Meriter

Lagergren, Claes Erik Filip (från 1880 med tillägget Frans Joseph Leo), f 20 okt 1853 på Hammar, Asker, Ör, d 13 febr 1930 i Rom (enl db för Tyresö, Sth). Föräldrar: bruksinspektoren Gustaf L o Maria Carolina Kristina Lundgren. Skolgång vid Karolinska h elementarlärov i Örebro vt 63–vt 72, genomgick Schartaus handelsinst i Sthlm ht 72–vt 73, div handelsanställn:ar i Sthlm, Paris o Bordeaux 73–77, övergick till katolicismen i Rom 2 mars 80, tjänstg påvlig kammarherre från mars 84, ärftlig påvlig markisvärdighet 89, inköpte Tyresö slott o gods, Sth, 92. – Författare, översättare.

G 1) 4 maj 91 i Rom m Caroline Alice Maria Beatrice Claudia Russel, f 23 okt 54 i New York, d 10 febr 19 i Sthlm, Katolska; 2) 10 juli 22 Sthlm, m Mary Ogden, f 31 okt 56 i New York, d 33 trol i Rom samt tidigare g Sherman.

Biografi

Sedan Claes L slutat läroverket efter näst sista ringen, vann han på hösten 1872 inträde på den ettåriga lärokursen vid Frans Schartaus handelsinstitut i Sthlm. Genom förmedling av en sv-fransk affärsman kunde han på nyåret 75 tillträda en anställning på Pariskontoret hos den stora Lyonsidenfirman Marcillacy, Arbelot & Cie. Han fick emellertid nöja sig med underordnade kontorsbefattningar, senare i firmorna Brinkman & Vallée i Paris samt A Guillaume & Cie i Bordeaux, båda med stor handel på Sverige.

Trots sin förhållandevis obetydliga härkomst o anställning lyckades L snabbt bli känd o välsedd i sv kolonin i Paris liksom i vissa societetskretsar. Ett arv på 50 000 francs från en fransk gynnare — enligt L själv inträffade detta fullkomligt oväntat — ändrade samtidigt radikalt hans ekonomiska utgångsläge, då han ditintills till en del varit beroende av underhåll hemifrån. Redan under sin paristid anser sig L ha fått katolska böjelser o grep begärligt tillfället att få besöka Rom, där han i febr 77 lyckades få delta i allmän audiens hos Pius IX. Denna upplevelse blev omskakande, kanske avgörande för hans religiösa utveckling. De närmaste åren upptogs av resor i Italien o Spanien, enskilda filosofiska o teologiska studier o slutligen konversion i mars 80.

Med effektiv hjälp av avancemang inom den "svarta" societeten i Rom o förbindelser med nyckelpersoner i Vatikanen uppnådde L redan i mars 84 Leo XIII:s kallelse till världslig kammarherre. Framgången fullföljdes fem år senare med ärftlig påvlig markisvärdighet. Leo XII:s efterträdare Pius X, Benediktus XV o Pius XI förnyade alla L:s förordnande. Funktionen som tjänstgörande kammarherre innebar tjänst i veckolånga perioder under vissa delar av året. Vid sin sista tjänstgöring i dec 29 hade L med undantag av perioden 12–20 varit i aktiv tjänst i över 45 år. Otvivelaktigt nådde L stort förtroende i Vatikanen o tjänstgjorde bl a vid samtliga kungliga besök från de skandinaviska länderna. 24 fick han åtfölja kardinalen van Rossum till den eucharistiska kongressen i Amsterdam.

Kammarherretjänsten nödvändiggjorde en delning av L:s tid mellan Sverige o Rom förutom ytterligare ett antal längre resor, bl a till Mellanöstern o USA. I Rom bodde L under många år i Palazzo Altieri, under den andra Romperioden på 20-talet i det luxuösa o rymliga Palazzo Brancacci, där han förde stort hus. Till L:s vida umgängeskrets hörde förutom den romerska högadeln, de högre dignitärerna i Vatikanen o de utländska kolonierna i Rom i synnerhet medlemmarna av den 60 bildade skandinaviska föreningen, i vilken svenskarna dominerade. Skulptörerna Alfred Nyström o Carl Hammar, målaren o författaren Georg Pauli, prins Eugen, Verner v Heidenstam o konstkritikern Carl Laurin hörde från 80-talet o framåt vid olika tillfällen till kretsen.

