P Magnus R Isæus

Född:1841-06-07 – Veckholms församling, Uppsala län
Död:1890-05-24 – Klara församling, Stockholms län

Arkitekt


Band 20 (1973-1975), sida 37.

Meriter

Isaeus, Per Magnus Reinhold, f 7 juni 1841 i Veckholm, Upps, d 24 maj 1890 i Sthlm, Klara. Föräldrar: kh Pehr Ulrik I o Catharina Mathilda Brolinson. Elev vid Uppsala katedralskola 54—57, privata studier 57— 59, genomgick FrKA:s arkitekturskola 1 okt 59—66, ritare på arkitektkontor i Sthlm, slottsarkitekt 68, dekoratör vid Gustavsbergs porslinsfabrik 68—73, anställd på E Jacobssons ritbyrå 73—75, egen arkitektbyrå i Sthlm från 74 (tills med C L Sandahl från 83), tf lektor vid KTH 77, prof i arkitektur där 3 nov 82. — LFrKA 86.

G 12 maj 70 i Sthlm, Ad Fredr, m Hilma Euphrosyne Amalia Westin, f 4 okt 44 där, Kat, d 18 juli 27 där, Ad Fredr, dtr till byggmästaren Carl Erik W o Lovisa Fagerström.

Biografi

Magnus I studerade länge vid konstakademin, där han erhöll goda vitsord. De dominerande arkitekterna under detta skede var F W Scholander och dennes lärjunge H Zettervall. I tillhörde den Zettervallska generationen och kom tidigt att betraktas som en av de skickligaste av de yngre arkitekterna.

Med sin livliga fantasi och rika erfarenhet, förvärvad efter hand under studieresor i Europa och Amerika, blev I en mycket uppskattad utställningsarkitekt. Hans restaurangbyggnad vid världsutställningen i Wien 1873 belönades med medalj liksom det av honom i samarbete med arkitekten E Jacobsson ritade skolhuset vid världsutställningen i Philadelphia 1876. Han fick liknande uppdrag vid världsutställningen i Paris 1878, vid nordiska utställningen i Khvn 1888 och slutligen vid lantbruksutställningen i Wien 1890. Sin sista studieresa företog I 1889 åtföljd av I G Clason till London, Bryssel och Paris i samband med uppdraget att bygga Nordiska museet. I Paris studerade de tillsammans med A Hazelius byggnaderna för världsutställningen, bl a "la ga-lerie des machines" som innehöll det största rum som dittills uppförts utan inre stöd.

I öppnade 1874 ett arkitektkontor i Sthlm. Han hade många järn i elden och sysselsatte ofta flera medarbetare. 1877 blev han lektor i husbyggnadskonst vid KTH och efterträdde 1882 A T Gellerstedt som prof och föreståndare för den vid högskolan nyinrättade fackskolan för arkitektur. En av I:s lärjungar E Lallerstedt har i minnesanteckningar omvittnat att han betraktades som en ypperlig lärare. 1883 grundade I en arkitektfirma med C L Sandahl, en kurskamrat vid konstakademin, som kompanjon. Deras samarbete varade praktiskt taget livet ut. Den högkonjunktur inom byggnadsverksamheten som kom igång i mitten av 70-talet och som nådde sin kulmen i mitten av 80-talet gav hans firma rikligt med arbete, Vid I:s sida praktiserade lovande ungdomar som Clason, G Westman, G Wickman m fl. I delade generöst med sig beställningar åt de unga arkitekterna och tog de skickligaste till medarbetare.

I:s levnad sammanfaller med ett dynamiskt utvecklingsskede i Sthlms historia. I staden revs och byggdes etappvis på ett sätt som saknade motsvarighet sedan stormaktstiden, och med den nya stadsplan som A Lindhagen framlade 1866 förändrades stadsbilden väsentligt. Inom byggnadskonsten härskade vid denna tid en brokig eklekticism. Det dominerande problemet var gestaltningen av fasadarkitekturen. Motiv hämtades från forna tiders konst. Fasadmaterialet imiterade sten, och man experimenterade med ornament av gips, cement, terrakotta, gjutjärn m m. 50- och 60-talens stilhistoriska studier ledde följdriktigt till en upplösning av muren och en överflödande rikedom av ornament i oäkta material. Arkitekten drevs av vilja till måleriska effekter, en tendens som fick växande betydelse i hela konsten under denna period. Bristen på samband mellan byggnadens praktiska uppgift och dess konstnärliga form betydde dock ej att intresset för ändamålsenliga och effektiva lösningar av byggnadsuppgifterna försummades. Ändamål och konstform förverkligades båda men oberoende av varandra.

