Adam Ludwig Lewenhaupt

Född:1659 – Danmark (i Sv fältlägret utanför Köpenhamn)
Död:1719-02-12 – Ryssland (i Moskva)

Riksråd, Kavalleriofficer, General, Guvernör


Band 22 (1977-1979), sida 618.

Meriter

5 Lewenhaupt, Adam Ludwig, son till L 3, f april 1659 i sv fältlägret utanför Khvn, d 12 febr 1719 i Moskva. Inskr vid LU 71, vid UU 23 nov 75, vid univ i Rostock sept 80, disp där 18 maj 82, ambassadkavaljer i Moskva 84, kornett vid Nils Bielkes kavallerireg i bayersk tjänst 28 febr 85, kaptenlöjtn där 12 sept 85, ryttmästare där 86, major vid M W Nieroths infanterireg i holländsk tjänst maj 89, överstelöjtn där 13 april 91, överste för eget infanterireg i holländsk tjänst 12 mars 97, överste för Upplands, Västmanlands o Dala tremänningsinfanterireg 16 juli 00, generalmajor av infanteriet o vik guvernör i Kurland 14 april 03, överbefälh för alla fälttrupper i baltiska provinserna 4 nov 04, generallöjtn av infanteriet 10 aug 05, general av infanteriet o guvernör i Riga o Neumünde 14 juni 06 (fullm:er antedaterade till 5 o 6 jan), tjänsteförrättande befälh för sv armén i Ukraina 30 juni—1 juli 09, riksråd 30 dec 18.

G 16 juni 90 på Häringe, Västerhaninge, Sth, m sin kusin grev Birgitta Dorothea Lewenhaupt, f 28 juni 63 på Eksjöhovgård, Vallsjö (nu Sävsjö), Jönk, d 27 okt 30 i Jönköping, dtr till riksrådet o fältmarskalken greve Karl Mauritz L (L 2) o Anna Maria Kruus.

Biografi

Det var enligt L:s egen utsago inte av böjelse för militärlivet som han blev officer. Han hade under flera år planmässigt utbildat sig för diplomatbanan men fann i 25-årsåldern att hans karriärutsikter inom utrikesförvaltningen inte var tillräckligt ljusa o valde då att försöka sin lycka o "ett stycke bröd med att förvärva" (HH 34: 2, s 10) i släktens traditionella yrke.

Karl XI hade vid denna tid gjort till regel att inte, oavsett aspirantens börd o teoretiska kompetens, befordra någon till officer som inte tjänat i ledet eller som underofficer. L ansåg det oförenligt med sin värdighet att vinna officersfullmakten på sådana villkor o gick i utländsk krigstjänst. Där förde han skvadron i Ungern 1685—86 o bataljon, slutligen regemente i Flandern 89—98. Han levde på sitt gods Charlottenborg som privatman, när han kort efter Stora nordiska krigets utbrott bemyndigades att som chef organisera o utbilda ett nytt infanteriregemente för fälttjänst.

L deltog med sitt regemente i huvudarméns operationer maj 01—jan 02, men när denna sattes i rörelse mot Polen, lämnades han med sin ena bataljon (den andra gick med huvudarmén) kvar i Kurland till guvernören C M Stuarts disposition. Denne hade att försvara ett territorium större än Dalarna med mindre än 3 000 man, av vilka nästan 2/3 måste användas som fästningstrupp. Med fältstyrkan lyckades L 19 mars 03 vid Saladen skingra en mångdubbelt starkare rysk-litauisk kår. Segern gjorde honom omedelbart namnkunnig, o när den dödligt sjuke Stuart kort efteråt beviljades tjänstledighet, blev L vikarierande guvernör o samtidigt generalmajor av infanteriet.

L var 04—06 ensam bland högre sv befälhavare i Östersjöprovinserna om att vinna återkommande framgång i sina aktioner mot fienden. En rysk-litauisk armé upprevs fullständigt vid Jacobstadl 26 juli 04 av en knappt hälften så manstark sv-litauisk kår under L:s befäl, o hösten s å återerövrade han o lät demolera nyckelfästningen Birsen. Följande sommar sändes 24 000 man ryska elittrupper mot L, som i aug slutligen fann sig nödd att tills vidare uppge den offensiva krigföringen o dra sitt fältinfanteri inom Ri-gas befästningsverk, där han förblev instängd till våren 06. Dessförinnan hade han emellertid med hela fältarmén om ca 7 000 man uppsökt den fientliga huvudstyrkan, ca 13 000 man under fältmarskalk Sjeremetiev, o vid Gemäuerthof 16 juli 05 tvingat denna att retirera efter fyra och en halv timmes ursinnig strid. Då var Sjeremetievs infanteri praktiskt taget förintat.

