Meriter

1 Kumlien, Axel Frithiof, f 10 april 1833 i Härlunda, Skar, d 21 juli 1913 i Dalarö, Sth (enl db för Ad Fredr, Sthlm). Föräldrar: assessorn Ludvig K o Petronella Johanna Rhodin. Elev vid h a l i Skara 44–45, vid Chalmersska slöjdskolan i Gbg 50–53, studier vid tekn byggn:skolor i Tyskland 56–60, anställd vid statens järnvägars arkitektkontor 60–72, arkitektverksamhet i Sthlm från 72 (tills med K 2 till 91), arkitekt i Serafimerordensgillet 74–77, tf arkitekt i medicinalstyr 77–09, led av stadsfullm i Sthlm 84–88, av byggn:nämnden där 87–06, hovintendent 87.

G 11 jan 70 i Linköping m Carolina Maria Åkerblom, f 28 dec 47 i Kimstad, Ög, d 21 febr 85 i Sthlm, Hedv El, dtr till förvaltaren Erik Å o Katrina Hedvig Maria Harlingsson.

Biografi

Axel o Hjalmar K genomgick båda Chalmers slöjdskola i Gbg, där den förre utexaminerades 1853 o den senare 1856. Axel hade tidigare varit elev i "herr A Jonssons skola invid Lilla Ed" o Hjalmar i elementarläroverket i Skara. Axel får i slöjdskolans matrikel vitsord om en utmärkt studiebegåvning, o både han o brodern belönades med Chalmers "uppmuntringsjeton". Under den tid Hjalmar ännu var elev vid slöjdskolan praktiserade Axel ett par år vid Mölndals pappersbruk. Deras egentliga samarbete inleddes 56, då de lämnade landet för att gemensamt studera vid tekniska byggnadsskolor i Tyskland, bl a i Holzminden i Braunschweig, där studierna medförde arbetsuppgifter vid restaureringen av Kölner-domen.

60 var Axel o Hjalmar K åter i Sverige o bosatte sig nu i Sthlm. Uppläggningen av deras tidigare verksamhet kom att ske i samarbete med arkitekten A V Edelsvärd (1824–1919). Denne var föreståndare för statsbanornas arkitektkontor o flyttade med kontoret från Gbg till Sthlm s å som bröderna K etablerade sig där. Axel fick omedelbart anställning vid kontoret o stod kvar där i 12 år. Även Hjalmar blev knuten till järnvägens husbyggnader, men det är ovisst i vilken omfattning. Alla ritningar utgick från kontoret. Individuella insatser av Edelsvärds medarbetare namnes ej, men Axel bör bl a ha deltagit i 60-talets storproduktion av stationshus. Hjalmar anlitades av allt att döma när särskilda anspråk ställdes på arkitekturen. Om en sådan medverkan vittnar en signerad perspektivskiss av stationerna vid Sparreholm o Vingåker i Södermanland uppförda 62. Skissen är införd som illustration till en artikel i Edelsvärds Tidskrift för byggnadskonst o ingeniörsvetenskap o som vinjett på årgångens titelblad (63). Utformningen av de två stationshusen hade krävt särskild omsorg på grund av placeringen i en naturskön miljö.

Av samtiden betraktades uppgiften att bygga stationsbyggnader för järnvägen som en av de mest angelägna. Bangårdspalatsen i de större städerna skilde sig ej i exteriören från samtida monumentalbyggnader, ej heller de smärre stationshusen från omgivningens småhusbebyggelse. Men i interiören krävde det nya färdmedlet utrymmen av dittills ovanlig storlek, bangårdshallar, vänthallar, godsexpeditioner etc, o dessa gestaltades efter utländska, gärna engelska förebilder. Karakteristiskt för anläggningarna på landsbygden, särskilt i mellersta Sverige, var utskjutande taksprång, schweizerstilens snickeriornament o inslag av fornnordisk romantik i gavel- o takprydnader. Materialet var oftast trä, mera sällan sten, utom i städerna. Av ekonomiska skäl byggdes de mindre stationerna gärna serievis men varje anläggning anpassades med omsorg till platsen.