L:s tid i Rom sammanföll med det spänningstillstånd mellan Vatikanen o den nya nationalstaten Italien, som inletts med Roms annektering 70 o slutade med Lateranfördraget 29 — den "romerska frågan". Officiella diplomatiska förbindelser kunde inte upprätthållas med både Italien o Vatikanen, varför L till gagnet kom att bli en sv minister i Vatikanen. Omvänt intresserade sig L intensivt för de sv katolikerna o missionsarbetet i Skandinavien. Då användningen av det s k Birgittahuset i Rom aktualiserades på 20-talet, lät L sitt katolska engagemang ta överhanden över sitt nationella o motarbetade med all kraft förslagen att göra huset till någon form av profant kulturcentrum för svenskar i Rom.

L:s uppfattningar i politiska o religiösa ting måste genomgående förstås utifrån hans legitimistiska inställning. I enlighet med denna såg han påvemakten som rättmätig företrädare även för världsliga maktanspråk i Italien. Valet mellan Italiens "svarta" och "vita" blev för L lätt. Legitimistiska hänsyn torde ha styrt hans syn även på rent politiska frågor. Hans kraftiga ställningstagande mot Dreyfus väckte en tid stort uppseende. Med sin kompromisslösa grundåskådning hade L svårt att uppskatta sammanjämkande, ekumeniska insatser. Personligheter i efterkrigstidens fredsarbete som Woodrow Wilson o Nathan Söderblom bedöms mycket snävt. Första världskriget innebar samtidigt förutom den plågsamma skilsmässan från Rom en lojalitetskonflikt för L med sympatier knutna till såväl den legitimistiska symbolen Österrike som — mer känslomässigt — Italien o Frankrike.

Memoarerna dominerar L:s författarskap. Med undantag för åren 00–02 förde L dagboksanteckningar utan avbrott. Först 19, då planerna på att utge memoarer tagit fast form, övergick han från franska till svenska. Första delen med dess folklivsskildringar från Närke står otvivelaktigt litterärt högst. I övrigt ligger tyngdpunkten på ingående skildringar av societetslivet i Rom i synnerhet o i Europas övriga huvudstäder i allmänhet, vilka genom detaljrikedom o upprepningar lätt blir tröttande. L är snar till personomdömen, som med åren tenderar att bli skarpa o ofta onyanserade. Memoarerna blev en stor framgång på 20-talet, då herren till Tyresö var en känd sthlmsprofil. L:s — med undantag av en mindre diktsamling — första litterära försök med en skildring av sin Egyptenresa refuserades dock av Bonniers 87 men utkom följande år på annat förlag. Tidigt på 80-talet lämnade L dessutom resebrev till Aftonbladet från bl a Mellanöstern o Balkan.

Under sina sthlmsår i början på 70-talet deltog L i sällskapet Litteraturvännernas sammankomster. Till sällskapets namnkunnigaste medlemmar hörde skalden Elias Sehlstedt. L erhöll av påven särskild dispens att själv få läsa litteratur på index. Han ägnade sig tidvis också åt översättning av katolsk litteratur. Med åren förvärvade L avsevärda språkkunskaper omfattande främst franska, italienska, spanska, engelska o latin. Tyska tillägnade han sig däremot mycket bristfälligt. L var starkt intresserad av teater o av det sena 1700-talets franska porträttmåleri liksom även av spansk konst, särskilt Murillos religiösa måleri.

L framställer sig gärna som mycket mottaglig för känslointryck o behöll utan tvivel själv en osäkerhet om djupet i sin trosuppfattning. Klart är att den obrutna kontinuitet som påvemakten representerade, det historiskt betingade ceremonielet i Vatikanen o inte minst påvarnas personligheter tilltalade honom också känslomässigt o estetiskt. Särskilt Leo XIII ägnade han en nästan devot beundran. Målmedvetenheten i hans sociala ambitioner är samtidigt inte att ta miste på o redovisas med viss klarsyn också av honom själv. Karakteristiskt för L torde vara den förening av allvar o skämtsam distans, med vilken han kunde betrakta sin uppgift.