I juni 06 blev L överbefälhavare på den baltiska krigsskådeplatsen, där han gått från överste till steget under fältmarskalk på 38 månader. Den extraordinära karriären berodde till mycket stor del på visad duglighet i tjänsten. Under sina många utlandsår hade L gjort sig professionellt kompetent inte endast för högt befäl vid infanteriet o kavalleriet utan också i strategi, arméförvaltning, artilleritaktik samt belägring o försvar av befästa orter. Hans nervkontroll under strid omvittnas ha varit svår att skaka. Medveten om sitt beroende av nästan övermänskliga insatser av soldaterna i varje fältslag, intresserade han sig oavlåtligt för deras mentala o materiella behov. Ett förstklassigt intellekt o en därav ständigt underhållen självtillit inför ansvar o oåtertagliga beslut gjorde honom dessutom särskilt lämpad för självständigt kommando, däri olik de flesta av Karl XILs generaler. Tesen att L skulle ha varit hängiven en för karolinsk miljö främmande krigföringsdoktrin (Hallendorff, Bennedich i Karl XII på slagfältet, mfl) saknar dock empirisk grund (Uddgren, Artéus mfl). Få hade dittills kunnat observera hans konstitutiva defekter som befälhavare: den periodiska letargin, timiditeten vid personliga konfrontationer o tendensen till förföljelsemani.

I slutet av juni 08 sattes L:s fältarmé, förstärkt till ca 12 000 man, i marsch för att ansluta till huvudarmén, då under framryckning österut genom Polen. L medförde en väldig tross, bl a några veckors brödunderhåll för sin o kungens armé i ca 1 300 tunga (fyrspanns) vagnar. Marschen gick vida långsammare än beräknat, mest beroende på ett månadslångt regn som förvandlade vägar till kärr o bäckar till floder. Samtidigt hotades kungens armé av svält på Smolensk-vägen, längs vilken ryssarna börjat milsvitt förhärja jordbruksbygden, o 15 sept vände den söderut för att söka provianteringsområden i Severien. L:s armé, som befann sig avsevärt längre bort än kungen antog, blottställdes därmed för tsarens huvudarmé o upphanns av denna vid Ljesnaja på förmiddagen 29 sept. För att skydda förrådskolonnen måste L successivt insätta nästan alla disponibla stridsenheter, men först skymningen fick ryssarna att avbryta striden, o då stod L:s trossfordon fortfarande på eller nära slagfältet. Övertygad om att förnyad strid skulle bli arméns undergång, lät L under natten o nästa dag förstöra det mesta möjliga av förråden o sätta infanteriet på trosshästar. Den till 6 000 man reducerade o nu helt beridna armén lämnade snart fiendens huvudstyrka långt bakom sig o påträffade 8 okt ett detachement av kungens armé.

Enligt den s k Karl XII-renässansens historiker (Hallendorff, Stille, Bennedich m fl) har olyckan med L:s förrådstransport bidragit väsentligt till katastrofen för kungens ryska fälttåg samt till stor del vållats av befälhavaren: L skulle ha fattat okloka beslut rörande marschvägen, taktiken vid Ljesnaja m m samt varit oförmögen att hålla marschdisciplin bland sina underbefälhavare o soldater. Nyare forskning (Uddgren m fl) har reducerat olyckans dimensioner men knappast undergrävt kritiken av L:s marschledning.

L anförtroddes inget kommando vid kungens armé, förrän denne allvarligt sårades under Poltavas belägring. Detta berodde dock sannolikt inte på onåd: generaler av infanteriet kom vid den tidens arméer nästan aldrig i fråga för lägre befälsposter än kommandot över hela infanteriet, o Karl XII föredrog som armébefälhavare att själv utöva infanterichefsfunktionen.

När kungen inför dagligen växande problem att föda armén vid Poltava beslöt att våga ett anfall i gryningen 28 juni 09 mot tsarens huvudarmé i dess befästa läger nära staden, var han sängbunden av ett skottsår i foten o överlät till kavallerichefen fältmarskalk Rehnschiöld att leda armén under drabbningen, medan L skulle överta ledningen av infanteriet. Denne hade emellertid inte kallats att delta i planläggningen för anfallet o inte heller fått sig tilldelad någon adjutantstab för kommunicering med sina underbefälhavare. Deras bataljoner fördes under drabbningen mot förintelse i osamordnade o rationellt svårförklarliga aktioner. I den omfattning som underbefälhavarna successivt erhållit order rörande framryckningsvägen, slagordningen o särskilda anfallsmål, syns de ha dirigerats mindre av L än av Rehnschiölds adjutanter.

