Sten Eriksson (Leijonhufvud)

Född:1518-08-15
Död:1568-10-05 – Stockholms stad, Stockholms län

Häradshövding, Lagman, Riksråd, Ståthållare


Band 22 (1977-1979), sida 476.

Meriter

3 Sten Eriksson, son till L 1, f 15 aug 1518 (HH 20, s 158), d 5 okt 1568 i Sthlm. Krigsråd (senare överste krigsråd) 38, namnes som riksråd tidigast 4 jan 40, som sekret råd (senare även överste sekret råd) från okt 40, riddare senast 8 sept 40, delegat till Frankrike 25 jan 42—juni 43, ståthållare på Jönköpings slott o över nordvästra Småland 49—62, häradshövd i Gäsene, Älvsb, åtminstone 51—53, o i Kulling, Älvsb, åtminstone 57—59, ledde fredsdelegationen till Ryssland jan 57 (kreditiv 24 okt 56)—april 57, häradshövd i Mo, Jönk, åtminstone 59—67, lagman i Tiohärad 29 juni 59—61, delegat till England tills med hertig Johan sept (kreditiv 26 juli)—nov 59, friherre 29 jan 61, delegat till Hessen 63 (kreditiv 5 jan; i dansk fångenskap 28 febr 63—17 jan 65), en av ledarna i hertigarnas uppror mot Erik XIV 68.

G 7 okt 48 i Sthlm m Ebba Månsdtr, efter makens död upphöjd i grevligt stånd, f 13 jan 29, d 29 sept 09 på Lärjeholm, Angered, Älvsb, dtr till riksrådet Måns Bryntesson (Lilliehöök) o Brita Jönsdtr (Roos). Om Ebba Månsdtr se vidare Lilliehöök.

Biografi

Vid den tyske kanslern Conrad von Pyhys ankomst till Sverige 1538 anslöt sig S E, som var bror till Gustav I:s drottning Margareta, helt till de nya regeringsprinciperna. På kungens uppmaning skrev Pyhy undervisande brev till "mein lieber Herr Stain" om de nya rättsliga lärosatserna, som ej borde grunda sig på gamla traditioner o gudomliga teser utan förändras med gott förnuft o omsorg. Vid sidan av Pyhy fick den 20-årige S E högsta militära makten som "överste krigsråd" o blev snart även sekret råd, vilket — såsom han i ett brev till svågern Axel Eriksson (Bielke) stolt deklarerade — skulle bli "överste riksens råd" med högsta dömande o förvaltande myndighet. Vid hovet räknades han till de främsta bland högadeln; vid högtidligheterna förde han spiran.

42 kom S Ers första utrikesresa, den stora beskickningen till Frankrike under kanslerns ledning o med Georg Norman som sekreterare. Den handels- o förbundstraktat som legationen avslöt med Frans I gav stora löften men skulle underställas den sv kungen för ratifikation, varför Norman hemsändes med urkunden. Kanslern o S E invecklade sig nu i mer bindande politiska o ekonomiska engagemang, bl a löftet att den sv kungen för uppsättande av en krigsstyrka skulle förskottera till Danmark en stor summa, som Frans I senare skulle överlämna till S E. Denne stannade alltså kvar i Frankrike — enligt den engelske gesanten vid franska hovet med förtjusning därför att han förälskat sig i en fransk hovdam. Ännu i april 43 var han i Paris o först i maj kom han på hemväg till Danmark — utan de utlovade franska pengarna. Han synes alltjämt ha följt kanslern i dennes försök att engagera Sverige på den fransk-danska sidan i kriget mot kejsaren. Måhända drömde han om överbefälet över den planerade expeditionsstyrkan mot Holland — så påstod de av Pyhy engagerade knektöverstarna — o att få återvända till Frankrike — så säger han själv o hade därför lämnat kvar alla sina tillhörigheter. Men det blev för honom, som kungen uttryckte det, "tid att uppstå av sömnen", o han hade säkert svårt att inte bli delaktig av de anklagelser som hösten 43 medförde kanslerns fall. De skulder han i kungens namn åsamkat sig — bl a hos bankirhuset Fugger — fick han själv reglera; med hetta protesterade han inför rådet o kungen mot en tysk krigsöverstes anklagelser att han deltagit i kanslerns påstådda kontakter med det bur-gundiska lägret, o den truppkontingent som fördes ur landet ställdes under Rhengreve Filips befäl o avsågs inte att som sv trupp ingripa i kriget (Lundkvist) utan snarare att överföras i fransk tjänst.