Vid mitten av 70-talet uppstod en brytning mellan gammalt och nytt. För en grupp yngre arkitekter med Zettervall i spetsen föreföll nu den äldre generationens inriktningar som otidsenliga, och man ställde krav på en större realism. Den verklighetskaraktär som genomfördes i mur och motiv på 70- och 80-talen främst av Zettervall, I, Jacobsson och H Th Holmgren blev en revolutionerande insats i den sv byggnadskonsten. Man ville med användningen av sten återställa fasadmurens massivitet och tyngd. Då tillgången på natursten under ett första skede var ganska begränsad, utfördes fasaderna i tegel med detaljer av natur- eller cementsten, väl avvägda i färg och form.

Representativ för den nya inställningen är I:s byggnad för K Boktryckeriet (P A Norstedt & Söner) på Riddarholmen 1884, utförd som ett tegelbygge i gammaltysk stil med gotiska drag och florentinska fönsterbågar. Det historiska inslaget kom att länge förbli lika starkt som förut men man sökte nu förebilder som lät muren framträda. Norstedts fasad är konstnärligt genomarbetad, och muren framträder klart och tydligt utan att täckas av pilastrar eller andra motiv. Det är tegelmaterialets nakna yta, dess mörka färg och de hela murytorna som ger muren dess verkan av tyngd och användningen av olikfärgat material åstadkommer omväxling och liv i fasaden. I stället för ornament i relief markeras dekoren genom band och motiv hållna i murens yta. Det mycket släta teglet var på 70- och 80-talen det mest vanliga.

Försäkringsbolaget Skandias hus vid Mynttorget, 1886, av huggen sten, senare tillbyggd, är hållet i florentinsk stil. Det var en för denna tid i hög grad monumental byggnad och räknas som I:s mest helgjutna verk. Sturebadet invigt 1885, skickligt genomfört efter "hälsofrämjaren" prof G Curmans program, ansågs som en av stadens förnämsta byggnader. Fasaden, som är uppförd i puts med en starkt upplöst mur, fick en annan karaktär än förebilden, det vene-tianska Palazzo Vendramin, genom en stark plastisk fasadbildning som gav den önskade tyngden. Den var målad i färgrik marmorimitation.

Ett stort antal arbeten av olika slag utgick från I:s och Sandahls mycket anlitade firma, bankbyggnader, hyreshus, sjukhus, rådhus, skolor m m. I var idégivaren, vars förslag ofta inverkade på utformningen av Sthlms arkitektur överhuvudtaget. Hans inlägg i debatten om det nya Operahusets utformning blev avgörande för placeringen av huvudfasaden åt Gustav Adolfs torg.

I mottog 1888 uppdraget att i samarbete med Clason upprätta ett fullständigt förslag till Nordiska museets byggnad på Lejonslätten. Uppförandet av museibyggnaden hade planerats i flera år. I var ledamot av museets nämnd, och en internationell tävling hade ägt rum 1883. Efter studieresan 1889 kunde de båda arkitekterna lägga fram ett första förslag till museibyggnad. Med I:s oväntade bortgång blev det Clasons uppgift att fullfölja uppdraget. Mycket av deras gemensamma arbete levde kvar i det slutgiltiga byggnadsförslaget som av Clason överlämnades s å.

En stor insats gjorde I som dekoratör. Han var jämte sin medarbetare Wickman den främsta företrädaren för den interiörkonst som var typisk för tiden och som särskilt utbildades i de efter parismönster inrättade stora kaféerna Berns Salonger 1886, Blanchs Café, Hotell W 6 (Continental) 1881—83 mm. Dessa interiörer inreddes med all den prakt tiden kunde åstadkomma. En nära medarbetare var här även teater-dekorationsmålaren Karl Grabow (bd 17).