En del av anläggningarna kom att få en genomgripande inverkan på landsbygdens byggnadsskick. Lantmannahusen var ofta föremål för artiklar i den Edelsvärdska tidskriften, bl a illustrerar en perspektivskiss signerad av Hjalmar en artikel om "ett försök till modellboningshus för lantgårdar" (63), uppfört på Gotland genom landshövdingens försorg som föredöme för Gotlands lantgårdar. Det fanns ett nära samband mellan stationsarkitekturen o de typer till husbyggnader som framställdes av godsägaren Charles Emil Löfvenskiöld i Västergötland, känd som den "svenska lantbruksarkitekturens fader". Hjalmar K blev indragen i Löfvenskiölds verksamhet, som livligt understöddes av Edelsvärd. Emedan Löfvenskiöld saknade egentlig arkitektutbildning, anförtrodde lantbruksakademin åt Hjalmar vid mitten av 60-talet överinseendet o korrigeringen av text o ritningar o den "artistiska behandlingen" av Löfvenskiölds ansenliga planschverk Landtmannabyggnader hufvudsakligen för mindre jordbruk. Verket utgavs i flera upplagor, 68 o 90 med Hjalmar som medarbetare. I inledningen redogör Edelsvärd för Hjalmars del i arbetet. Planschverket belönades med LA:s lilla o stora guldmedalj o rekommenderades på Edelsvärds inrådan av LA, spreds genom hushållningssällskapen över hela landet, användes som mönster vid lantbruksläroverken o blev det mest berömda i den rika litteratur som ägnades lanthushållningen.

Bröderna K blev knutna till Edelsvärds viktigaste arbeten i Sthlm, verkställda omkr 70, båda som medarbetare vid utformningen av Centralstationen o Axel som arkitekt till de två flyglar, som uppfördes vid ordnandet av Riddarhusets gård. För bröderna i deras egenskap av stationshusarkitekter blev slutligen kronan på verket Bergslagernas järnvägsstationsbyggnad i Gbg, invigd 81. Bangårdspalatset är inkomponerat i stadsmiljön i enlighet med Edelsvärds idealplan, där den monumentala stationen skulle utgöra tyngdpunkten i ett stadsområde.

Bröderna K bildade bolag 72, s å som Axel avslutade sin tjänstgöring vid statsbanornas arkitektkontor, o de förblev kompanjoner till 91, då det gemensamma arkitektkontoret nedlades. De flyttade in i egna villor i den nya "villastaden" norr om Humlegården, Hjalmar 76 o Axel 77. Deras hus var de tidigaste som blev färdiga i denna stadsdel, där de själva under den första byggnadsperioden var de mest betydande arkitekterna. Axels villa var en enkelvilla, Östermalmsgatan 1—Engelbrektsgatan 10 o Hjalmars bostad en del av ett dubbelhus Villagatan 9–11 (senare 9). Deras arkitektkontor var inrättat i Hjalmars hus 78–91. Enligt traditionen i familjen var det här som de utarbetade alla sina projekt under gemensamma diskussioner, så länge de förblev kompanjoner. Genom sin olika läggning kompletterade de varandra o kunde följaktligen på samma gång följa båda linjerna, den avancerat tekniska o den representativt arkitektoniska. Av allt att döma var Axel den ledande för det rent konstruktiva o Hjalmar för den "artistiska behandlingen".

I o med de sv järnvägarnas öppnande accelererades landets industrialisering. K:arna blev under ett par decennier framåt jämte H Zettervall, med vilken de stundom samarbetade, de tongivande o mest anlitade arkitekterna i landet. Deras verksamhet var som mest blomstrande samtidigt som den första etappen av den industriella expansionen nådde sin kulmen, men de fick även en stark känning av de växlande konjunkturerna. I takt med omgestaltningen av det sv samhället omdanades Sthlm till en modern industristad. Invånareantalet nära nog fördubblades under tiden 70–90, o hela stadsdelar växte upp på några få år. Det blev bröderna K o den rikt facetterade generation de tillhörde (Dahl, Gellerstedt, Zettervall), som i första hand fick sätta sin prägel på Sthlms nya stadsbild.

