Meriter

1 Lagerlöof, Petrus, f 4 nov 1648 på Östanås, Sunne, Värml, d 7 jan 1699. Föräldrar: komministern Måns Petri Schivedius o Catharina Brun. Genomgick Karlstads skola o gymn, inskr vid UU 23 febr 65, disp 24 nov 75, informator för riksrådet Lars Flemings son 76, resa med denne till Tyskland, England o Frankrike 79—81, bibi o sekr hos Magnus Gabriel De la Gardie 28 juni 81, logices et metafysices prof vid UU 26 april 82, poéseos prof 19 aug 84, eloquentise prof 30 april 87, rikshistoriograf 5 juni 95.

G 9 dec 86 (Norrmannus likpred) m sin syssling Elisabeth Broman, f 20 maj 48 i Sthlm, begr 31 jan 49 där, Jak, dtr till superintendenten TD Erlandus Svenonis B o Elisabeth Högg samt 04 omg m generalfälttygmästaren frih Fredrik Magnus Cronberg.

Biografi

Om L:s barndom o ungdom vet man föga. Två äldre bröder dog som barn. Fadern tog sitt liv 1674, då L var 25 år, o en yngre bror blev längre fram sinnessjuk. Redan under de tidigare åren vid UU uppträder L under namnet Lagerlöof, vilket motsäger traditionen om att namnbytet skulle ha skett under intryck av faderns död. Sannolikt har L med det nya namnet velat markera, att han tänkte sig en ickeklerikal bana.

L väckte redan i tjugoårsåldern uppseende som latinsk skald o vältalare. Hans första studier gällde dock främst naturvetenskapliga ämnen o geografi, som blomstrade under Rudbeck o hans lärjungar. L hade hela sitt liv nära vänner i naturvetare som Johan Bilberg, o flera av hans många dissertationer rör naturvetenskap, trots att hans professurer låg inom filosofi o filologi. Påfallande är hans ringa intresse för religiösa ämnen.

Genom studier o resor som informator för riksrådet Lars Flemings son Lars förvärvade L en omfattande o mångsidig bildning. I Holland stiftade han bekantskap med sådana lärda som N Heinsius, Graevius o Guperus. I sin korrespondens använde han gärna franska vid sidan av latin o svenska. Informatorskapet ledde till kontakt med M G De la Gardie, som var kansler för UU. Därmed öppnades den akademiska karriären för L. Så länge De la Gardie o E Lindschöld levde var de hans trogna förespråkare.

Som lärare hörde L till de mycket flitiga. Under femton år hann han presidera för 111 dissertationer. Utom naturvetenskap rörde de framför allt olika frågor i klassisk filologi men även filosofi o psykologi. I en dissertation från 97 tas upp något så nytt som kännedomen om det kinesiska riket. Ett par andra, som rör den gamla nordiska diktningen, vittnar om Rudbecks inflytande. I alla finner man förtrogenhet med de nyaste teorierna o en diskussionslust, som röjer en modern inställning. I den cartesianska striden på 80-talet tog L sansat men klart ställning för den nya filosofin o vetenskapens frihet.

Mest bestående blev L:s insats beträffande sv språket o litteraturen. Våren 85 gav han ett privatkollegium i sv metrik. Anteckningar från detta gjordes av elever o avskrevs sedan. Ett par gånger under de följande åren förefaller kollegiet ha upprepats. 87 fogade L till en inledning (Introductio ad poesin suecanam) o 92 en författarförteckning med korta kritiska omnämnanden. Alltsammans har han själv eller möjligen någon lärjunge sedan omarbetat till Dissertatio de poesin suecanam. Enl Palmskiöld har L även påbörjat en tryckning, som dock avbrutits efter tre kapitel, vilka ej blivit bevarade. Avskrifter av alla dessa redaktioner blev mycket spridda o finns nu i olika bibliotek. Att bestämma i detalj vad som har skrivits av L eller av hans lärjungar är emellertid svårt.

L:s rykte som kritiker ledde till att Haquin Spegel bad honom granska dikten Thet öpna Paradis. 92 sände L sina "påminnelser och anmärkningar" med en detaljerad kritik av verket. Dessa kan med visst fog kallas vår första recension av ett litterärt verk. Trots att Spegel endast till en liten del följde kritiken, värderade han L högt o beklagade hans tidiga död. L:s rykte som kritiker levde långt fram på 1700-talet, o ännu kritiker som Svedelius o Neikter hänvisar till honom.

