Meriter

Lidberg, Carl Gustaf, f 23 sept 1859 i Sthlm, d 2 nov 1931 i Sollenkroka, Djurö, Sth. Föräldrar: rådmannen Carl Fredrik L o Charlotta Magnusson. Mogenhetsex vid Karlstads h a l vt 80, inskr vid UU ht 80–vt 85, förber ex till rättegångsverken o till kansliet 30 maj 82, anställd vid Sthlms poliskår från 85, kommissarie vid detektivavd 90, chef där 08–16, tredje stadsfiskal 02, andre stadsfiskal 04–24.

G 30 dec 90 i Sthlm, Klara, m frih Sigrid Telma Maria Oxenstierna, f 26 sept 70 där, Skeppsh, d 24 dec 35 där, Bromma, dtr till kaptenen frih Carl Gustaf O o Amelie Ingeborg Thuring.

Biografi

Gustaf L var under skoltiden i Karlstad klasskamrat med G Fröding o umgicks även under studietiden i Uppsala med honom. Efter att ha läst juridik där anställdes L vid Sthlms poliskår. Han hade fallenhet för yrket o visade sig ha många för den tiden både oväntat radikala o moderna spaningsmetoder. När han i ett par uppmärksammade fall dirigerade sina detektiver på uppdrag utanför landets gränser, väckte det internationellt intresse. Ett känt fall gällde falsktryckta 100-kronorssedlar, som 1899 översvämmade sv banker. Sedlarna härrörde från hemvändande emigranter, som före tillbakaresan i New York växlat till sig dem av en svensktalande man. L misstänkte en 35-årig målare, Johan Alfred Skoog, vilken efter att här hemma ha avtjänat ett långtidsstraff som sedelförfalskare 93 emigrerat o etablerat sig som fotograf i New York. L beslöt sig för det då djärva steget att själv ta båten över i sällskap med en språkkunnig konstapel. I USA fick han veta att den federala polisen o Scotland Yard i London i flera år jagat en okänd förfalskare av bl a engelska 20-pundsedlar o amerikanska 5-dollarmynt i silver. Signalementet på Skoog, som kallade sig Albert Brown, spreds o några månader senare spårades han till ett växlingskontor på Broadway. En polisman förföljde honom i en gatujakt som slutade med att svensken drog fram en revolver o sköt sig två skott i pannan. Han dog ett par dygn senare efter att inför L ha avlagt en fullständig bekännelse. — Ett liknande uppdrag med internationell räckvidd gällde brevbombens uppfinnare, civilingenjören Martin Ekenberg, som efter ett par attentat 1909 mot ledande sv industrimän av L spårades till London.

Storstrejksåret 09 medförde andra stora problem för L o hans kollega, stadsfiskal Lars Stendahl — "Lasse med påken". Ungsocialister o till vårt land flyende ryska anarkister misstänktes, fullt berättigat visade det sig, för planer på att mörda tsar Nikolaus som med sin gemål besökte Sverige. Gustav V kallade personligen samman en större polisstyrka i Sthlm i syfte att orientera sig om övervakningen. Ett tiotal som farliga betecknade ryska flyktingar placerades i häkte under de kritiska dygnen, men en från Närke inflyttad 22-årig kolportör o fanatiker, Adolf Hjalmar Wång, glömdes bort. Tsaren kom iförd rysk amiralsuniform, åkte i kortege med kungen genom Sthlms gator o deltog med kejsarinnan i galadinén på slottet. På natten sköts chefen för kustartilleriet, generalmajor O L Beckman, ihjäl, när han var på hemväg genom Kungsträdgården från festligheterna på Grand Hotel. Beckman bar amiralsuniform. Wång hade enligt L:s utredning avsett att mörda kejsaren. Omedelbart efteråt sköt sig Wång. Han avled på Serafimerlasarettet, där L fick hans bekännelse.

En annan känd insats var när L o en grupp detektiver efter en snabbt insatt bogserbåtsexpedition grep bankrånaren Johan Alfred Andersson-Ander i hans hem i Sthlms skärgård. Ander hade i jan 10 med ett besman slagit ihjäl en kassörska i ett växelkontor vid Gustav Adolfs torg. Han förblir sedan dess en historisk fotnot i vår kriminalkrönika. Hans avrättning på Långholmens fängelsegård 23 nov 10 är den sista dödsdom som exekverats i vårt land.

En personlig triumf för L var när han genom listig taktik lyckades avslöja Skandinaviens förste dynamitard. Två som helt säkra betecknade valv i ett par juvelerarebutiker i Sthlm o Khvn hade 04 givit den okände smycken för stora värden. Mysteriet förblev i åratal olöst tills L började misstänka Axel Bernhard Nyström. Med tanke på dennes fåfänga lät L 11 sprida uttalanden i tidningarna om att man misstänkte utländska gangsters för kupperna. Nyström replikerade med ett längre anonymt brev till DN, vari han berättade sanningen: att det var en ensam svensk som var gärningsmannen. Nyström kunde nu spåras o gripas.

I sin verksamhet som rättvisans tjänare valde L gärna att vara den tystlåtne men oavbrutet aktive. Ett undantag från denna regel att om möjligt undvika en offentlig framtoning är hans memoarer i två band, Detektivchefens berättelser, där han levande o faktaspäckat skildrar sina upplevelser i kampen mot särlingar i brottets värld o andra kriminella element av format. Innehållet genomsyras kanske mest av hans fasta övertygelse om att brott aldrig lönar sig. L har karaktäriserats som barsk o kärv men mänsklig, o det har sagts om honom att han var en av landets skickligaste brottmålsspecialister. Tom K Kilbom, som 16 (om bakgrunden se bd 21, s 137) utsattes för långa förhör av L, har uppskattande ord till övers för honom. Vid ett samtal mellan Kilbom o stadsfiskal Stendahl underströk den senare: "Ja, jag kan säga dej, att stadsfiskal L var också en bra karl. Han kunde polisyrket o visste, när han hade att göra med bra människor. Men, akta er ni gossar, alla polischefer är inte sådana" (Kilbom, s 106).

Författare

Carl Olof Bernhardsson

Arkivuppgifter

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Detektivchefens berättelser. Sthlm 1918. 227 s, 1 portr. 2.-3. uppl så. — Geniet-förbrytaren Martin Ekenberg. Detektivchefens berättelser. Sthlm 1919. 288 s. — Gustaf Fröding, vännen och charmören. En ungdomsvän berättar ... av Nonpareil (Vårt hem, årg 1, 1921, Sthlm, fol, nr 1, 18/5, s 21 f; pseud).

Källor och litteratur

Källor o litt: C O Bernhardsson, Brottets krönika, 1—4 (1954—61); K Kilbom, I hemligt uppdrag (1954); G E Nygren, Biogr antecknar öfver lärjungar intagna vid Karlstads hal åren 1864—74 (1912); H Olsson, Fröding, ett diktarporträtt (1950), s 144— 147, 172; SMoK; Väd 1929. — Nekr:er i dagspressen.

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
C Gustaf Lidberg, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/11332, Svenskt biografiskt lexikon (art av Carl Olof Bernhardsson), hämtad 2024-05-07.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:11332
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
C Gustaf Lidberg, urn:sbl:11332, Svenskt biografiskt lexikon (art av Carl Olof Bernhardsson), hämtad 2024-05-07.