Biografi

von Kaulbars (Kaulbars), släkt. Jakob Dela Gardies fd hovmästare Johan K (1621— 93) adlades 1653 med namnet v K o med en gärs (på tyska Kaulbarsch) i vapnet. Enligt en obestyrkt uppgift från början av 1700-talet (CL v Schantz) skall han ha varit son till en i samtida källor ej återfunnen (Samzelius) överjägmästare i Pommern med samma förnamn, men enligt en 1742 belagd släkttradition (Hupel 1789) kom släkten från Westfalen. v K skall enligt adelsbrevet ha bedrivit universitetsstudier o är möjligen identisk med en i Greifswalds universitetsmatrikel 1642 utan förnamn nämnd "Kulebars Anclamensis". Han blev 1657 ryttmästare för ett nyuppsatt ökningskompani av Upplands ryttare men kom redan på hösten s å i dansk fångenskap i striden vid Kattarp o fick följande år avsked. Genom äktenskap med en dtrdtr till den från Pommern komne finansmannen Mårten Wewitzer, adlad Rosenstierna, kom v K i besittning av omfattande gods i olika landskap. Av dessa lät han 1658 resp 1670 göra Rissne i Spånga (nu i Sundbyberg) o Heby i Gåsinge, Söd, till säterier, vilka han dock efter långvariga processer måste avstå till sin svärmors svåger Robert Lichton mot gods i Finland. Av De la Gardies söner hade v K 1652 fått godset Lehowa i Gross S:t Johannes sn i Livland. Det reducerades 1684 men restituerades på 1750-talet o ägdes av ättlingar till honom ända till 1795.

Brorson till honom var enligt obestyrkt uppgift (Schlegel o Klingspor) kapten Arvid Johan K (1657—1722), som också uppges (Palmskiöldska saml) ha varit född i Pommern o jämte sin bror löjtnant Adam K adlades 1692 men aldrig blev introducerad. Han blev 1700 överstelöjtnant, deltog i W A v Schlippenbachs försvar av Livland o tillfångatogs 1709 vid kapitulationen i Perevolotjna. Då några av kosackhetmanen Mazepas ägodelar anträffades gömda i K:s vagn, kom han i onåd hos tsaren o sändes till Tobolsk. Från 1713 var han av Piper o Rehnskiöld utsedd till förman för de sv fångarna där, tills han 1717 sändes till staden Japantsin 30 mil väster därom. Kort efter hemkomsten ur fångenskapen dog K i Livland.

Ryttmästaren Johan v K:s son överstelöjtnant Jakob v K (1659—1705) stupade i slaget vid Gemäuerthof. En av hans bröder, Regner v K (f 1660) blev överste i fransk tjänst, o en annan, Magnus Gabriel v K, uppges (C L v Schantz) ha blivit överste i spansk tjänst. En fjärde broder, Wilhelm Ludwig v K (1666—95), stupade i Katalonien som överste i kejserlig tjänst.

Dennes son Johan Fredrik v K (1689— 1762) deltog från 1704 i holsteinsk tjänst i Spanska tronföljdskriget, sårades 1709 i slaget vid Malplaquet o befordrades 1712 till ryttmästare. 1714 trädde hans regemente i sv tjänst i Pommern, där han 1715 blev major o tillfångatogs vid Stralsunds kapitulation. Utväxlad 1716 blev v K 1718 generaladjutant o uppges ha varit den förste som vid belägringen av Fredriksten märkte, att Karl XII blivit skjuten. En anonym relation om denna händelse har ansetts härröra från honom (Kuylenstierna; Ahnlund), men även andra uppfattningar om författaridentifieringen har framförts (Bring; Weibull; Bolin; Palmstierna). v K var också bland dem som eskorterade konungens lik till Sthlm. 1731 blev han överstelöjtnant, v K har blivit känd som en av det sv ordensväsendets pionjärer. 1738 föreslog han nämligen på riddarhuset inrättande av Nordstjärneorden o ytterligare en orden för att man skulle slippa göra alltför många högre ämbetsmän till grevar eller friherrar, men förslaget vann ej bifall. 1741 fick v K överstes karaktär, o efter det misslyckade kriget mot Ryssland var det han som i aug 1742 från Finland hämtade generalerna Lewenhaupt o Buddenbrock (bd 6) för att stå till svars för sina åtgärder. Följande månad fick han överinseendet över det från Finland hemkomna manskapets vård o inkvartering. Senare blev v K 1747 generalmajor o överste för Västgöta kavalleriregemente, 1749 landshövding i Gbgs o Bohus län o 1751 friherre. Han tillhörde hattpartiet men avsade sig sistnämnda år förslagsrum vid riksrådsval. 1755 blev han generallöjtnant, o 1756 var han den ene av de båda ledamöter av SU som mottog drottning Lovisa Ulrikas förklaring, att hon ej ville underkasta sig inventering av riksjuvelerna. Vid inskridandet mot revolutionsförsöket var han en av dem som talade för moderation. 1762 fick v K generals karaktär. Genom sitt andra äktenskap — med en svägerska till borgmästaren i Gbg kommerserådet Jacob Sahlgren — fick han ett stenhus i Gbg, som uppkallades efter honom o fanns kvar till 1843.

