Meriter

Kromnow, Axel Johan, f 14 okt 1872 i Falsterbo, d 25 mars 1949 i Sthlm, Engelbr. Föräldrar: mästerlotsen o sjökaptenen Anders Johan K o Anna Elisabeth Jönsson. Studier vid Malmö tekn yrkesskola 88—91, praktiserade på verkstäder o till sjöss 88—94, studier vid tekn privatskolan i Gbg 95, maskinistex vid Malmö navigationsskola 95, anställd vid Rederi ab Nordstjernan (Johansonlinjen) från sept 96, övermaskinistex vid Malmö navigationsskola 98, hade viss inspektionsrätt över rederiets samtliga fartyg 05— 08, maskininspektör vid Rederi ab Nordstjernan 8 april 08, överinspektör där 18, tekn dir där 27 juli 20—jan 44, VD i o led av styrelsen för Avesta jernverks ab 20—44, led av styr för Rederi ab Nordstjernan 20— 47, tecknade rederiets firma från 28 juli 23, led av styr för bl a ab Pershyttan o ab Strå kalkbruk.

G 30 mars 02 i Falsterbo m Emma Christina Norman, f 25 juni 79 där, d 14 nov 55 i Sthlm, Engelbr, dtr till fyrmästaren o sjökaptenen Severin Magnus N o Anna Carolina Möller.

Biografi

Axel K anställdes i Rederi ab Nordstjernan 1896 under Axel Johnsons tid som redare. Han befordrades snabbt till övermaskinist med tjänstgöring ombord i de för sin tid modernt utrustade malmfartygen Oscar II o Drottning Sophia. Den framstående fartygskonstruktören o skeppsbyggaren Wilhelm Höök, som var knuten till Nordstjernan som konsult, uppmärksammade de rapporter med förslag till förändringar o förbättringar, som K sände in till rederiet. På hans rekommendation kom K i land o fick 05 i uppdrag att hos Burmeister & Wain i Khvn övervaka tillverkningen av maskinanläggningarna i Kronprinsessan Victoria o Prinsessan Ingeborg, två ångfartyg som specialbyggdes för Nordstjernans La Plata-linje. Då K, som 08 blivit inspektör, efter någon tid ålades att inspektera också fartygsskrovens underhåll, väckte detta på sina håll opposition bland rederiets sjöbefäl. Axel Johnson framhöll då, att K, efter vad han sett, som inspektör passade "bättre o må anses vara mera fackman än mången ingenjör, som avlagt teoretisk examen o fått ingenjörstitel".

K:s namn är kanske framför allt knutet till införandet av motordrivet oceangående tonnage i Sverige. I en uppsats från 42 redogör K för hur frågan om motorfartyg togs upp o behandlades inom Nordstjernan. Redan Axel Johnson hade ett par år före sin bortgång 10 övervägt att införa motordrift i två av rederiets fartyg. Frågan fick förnyad aktualitet då det sommaren 11 ansågs nödvändigt att öka antalet fartyg på Nordstjernans La Plata-trade. Efter kontakter med Bunneister & Wain, som hade två fartygsmotorer under byggnad, fick K i nov 11 i uppdrag att på platsen studera dessa, o redan i dec kunde han framlägga specifikationer o ritningar jämte förslag till kontrakt. På grundval av K:s utredningar beställde Nordstjernan i jan 12 två fartyg på 6 550 tons d w med vardera två fyrtaktmotorer om tillsammans 2 000 hkr; fart 10 1/4 knop. "Det tog", framhöll K inte utan berättigad stolthet i sin redogörelse 42, "rätt lång tid, innan andra rederier följde exemplet att installera motorer i större fartyg. . .". Transatlantic fick sitt första motorfartyg m/s Bulla-ren i maj 18, samtidigt som Nordstjernan erhöll sitt åttonde motorfartyg Lima o förfogade över en motordriven flotta på tillsammans 52 360 tons d w.

Fördelarna med motordriften låg, som K framhöll i sina utredningar, framför allt i att motorfartyget kunde medföra väsentligt mer nyttig last än ångfartyget, som för en lång färd krävde mycket kol ombord. På rederiets första motorfartyg Suecia drevs samtliga däcks- o hjälpmaskiner elektriskt, vilket av Hugo Hammar i en artikel 36 betecknades som "en i sanning radikal avvikelse från de äldre fartygen, där elektricitet endast användes för belysning o ringklockor". Den verkligt stora nyheten var emellertid, framhöll Hammar, att våga använda elektricitet för lastvinscharna. Dessa måste vara väl slutna för att inte skadas av överspolande sjöar o tropikregn, vilket i hög grad ökade konstruktionssvårigheterna. De elektriska maskinerierna till Suecia levererades av ASEA, som med ledning av K:s erfarenhet på området konstruerade däcksvinschar, som motsvarade mycket stora anspråk på driftssäkerhet o gav upphov till en helt ny avdelning vid företaget.

