resa för att överbringa vissa meddelanden till den franska ambassadören Chétardie, som med hovet befann sig i Moskva. Det egentliga syftet var dock att sondera möjligheterna av ett förlängt vapenstillestånd o underhandlingar.

I sällskap med den franske agenten Crespy, avreste L kl 11 om aftonen 1 mars för att hos den ryske överbefälhavaren, fältmarskalken Lacy, söka uppskov med fientlighe-terna o efterhöra om denne hade fullmakt att underhandla. Då Lacys svar var nekande, fortsatte L till Moskva, dit han anlände 7 mars. Ej heller där lyckades han utverka något stillestånd. L tog då ett djärvt steg. I samråd med Chétardie avgav han en förklaring, enligt vilken kungen av Sverige vore beredd till fred på kejsarinnans villkor, dvs utan territoriella vinster. I avsikt att övertyga motparten utfäste han sig att inom sex dygn efter hemkomsten till Fredrikshamn anskaffa o tillställa Lacy en förklaring härom undertecknad av Lewenhaupt o det högre befälet. Under tiden skulle fientlig-heterna vila. Från rysk sida svarades, att man ej kunde ingå på förslag framställda av en enskild person. L synes också i Moskva ha nått kontakt med den unge hertigen av Holstein, som försäkrade honom om sin förkärlek för Sverige o sina förhoppningar på tronföljden.

L återkom till högkvarteret 20 mars o avlade genast rapport till Lewenhaupt. Den 22 sändes han vidare till Sthlm med underrättelser om arméns tillstånd. På hemresan lät Lewenhaupt arrestera honom, o han fördes under sträng bevakning till huvudstaden, där han till en början togs i fängsligt förvar. Han anklagade L inte bara för att i strid mot given order ha fortsatt resan till Moskva utan också för att genom sin deklaration ha förgripit sig mot K M:t o hela nationen. Inför den kommission, som 13 april tillsattes för att undersöka saken, försvarade sig L med stor skicklighet o skärpa. Han kunde sålunda visa orimligheten i påståendet att han varit förbjuden att fortsätta resan till Moskva. Beträffande den allvarligare frågan om den där avgivna deklarationen förklarade han, att avsikten endast varit att "bedraga och amusera fienden och att frälsa armé och land". Han hade avgivit den för att locka ryssarna till underhandling o på så sätt vinna tid men i klart medvetande att han kunde bli desavuerad. Kommissionen tog intryck av L:s försvar. På aktors tillstyrkan frigavs han 1 juni mot borgen, från vilken han några veckor senare befriades. Den fortsatta handläggningen av målet försenades av krigshändelserna i Finland. Det återupptogs först 15 okt 42, sedan riksdagen sammanträtt o generalerna hemkommit. Mot bakgrund av den katastrofala händelseutvecklingen i Finland framstod väl då anklagelserna mot L som ganska betydelselösa. När kommissionen 14 april 43 avkunnade sitt frikännande utslag, stod hans främste vedersakare Lewenhaupt själv inför en kommission, där L:s svåger justitiekanslern Peter Silfverskiöld tjänstgjorde som aktor. När riksdagen i aug 42 åter samlades, var L sålunda oförhindrad att deltaga i överläggningarna, men den omständigheten, att han ännu stod under åtal begränsade till en början hans möjligheter att göra sig gällande. Han hörde också till dem som hotar des av efterräkningar för den misslyckade krigspolitiken o blev inte invald i något av riksdagens utskott. När han under riksdagens senare skede åter framträdde, var det framför allt för att motsätta sig att tronföl-jarvalet alltför nära förknippades med fredsunderhandlingen. I maj föreslog L rent av att riksdagen skulle avbrytas för att regeringen skulle kunna ombesörja försvaret o driva förhandlingarna utan sammanblandning med tronföljdsfrågan. Sin reservation mot beslutet att välja den danske kronprinsen till tronföljare, om fred inte erhållits till 20 juni, avgiven på riddarhuset 14 juni 43, avslutade han med orden "åsyna vittne till mitt kära fäderneslands undergång förmår jag icke vara. Svensk är jag, svensk blir jag, svensk vill jag leva och dö".

Innan valet till sist ägde rum 23 juni hade L gjort en viktig insats till samhällslugnets återställande. Då våld inte fick brukas, lyckades han inte hindra dalallmogen att norrifrån intränga i huvudstaden. Men då upproret 22 juni nedslogs, fälldes avgörandet i det s k slaget vid Norrmalmstorg av L, som ingrep hårt o hänsynslöst i spetsen för Älvsborgs regemente. Sitt sista militära uppdrag utförde L, då han i juli-aug o sept-okt ledde de väpnade expeditioner som skulle återställa lugnet i Dalarna o säkra gränsen mot Norge. Han anses med kraft o klokhet ha skilt sig från det svåra uppdraget, som avslutades först i nov 43 (Beckman, s 415). Då hade han redan avböjt en föreslagen rekommendation till generalmajorsbefordran, "eftersom han ärnade taga avsked och intet tjäna längre".

Författare

Olof Jägerskiöld



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter

Memorial, tal o andra handhar i UUB. L:s tal till allmogen i Leksand okt 1743 i KB o i flera ex i UUB. Tjänsteskriv:er från L i Älvsborgs infanterireg: brev o handhar (M 501; 65 st 1739—46), i Överbefälhavarens i Finland brevväxl (M 1579; 5 st till G E Lewenhaupt) o i Överbefälhavarens i Bohuslän brevväxl (M 1609; 6 st till D J Zander), allt i RA. Brev (25 st) från L till M A v Ungern-Sternberg i KB samt strödda brev i RA o UUB.

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Land-marskalkens, grefve C. G. Tessins Memorial ingifvit til riksens ständers secrete-utskott vid riksdagen år 1738 [anon] (Stats-journal, d 1, Sthlm 1768, s 99_104, 111—116, 129—142). — Öfverste Lagercrantz's utur arresten gifne berättelse om svenska arméens tillstånd vid början af året 1742 (HSH, d 7, Sthlm 1819, s 319— 332).

Källor och litteratur

Källor o litt: Utskottshandl:ar 1734: 1—9, 1738:1—12, 1740—41:1—13, Kommissionen över L 1742, prot o handl:ar, Militaria: ansök:ar o meritförteckn:ar, arméen, RA; anteckn:ar o några samtida handl:ar rör L i Gustaf L:s släktarkiv, I: 6—8, SSA.

AdRP 1734 (1884—86), 1738—1739 (1887—89), 1740—41 (1890) o 1742—43 (1891—95); B Beckman, Dalupproret 1743 (1930); N Belfrage, K Västgöta reg, 1 (1947); H Danielson, Sverige o Frankrike 1727—1735 (1920); dens, Sverige o Frankrike 1736—1739 (1956) ; F A v Fersen, Hist skrifter, 1 (1869); W Holst, Carl Gustaf Tessin under rese-, riksdagsmanna- o de tidigare beskickn:åren (1931); L Linnarsson, Riksrådens licentiering (1943); Malmström, 2—3 (1895—97); dens, Handl:ar rör öfversten C O L o finska kriget 1741 o 1742 (1854); B Sallnäs, Samuel Åkerhielm d y (1947); N Tengberg, Bidr till hist om Sveriges krig med Ryssland åren 1741—1743 (1857).



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Carl Otto Lagercrantz, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/10858, Svenskt biografiskt lexikon (art av Olof Jägerskiöld), hämtad 2019-07-24.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:10858
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Carl Otto Lagercrantz, urn:sbl:10858, Svenskt biografiskt lexikon (art av Olof Jägerskiöld), hämtad 2019-07-24.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se