I sitt första äktenskap — med en dtr till riksrådet Gustaf Cronhielm (bd 9) — hade v K flera söner. En av dem, Lars Fredrik v K (1734—1815), blev kapten redan 1750 o deltog i fransk tjänst i slaget vid Rossbach 1757 samt efter återkomsten till Sverige i Pommerska kriget. Därvid utmärkte han sig 1758 vid försvaret av Fehrbellin o 1759 vid försvaret av Peenemünde, vid vars kapitulation han blev preussisk fånge. 1763 befordrades v K till major. 1772 tillhörde han garnisonen i Malmö o invigdes i revolutionsplanerna av sin vän A Hellichius (sedan adlad Gustafschöld, bd 17) på uppdrag av J M Sprengtporten o J Chr Toll för att kunna påverka sina kamrater i Malmö o sin morbror landshövdingen där Johan Cronhielm, varmed han dock ej hade någon framgång, v K deltog i hertig Karls marsch mot Kristianstad, o på förslag av denne utnämndes han till överste i armén några veckor efter statskuppen. I dec 1773 sändes han till S:t Petersburg för att framföra Gustav III:s gratulationer till storfursten Paul (sedermera tsaren Paul I) med anledning av dennes giftermål. Då landshövdingen i Kalmar län Tomas Carl Rappe bl a genom sitt nitiska beivrande av lönnbränneriet förorsakat missnöje bland allmogen, gav konungen honom 1781 tjänstledighet med v K som vikarie. Denne kunde ej betala den ackordsumma som Rappe fordrade, varför tjänstledigheten förlängdes för dennes livstid, o v K, som 1782 befordrades till generalmajor, förblev vice landshövding i Kalmar till krigsutbrottet 1788. Under Gustav III:s framryckning över Kymmene älv sommaren 1789 blev v K med den sv arméns vänstra flygel hejdad av överlägsna ryska styrkor vid Kaipiais (Kaipiainen) i Sippola, Viborgs län. Efter tapper strid retirerade han över älven, vilket medförde, att hela den sv offensiven misslyckades. Ehuru bristfälliga kommunikationer o otillräckligt understöd från huvudarmén torde ha bidragit till v K:s handlingssätt, misstänktes han nu av konungen för förräderi o fråntogs sitt befäl. En generalkrigsrätt dömde honom 17 sept till arkebusering, men konungen benådade honom, varefter han bosatte sig i Linköping.

Hans äldre bror, Gustaf Wilhelm v K (1733—1814), deltog liksom han i slaget vid Rossbach, följde H H v Liewen till S:t Petersburg våren 1759 för underhandlingar där o deltog under Pommerska kriget i striden vid Anklam 1760. Han blev överste 1776 o var 1782—1809 chef för Hälsinge regemente. 1789 beviljades en ansökan av v K att få slippa tjänstgöra under kriget mot Ryssland, eftersom den ryska kejsarinnan till hans hustrus släktingar återställt av Karl XI reducerade gods i Livland. Han befordrades till generalmajor 1792 och generallöjtnant 1799 samt var våren 1808 befälhavare över kustarméns vänstra flygel, vars förläggningar sträckte sig från norra Gästrikland till Dalarö. En av hans söner blev dödligt sårad i slaget vid Oravais 1808. Från en annan av dem härstammade släkten v K:s sista medlemmar i Sverige, där den utdog på manssidan 1874 o på kvinnosidan 1905. En tredje son till Gustaf Wilhelm v K ärvde gods i Estland efter sonsöner till den ovannämnde Jakob v K o blev stamfar för en ännu i början av 1900-talet där o i andra delar av Ryssland fortlevande släktgren. Flera medlemmar av denna gren blev generaler i rysk tjänst. En av dem, Nikolai Reinhold Fredrik v K (1842—1905), publicerade 1891 i en rysk tidskrift uppgifter om Karl XII:s död efter en relation av Johan Fredrik v K i släktens sedan 1917 till största delen försvunna men genom Familiengeschichte der Barone v K delvis kända arkiv på Mödders i Estland, där en likaledes sedan 1917 försvunnen studsare uppgavs finnas, med vilken Karl XII skulle ha blivit skjuten (se Ännu en gång Karl XII:s död, v Schoultz o M K-Staudingers brev).

