K Axel L Kock

Född:1851-03-02 – Trelleborgs stadsförsamling, Skåne län
Död:1935-03-18 – Lunds domkyrkoförsamling, Skåne län

Filolog


Band 21 (1975-1977), sida 449.

Meriter

2 Kock, Karl Axel Lichnowsky, brorson till K 1, f 2 mars 1851 i Trelleborg, d 18 mars 1935 i Lund. Föräldrar: köpmannen Johan (John) Engelbrekt K o Jeannette Ingeborg Bruzelius. Studentex vid Lunds katedralskola 27 maj 70, inskr vid LU 12 sept 70, FK där 15 sept 75, inskr vid Strassburgs univ 10 maj 76, FL vid LU 31 jan 79, disp 8 febr 79, doc i nordiska språk 5 mars 79, FD 31 maj 79, allt vid LU, led av styr för Kulturhist fören för s Sverige 82—88, sekr i Filolog sällsk i Lund 82—91, huvudred för Arkiv för nordisk filologi 88—28, prof i nordiska språk vid GH 28 nov 90—31 aug 93, rektor där 3 jan—13 juli 91, prorektor där 13 juli 91—31 aug 93, vetensk arbete som privatman i Lund 93—07, ordf i Filolog fören i Lund 00—13, i Etnolog fören 03—okt 12, ordf i styr för privata h lärarinnesem i Lund 05—okt 12, prof i nordiska språk vid LU 26 april 07—7 april 16, rektor där 15 mars 11—7 april 16, ordf i Skånska landsmålsfören 16—25, i Sydsv ortnamnssällsk 25—26. — SA:s mindre skådepenning 87, LWS 90, SA:s k pris 92, LFS 06, LVHAA 06, LSkS 07, LVA 13, LHVL 18, HedLVSL 24, LSA 24.

G 28 aug 83 i Lund m Ebba Levinia Olbers, f 7 maj 59 där, d 18 juni 37 där, dtr till domprosten TD Carl O o Margareta Charlotta Ström.

Biografi

Axel K härstammade på fädernet från en framstående o förmögen skånsk köpmanssläkt. Hans mor tillhörde den gamla skånska präst- o lärdomssläkten Bruzelius. Båda föräldrarna dog medan K ännu var minderårig. Under en stor del av sin uppväxttid var han inackorderad i det Tegnérska skolhemmet i Lund, o med den åtta år äldre Esaias Tegnér (d y) blev han särskilt nära förbunden i ett kamratskap som varade livet ut.

Sin studentexamen avlade K 1870 med huvudbetyget Berömlig, o på hösten s å började han sina akademiska studier i Lund med nordiska språk o nyeuropeisk lingvistik som huvudämnen. Av dåv prof i nordiska språk, Theodor Wisén, vars forskningar huvudsakligen gällde isländsk textfilologi, tycks K inte ha mottagit några avgörande impulser. Hans huvudintresse var tidigt inriktat på den rena språkhistorien.

Av största betydelse för honom blev därför de nya strömningar inom språkvetenskapen som utgick från den sk jung-grammatiska skolan. Under ett par längre studieresor till Tyskland på 70-talet hade K tillfälle att lära känna de nya teorierna o metoderna. De skärpta kraven på logisk reda o försöken att finna allmängiltiga regler för språkförändringarna måste ha tilltalat honom. Den senare livligt diskuterade frågan om "ljudlagarnas" undantagslöshet ansåg han emellertid vara antingen felställd eller meningslös.

I sin första tryckta skrift, uppsatsen Ljudförsvagning i akcentlösa ord (78), ger K några exempel på sambandet mellan accent o ljudutveckling. Ett viktigt hithörande fall avseende urgermanskan hade ett par år tidigare utretts av dansken Karl Verner i en banbrytande avhandling. I K:s forskningar kom synpunkten att visa sig utomordentligt fruktbar.