Med nästan hela infanteriet förlorat retirerade sv armén desorganiserat, ställvis flyktartat, från slagfältet vid Poltava. Fienden var alltför svag i kavalleri för att kunna hindra reträtten, vilken redan samma dag fortsatte söderut längs floden Vorskla o 30 juni hade fört armén oantastad till Perevolotjna vid Vorsklas sammanflöde med Dnjepr. Kungens plan verkar ha varit, att där bygga en flottbro över den 2 till 3 km breda Dnjepr o så kunna sätta armén i någorlunda säkerhet på ottomanskt territorium. Mot kvällen 30 juni blev det tydligt för sv högkvarteret, att den förföljande ryska armén skulle nå Perevolotjna långt innan flottbron kunde bli färdig. I denna kris framväxte besluten att nästa dag låta bränna trossen o med truppen o kanonerna försöka komma över Vorskla vid Kisjenka, ett vadställe 3 km från Perevolotjna, samt att kungen med hov, kansli o eskort redan samma kväll skulle skeppas över Dnjepr för att inte löpa risken att bli fånge. Kungen hade avsett att ta med sig L för att låta honom, meddelar den välinformerade Poniatowski, i vissa funktioner ersätta Piper o Rehnschiöld, som tillfångatagits vid Poltava, men L bad att få kommandot över armén o fick det. Hans motiv är ovissa, men det syns troligt, att han såg en efterlängtad chans att tillvinna sig väsentligt ökad prestige vid kungens armé, där han enligt sina memoarer ständigt hade känt sig underskattad o tillbakasatt.

Följande morgon besatte den ryska armén höjderna nordväst om Perevolotjna, vilka lämnats oförsvarade, o kunde därifrån sätta hela sv armén under direktbeskjutning med artilleri o även hinna kasta sig i svenskarnas väg, om dessa försökte undkomma över Vorskla. L stod plötsligt i valet mellan kapitulation o desperat strid. Sv armén räknade 16—17 000 man, men närmare hälften av dessa var sjuka, sårade eller civilpersoner. L synes ha tagit för givet, att han framför sig hade nästan hela den vid Poltava segrande armén med dess minst 50 bataljoner, mot vilka hans eget infanteri kunde ställa högst 5—6 kompanier. Avgörande för hans beslut blev dock arméns epidemiskt fortgående demoralisering. Soldaterna undandrog sig i mängd att formeras i slagordning för att i stället arbeta frenetiskt med flottbyggen eller försöka simmande ta sig över Dnjepr. Som det synes, hade raden av svårfattliga olyckor vid Poltava, den jäktade reträtten förbi Vorsklas vadställen mot en förespeglad trygghet som visade sig oåtkomlig o kungens flyktliknande avfärd verkat upplösande på de flestas disciplin, stridsvilja o förtroende till överkommandot. Själv i uppenbart defaitistisk stämning beordrade I, regementscheferna att fråga sina officerare o soldater, om de hellre ville slåss än ge sig fångna, o fick genomgående till svar att de meniga vore ovilliga till strid. Sedan regementscheferna tillfrågats om sin egen åsikt o förordat kapitulation, gick L samma dag med hela armén i krigsfångenskap.

L motiverar i memoarerna sitt beslut att kapitulera med "folkets alltför stora consternation och fruktan, varigenom det snarare till en bara massacre och avslaktande än till något fäktande hos oss komma kunde". Att L här verkligen redovisar sitt huvudsakliga motiv, görs sannolikt av den starka, evangeliskt präglade humanitetskänsla som han i många andra sammanhang röjer. Inget som är känt om hans uppträdande vid Perevolotjna tyder på att hans eget fysiska mod skulle ha sviktat inför utsikten till strid.

Karl XII, som oreserverat fördömde kapitulationen, förklarade att L för alltid diskvalificerat sig som befälhavare, ty han hade "handlat mot order och soldatmaner på nesligit vis och förorsakat obotlig förlust, som aldrig kunnat bliva större om han hade vågat det yttersta". L måste ha "varit helt förvirrad i huvudet och modfällt till gripa sig an som en general bör göra, när det ser svårt ut; ty då är oförsvarligt tillåta för-sagdhet hos sig spörjas som han gjort" (E Carlson 1893, s 122 f), var kungens bedömning. Denna bildar mönster för vissa analyser (Stilles mfl:s) av Perevoltjnadramat. Hos många forskare (Ernst Carlson, Haintz, Uddgren, Petri m fl) har L:s handlingssätt emellertid funnit vidsträckt förståelse.