S E bevarade emellertid kungens förtroende. Som "närmaste råd" deltog han i alla viktiga rådslag o under kungens talrika resor i landsorten fungerade han — vid sidan av eller alternerande med Per Brahe — som ståthållare o militärbefälhavare i huvudstaden, där de mer lokala ärendena sköttes av den betrodde slottsfogden Botvid Larsson (Anckar). Efter giftermålet 48 upphörde hans anknytning till Uppsverige. Förläningen Rekarne utbyttes mot ståthållarskapet över nv Småland m Jönköping som residens; hans nya förläning kom att omfatta slott, stad o 6 härader eller över 3000 mantal, i storlek endast överträffad av hertigdömena o Gustav Olssons (Stenbock) västgötska domäner. Alltmer framstod S E som ledare för den dominerande gruppen kungasvågrar, såsom Svante Sture, Gustav Olsson, tillika kungens svärfar, Per Brahe, tillika systerson m fl.

57 kom S E:s andra utrikesresa som chef för den stora fredsdelegationen till Moskva i sällskap med bl a ärkebiskopen o den sekreterare han o kungen främst litade på, den erfame o duglige Olof Larsson. För kungen var freden det väsentliga, o en månads formella förhandlingar (24 febr—21 mars) gav en 40-årig sådan på ryssamas villkor (sedan behövde man enligt kungen blott hålla vad möjligt var). S E:s nära anknytning till systersonen hertig Johan är redan tydlig. I sept 59 avseglade de båda till England för att verka för Eriks planerade giftermål med drottning Elisabet. Den redogörelse han vid hemkomsten lämnade om att "handeln platt avslagits" väckte Eriks djupa misshag, o inför Johan beklagade sig S E över "den fast olycksamma legationen"; han ville "icke gärna stinga handen mellan dörren och tröskelen".

Detta motsatsförhållande kom att skärpas under Eriks regeringstid. Vid kröningen blev S E friherre men inte greve. I de hårda förhandlingarna om adelns rusttjänst 61—62 var han högadelns ledande man o genomdrev vissa eftergifter, men stadgan 62 ansågs dock i tillämpningen som en tung börda trots de nedsättningar som beviljades, dock inte för S E. 62 återkallades hans stora småländska län; vid hertig Johans fängslande 63 var Erik på jakt efter för S E komprometterande brev bland den fångnes beslagtagna handlingar. Dock behövdes han som ledare för den ståtliga legation som Erik i jan 63 utsände för förbunds- o giftermålsförhandlingar med Hessen. Men i Khvn uppstod trassel med genomresepassen, o då den hetsige S E under okväd-ingsord sökte forcera stadsbommen vid Västerport (på nuvarande rådhusplatsen), fängslades hela beskickningen. För Danmark var ett sv-hessiskt förbund ingalunda önskvärt, o S E visste då ännu inte något om vad som hänt en samtidig dansk beskickning till Sverige. Att antaga (Eländer) att S E i samförstånd med kung Fredrik ställt till uppträdet i avsikt att förvärra den nordiska spänningen o framdriva en öppen konflikt, är säkert oriktigt. Dock blev Eriks misstänksamhet stor, då legationen sattes i mild internering, o när S E först i början av 65 återkom, möttes han av husarrest o tillvitelsen "en svensk jute".

Spänningen mellan kungen o herrarna gick nu mot en våldsam utlösning. I jan 67 tvangs S E o Svante Sture att till Erik avge en förödmjukande lojalitetsförklaring; i sitt bryderi bad de i enrum om råd hos sekreteraren Olof Larsson, som sade sig med bekymrat hjärta tillråda, ty om de vägrade "så är edert bröd, käre gode herrar, snart ätet". I maj 67 kom så i Uppsala Sturemorden o kungens sinnessjukdom. S E, som likt Stu-rarna (far o två söner) o andra höga herrar satt fängslad, anklagad inför konungens nämnd o riksmötet för förrädiska stämplingar, undgick döden genom en tillfällighet; "döda alla utom herr Sten", ropade Erik till sina drabanter som därför skonade S E o Sten Baner.