Bröderna K:s tre märkligaste byggnader tillhör mitten av 70-talet o är belägna i hjärtat av Nedre Norrmalm. Den första är Jernkontorets hus, Kungsträdgårdsgatan 6 (75), prisat vid uppförandet som "den vackraste byggnaden i Stockholm", nu annex till Skandinaviska enskilda banken. Fasaderna pryds av porträttmedaljonger o en 57 m lång cementfris av skulptören Frithiof Kjellberg (s 171). Frisen visar scener hämtade ur järnhanteringens historia o utfördes efter skisser av Hjalmar K. Den andra byggnaden är Grand Hotel, Södra Blasieholmshamnen 8 (74), som förlorade sin eleganta kontur när huset tillbyggdes med ett par övre våningar o fasaden avhyvlades. Men det faktum att hotellet, utan alltför omfattande förändringar, efter ett århundrade fortfarande hävdar sin ställning som stadens första hotell bestyrker dess ursprungliga ändamålsenlighet. Den tredje byggnaden är Försäkringsab Nordstjärnans kontors- o hyreshus i hörnet av Drottning- o Fredsgatorna, kv Tigern 2, 3 (76), ombyggt till bokhandel av I G Clason, men till det yttre ganska oförändrat. Emblem o karyatider av skulptören Kjellberg är inkomponerade i den verkningsfulla hörnarkitekturen, ett för bröderna K karakteristiskt drag. Stilnyanserna i fasaderna, Nordstjärnans klassicism, Jernkontorets o Grand Hotels franska renässans, vittnar om en omväxlande men måttfull formgivning vid behandlingen av den stenimiterande putsen.

Bröderna K:s verksamhet kom att bli mycket omfattande på bostadsområdet. Det fribelägna enfamiljshuset med dess möjligheter till variationer blev jämte hyresfastigheten de bostadstyper de främst inriktade sig på. En av deras stora insatser blev införandet av nya planlösningar. Villa Täcka Udden på Djurgården (69–70), en fantasifull byggnad närmast av cottagetyp, uppförd för generalkonsul F Cederlund o sedan 89 i den Wallenbergska släktens ägo, utgör ett viktigt exempel på brödernas arbeten. Utgående från den engelskinfluerade grundplanen betonade de den asymmetriska grupperingen av byggnadernas delar med hörntorn, höga takhuvar, verandor, utsprång o gruppfönster. Efter Täcka Udden följde ett par palatsliknande praktvillor i Gbgstrakten, utförda efter samma principer. Stora Torp (73) byggdes som ett lantställe åt konsul G Eriksson o inkomponerades liksom Täcka Udden i ett storslaget parkområde. Renoverad med exteriören oförändrad o inredningen delvis intakt är villan sedan 42 Skogssällskapets huvudkontor o disponentbostad. Villa Korndal i Mölndal, nu Villa Papyrus, uppfördes i tegel på 70-talet av Rosendahls fabrikers ab som disponentbostad åt industrimannen D O Francke (bd 16). Den inrymmer numera även bolagets affärskontor. Lusthusporten på Djurgården (75), utförd åt grosshandlare A Brinck, nu annex till Nordiska Museet, kan härledas från tysk-österrikiska versioner av cottagetypen, o greve W von Hallwyls "Villa vid Ljusne", avbildad i det av Hjalmar utgivna planschverket Svenska herrgårdar och villor (94), förenar den engelska villans osymmetriska plan o uppbyggnad med de sv mindre stationshusens takform o fornnordiska utstyrsel.

Åren 76–87 uppfördes under bröderna K:s ledning ett tjugutal bostadshus inom den nyss berörda villastaden norr om Humlegården. Stadsdelen bildades omkr 75 på initiativ av det privata byggnadsföretaget ab Sthlms bostadsförening. En exklusiv villastad av mer eller mindre engelskinfluerad typ skulle bildas av sex kvarter norr om Humlegården, Eken, Linden, Lönnen, Tallen, Granen o Björken o "göras till en oas i stenöknen genom att reserveras för uppförandet av enfamiljshus, omgivna med trädgårdar". Bröderna K engagerades från början i företaget o kom att spela en dominerande roll till mitten av 80-talet. De förvärvade mark, bebyggde tomter o avyttrade dem. De anlitades även av andra markägare, o deras sätt att bygga villor blev normgivande för hela stadsdelen. Av olika skäl kunde initiativtagarnas idéer ej genomföras över hela området. Karaktären av blandbebyggelse blev mycket utpräglad, hyreshus upp till fem våningars höjd trängde snart in bland de låga enfamiljshusen.