En vecka efter sin licentiatexamen disputerade K för doktorsgraden. I avhandlingen, Språkhistoriska undersökningar om svensk akcent (78), beskriver han de olika accentformerna i svenskan, deras utbredning o användning vid enkla ord. Med stöd av ljudutvecklingarna ansåg han sig kunna visa, att vissa ordgrupper hade fått sina accentförhållanden ändrade under tidernas lopp. Avhandlingen innehåller en mängd fina iakttagelser, förklaringar o uppslag. Den lade grunden till K:s internationella berömmelse. I en följande del behandlades accentförhållandena i de sammansatta orden. En sammanfattning med breddning av det historiska perspektivet gav K i Die alt- und neuschwedische accentuierung unter berucksichtigung der andern nordischen sprachen (01).

Under de närmast följande åren efter disputationen utvecklade K ett utomordentligt rikt författarskap inom sitt ämne. I en fotnot till en ordförklaring tryckt 81 kommenterade han ändelsevokalernas växlingar i uttryck som Gudi klagat: man ur huse o salubod:gåvobrev; den "beror på vissa akcentförhållanden". Riktigheten härav visade han följande år i Studier öfver fornsvensk ljudlära, 1, där han bl a formulerade reglerna för vokalbalans (som det är fråga om i de nyssnämnda exemplen; beteckningen införd av K) o vokalharmoni. Vokalbalans innebär, att ändelsevokalerna i, u o a bevarades efter kort stavelse men fick ett slappare uttal (betecknat e, o, ä) efter lång stavelse. I de fornsv texter (huvudsakligen västgötska) som visar vokalharmoni bestäms ändelsevokalen av den föregående tryckstarka vokalens kvalitet. Om det i verkets andra del (86) ingående kapitlet Vokalbalansens historiska förklaring o fornsvenskans akcentuering har det sagts, att det "intar en central ställning i hela hans produktion o kanske är hans mest klassiska undersökning" (Hesselman). K:s upptäckter klargjorde eftertryckligt, att det sv medeltidsspråket inte alls hade den enhetliga struktur som man tidigare hade räknat med.

K:s undersökningar av de tryckstarka vokalerna i nordiskan gällde framför allt omljuds- o brytningsfenomenen. Också i dessa fall har enl K accentförhållandena spelat en framträdande roll. Viktigast med hänsyn till omfattning o verkan är i-omljudet, framkallat av ett följande i eller j o gemensamt för alla germanska språk (möjligen med undantag av gotiskan).

För nordiskans vidkommande räknade K med ett äldre o ett yngre i-omljud, skilda av en omljudslös period o båda genomförda under senare hälften av första årtusendet e Kr. Det äldre i-omljudet framkallades av ett bortfallande i, det yngre av ett kvarstående i eller j. Bortfallande i framkallade omljud endast i lång rotstavelse. Enl K beror detta på att i-bortfallet har inträtt senare efter kort än efter lång rotstavelse (något som bl a förhållandena i de nordiska runinskrifterna o i de äldsta västgermanska språken tyder på); efter kort rotstavelse inträffade det så sent, att det äldre i-omljudet hade upphört att verka. Imperfektformen av det långstaviga döma fick omljud, när dess mellanvokal i föll bort, medan motsvarande form av det kortstaviga välja förblev omljudslös. Först en tid därefter inträdde det yngre i-omljudet i både lång o kort rotstavelse.

K byggde sina hypoteser på ett omfattande material o tycktes inte lämna något verkligt eller skenbart undantag oförklarat. Den kritik som redan tidigt lät höra av sig riktade sig framför allt mot antagandet om det omljudslösa mellanstadiet, som numera torde ha få försvarare. Diskussionen om i-omljudets förlopp i de nordiska o de övriga germanska språken är fortfarande högst aktuell.