Under Eriks följande omtöcknade tillstånd blev riksrådet med S E som främste man den fungerande regeringen. Johan försattes på fri fot, Jöran Persson fängslades, herrarna skuldfriförklarades o förslag om nya adelsprivilegier utarbetades. Men kring årsskiftet tog Erik åter ledningen, Jöran Persson blev på nytt hans förtrogne o i juli 68 kröntes Karin Månsdotter till drottning. Nu inleddes hertigarnas uppror i Östergötland, stött av kungafränderna med S E i spetsen. Troligt är att också en grupp av sekreterarna sympatiserat med upproret, o S E:s gamle förtrogne Olof Larsson var den som öppnade Söderport för hans trupper. På Stortorget stötte de samman med Erik o drabanter från slottet, o i tumultet sårades S E så svårt att han avled efter några dagar.

S E skrevs först till Loholm i Långared men senare till Grävsnäs i Erska, båda i Älvsb. I övrigt ägde han mer än 200 gårdar i samtliga svea- o götalandskap utom Dalarna.

Författare

Ivan Svalenius



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter

Rester av S E:s arkiv i Leijonhufvudska saml, vol 1 (E 4587), RA. Däri ingår bl a ett par brev av S E, konc, brevkopior o brev till S E. Självbiogr notiser 1518—66 i E 252, UUB (tr i HH 20, 1905). Brev från S E i Kanslitjänstemäns konc o mottagna skriv:er, vol 1, 2 (3 st till Georg Norman) o 4, i Rådets handhar o brev, vol 1, i Skriv:er till konungen, i biskop Sven Jacobis papper o i Ericsbergsarkivet, allt i RA. Ett brev från S E till Axel Eriksson (Bielke) i UUB o ett till drottning Margareta i De la Gardieska arkivet, LUB (tr i DGA 1, 1831). Några brev från S E i kop i UUB.

Tryckta arbeten

 

Källor och litteratur

Källor o litt: Frälse- o rusttjänstlängder, vol 10—11, Strödda kamerala handhar, vol 76, o Wijksaml, vol 3 (E 2741), RA; J 85, fol 209, LSB.

A G Ahlqvist, Om Sturemorden (HB 4, 1877); I Andersson, rec av Eländers nedan a a (PHT 1933); dens, Erik XIV (5 uppl 1963); G Anneli, Erik XIV:s etiska föreställ-n:ar o deras inflytande på hans politik (Lychnos-bibl, 9, 1945); R Eländer, Herr Sten (1932); GIR 1539—60 (1890—1916); HH 20 (1905); G Landberg, De nordiska rikena under Brömsebroförb (1925); Lokalf; S Lundkvist, Gustav Vasa o Europa (1960); S A Nilsson, Krona o frälse i Sverige 1523—1594 (1947); I Peterzén, Studier rör Sthlms hist under Gustav Vasa (1945); SRA 1—2 (1887 —99); I Svalenius, Georg Norman (1937); G Upmark, Gustaf Vasas hof (1912); F West-ling, Det nordiska sjuårskrigets hist (HB 6— 7, 1879—80); A Viljanti, Gustav Vasas ryska krig 1554—1557 (VHAAH, hist ser, 2:1—2, 1957). — J E Almquist, Herrgårdarna i Sverige under reformationstiden (1960); S Arnell, Bidr till belysn av den baltiska fronten under det nordiska sjuårskriget 1563-1570 (VHAAH, hist ser 19, 1977); N Eden, Om centralregeringens organisation under den äldre Vasatiden (1899); H Forssell, Sveriges inre hist från Gustaf den förste, 1 (1869), s 108 f; Frälseg, 1:1—4:3 (1931—76); J Gustafson, Såsom den blinde drömmer om färgen. Kring maktkampen i Sverige 1567—68 (Rostads elevförb:s årsskr 1972); K-E Löfqvist, Från medeltidens riddarslag till nya tidens riddar-utnämning (Rig 22, 1939), s 5; L-A Nor-borg, Jönköping under medeltid o äldre Vasatid (Jönköpings stads hist, 1, 1963).



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Sten Eriksson (Leijonhufvud), https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/11175, Svenskt biografiskt lexikon (art av Ivan Svalenius), hämtad 2019-03-25.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:11175
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Sten Eriksson (Leijonhufvud), urn:sbl:11175, Svenskt biografiskt lexikon (art av Ivan Svalenius), hämtad 2019-03-25.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se