Nyheter som kan tillskrivas bröderna är det dubbla enfamiljshuset (två spegelvända, symmetriska hushalvor) o en fristående byggnadstyp som kombinerade enfamiljs- o flerfamiljshusens egenskaper. De flesta av deras hus hade en klassicistiskt regelbunden form, några enstaka en engelsk-influerad asymmetrisk, alla hus var av sten, de flesta putsade o med så sparsam dekor att man kan tala om en funktionalistisk verkan. Ett av husen, Villagatan 3 (79), är registrerat som byggnadsminnesmärke. Efter att ha varit i den Rettigska släktens ägo sedan 99 donerades huset 1962 till VHAA o är nu säte för akademin. Det konstnärligt mest genomarbetade huset är kanske kv Eken 4, i hörnet av Karlavägen o Engelbrektsgatan (79), tidigare känt som det "Langenskiöldska", nu ambassad.

Den stora bostadsbristen i Sthlm föranledde en livlig byggnadsverksamhet, o den nya arkitektur som bredde ut sig över malmarna bestod huvudsakligen av hyreshus. Rader av hyresfastigheter ritades under en lång följd av år av bröderna K, exempelvis utefter Sturegatan, som var stadens paradgata o flanörstråk på 70- o 80-talen, bl a Sturegatan 26 o 28 (nuv 34 o 36), uppförda 76–77.

Omkr 80 hade putsen som övervägande fasadbeklädnad spelat ut sin roll. Bröderna K:s putsarkitektur, vid mitten av 70-talet föremål för entusiastiskt bifall (t ex Jernkontoret), betraktades redan inom samma årtionde som torftig o helt omodern. För att åstadkomma en rikare färgverkan användes olika material. Putsade ornament mot en naken tegelmur eller tegel eller natursten i skiftande färgnyanser gav kontrast o omväxling. Den nya stilriktningen framträder i hyreshuset Kungsträdgårdsgatan 12, kv Katthavet 7 (87), där fasaden i nyrenässans har livlig färgverkan med rött o svart tegel o gul puts.

Även som sjukhusarkitekter gjorde bröderna K betydande insatser. Betecknande för tidens sjukhusarkitektur var det s k paviljongsystemet, som motiverades med principen att frisk luft o solbelysning motverkade infektioner. Traditionella korridoranläggningar förekom dock fortfarande, men den vanligaste formen i Sverige var olika kombinationer av paviljong- o korridorsystemen. Axel K, om vilken man visste att han utförde en del av sina arbeten tillsammans med sin bror Hjalmar, blev som Serafimerordensgillets o medicinalstyrelsens arkitekt 74-09 den mest produktive sjukhusbyggaren i landet. Ett av de mest hedrande uppdrag som bröderna K erhöll var om- o nybyggnaden av Serafimerlasarettet, då huvudsäte i Sverige för den medicinska undervisningen. Arbetet genomfördes 89–93. Den ursprungliga huvudbyggnaden omgestaltades helt till kirurgisk avdelning med tillämpning av korridorsystemet o med en tillbyggd operationsflygel ritad av Axel 91 efter samma principer som ett nyligen i Würzburg i Tyskland uppfört operationshus. Nybyggnaderna omfattade flera stora paviljonger. Av dessa var den som var avsedd för Medicinska kliniken den mest betydande. En för de olika paviljongerna gemensam förbindelseled, "anläggningens ryggrad", utgjordes av en genom jordvåningarna dragen korridor. Medicinska klinikens fasadbeklädnad bestod av mörkrött tegel med inslag av mörkare tegel. Ett centralt gårdsutrymme lämnades öppet i söder åt Hantverkaregatan. Det K:ska förslaget genomfördes tyvärr förbilligat, o lasarettet med sina 400 vårdplatser var redan vid starten otillräckligt.

Bland viktigare nybyggda anläggningar utförda av Axel K med varierande kombinationer av systemet korridor — paviljonger var lasaretten i Gävle 87, Karlskrona 91, Örebro 92, Linköping 95, Eksjö 99 o Östersund 05. Dessutom hörde till hans arbeten även lasaretten i Landskrona 00 o Luleå o Visby, båda 03. Årtalen anger, när sjukhusen togs i bruk. Utpräglade paviljonganläggningar blev i Sverige synnerligen få. Efter Sabbatsberg, det första mönstersjukhuset av denna typ, uppfört på 70-talet (arkitekt E A Jacobsson), utförde Axel K Malmö allmänna sjukhus i samarbete med arkitekten S Sörensen 94–96 o Sahlgrenska sjukhuset i Gbg 96–00. I samtliga lasarett vårdades de sjuka i salar, o alla de uppräknade sjukhusen, utom Sahlgrenska som hade 600 vårdplatser, hade en kapacitet av omkr 100 till 150 patienter.