L:s kritik markerar ett avståndstagande från de idéer Stiernhielm gjort sig till målsman för. Redan Columbus o Lucidor hade i uttalanden o praktik tagit avstånd på vissa punkter, men L företräder en mer konsekvent syn, som bör kallas klassicistisk. Den torde dock inte vara påverkad av den franska klassicismen i dess senare o mogna utformning utan går snarare tillbaka på äldre fransk teori (Malherbe, Vaugelas) o de därbakom liggande Quintilianus o Seneca. L framhåller bruket som norm o menar då bruket vid hovet o hos de lärde. Dialektord o vardagliga ord o former utmönstrar han, liksom föråldrade ord. Utländska termer bör ej i onödan ersättas av sv ord; purist är L inte. Språkets ändamål är klarhet (perspicuitas). Stilen måste anpassas efter ämnena. Mot de äldre sv diktarna är L starkt kritisk. Stiernhielms Hercules har förtjänster i bildspråket o det höga ämnet o får som "en half satijr" innehålla låga ord. Lucidor ges ett hårdare omdöme för sina grova skämt o svåra ordstympningar. I metriken framhåller L, att sv vers grundar sig på höjning o sänkning. Ordens naturliga uttal skall vara avgörande. Antika versmått såsom hexameter är förkastliga. — Nära samband med undervisningen i metrik har L:s skrifter om sv ortografi. Han höll sig liksom Urban Hiärne till det gamla, på historiska grunder vilande skrivsättet.

L framträdde själv som diktare men nästan uteslutande inom tillfällespoesin. Mestadels skrev han på latin, o hans latinska stil är klar o tuktad. Med klangfigurer o bilder är han återhållsam. Som romersk vältalare hör L till tidens främsta. Även hans prosastil har föga av de barockdrag, som man finner hos flera av hans samtida. Hans sv diktning består främst av bröllops- o gravskrifter. Han har även hyllat kungliga o enskilda personer med sv vers o skrivit några få psalmer. Ett par visor, främst den om Elisandra, blev omåttligt populära. Elisandravisan ger intensivt uttryck åt temat kärlekens makt, men versen är i all sin konstfullhet inte särskilt välljudande. I tillfällespoesin har L haft Lucidor o Columbus som förebilder, men han saknar både Lucidors kraft o fantasi o Columbus innerlighet o mjukhet. L har ännu långt fram en svaghet för barockens prunkande metaforer, men hans tillfällesvers ter sig dock sober o regelbunden jämfört med det mesta, särskilt efter 85, då han började följa de principer han själv lade fram. Bäst är L i gravdikterna, som präglas av en återhållsam patetik o en från Cicero hämtad dygdelära.

Det tillkom L som rikshistoriograf att skriva text till det stora Svecia-verket. Han hann med 10 kapitel av en stort tänkt inledning, där han anslår i viss mån götiska strängar.

Författare

Bernt Olsson

Arkivuppgifter

Ms, anteckn:ar till L:s kollegier, dikter mm i avskr o orig i KB o UUB. Avskrrer av L:s metrikkollegier förteckn av L Wahlström i nedan a a; jfr även G Bergh, s 215, not 51; andra avskrrer i Karlstads stadsbibi (Bibi Wermel, vol 27), KB (A 473), UUB (Ihre 93) o Växjö stifts- o lärovrbibl (4:o, 96: 19). L:s efterlämnade konc till Suecia-verket tills m brev därom i KB (M 11), förteckn däröver i UUB (U 116). L:s visor i stort antal avskrrer i skilda bibi o saml. Brev från L bl a i KB, RA (11 st till M G De la Gardie) o UUB.