Författare

Källor och litteratur

Källor o litt: Biographica K 2 o L 16— 17 a (Lichton), Adelsbrev, vol 6 o 11, K 1083, Reduktionskommissionens i Livland arkiv F 1:6, f 4, korr till editionen av de stenografiska rådsprot 1674, M K-Staudingers brev till RA 23 nov 1974 med bihor, RA; C L v Schantz genealogier, Familiengeschichte der Barone v K, RHA; Palmskiöldska saml, vol 218, UUB; De la Gardie, vol 11 d-e, De la Gardieska arkivet, LUB.

GG Adlerbeth, Hist ant:ar, 1 (1892), s 175 ff, 210; Aeltere Universitäts-Matrikeln, II. Universität Greifswald, 1—2 (1893—94); N Ahnlund, Källorna (Sanning o sägen om Karl XII:s död, 1941), särsk s 79—85 o 94; I Andersson, Johan Christopher Toll (Sc 1934), s 43; A Baeckström, Studier i Gbgs byggnadshist före 1814 (1923); P G Berggren o M Hofrén, Kalmar stad o dess hist (1936), s 190, 249; O Bergström, K Hälsinge reg:s chefer 1629—-1909 (1909); EL Birck, General Tolls krigsplan år 1788 (1944); S Bolin, Kring Carl XII:s död (Sc 1930), särsk s 155 o 167 ff; C A G Braunerhjelm, K lifreg:s till häst hist, 2 (1913), s 140, 5:1 (1917); S E Bring, Karl XII:s likfärd o begrafning (KFÄ 1918), s 176, 229, 253, 256; dens, Bidr till frågan om Karl XII :s död (KFA 1920), s 238—55; dens, Karolinernas kyrka i Tobolsk (KFÅ 1958), s 166, 173; dens, Sv boklex 1700— 1829. Rättegångshandhar (1958); J Bromé, Karlskrona stads hist, 1 (1930); H E Charlottas dagbok, 3, 7 (1907—36); JR Danielson Kalmari, Finland under gustavianska tiden, 2 (1925—26), s 165, 191, 250, 261 f, 315, 396 f; Deutschbaltisches biographisches Lexikon 1710—1960 (1970); JA Ehrenströms efter-lemnade hist ant:ar, 1 (1862), s 160, 202, 204 f, 207 ff; C Chr Ekman, Dagbok förd under kriget i Finland 1788—90 (SSLF 44, 1900); F A v Fersens hist skrifter, 1 (2 uppl, 1869), s 105, 2 (1868), s 64, 96, 106, 122, 170 f, 180, 255 f, 3 (1869), s 181, 5 (1870), s 26, 7 (1871), s 180, 189, 8 (1872), s 57, 108, 273; Frälseg 1:2—3:2 (1931—47); H Fröding, Berättelser ur Gbgs hist under envåldstiden (1915); dens, d:o under frihetstiden (1919); dens, d:o under gustavianska tiden (1922); dens, d:o under nyare tiden (1924); Genealo-gisches Handbuch der baltischen Ritterschaf-ten. Estland, 2 (1929—32); KJ Gezelius, Släkten Sahlgren (1941), s 7; H Gillingstam, Erasmus Gabriel Henschens uppt:ar om finska kriget 1788—90 (PHT 1970); S Grauers, Ätten Wachtmeister genom seklerna, 3:1 (1953); H v Hagemeister, Materialien zu ei-ner Geschichte der Landgiiter Livlands, 1—2 (1836—37); A Hammarskjöld, Generalen grefve Gustaf Wachtmeister, hans släkt o hans fälttåg, 1—3 (HT 1893), s 255 f; F Hen-schen, Erasmus Gabriel Henschen (PHT 1968—69); RF Hochschilds memoarer (1909), 2, s 20, 26, 28 f, 32 f, 50 f, 55, 69, 129, 3, s 26, 245; O Holmberg, Leopold o Reuterholmska tiden 1792—96 (1957); AW Hupel, Topographische Nachrichten von Lief- und Ehstland, 3 (1782), s 316, 489; dens, Materialien zu einer ehstländischen Adelsgeschichte (dens, Nordische Miscella-neen, 18—19, 1789), s 156—63; G Iverus, Hertig Karl av Södermanland (1925), s 59 f, 66, 218 f; L Kaggs dagbok 1698—1722 (HH 24, 1912); S Kellander, Åminnelse-tal öfver . . . Johan Fridrich v K (1762); C Th Kocken, K Västgöta reg, 2 (1948); O Kuylen-stierna, Kring Karl XII (1918), s 137—42; C Lagerberg, Festskr med anledn af S:t Johan-neslogen Salomon å trois serrures 150-åriga tillvaro (1904), s 33 ff, 309, 327; G Lager-bring, Guvernörer o landshöfdingar i Göt 1658—1897 (1917); Lewenhaupt; S Lewen-haupt, Sveriges