Också till belysning av de komplicerade frågorna om a- o u-omljuden o de s k brytningarna i nordiskan har K givit viktiga bidrag, även om bl a den ökade kännedomen om folkmålen har lett till delvis andra slutsatser. Brytning innebär enl traditionell mening att en vokal diftongeras under inflytande av ett följande ljud. Genom den samnordiska brytningen övergår kort e framför a eller u i följande stavelse till ia (nysv ) resp io (nysv jo); jfr dels sv hjälpa, ty helfen, eng help, dels sv jord, ty Erde. En sammanfattning av sin syn på de hithörande frågorna gav K i Umlaut und Brechung im Altschwedischen (LUÅ 11 ff). Hans Svensk ljudhistoria 1—5 (06) utgör en monumental översikt av de sv vokalemas utveckling genom tiderna. Tyvärr blev detta verk ofullbordat; konsonantläran saknas. I betydande utsträckning gällde emellertid K:s undersökningar även konsonanterna, bl a de komplicerade förhållandena vid fornsvenskans r-ljud o växlingarna fn:mn, ft:pt, ld:ll i nordiskan.

Redan hans äldsta skrifter vittnar om en öppen blick för en rad andra språkliga problem än de rent ljudhistoriska. Mellan Om några atona (79) o Ett par ordförklaringar till Skånelagen (28) ligger att stort antal uppsatser med etymologiskt innehåll. Några behandlar formord eller ordbildningselement (t ex substantivändelsen -else o den fornsv adjektivändelsen -likin). Ett uppmärksammat inlägg i en lång debatt är Om ordet härad o grunden för härads-indelningen (ANF 05). Åtskilliga uppsatser utgör viktiga bidrag till den sv ordböjningens historia, t ex förklaringarna av den fomsv dativ plur bondumin, av den gamla genitivtypen Vadstena kloster, Mora stenar o av förbindelser med oböjda adjektiv, speglade i uttryck som min salig far o kunglig majestät (98). Av stilhistoriskt intresse är undersökningen Anmärkningar om 1600-talets svenska verskonst (ANF 09), som behandlar de i äldre vers vanliga förkortningarna av två- o flerstaviga ord (båd', lefvand' osv). Företeelsen hade motsvarighet bl a i tyskan men delvis också i det samtida sv talspråket.

Som skarpsinnig o idérik textfilolog framträdde K i den upplaga av Östnordiska o latinska medeltidsordspråk (89—94), som han utgav tillsammans med Carl af Petersens. Den utmärkta kommentaren är författad av K ensam. Av stort textkritiskt värde är också K:s sista o viktigaste runologiska inlägg, Anmärkningar om vissa danska runinskrifter (28), som gäller frågan om vem hedersnamnet Danabot i den äldre Jællinge-inskriften avser — drottning Tyra, som tidigare allmänt antagits, eller kung Gorm, som en dansk forskare kort förut hade velat göra gällande. K kunde efter en jämförande syntaktisk analys fastslå, att den gamla tolkningen med största sannolikhet var den riktiga.

Under sin professorstid i Gbg höll K enl åliggande en serie populärvetenskapliga föreläsningar. De ligger till grund för boken Om språkets förändring (96; nya uppl 08 o 25, i dansk bearbetn 13). Den blev för flera decennier framåt en lättillgänglig o pålitlig handbok i språkliga grundfrågor. I övrigt framträdde K mera sällan som vetenskaplig popularisator. Hans egna centrala forskningsområden hörde till de mest svårtillgängliga för andra än fackmännen.

När det första bandet av Arkiv för nordisk filologi 83 utkom, innehöll det ett knippe Ordförklaringar av K. Fr o m det femte bandet (88) blev han tidskriftens huvudredaktör o kvarstod som sådan i fyrtio år. I bokstavligen vart o ett av de 44 första banden har han medverkat, ofta med tre eller fyra uppsatser. När han lämnade ledningen för ANF, mottog han en festskrift med ett sextiotal bidrag av forskare från nio olika länder.