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Suecia antiqua et hodier-na sive regnorum Sueciae ac Gothise ... nova atque accurata descriptio ... Sveriges och Giöthes konungarijkers . . . nya och noga be-skrifvelse. . .Holmia: (1698—1701). 4:o. S 1— 104, 125—132. [Anon latinsk-sv parallelltext till E Dahlberghs verk; s 97—104, 125—132 omarb av O Hermelin. 3 varianttr, äv anon provtr 1696 el 1697, 4 s.] — Carmina varia (Prodromus deliciarum Svecorum poetarum, coll. & ed. P. Schyllberg, Upsaliae 1722, s 31—64; ed 2, Upsalije [1733—34?], s 73— 141). — Brevis introductio ad poesin Sveca-nam, quam curavit & edidit E Poppelman. Gothoburgi 1736. .23 s. [Anon; föreläsning, utökad med utdrag ur N Tiällmans Om verskonsten ur Grammatica latina, 1679.] — Orationes, programmata ac carmina varia. Upsaliee 1780. (28), 279 s. [Utg S Älf.] — Samlade vitterhetsarbeten (Samlade vitterhetsarbeten .. . utg af P Hanselli, d 4, Upsala 18[59—]66, s III—VIII, 1—87; äv med särsk titlar i P L o E Lindsköld, Saml vit-terhetsarb, Sthlm 1859, o sep, Upsala (tr Sthlm) 1859). — Personverser, huvudsakl begravningsverser i fol, över bl a Justus Hen-ricus Oldekop 1668, Johannes Gartman 1670, 1672, 1684, Elisabeth Urania 1670, Christina Fogelia 1671, Johannes Columbus 1672, Elias Alm 1673, Andreas Kilander 1673, Karl XI 1675, 1682, Margareta Celsia 1675, Uno Ter-serus 1675, Carolus Wallinus 1675, Catharina Liedeman 1676, Brigitta Rosladiin 1676, Christina Rosladin 1676, Carolus Rudbeckius 1676, Andreas Stiernman 1676, Jacob Carl-green 1681, Helena Benedicti 1683, Sven Karlstroemius 1683, Carl Gustaf Oxenstierna 1684, Anna Ifvarsdotter (Natt och Dag) 1684, prins Gustaf 1685, Johan Vult 1686, Edvard Ehrensteen 1687, Sara Gamoens 1689, Johannes Iser 1689, Olaus Odhelius 1689, Eric Lindsköld 1690, Josias österlingh 1691, Johan Hadorph 1693, Mathias Iser 1693, Daniel Unger 1696, Claudius Arrhenius Örnhielm 1696, Brigitta Cronhielm 1697, Johannes Iser-hielm 1697, Johannes Salenius 1697, Johannes Schwede 1697, Ebba Maria De la Gardie 1698, Elias Obrecht 1698. — Enstaka dikter tr i Försök til svänska skalde-konstens uphiel-pande, eller Samling af utvalda svänska rim och dikter, [utg C Carleson,] skalde-flock 2, Sthlm 1738, 4:o, s 34—37, Samling af verser på svenska, [utg A Sahlstedt,] d 4, Sthlm 1753, s 15 f, C Leijoncrona o P L, Valda verser sedan 1600-talet... [akad avh, Upps], Gefle 1839, s 14—16, o L Hammarsköld, Svenska vitterheten, 2. uppl, Sthlm 1833, s 126—129. — Akad avh se Liden, d 1, Up-salix 1778, s 50, 94, 294—301. — Akad program se Meyer, d 1, Upps 1905.

Källor och litteratur

Källor o litt: E Belfrage, 1600-talspsalm (1968); B Bennich-Björkman, Förf i ämbetet (1970); G Bergh, Litterär kritik i Sverige under 1600- o 1700-talen (1916); S E Bring, Sueciaverket o dess text (Lychnos 1937); G Fehrman, Karolinsk barock o klassicism (Ny ill litt:hist, 2, 1967); A Grape, Ihreska hssaml i UUB, 2 (1949), s 105; E Gren, Värmlands nation i Uppsala (1939); A Hultin, Torsten Rudeen (1902); K Johannesson, I polstjärnans tecken (Lychnos-bibl, 1968); R Lindborg, Descartes i Uppsala (ibid, 1965); A No-reen, Vårt språk, 1 (1903), s 194 ff; L Norr-mannus, Laudatio funebris (1699); B Olsson, Spegels Guds Werk o Hwila (1963); S Olsson, Olof Hermelin (1953); H Richter, Geografiens hist i Sverige (Lychnos-bibliotek, 1959); F Sandwall, P L:s "påminnelser o an-märkn:ar" till Spegels Thet öpna Paradis (Språk o stil 1913); dens, Om accentueringen av två- o trestaviga komposita i 1600-talets svenska (ibid); O Sylwan, Den sv versen från 1600-talets början, 1:1 (GHA 1925); L Wahl- ström, P L:s kollegium i sv metrik (Saml 1900); E Wrangel, Sveriges litterära förbindelser med Holland (1897).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Petrus Lagerlööf, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/10921, Svenskt biografiskt lexikon (art av Bernt Olsson), hämtad 2024-04-18.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:10921
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Petrus Lagerlööf, urn:sbl:10921, Svenskt biografiskt lexikon (art av Bernt Olsson), hämtad 2024-04-18.