Nordstjernan hade på grundval av K:s utredningar vågat försöket med motordrift, trots att rederiets tidigare konsult Wilhelm Höök hade avrått. K hade därmed övertagit det tekniska ansvaret för utvecklingen av Nordstjernans tonnage o medverkade fram till 42 vid praktiskt taget alla rederiets nybyggen (ett 40-tal) både i fråga om fartygens konstruktion o som byggnadskontrollant. 20 blev K Johnsonlinjens förste tekniske direktör.

K kom att stå sin chef Axel Ax:son Johnson (bd 20) nära o hörde till dennes mest uppskattade medarbetare o rådgivare även i frågor o på områden som låg utanför rederiverksamheten i egentlig mening. En särskilt stor o arbetskrävande insats gjorde K som VD i Avesta Jernverks ab, där han under 20-talets krisår genom omläggningar av driften o rationaliseringar verkade för en konsolidering av företaget, som tidvis hade en utsatt position. Bland K:s många andra skilda uppdrag kan nämnas administrationen av den omfattande ombyggnaden 19 av Johnsonkoncernens huvudkontor vid Stureplan 3 i Sthlm.

Nedgången i konjunkturen omkr 20 föranledde Nordstjernan att 20—22 avyttra sin ångbåtsflotta. De sju större fartygen såldes till Hugo Stinnes i Tyskland, de mindre till olika redare i Sverige. K hörde helt naturligt till dem inom rederiet som slog vakt om de moderna motorfartygen, o hans ord vägde tungt, när beslutet om en avveckling av ångbåtstonnaget togs. Det saknades inte kritik från sjöfartskretsar mot denna affär, men de närmaste åren utvisade, att försäljningen var ett klokt drag ur såväl teknisk som ekonomisk synpunkt.

De första åtta motorfartygen för Nordstjernans räkning byggdes hos Burmeister & Wain, men därefter placerades beställningarna hos sv varv, främst hos Götaverken, som tillverkade B & W:s dieselmotorer på licens. Med Hammar o Götaverkens tekniska ledning, främst överingenjör Folke Seldén, inledde K ett nära o fruktbringande samarbete. Men K hade goda kontakter o förbindelser även med andra varv i Sverige o utlandet o var ofta på resande fot för att samla erfarenheter o pröva nya idéer o uppslag. Hög fart, linjeskönhet, komfortabla passageraravdelningar o modernt utrustade lastutrymmen kom att utmärka Johnsonlinjens fartyg. De första sv kyllastfartygen i modern bemärkelse med särskilt kylmaskineri levererades till Johnsonlinjen 25 o 28. För att tillgodose kravet på snabbgående tonnage levererade Götaverken 35—40 en ny flotta på nio fartyg om 7 060—7 400 tons d w o med en fart på 15 1/4 knop, den sk Argentinaserien. Denna beställning vittnade onekligen om en betydande djärvhet hos ledningen o föregicks av omfattande tekniska utredningar, som leddes av K. Kombinerade last- o passagerarefartyg var vanliga i Holland o England. I Sverige företräddes denna typ av trafik främst av Johnsonlinjens sydamerikafartyg. K lyckades väl förverkliga sin redares intentioner, o Johnsonlinjens fartyg rönte en smickrande uppmärksamhet för sin vackra profil o en inredning som ansågs kunna tävla med de stora passagerare- o kryssningsfartygen i atlanttrafik (The Motorship maj 35).

Nordstjernan lyckades åren kring sekelskiftet vinna en tätposition bland sv rederier. I ofta skarp konkurrens förmådde Johnsonlinjen under mellankrigstiden att hävda sin ställning. K hade som teknisk direktör stor del i rederiets framgångar. Han förstod att skickligt pröva o konkretisera uppslag o idéer från sin redare o från de varv han samarbetade med o bidrog själv kraftfullt o konstruktivt i det fortlöpande arbetet på att utveckla fartygens konstruktion, maskineri o utrustning.

Författare

Bengt Holtze

Arkivuppgifter

K:s efterlämnade papper förvaras hos sonen riksarkivarie Åke K, Sthlm, o i Johnsonkoncernens centralarkiv, Engelsbergs bruk, Ängelsberg.

Källor och litteratur

Källor o litt: Prot, promemorior, korresp, etc i Rederi ab Nordstjernans arkiv, Sthlm o Ängelsberg; H Hammars arkiv, Sjöfartsmus, Gbg.

Four Swedish Cargo Ships (The Motor-ship May 1935); Götaverken 1841—1941 (1941); H Hammar, Nya fartygstyper i transocean trafik (Axel Ax:son Johnson 1876 25/7 1936, 1936); dens, The Johnson Line motor fleet during the past 25 years (Sv sjöfartstidn 1937); J Lehmann, Burmeister & Wain gen-nem hundrede Aar (1943); Rederiab Nordstjernan (Till generalkonsul Axel Ax:son Johnson 25 juli 1946, 1946); T Rinman, Handelsflotta o sjöfart. Sverige på världshaven (1956); O Traung, Thomas Parker, Esq. (1945).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Axel J Kromnow, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/11782, Svenskt biografiskt lexikon (art av Bengt Holtze), hämtad 2024-04-20.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:11782
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Axel J Kromnow, urn:sbl:11782, Svenskt biografiskt lexikon (art av Bengt Holtze), hämtad 2024-04-20.