Som krigsfånge placerades L i Moskva, frånsett mars 10—jan 11 (Novgorod o Petersburg), o avled där av "feber" senvintern 19. I den av Piper organiserade hjälpaktionen för svältande medfångar gjorde han, inte minst privatekonomiskt, erkänt stora insatser. Kungens demonstrativa o varaktiga onåd kände L mycket djupt, o han pinades också av medfången Rehnschiölds obeslöjade förakt o den överallt anade kritiken av hans befälsföring vid Perevolotjna. Hans 11—18 författade memoarer har tillkommit som en försvarsskrift o kastar skarpare ljus över hans personlighet än över händelseförloppen. Han dog ovetande om att Ulrika Eleonora utnämnt honom till riksråd.

Författare

Gunnar Artéus



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter

En stoi' del av L:s enskilda korrespondens gick förlorad vid Ljesnaja. L:s saml (E 4645) i RA innehåller fragment av L:s o hans hustrus arkiv. L:s memoarer (N 913; tr jfr nedan) o brev till honom från Karl XII i UUB. Brev, rapporter m m till L i LSB. — Brev från L i RA bl a i Skriv:er till konungen (Karl XII), K arkiv (Hedvig Eleonora o Ulrika Eleonora), Kanslitjänstemäns konc o mottagna skriv:er, Defensionskommissionens 1700—14 arkiv, Anglica, Hollandica, Gallica, Livonica, Krigshist saml, 40 brev till Nils N:son Posse o ett 90-tal till W A Schlippenbach.

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: De majoribus majestatis ju-ribus. [Akad avh, pres A Amseln.] Rostochi [1682] (80) s, — Enväldets skadeliga på-fölgder och aggets bittra frugter . . . afskil-drade , . . uthi thes fångenskap i Ryssland sammanfattat om . . . alla . . . händelser, ifrån thes inträde uti fäderneslandets tjenst år 1700 then 5 Julii til thes . . . fångenskap ... år 1709 then 3 Julii. Samt äfven ock . . . generalen Carl Creutz sanfärdiga berättelse om then Pultaviska actionen och accordet vid Dnje-pern . . . [utg C G Boije af Gennäs.] Sthlm 1757. 457 s. Slutet ... ej tr i uppl af 1757, jämte bilagor (KKD, d 2, Lund 1903, s 217— 304). [Hela verket:] Berättelse. Med bilagor. Utg . . . genom S E. Bring. Sthlm 1952. 415 s, 5 kartbl. (HH 34: 2.)

översatt: R Lucas, Evangelii sedo-lära, hva-rutinnan handlas om den christeliga dygdens rätta egenskap, om de skäl som böra beveka os der til, och om medlen emot hvarjehanda frestelser. Först skrifven på eng. språket, sedermera öfvers. på frantzöska och nu deraf på svenska, Sthlm 1720, (16), 360 s.

Källor och litteratur

Källor o litt: G Artéus, Krigsteori o hist förklaring, 1: Kring Karl XII:s ryska fälttåg (1970) o 2: Karolinsk o europeisk stridstaktik 1700—1712 (1972); S E Bring, Prolegomena till L:s berättelse (KFA 1949); Ernst Carlson, Sveriges hist under konungarne af pfal-ziska huset, 8 (1910); Einar Carlsson, Karl XII o kapitulationen vid Perevolotjna (KFÅ 1940); O Haintz, König Karl XII. von Schweden, 1 (1936); C Hallendorff, Karl XII o L år 1708 (UUÅ 1902); Karl XII på slagfältet (1918—19); Konung Karl XII :s egenh bref, ed E Carlson (1893); G Petri, Reviderade domslut (KFÅ 1951); dens, Slaget vid Poltava (KFÅ 1958); Stanislaus Poniatovskis berättelse om sina öden tillsammans med Karl XII (HT 1890); A Stille, Carl XII :s fälttågsplaner 1707—1709 (1908); H Uddgren, Karolinen ALL, 1—2 (1919—50); H Vil-lius, Före Poltava (VSLÅ 1951); dens, Karl XII:s ryska fälttåg. Källstudier (1951).



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Adam Ludwig Lewenhaupt, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/11268, Svenskt biografiskt lexikon (art av Gunnar Artéus), hämtad 2018-11-16.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:11268
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Adam Ludwig Lewenhaupt, urn:sbl:11268, Svenskt biografiskt lexikon (art av Gunnar Artéus), hämtad 2018-11-16.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se