Enstämmigt beskrivs L som en sällskapsmänniska av stora mått med ett vinnande o förtroendeingivande sätt, kanske ibland något teatralisk i uppträdandet men lika flitig i sin läskammare som noggrann godsherre o ekonom. L:s brevväxling, som upptar över 1 600 namn, famnar över hela Europas konservativa o ultrakatolska värld liksom sekelskiftets sv kulturelit. Som något av en främmande fågel betraktades han nog i Sverige. Kanske fick han låna drag till Heidenstams Hans Alienus. Den mest ingående belysningen av L som person torde ha givits av Carl Laurin, som i trettio års tid hörde till L:s närmaste umgänge trots åsiktsskillnader i många frågor.

Delvis med medel från försäljningen av hustruns arvegods i USA förvärvade L i juli 92 det på 1620-talet uppförda Tyresö utanför Sthlm med tillhörande 6 000 hektar skog o åkermark. Med hjälp av arkitekten Gustaf Clason fick L utlopp för sina arkitektoniska o antikvariska intressen i en genomgripande inre renovering av slottet, vilken dock på sina håll blev något hårdhänt. L intresserade sig i hög grad också för godsförvaltningen. Genom testamentariskt förordnande övergick Tyresö jämte L:s arkiv till Nordiska museet 30. För sina vistelser i Sthlm skaffade sig L på 90-talet en våning vid Blasieholmstorg. — L begravdes på den s k tyska kyrkogården i Vatikanen.

Författare

Leif Gidlöf

Arkivuppgifter

Om L:s arkiv se ovan. Brev från L bl a i KB o UUB.

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Dikter. Sthlm 1885. 128 s. — En vinter på Nilen. Sthlm (tr Norrköping) 1888. 314 s. — Det är han som vakar. Cest lui qui veille. [Ruhr.] Vatican 1892. 4:o. 17 s. [Dikt på sv o franska.] — Nya dikter. Sthlm 1895. 160 s. — Från hafvet. Två dikter. Sthlm 1904. 16 s. ¦— Mitt livs minnen. D [1]—9. Sthlm 1922—30. [1.] 1922. 474, XVI s. 2. uppl s å. 3. uppl 1923. 2. 1923. 491 s. 2. uppl s å. 3. 1924. 493 s. 4. 1925. 438 s, 1 facs. 5. Min vallfart och resa i Österlandet 1881. 1926. 435 s. 6. 1927. 433 s. 7. 1928. 439 s. 8. 1929. 431 s. 9. 1930. 408 s. — Kronor av guld och törne. Sthlm 1923. 396 s. — Efterlämnade dagboksanteckningar. D 1—2. Sthlm (tr Upps) 1940—53. 4:o. 1. 1888— 1906. 441 s, 22 pl-bl. 2. (1907—1930). Mot resans slut. 500 s, 29 pl-bl.

Översatt: J Gibbons, Våra fäders tro. Framställning af och försvar för den af vår herre Jesus Kristus grundade kyrkan, Sthlm 1887, 450 s.

Källor och litteratur

Källor o litt: K O Bonnier, Bonniers, en bokhandlarefamilj, 4 (1931); F Bull, Nordisk Kunstnerliv i Rom (1960); Fataburen 1929 o 1933; B Hildebrand, C E F L (SMoK 4, 1948); H Lagercrantz, I skilda världar (1944); O R Landelius, Nerkingar som borgare o äventyrare i främmande land (1936); J Landqvist, Som jag minns dem (1949); C G Laurin, Människor (1919); dens, Minnen 1888—1918 (1930—32); dens, Liv o konst (1946); B Löw, Carl G Laurins brevsaml (SSAÅ 1957, 1958); Slott och herresäten i Sverige, Södermanland, 2 (1968). — Rec:er av L:s böcker i PHT 1922, 1928, 1929 o 1931: nekr i SvD 15 febr 1930.

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Claes E F Lagergren, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/10887, Svenskt biografiskt lexikon (art av Leif Gidlöf), hämtad 2024-04-26.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:10887
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Claes E F Lagergren, urn:sbl:10887, Svenskt biografiskt lexikon (art av Leif Gidlöf), hämtad 2024-04-26.