Meriter

4 Läffler, Leopold Fredrik (Frits) Alexander, bror till L 3, f 15 nov 1847 i Sthlm, Klara, d 31 juli 1921 i Djursholm. Föräldrar: rektorn rdgm Johan Olof (Olle) Leffler o Gustava Wilhelmina Mittag. Mogenhetsex vid Sthlms gymn 23 maj 66, inskr vid UU 1 okt 66, jur fil ex 14 dec 67, FK 13 sept 71, disp 24 maj 72, FD 31 maj 72, doc i nordiska språk 4 juni 72, förestod professuren i nordiska språk ht 75, vt 80—vt 81 o läsåren 81—83, eo prof i svenska språket 3 okt 81, tjänstl från ht 83, avsked 1 juli 04, allt vid UU. — LSkS 03, LVHAA 08, LVVS 08. — Ogift.

Biografi

L var den förste innehavaren av eo professuren i svenska språket. Tidigt ansatt av svår neurasteni kom han att uppehålla sin befattning endast till 83, då han erhöll tjänstledighet på grund av sjukdom. L fortsatte dock livet ut sitt vetenskapliga författarskap. Forskningsbegäret var för honom ett livsvillkor. L var en grundlärd forskare med säker metod, mångsidig, självständig o uppslagsrik. S Bugge o T Wisén har i ett gemensamt yttrande från 1877 karakteriserat honom som "en energisk, grundlig och skarpsinnig forskare" o framhållit, att "alla hans arbeten vittna synbarligen om en kraftfull sjelfständighet i undersökningens genomförande och resultat". A Noreen har om L uttalat, att han var "den förste, som vid Uppsala universitet tillämpat en strängt vetenskaplig forskningsmetod inom de nordiska språkstudiernas område".

L har som forskare och vetenskaplig författare arbetat inom många skilda områden. Överhuvud var han mycket lyhörd för den aktuella språkvetenskapliga diskussionen. I den under 70- o 80-talet livliga rättstavningsdebatten gjorde han sålunda betydelsefulla inlägg. I främsta rummet har han dock verkat inom centrala områden av nordisk språkforskning, såsom dialektologi, språkhistoria o filologi.

L började sin vetenskapliga bana som dialektolog, helt visst under inflytande från sin lärare vid UU professorn i nordiska språk Carl Säve. Doktorsavhandlingen Om konsonantljuden i de svenska allmogemålen, 1 (1872), är ett pionjärarbete. L framträder i inledningen som anhängare av språkfilosofen Max Müllers uppfattning, att språket är "en lefvande organism" o att dess "verkliga och naturliga liv" bäst kunde studeras i dialekterna. Om en dialekt upphöjes till riksspråk, störs den naturliga utvecklingen på grund av främmande inflytelser, reglering o förkonstling. Både riksspråk o dialekter, framhåller L, har emellertid sina rötter i fornspråken. "De äro radier, som utgå från samma centrum." Vid forskningar rörande riksspråk måste därför hänsyn också tas till dialekterna. — Arbetets huvuddel innehåller en redogörelse för enskilda konsonantljud o konsonantförbindelser i Sverige o i sv mål i Finland, Estland o Livland. Ofta görs jämförelser med andra nordiska språk: norska, danska, färöiska o isländska. I ett särskilt kapitel har L sammanfört i tillgängliga källor förekommande uppgifter om konsonanternas förändringar (assimilationer) i olika förbindelser. De uppgifter, som vid avhandlingens utgivande var åtkomliga i tryck, var skiftande o bristfälliga. Kompletterande upplysningar har L fått från Säve, i några fall också från studerande från olika landskap. På det hela taget är L:s framställning för sin tid överraskande fyllig o rik på synpunkter.

74—75 bedrev L under tre terminer studier vid Leipzigs universitet. Intryck mottagna under denna tid har helt visst bidragit till att han under senare delen av 70-talet kom att ägna sig åt undersökningar av äldre germansk o nordisk språkhistoria. 75—76 utkom arbetet Bidrag till läran om f-omljudet med särskild hänsyn till tiden för den germanska språkenheten. Det är en av L:s viktigaste o mest uppmärksammade undersökningar. Efter en utförlig granskning av ord o former med gammalt kort e i olika germanska språk kommer L till slutsatsen, att z-omljudet på kort e tillhör samgermansk tid o är äldre än omljudet på bakre vokaler. L:s tes har blivit bestridd av A Kock men godtagits o ytterligare underbyggts av O v Friesen (1924) o B Hesselman (45).

77 utgav L avhandlingen Om  v-omljudet av ĭ, ī och ei i de nordiska språken. 1. Om v-omljudet av ĭ framför nasal. Undersökningen omfattar utvecklingen av gammalt nordiskt i framför ngv o nkv. Den bygger på material samlat från alla nordiska språk: fornisländska o nyisländska, fornnorska o nynorska, fomdanska o nydanska, fornsvenska o nysvenska. Hänsyn tas både till riksspråk o dialekter. Härigenom skiljer sig L från de flesta samtida språkhistoriker. Resultaten av undersökningen är överraskande. Med hänsyn till v-omljudets inträdande o icke inträdande framför nasal + konsonant framträder en klyvning av det nordiska språkområdet i tre delar: en fornnorsk, en forndalsk-forngutnisk o en fornsvensk-forndansk. Mycket anmärkningsvärd är, såsom L framhåller, den likartade utvecklingen i två geografiskt så skilda dialekter som forndalska o fomgutniska.