Som en av 70- och 80-talens främsta representanter även för den sv konstindustrin gjorde I utkast och ritningar till möbler, silver, bokband och andra bruksföremål som ofta blev prisbelönta och införda i Sv slöjdföreningens Mönster för konstindustri och slöjd, en publikation utgiven i syfte att höja den allmänna smaken. I Ny illustrerad tidning avbildades hans förnämsta verk. Hans silverarbeten utfördes ofta av guldsmeden A Ambrosius. Ståtliga bordsprydnader beställda för medlemmar av kungafamiljen komponerades i samarbete med bildhuggaren John Börjeson; en silverbröllopsgåva till Oscar II och drottning Sophia utformades som ett vikingaskepp av silver och en välkomstgåva till kronprinsparet (Gustaf och Victoria) var "ett högstämt festkväde i silver och guld", beställt av sv kvinnor, en uppsättning av 35 pjäser med motiv hämtade ur folksagor och Sveriges och Badens historia. Arbetet ansågs vara det mest omfattande sedan 1600-talet, och många krafter medverkade till föremålens färdigställande.

I:s "kamratliga, från allt pedanteri fria sätt gentemot sina elever gjorde arbetet under honom till en glädje och honom själv varmt avhållen" (P Henriques). En fläkt av hans älskvärdhet och "hurtiga, glada väsen", förnimmes vid läsningen av bevarade brev och biljetter, ej sällan illustrerade med små humoristiska teckningar signerade "Isse".

Författare

Carine Lundberg



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter

En del av I:s ppr i NordM. Brev från I i KB (bl a till H Wieselgren) o i UUB.

Tryckta arbeten

 

Källor och litteratur

Källor o litt: Matr i FrKA; A-M Rasmusson -Neovius, M I o Erik Josephsons byggn:-verk i Sthlm (lic:avh vid Sthlms univ, 1957).

Anrep; F Bedoire, Arkitekten Gustaf Wick-man (1969); J A Bergstedt, Innehållsförteckn öfver Sv slöjdfören:s meddel 1878—1892 samt Mönster för konstindustri o slöjd 1873 —1892 (Meddel från Sv slöjdfören år 1892); d:o 1893—1900 (ibid 1901); I G Clason, öfverblick öfver byggn:verksamheten i Sverige under de sista 25 åren (TT 1896, extra h); H Cornell, Den sv konstens hist under 1800-talet (1946); E W Dahlgren, Sthlm 1897, 1—3 (1897); H Edestrand o E Lundberg, Isak Gustaf Clason (1968); Form, Sv slöjdfören 125 år, Stort jubileumsnr 1970, nr 6—7; P Henriques, Skildnar ur KTH:s hist, 2 (1927); G Hesselman, Från skråhantverk till byggnadsindustri (1945); dens, Historik över byggnadsyrket i Sthlm 1250—1950 (1952); A Lindegren, Några ord om dekorationskonst under de senast flydda 25 åren (TT 1896, extra h); nekr över I i Ny ill tidn 1890; G Nordensvan, Sv konst o sv konstnärer, 2 (1928); B Palm, Carl Westman 1866 —1936 (1954); J Roosval, S Nikolai eller Storkyrkan, byggn:hist, 2 (Sveriges kyrkor, Sthlm 1924); G Selling, Esplanadsystemet o Albert Lindhagen. Stadsplanering i Sthlm 1857—1887 (1970); SSEA 1910, s 140; Sv konstkrönika under 100 år, ed R Josephson (1944); P G Vejde, Växjö stads hist 1863 —1942, 2 (1942); N G Wollin, Från ritskola till konstfackskola (1951).



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
P Magnus R Isæus, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/11978, Svenskt biografiskt lexikon (art av Carine Lundberg), hämtad 2019-11-14.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:11978
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
P Magnus R Isæus, urn:sbl:11978, Svenskt biografiskt lexikon (art av Carine Lundberg), hämtad 2019-11-14.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se