Utom lasaretten utförde Axel K bl a barnbördshuset i Gbg (senare Kvinnoklinik II) 00, en palatsliknande byggnadskropp i rött tegel vid mynningen av Övra Husargatan o jubileumssanatorierna Hålahult i Örebro län o Hässelby i Jönköping, som togs i bruk 00 resp 01. Han ritade också flertalet hus för diakonissanstalten på Ersta. Av största betydelse för höjandet av sjuksköterskeväsendet i landet blev Sophiahemmets stiftelse, grundad 83 av drottning Sophia, den första institutionen i Sverige för utbildandet av sjuksköterskor. Sophiahemmets nybyggnad uppfördes 87–89 på Djurgården omedelbart norr om Valhallavägen, ritad av Axel K o omfattande dels ett sjukhus, dels en sköterskeskola förutom de för tidens sjukhusanläggningar vanliga annexbyggnaderna. Förebilden var den legendariska Florence Nightingales berömda skola i London. Den sv stiftelsen finansierades genom insamlingar, kostnaderna för nybygget bestreds i stor utsträckning av konungen o drottningen själva, o arkitektarbetet utfördes av Axel K utan ersättning. Sjukhuset är en regelrätt korridoranläggning med ett stort antal små rum, avsedda för en till två patienter, placerade utefter enkelsidiga korridorer. Huvudbyggnadens o sköterskehemmets rohbaustil erinrar om Serafimerlasarettets medicinska klinik liksom de stick-bågiga fönstren. Den av Hjalmar K 75 ritade herrgårdsbyggnaden Nådhammar, Vårdinge, Sth, disponerades omkr sekelskiftet av Sophiahemmet som konvalescenthem. Paviljongsystemet var särskilt lämpligt för sinnessjukhusen, som ofta byggdes i mycket större skala än de övriga sjukhusen. De förnämsta K:ska sinnessjukhusen var S:t Lars i Lund (80), Ulleråkers hospital i Uppsala (85), Marieberg i Kristinehamn (87), Restad i Vänersborg (06), Säters sjukhus i Dalarna (11) o S:t Gertrud i Västervik (12). S:t Lars hospital i Lund var det första mentalsjukhuset, vars byggnadskomplex började lösas upp i paviljonger. Systemet underlättade fördelningen av olika kategorier sjuka i skilda avdelningar. Generellt gäller för de K:ska sjukhusen, att det var väl sörjt för uppvärmning, luftväxling, belysning, vattentillförsel, avlopp m m.

Axel K anlitades även av ett antal stiftelser, som tillkommit genom donationer eller riks- eller lokala insamlingar. Han utförde betydande nybyggnader dels i Norrbacka (86) för Eugeniahemmet för fattiga obotligt sjuka barn, dels 99 för Kronprinsessan Lovisas vårdanstalt för sjuka barn vid Polhemsgatan 30, kv Kronoberg 17 — sedan 95 även anstalt för klinisk undervisning. Han färdigställde 75 en herrgårdsliknande huvudbyggnad med flyglar, som hade påbörjats av P U Stenhammar för Oscar I:s minne, ett ålderdomshem vid Björngårdsgatan 23, o utförde 04 en stor nybyggnad för Hemmet för Pauvres Honteux i hörnet av Oden- o Hagagatorna. För det kommunala Rosenlunds ålderdomshem, tidigare Södermalms fattighus, Skånegatan 1, utförde Axel o Hjalmar 61 ett stort nybyggt komplex med symmetriskt grupperade byggnadsdelar.