Redan vid slutet av 70-talet hade L börjat arbeta med centrala uppgifter inom fornsv filologi. 79 utgav han arbetet Om den fornsvenska hednalagen. Han nämner inledningsvis, att hednalagen är känd från Olavus Petris En swensk krönika, ett avtryck därav i SRS o ett tillägg till 1607 års edition av Upplandslagen. L visar först, att texten i SRS är ett verk av utgivaren J H Schröder. Till grund ligger texten i 1607 års uppl av Upplandslagen, som bearbetats med hjälp av någon äldre redaktion av Olavus Petris arbete. För en vetenskaplig undersökning är sålunda texten i SRS oanvändbar.

Enligt C J Schlyter skulle texten i 1607 års upplaga av Upplandslagen återgå på Olavus Petri. Detta är enligt vad L visar helt felaktigt. Verkliga förhållandet måste i stället vara, att 1607 års edition o Olavus Petris Krönika bägge återgår på en äldre, nu förlorad handskrift. Att texten i krönikan avviker, beror i många fall på att Olavus Petri har velat göra den lättfattligare för sina läsare o därför infört smärre förändringar. Den gamla handskriften torde ha haft norska språkformer vid sidan av svenska. L tänker sig till sist, att hednalagens originalhandskrift ingått i en handskrift av Äldre västgötalagen, känd genom två i Norge funna fragment. Enligt L skulle denna handskrift vara skriven i Norge eller möjligen i Sverige av en norsk skrivare, men måste "antagas ha varit afsedd för nyttjande i Sverige". De av L som norska uppfattade språkformerna har senare bedömts som västgötska, o skrivaren bör därför ha varit från västra Sverige (v Friesen). Alltjämt framstår dock L:s skrift som ett banbrytande arbete, skarpsinnigt o fängslande.

80 utgav L Om 1607 års upplaga af Up-landslagen, ett arbete som nära anknyter till det föregående. Handskriften till denna edition är försvunnen. Utgåvan har av C J Schlyter (edition av Up L 1834) bedömts som otillförlitlig o skulle bl a innehålla "mer eller mindre uppenbara förfalskningar". Efter en noggrann genomgång av Schlyters argument fastslår L, att 1607 års utgåva icke innehåller några förfalskningar, o att den till grund liggande handskriften bör anses stå närmare den äldsta, från 1295 härrörande redaktionen av upplandslagen än någon annan känd handskrift. Detta är ett synnerligen viktigt resultat. Skrifterna Hednalagen o Om 1607 års upplaga af Uplandslagen utgör höjdpunkter i L:s vetenskapliga författarskap.

Vid sidan av de nämnda ljudhistoriska o filologiska undersökningarna utgav L tidigt ordhistoriska o etymologiska studier, såsom Bidrag till svensk språkhistoria (78), Ordet eld belyst af de svenska landsmålen (79), Undersökning om de germanska, i synnerhet nordiska formerna af adjektivet hög (83), alla vittnande om vetenskaplig fantasi o djupgående insikter i fomspråk o dialekter. Redan i skriften Fornsvenska runhandskrifter (79) hade L påpekat, att runinskriften på Åkirkeby-dopfunten icke är avfattad på forndanska utan på fomgutniska. I den alltsedan 1800-talets sista decennier förda diskussionen om tolkning av runinskrifter deltog L med flera inlägg: om Rök-stenen 80 o 04, Tune-stenen 92, Roes-stenen 02, Sparlösa-stenen 07—08 o 10. Särskilt har hans bidrag till dechiffrering av lönnrunor blivit uppmärksammade.

Omkring sekelskiftet fick L:s forskningar en ny inriktning. Han utgav djuplodande o instruktiva undersökningar av sägner o äldre traditioner o arbetade ihärdigt med problem inom isländsk filologi. Den gottländska Taksteinar-sägnen. En svensk mytbildning i nyare tid (1903—08 och 1916), är en skarpsinnig rekonstruktion av en sägens uppkomst o utveckling. På en gravhäll i Lärbro sn, Gotland, omtalas en person med namnet Taxten Nicolaus, död 1274. I inskriften står bl a "crimina deplora", vilket i G Lindströms Anteckningar om Gotlands medeltid översättes med "beklaga (hans) brott" med tillägget: "Sägnen berättar om denne bondes onda gerningar". Det finns dessutom en sägen som kan ledas tillbaka till 1700-talets början, om att Taxten inte fått ro i sin grav, förrän en trollkarl, Kettil Runske, lyckades binda honom. L påpekar, att crimina deplora från början bör ha betytt "Du, som läser här . .. begråt Dina synder". Sedan inskriften blivit felaktigt tolkad, har folkfantasien tagit vid. Taxten har blivit en ogärningsman, som ej fått ro i sin grav.