K:s forskningar inom nordisk, särskilt sv språkvetenskap är banbrytande. Alltifrån sitt första framträdande visade han stor självständighet o förmåga att både se o lösa problem, som man tidigare inte hade observerat. Sina upptäckter prövade han ingående, innan de offentliggjordes, o sällan fann han anledning att ändra mening inför andras kritik. Hans polemik var skarp, men den fördes, har det sagts av en drabbad, "alltid i värdiga, delvis nästan ceremoniösa former". Mer än en gång strök K under att en förklaring bör sökas på nära håll. Avljudet som förklaringsprincip för en avvikelse — en bekväm utväg för många dåtida språkhistoriker — använde han med stor återhållsamhet.

Akademisk undervisning kom K att meddela endast under några jämförelsevis korta perioder. Att han var en utmärkt pedagog betygar hans lärjungar. Det framgår också av hela hans vetenskapliga författarskap; framställningsformen är mönstergillt klar.

När Gbgs högskola upprättades 90, kallades K enhälligt till professuren i nordiska språk. Han valdes också till högskolans förste rektor men fann snart att uppdraget alltför mycket inkräktade på hans forskningar o avsade sig det. Våren 93 begärde han avsked från professuren. Många skäl torde ha samverkat härtill, men det viktigaste var en ögonsvaghet, som livet igenom vållade honom besvär.

Under de följande fjorton åren levde K som privatlärd i Lund — han var under hela sitt liv ekonomiskt oberoende — o ägnade sig då odelat o med största framgång åt vetenskapligt författarskap. Detta innebar ingen isolering; i stadens språkvetenskapliga sammanslutningar spelade K en framträdande roll. När professuren i nordiska språk efter K F Söderwalls avgång blev ledig, antog han den enhälliga kallelsen o utnämndes 07. Fyra år senare valdes han till univ:s rektor. Han trivdes väl med rektoratet, som han innehade till sin avgång från professuren 16. Hans vetenskapliga begåvning samsades utmärkt med praktisk klokhet, inte minst i ekonomiska ting, o hans rektorsgärning bedömdes allmänt som sällsynt fullödig.

I det personliga umgänget gjorde K närmast intryck av allvar o värdighet; lättillgänglig var han inte. De som kom honom nära har emellertid vittnat inte bara om hans naturliga älskvärdhet o finess utan också om hans tveklösa hjälpsamhet i råd o dåd. På många sätt framträdde hans starka bundenhet till den skånska hembygden, dess historia o traditioner.

Författare

Ture Johannisson



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter

Huvuddelen av K:s omfattande arkiv i LUB. Brev från K i RA (bl a till E Hildebrand), KB (bl a till EW Dahlgren, N Linder, F Läffler o K Warburg), GUB (till H Lindroth o J Paulson), LUB (bl a till föräldrarna o E Tegnér d y; breven till Tegnér delvis tr, jfr nedan), UUB (bl a till L A Andersson, O v Friesen o A Noreen) o SA (till E A Karlfeldt o H Schück).

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Se GAA:s minnesbok 1932—1942, Upps 1943, s 190—204; jfr LUM 1924—1925, Lund 1925, s 148—151.

Källor och litteratur

Källor o litt: E Ekwall, A K (VAÅ 1936); B Hesselman, Inträdestal i SA den 20 dec 1935 (SAH 1935); H Lindroth, minnesteckn över K (Minnestal hållna i VVS 1933—37, 1937); dens, A K (GAA:s minnesbok 1932— 1942, 1943); LUM läsåret 1924—1925 (1925); E Olson, A K (HVL:s årsber 1935— 36); dens, A K. (ANF 3: 8, 1936); J Palmer, A K (VSLÅ 1935); Ur brevväxl mellan Esaias Tegnér d y o A K, ed B Ejder o K Wijkander (VSLÅ 1975). — Prof A K:s bibliotek (Herm H J Lynge & Son: Antikvar-kat nr 62. 1936).



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
K Axel L Kock, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/11695, Svenskt biografiskt lexikon (art av Ture Johannisson), hämtad 2019-04-18.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:11695
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
K Axel L Kock, urn:sbl:11695, Svenskt biografiskt lexikon (art av Ture Johannisson), hämtad 2019-04-18.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se