Meriter

Lijdbergh, Anders Bengtsson, f 26 dec 1725 i Sthlm, d 21 jan 1799 där, Ridd. Föräldrar: juveleraren Bengt Liedberg o Elisabeth Berg. I lära hos fadern juli 44—jan 47, mästare (juvelerare) 13 maj 60, burskap som juvelerare i Sthlm 17 nov 61, led av Sthlms borgerskaps 50 äldste 66—73, en av dess båda ordf (vald av hantverkarna) 72, utsedd att bevista överläggningarna i den av K M:t förordn beredn om utväg till förekommande av varuprisernas stegring 67, fullm för Sthlm vid riksdagarna 71—72 o 89 (talman 89), rådman 30 mars 73, led av accisrätten 73, inkvarteringskommissionen 29 maj 75, politiekollegiets 2:a division 24 okt 75, bankofullm o sjöassuransöverrätten 77—86 o 89—99, byggnings- o ämbetskol-legiet 17 maj 76, justitiekoll o förmyndarkammaren 16 mars 79, byggnings- o ämbetsborgmästare 22 febr 90 (fullm antedat 24 dec 89).

G 28 nov 73 i Sthlm, Ridd, m Anna Christina Åhman, f 32, d 15 sept 02 i Sthlm, Jak.

Biografi

Anders L följde i faderns fotspår o utbildade sig till juvelerare. Efter lärlingstid o gesällår blev han 1760 mästare. Året därefter vann han burskap som "guld o silverarbetare" i Sthlm o var under flera år deputerad i juvelerar- o guldsmedssocieteten. Det dröjde emellertid inte länge förrän han togs i anspråk för en rad kommunala uppgifter o 90 nådde han höjdpunkten på sin kommunala karriär, när han av Gustav III utsågs till byggnings- o ämbetsborgmästare.

Ur rikspolitisk synpunkt präglades 1760-talet av mössornas allt starkare frammarsch. De ofrälse stånden gjorde gemensam front mot adeln. Motsättningarna skärptes genom de hårda striderna om ofrälses rätt till ämbeten, o hantverkarna kämpade för att utvidga sin representation i stadsstyrelserna. Inför valet av riksdagsmän för Sthlm till den riksdag som skulle ta sin början 71 framträdde L hos de äldste som en förespråkare för mössornas idéer. Som vanligt hade magistraten uppgjort den klassifikationslista) som skulle ligga till grund för valet. L o hans meningsfränder kämpade energiskt emot en klassifikation som de ansåg missgynnade hantverkarna, men trots deras kraftiga protester segrade denna gång magistra- tens linje. L valdes dock själv till riksdagsfullmäktig.

Under riksdagen togs frågan om valen av äldste o taxeringsmän upp genom besvär av minuthandlar- o ämbetssocieteterna. I dessa lyser borgerskapets förbittring mot magistratens ingrepp i valen igenom. Frågan remitterades till justitiedeputationen i vilken L var ledamot. Han tog parti för de upprörda societeterna o vände sig i ett förslag till valordning i skarpa ordalag mot magistraten. Grunden för besvär av detta slag menade lian ofta inte ha någon annan "upprinnelse än av mer eller mindre benägenhet av en eller annan Magistrats person för den valde eller och av någons otidiga ambition att själv vinna detta förtroende med flera otillbörliga avsikter" (R 3610). L:s förslag godkändes av deputationen o ständerna, o det kom att ligga till grund för förordningen av 9 jan 72 om hur val av de 50 äldste o taxeringsmän i Sthlm skulle gå till.

Vid riksdagen underströk L i ett diktamen till protokollet i sept 72 hur nödvändigt det var att åstadkomma en privilegieutjämning. Borgarståndet uppdrog åt sina deputerade i den stora deputation, som skulle utarbeta förslag till kungaförsäkran, genom ett protokollsutdrag, som nära anslöt sig till L:s ovan nämnda diktamen, att bevaka ståndets privilegier o rättigheter. Det hette bl a att det gamla löftet om privilegier för de ofrälse måste infrias, o att medfödda rättigheter kunde vara till stor skada, om de inte var parade med förtjänst o skicklighet. Att det här rör sig om frågan om lika rätt till ämbeten förefaller uppenbart.

När L 73 tog avsked från de äldste för att börja sin rådmansbana, pekade han på de borgerliga näringarnas usla tillstånd. En lång följd av missväxtår o ett ostadigt varu- o penningvärde bar skulden till svårigheterna. Många svåra frågor hade att lösas av de äldste, men kungens visa regering skulle å andra sidan — fortsatte han — leda till att om var o en i sin stad i enighet o med gemensamma krafter sökte dämpa "den oenighets eld som flammat i Riksbygnaden, vi då slutligen skall behålla segern, och skörda en välsignad frukt" (Borgerskapets äldstes handl, ser 7, 17 april 73).

L var en företrädare för de starka borgerliga strömningar som under denna tid gick genom riket, o säkert fanns ett starkt medvetande hos många ofrälse att mycket stod att vinna genom ett samgående med kungen mot adeln.