riddarordnar (E E Areen o S Lewenhaupt, De nord ländernas riddarordnar, 1, 1942), s 7—10; J Liedgren, AdRP som källa till Den introducerade sv adelns ättartavlor (PHT 1933); [G W Lilljecrona,] Fältmarskalken grefve Johan Christopher Toll, 1 (1849), s 128, 130 f, 137, 139, 149 f, 162, 165, 168; JAA Liideke, Denkmal der Wie-der-Eröffnung der Deutschen Kirche in Sthlm ... (1823); K Löfström, Sveriges riddarordnar (1948), s 227—30; Malmström; J Mankell, Ant:ar rör finska arméens o Finlands krigshist särskildt med afseende på krigen emellan Sverige o Ryssland åren 1788— 90 samt 1808—09, 1 (1870), s 377, 407—13; K Mellander, Johan Christopher Toll som militär o politiker under Gustav III (1933); dens, Revolutionen i Kristianstad 1772 (1944); Odhner, 1 (1885), s 115, 158, 2 (1896), s 152 f; G Olsson, Hattar o mössor (1963); CF Palmstierna, Mordryktena kring Fredrikshall (HT 1939), s 392 f; G Petri, H Levin o A Kugelberg, K första livgrenadjär-reg:s hist, 4 (1962), 5 (1930); C Pipers dagbok hållen under hans fångenskap i Ryssland 1709—14 (HH 21:1, 1906); dens:s o CG Rehnschiölds koncept till utg skrifvelser under deras fångenskap i Ryssland 1709—15 (HH 21:2, 1911); C v Rosen, Bidrag till kännedom om de händelser, som närmast föregingo sv stormaktsväldets fall, 2 (1936): 2, s 50, 95, 132, 155, 157, 162, 206; F Rydeberg, Medd:n rör sv krigshist ur kejserliga ryska krigshist sällskapets tidskr (KFÅ 1911), s 294; Samze-lius; G v Schantz, Hist öfver kriget emellan Sverige o Ryssland åren 1788, 1789 o 1790, 1 (1817), s 87, 119, 133—42; Schlegel o Klingspor; K v Schoultz, Karl XII:s död o den K:ska ättens familjearkiv (Hufvudstads-bladet 10 jan 1930); O Sjögren, WA v Schlippenbachs lifländska här (HT 1896), s 295, 303; SMoK; Stats-Nyheter (Den hist o polit Mercurius, 1—4, 1774), s 122; A Stille, Fälttåget i Skåne o Halland 1657 (HT för Skåneland, 2, 1904—08), s 194; L v Stryk, Beiträge zur Geschichte der Rittergiiter Livlands, 1—2 (1877—85); Sveriges krig åren 1808 o 1809, 4:1 (1905), s 50, 183, 8:1 (1921), s 13, 17 f; T Säve, Sveriges deltagande i sjuåriga kriget åren 1757-—62 (1915); P Sörensson, Grefve Carl Piper o svenskarna i ryska fångenskapen (KFÅ 1912), s 14, 19 f, 45; dens, De karolinska krigsfångarnas hemfärd från Ryssland (KFÅ 1923), s 127 f, 187; G Tersmedens memoarer, 3 (1916), s 150, 5 (1918), s 172 f, 180, 6 (1919), s 206 f; G Tessin, Die deutschen Re-gimenter der Krone Schwedens, 2 (1967); J C Toll, Händelserna i Kristianstad 1772 (Sam-l:ar utgifna för De skånska landskapens hist o arkeol fören, 4, 1876), s 13, 17, 22 ff, 27; H E Uddgren, Slaget vid Gemeuerthof (KFÅ 1913), s 165, 178; [M J Wallenstråle,] Åminnelse-tal öfver . . . Johan Fridric v K (1769); L Weibull, Carl XII:s död (Sc 1929), särsk s 252 ff; F Wernstedt, Bror Rålamb o fångarna i Tobolsk (KFÅ 1935), s 50, 54, 58 f, 61, 64—70, 72; F-U Wrangel, Origines et debuts du Royal-Suédois (1914), s 126 f; Ännu en gång Karl XII:s död (HT 1892); C Öhlander, Det egentliga Sveriges försvar mot Danmark-Norge under Carl den X:s danska krig 1657—60 (1904), s 198. — K Hälsinge reg:s hist (1968).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Kaulbars, von, släkter, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/11397, Svenskt biografiskt lexikon, hämtad 2024-05-15.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:11397
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Kaulbars, von, släkter, urn:sbl:11397, Svenskt biografiskt lexikon, hämtad 2024-05-15.