Som kyrkoarkitekter utförde bröderna K två kyrkobyggnader på Södermalm, S:t Pauls metodistkyrka vid Mariatorget o Södra Missionshuset, nuv Andreaskyrkan vid Högbergsgatan, den förra invigd 76 o den senare 77. Till S:t Paulsförsamlingen hade bidrag skänkts av trosfränder i New York; den lilla kyrkan visar en klart genomförd nygotik av engelsk eller amerikansk typ. I Sthlm hade dittills endast P U Stenhammars kapell hos diakonissorna på Ersta o Engelska kyrkan liknande former. Det är ovisst i vilken utsträckning bröderna K anlitades av landets fri- o lågkyrkliga församlingar. Axel hade anknytningar till kretsen kring Betlehemskyrkan, o Hjalmar hade genom kontakt med Rosenius religiösa väckelse förts in i ett pietistiskt fromhetsliv. S:t Paulskyrkan blev normerande för liknande metodistiska anläggningar i landet, o när S:t Petersförsamlingen i Sthlm planerade uppförandet av en kyrkobyggnad i hörnet av Kammakar- o Upplandsgatorna i Vasastaden, blev Axel inbjuden att vara medlem i byggnadskommitténs prisnämnd. I Uppsala uppfördes 89–91 Mikaelskyrkan med donationsmedel testamenterade av Aug Mikael Posse (f 87) efter ritning av bröderna K 82, senare omarbetad förmodligen enbart av Axel. Dess arkitektur har drag både av de edelsvärdska kyrkorna o av Engelska kyrkan i Sthlm. Fasaderna är i rött tegel med ornament i vit puts.

I bröderna K:s omfattande produktion kan ytterligare nämnas tingshuset i Kristinehamn 82, tullhuset o h allm läroverket 77 i Malmö o Nya sällskapets hus 84 (vid Västra Trädgårdsgatan) i Sthlm. Det pittoreska "vattenpalatset" Strömbadet i Norrström utformades av Axel K s å o det nybyggda Münchenbryggeriets fasadbeklädnad vid Söder Mälarstrand av Hjalmar 92.

Det långvariga o märkliga samarbetet mellan Axel o Hjalmar K upplöstes 91, då det gemensamma arkitektkontoret nedlades. Anledningen var en ekonomisk kris. För att sanera bolagets affärer måste Axel, vars ekonomiska ställning var mycket god, tillskjuta ett betydande belopp. Hjalmar fick sälja sitt hus o i fortsättningen bo i hyreslägenhet. Axel hade 85 flyttat till en egen fastighet vid Tegnérgatan.

Med hänsyn till sina aktiviteter i samhället, sin administrativa o ekonomiska begåvning o den prestige han förskaffade sig framstår Axel som den mest betydande av bröderna. Han hade humor, var utåtriktad, kunde med pondus uppehålla förbindelserna med uppdragsgivare o se till att projekten ledde till goda resultat.

Hjalmar trivdes bäst förankrad vid sitt ritbord. Betecknande för honom var en världsfrånvänd attityd o likgiltighet för berömmelse. Han har måhända därför tidigare något oförtjänt fått stå tillbaka för Axel, men vid närmare granskning av brödernas verksamhet har hans betydelse ökat, o det har ifrågasatts om inte även han borde få äran av vissa byggnadsverk som "av hävd tillskrivits enbart Axel" (T Blom 74).

Författare

Carine Lundberg

Arkivuppgifter

Axel K:s saml (brev, handhar, ritn:ar m m; ej ordn) i Sveriges arkitekturmuseum, Sthlm.

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Axel K: Projets de caser-nes pour 1'armée suédoise. Sthlm 1876. 18 s, 11 pl. (Tills med C W L Stolpe.) — Ritning och beskrifning jemte kostnadsförslag till större eller mindre epidemistuga för landskommun. Sthlm 1893. 4:o. 8 s, 2 kartor. — Planritningar till nybyggnad af länslasarettet i Örnsköldsvik, jemte utdrag af kostnadsförslaget utg av Lasarettsdirektionen i Örnsköldsvik. Örnsköldsvik 1904. 10 s, 11 pl. [Undert.] — Gotländska landskyrkor. Några anteckningar (STFÅ 1908, s 65—75). — Hjalmar K: Svenska herrgårdar och villor af svenska arkitekter, saml o utg. Sthlm 1894. Fol. 66 pl.

Källor och litteratur

Källor o litt: Matr D I b 19—23, 1850— 55, Chalmers tekn högsk, Gbg; T Blom, Arkitekterna K o Villastaden norr om Humlegården (C 1-uppsats i konstvetenskap, StU 1974), Sveriges arkitekturmus arkiv; A Holst, Lantmannabyggnader, villor o stationshus under 1800-talets andra hälft (uppsats i konst-vetensk 1974), LA:s arkiv; B Siljendahl, A Hallin, G Persson o I Pettersson, Mikaelskyrkan i Uppsala (seminarieuppg i konstvetensk 1977), StU.