Till riksdagen 89 utsågs L av kungen till borgarståndets talman. Alltsedan föregående århundrade hade Sthlms stads förste fullmäktige utsetts till denna post. 89 utgjorde därför ett undantag, då kungen förbigick justttieborgmästaren Ekerman. Möjligen ansåg han att denne inte var tillräckligt pålitlig. Det var vid denna tid kungen ville söka tvinga adeln att anta förenings- o säkerhetsakten, o naturligtvis var det väsentligt för honom att ha pålitliga anhängare i de övriga stånden. Biskop O Wallquist har berättat hur L o bondeståndets sekreterare Ahlman sent en afton i mars 89 presenterat honom en skrift kallad "Sambands-Act mellan de Tre Ofrälse-Stånden". En tid härefter beordrades Wallquist inställa sig på slottet, för att med kungen, L o Ahlman "conjunctim öfverlägga vad partie bör tagas" (Wallquists riksdagsanteckningar citerade efter Linder, s 340). Sambandsakten syftade till att åstadkomma ett gemensamt uppträdande från de tre ofrälse ståndens sida. De skulle stödja varandra om deras privilegier hotades. Vidare skulle de vaka över att kungens rättigheter, sådana de kom till uttryck i regeringsformen 72 o förenings- o säkerhetsakten inte inskränktes. Biskopen vägrade emellertid att ställa sig bakom denna aktion, o det är troligt att denna på grund härav rann ut i sanden. Wallquist har själv omtalat att L o Ahlman upplyst honom om hur sambandsakten skulle användas. Efter det att akten godkänts av de ofrälse stånden, skulle under plenum hos adelsståndet, då förenings- o säkerhetsakten ventilerades, kronprinsen träda in o tala för dennas antagande. Samtidigt skulle under Wallquists ledning en stor deputation av de ofrälse stånden anlända för att understödja kronprinsens yrkande. L o Ahlman försökte påverka biskopen att få sambandsakten godkänd i sitt stånd. De förklarade sig själva övertygade om att borgar- o bondestånden skulle bifalla den. Wallquist var helt säker på att kungen låg bakom sambandsakten, o att denna var ett led i de kungliga påtryckningar som syftade till att förmå adeln att anta förenings- o säkerhetsakten.

Genom att L hade kungens förtroende utmålade oppositionen honom i ganska mörka färger. "Rådman Lidberg egde ingen annan vilja eller tanka än Konungens" (Fersen 7, s 87), "en redbar, men temligen enfaldig o småaktig man" (Hedvig Elisabeth Charlotta 3, s 16) o "Liedberg, hvilken, ehuru han förut varit juvelerare o saknade all den kunskap, som vinnes genom uppfostran, ändå hade nog goda gåfvor att till befordrande af enskild fördel ej hafva betänkande med medlen" (Hochschild 1, s 172).

Med tanke på L:s bakgrund är det inte särskilt förvånande att han under sin tid i stadens styrelse, men även i riksdagen, var en stridbar förkämpe för hantverkarnas strävanden. Det finns säkerligen all anledning att varna för memoarförfattarnas negativa värderingar: "Omdömena motsvarar ej det intryck hans långvariga och framträdande arbete i det kommunalas tjänst efterlämnar" (Boëthius, s 479).

Författare

Göran Nilzén

Arkivuppgifter

från L i MSA.

Tryckta arbeten

Tryckt arbete: A. B. Liedbergs til vällofl. borgare-ståndet ingifna memorial, rörande förbud af varu- och meubel-lotterier, såsom skadeliga för staten och borgerliga näringar, samt ländande til sedernas förk [Rubr.] Sthlm 1772. 4:o. (4) s.

Källor och litteratur

Källor o litt: Överståthållaren till K M:t 15 febr 1773 o 11 aug 1789; Inrikes civil exp:s registratur 24 dec 1789; BorgRP 1771— 72 (R 1409—10) o 1789 (R 1431); Justitie-dep:s handl 1771—72 (R 3610), RA. Bor-gerskapets äldstes prot 27 febr 1771 o handl 17 april 1773, ser 7; Sthlms handelskollegiums prot 1761, SSA.

E Andrén mfl, Sv silversmide 1520—1850 (1963); B Boéthius, Magistraten o borger-skapet i Sthlm 1719—1815 (1943); P-E Brolin, Hattar o mössor i borgarståndet 1760— 1766 (1953); H E Charlotta, Dagbok, 3 (1907); P J Edler, Om börd o befordran under frihetstiden (1915); F A v Fersen, Hist skrifter, 7 (1871); S Fritz, Studier i sv bankväsen 1772—1789 (1967); R F Hochschild, Memoarer, 1—2 (1908—09); G Landberg, Den sv riksdagen under den gustavianska tiden (Sveriges riksdag, 7, 1932), s 94, 106 o 200; P A Lange, Anders Håkansson (1940); T Linder, Biskop Olof Wallquists polit verksamhet tom riksdagen 1789 (1960); Malmström, 6 (1901); Millqvist; O Nikula, Finländska borgare på 1700-talet (SSLF 477, 1978); StRR; Sveriges riksbank 1668—1924, 3:2 (1920), s 50, 88, 126, 150, 154, 156, 172, 179, 255, 299 o 5 (1931), s 24; W Tham, Konung Gustaf III o rikets ständer vid 1789 års riksdag (1866); O Wallquist, Berättelse om riksdagen 1789 (HH 5, 1866).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Anders Bengtsson Lijdbergh, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/11375, Svenskt biografiskt lexikon (art av Göran Nilzén), hämtad 2024-04-24.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:11375
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Anders Bengtsson Lijdbergh, urn:sbl:11375, Svenskt biografiskt lexikon (art av Göran Nilzén), hämtad 2024-04-24.