Arbetet Till 700-års-minnet af slaget vid Lena (31 jan 1208) innehåller tre skilda uppsatser: 1. Contigit in Lenum, 2. Sägnen om Odens deltagande i slaget vid Lena o 3. Ett stadgande i Gutasaga, som ytterst föranledts af slaget vid Lena. Den första uppsatsen innehåller en sakkunnig diskussion av en ofta citerad vers, den sista är en synnerligen inträngande undersökning som bl a resulterar i, att Gutasagas stadgande om kungsskattens innehållande liksom uppteckningen av Gutasaga bör sättas till omkr 1220, vilket är betydligt tidigare än man dittills tänkt sig. — I en skarpsinnig studie Det evigt grönskande trädet vid Uppsala hednatämpel (11) ger L skäl för uppfattningen, att det avsedda trädet varit ett barrträd, o att det enda barrträd, som kan komma ifråga är "idegranen, även kallad barrlinden".

Också inom isländsk filologi har L utgivit viktiga skrifter. En betydande undersökning är En kärleksvisa i Äns saga bogsveigis (12), som utmynnar i förslag till omfattande ändringar av den traderade texten. Det största o mest vägande arbete, som L utgivit inom detta område, är Om några underarter av ljóðaháttr, 1—3 (13—14), där han bl a sökt utreda termen galdralag. Senare forskare har betygat undersökningens vikt o grundlighet, om också L:s definition av termen galdralag inte ansetts helt övertygande (E Noreen, Lindquist). — L har också tolkat eller kommenterat enskilda Eddastäl-len. Hit hör Till Håvamåls strof 155 (16), där han utförligt o med mycken lärdom försvarat en av honom tidigare framställd tolkning, o den fina studien Till Alvissmål str 12:6o 16:6 (21).

Författare

Valter Jansson

Arkivuppgifter

I L:s omfattande saml i KB finns brev från bl a E Bråte, A Erdmann, Carl o Olga Milles, A Noreen, A Kock, J A Lundeli o E Wavrin-sky. I saml ingår också brevkopior av L o en del familjebrev till o från L. En stor mängd brev från L i andra samhar i KB (bl a till E W Dahlgren, M Lagerberg, A C Leffler, G Mittag-Leffler o K Warburg), LUB (bl a till A Kock, K F Söderwall o E Tegnér d y), RA (bl a till I Afzelius o E Hildebrand), o UUB (bl a till A Noreen, C Annerstedt, O v Frie-sen, R M Arpi o B Hesselman).

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: 1872—1916 se UUM 1896, Upsala 1896, s 107, 1906, s 108— 110, o 1916, tr 1917, s 156—158. — På 200-årsdagen av Karl Den tolftes död. Hymn. Tonsatt av Oscar Lindberg. Sthlm 1918. (4) s. — Till Alvissmål str. 12:6 och 16:6 (ANF, bd 3, Lund . . . 19[20—]21, s 328 f). — Släkten Leffler från Breslau. [Utg med ändringar o tillägg av E Läffler.] Sthlm 1925. 54 s.

Källor och litteratur

Källor o litt: S Bugge o T Wisén, sakk:ut-låtande (avskr i ED:s konseljakter 10 aug 1877, nr 6, RA); Fil fak:s humanistiska sektions prot 1 juni 1877 o 22 okt 1880, större

0 mindre konsistoriets prot 26 jan 1881, UUB. E Bråte, L t (ANF 38, 1922, s 305 ff); O v

Friesen, Olavus Petris egenh afskrift af den s k hednalagen i Ängsöcodex af Upplandslagen (Saml 1902); dens, Vår älsta handskrift på fornsvänska (Skrifter utg av HVU, 9:3, 1904); dens, Rö-stenen i Bohuslän o runorna

1 Norden under folkvandringstiden (UUÅ, Filosofi, 4, 1924); Handhar rör tillsättn af e.o. professors-ämb i sv språket vid UU (1881); B Hesselman, Omljud o brytning i de nordiska språken (Nordiska texter o undersökn:ar, 15, 1945); A C Leffler, En självbiogr grundad på dagböcker o brev, ed J Gernandt-Glaine o I Essen (1922); I Lindquist, Galdrar (GHA 29:1, 1923); G Lindström, Anteckn:ar om Gotlands medeltid, 1—2 (1892—95); A No-reen, Vårt språk, 1 (1903), s 247; E Noreen, Studier i fornvästnordisk diktn, 2 (UUÅ, Filosofi, 4, 1922); UUM ht 1916 (1917).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
L Fredrik (Frits) A Läffler, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/11126, Svenskt biografiskt lexikon (art av Valter Jansson), hämtad 2024-04-20.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:11126
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
L Fredrik (Frits) A Läffler, urn:sbl:11126, Svenskt biografiskt lexikon (art av Valter Jansson), hämtad 2024-04-20.