G Alm, Enkel men värdig. Metodistisk kyrkoarkitektur i Sverige 1869—1910 (1974); H C Andersson o F Bedoire, Sthlms byggnader (1974); F Bedoire, Gustaf Wickman som sjukhusarkitekt (1974); G Birch-Lindgren, Sahlgrenska sjukhusets byggn :fråga (Meddel från skattebetalarnas fören, 33, 1932); dens, Sv lasarettsbyggnader (1934); G Bodman, Chalmers tekn inst. Matr 1829—1929 (1929); G Bredberg, Betlehemskyrkan o dess arkitekt (Kallelse o funktion. En bok om Betlehemskyrkan i Gbg . .., 1961); I G Clason, Öfverblick öfver byggn:verksamheten i Sverige under de sista 25 åren (TT, extra h, 1896); H Cornell, Den sv konstens hist, 2 (1946); A W Edelsvärd o C E Löfvenskiöld, Om landt-byggn :konstens utveckl i Sverige under de sednaste årtiondena (LA:s tidskr 1869, s 129—143, 193—204); Gbg genom tiderna. Antologia Gothoburgensis, ed F Persson o A Rundqvist (1963); B Gejvall, 1800-talets sthlmsbostad (1954); T Gårdlund, Industrialismens samhälle (1942); G Hesselman, Från skråhantverk till byggn undustri (1945); dens, Historik över byggn :yrket i Sthlm 1250— 1950 (1952); H Juhlin Dannfelt, LA 1813— 1912 ... (1913); E Key, Tillkomsten o utbyggandet av K Serafimerlasarettet (SSEÅ 1950); M Kjellin, Gbg genom tre sekler (1950); W Kock, K Serafimerlasarettet 1752—1952 (1952); Kronologisk öfversikt af märkligare tilldragelser i Sthlm under år 1905 av J Unman, dito år 1906 o dito 1907 av N Östman (SSEÅ 1907, 1908 o 1909); G Lindahl, Högkyrkligt, lågkyrkligt, frikyrkligt i sv arkitektur (1955); A Lindblom, Sveriges konsthist, 3 (1946); E Lundberg, Sv bostad (1942); G E Löfvenskiöld, Landtmannabygg-nader hufvudsakl för mindre jordbruk (1868); dens, dito, ny förbättr uppl, förordad av LA (1890—93); Minneskr vid Sthlms stadsfullra:s 50-årsjubileum, 1863—1913 (1913); A Montgomery, Industrialismens genombrott i Sverige (1969); T Orson Nordberg, Spökslottet (SSEÅ 1927); B Palm, Arkitekten Carl Westman 1866—1936 (1954); G Paulsson, Sv stad, 1—2 (1972); S Rönnow, Den sv järnhanteringens hist (OoB 1926); G Selling, Byggn :bolag i brytningstid (Studier o handhar rör Sthlms hist, 4, 1975); dens, G Johansson o G Axel-Nilsson, Sthlm i närbild (1943); G Sillen, Tingshus (Fornv 1972); Statens järnvägar 1856—1906. Hist-tekn-ekon beskrifn, ed G Welin, 2 (1906); Sthlm 1897, 1—3, ed E W Dahlgren (1897); Sv sjukhus, 1—3 (1948—50); SvTeknF; E Söderlund, 1800- o 1900-talens hist (1963); P Westerberg, Skogssällsk, dess tillkomst o första 50 år (1962); A Wijkander, Chalmersska inst 1829—1904 (1907); "Villa på Täcka udden" (Tidskr för byggn:konst o ingeniörsvetensk 1870); N Wimarson, Gbg, en översikt vid trehundraårsjubileet 1923 ... (1923); A Åman, Fattigvård, åldringsvård (Arkitektur 1969: 8); dens, Hospital, sinnessjukhus, mentalsjukhus (ibid 1970:9); dens, Principer för sjukhusplanering: Från spridning till koncentration (Acta univ Upsal 1970); dens, Om den offentliga vården (1976). — Nekr:er i SvD 14 okt 1897 o i Sthlms dagbl 22 juli 1913.

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Axel F Kumlien, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/11867, Svenskt biografiskt lexikon (art av Carine Lundberg), hämtad 2024-04-24.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:11867
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Axel F Kumlien, urn:sbl:11867, Svenskt biografiskt lexikon (art av Carine Lundberg), hämtad 2024-04-24.