Ivan Ivarson

Född:1900-07-20 – Kristine församling, Västra Götalands län
Död:1939-06-20 – Frankrike (i Courbevoie vid Paris)

Målare


Band 20 (1973-1975), sida 56.

Meriter

Ivarson, Ivan, f 20 juli 1900 i Gbg, Kristine, d 20 juni 1939 i Courbevoie vid Paris. Föräldrar: packmästaren Ivar Johansson o Hulda Jonsson. Anställd som engelsk korrespondent på kontor i Gbg, elev hos T Bjurström vid Valands konstskola 22—27, resa till Italien 27, till Paris o Helsingör 28—29, bosatt på Stenungsön, Norum, Göt, somrarna 29—31, i Khvn 31—32, i Gbg 32—37, resa till S:t Georges de Didonne o Paris 37—39.

G 21 april 28 i Paris (enl vb för Carl Johan, Gbg) m skulptrisen Märta Sofia Taube, f 2 maj 88 i Styrsö, Göt, dtr till sjökaptenen o överlotsen Carl Gunnar T o Julia Sofia Jacobsson.

Biografi

I ägde ett koloristiskt temperament av en primitiv våldsamhet och styrka. Att måla var för honom att dikta i färg, men han var samtidigt en medveten experimentator som radikalare än de flesta i sin generation ställt färgens problem. Av hans kommande utveckling — han skulle på 1930-talet bli en dominerande gestalt bland de s k gbgskoloristerna — märktes dock inte mycket under lärotiden på Valands målarskola. Det är först under den stora utlandsresa han 1927— 29 företog i sällskap med sin Valands-kamrat och blivande maka som han mognar som målare. Han uppehöll sig då huvudsakligen i Rom, Cagnes och Helsingör. Bilderna från Rom är ännu dämpade i klangen. Tiden i Cagnes är hans impressionistiska period. Han tillägnar sig här ett nytt, luckert och luftigt målningssätt påminnande om Cézannes doftiga akvareller, med vilka han också har färgskalan i ljust tegel och blå-grönt gemensam. Vad I i dessa till synes på måfå valda verklighetsutsnitt, ett hörn av en trädgård eller några parasoller i ett strandkafé, främst velat skildra är det lätta färgskimret i luften. Men aldrig har hans färg varit mera förandligad än under Helsingörtiden. Kanske är det upplevelsen av denna sommar tillsammans med hustrun och den nyfödde sonen som fått sin utlösning i det religiösa måleri, vari han nu skapar sina mest subtila färgdikter.

Somrarna 1929—31 tillbringade I på Stenungsön, och under denna tid slår hans konst ut i blom, så plötsligt och praktfullt, att det verkar som ett under. Av Stenungsötidens måleri får man framför allt intrycket av en asket, som befriats från sina hämningar och upplever verkligheten med en så våldsam styrka, att den verkar som nyskapad. Det är som om färgen själv fått en ny realitet för honom. Den nya livsrytm som nu strömmar genom hans målningar förråder sig även i formatet. Tidigare höll sig I till små dukar, nu får han ett behov av stora ytor att röra sig på. Men framför allt ökar färgtonen oupphörligt i intensitet. Hela I:s koloristiska utveckling fram till mitten av 30-talet kan beskrivas som en färgens frigörelseprocess. Men denna process har många stadier, och Stenungsötidens måleri får framför allt sin prägel av den lätta, svävande balansen mellan omedelbar naturskildring och fri färgdikt. Badhuset, som han använder som sin friluftsateljé, blir till ett tempel, som reser sig över ett vatten, blåare än Medelhavets, och klippor rödare än Rivierans, och den banala trävillan på andra sidan sundet, Ragnar Sandbergs föräldrahem, blir i Gula huset till ett skimrande sagoslott. En mycket stor del av Stenungsöperiodens måleri spelar på temat mor och barn. Hustrun och den lille Per har varit ständiga modeller, på väg från badhuset, promenerande genom skogen, sittande, fiskande eller badande vid stranden. Men de blir utan att förlora sin verklighetsprägel alltmer till naturvarelser i hemligt förbund med jord, vatten och luft.

Efter en ekonomiskt pressande vinter i Khvn, som satt föga spår i hans produktion, skildes familjen åt. Den lyckliga tiden på Stenungsön var slut och under de följande fem åren bor I med undantag för ett par korta utflykter till Värmland och Bornholm året om i Gbg. Dessa fem år är med sitt oregelbundna och påfrestande bohemliv hans mest hektiska tid. I hans konstnärliga utveckling betecknar de den stora Sturm- und Drangperioden. De nya krafter, som han känt växa inom sig i Stenungsöns för hans konst fruktbara klimat, satsade han nu utan hämningar på ett måleri, där han hänsynslöst pressar färgen på dess yttersta uttrycksmöjligheter.

Under dessa gbgsår sökte sig I alltmera ner till det elementära. Motiven standardiseras och koncentreras alltmer till det han mest älskade i tillvaron: kvinnan, blomman, landskapet. Men i hur stora serier dessa motiv än produceras, upprepar den ena bilden aldrig den andra. De är variationer på ett tema, och det som varierar är färgen.

Men även i färgen söker sig I under denna period till det elementära. Samtidigt som han genom att ansätta de rena tubfärgerna direkt på duken stegrar den enskilda färgtonens intensitet till det yttersta, bygger han alltmera medvetet upp kompositionen på de fyra grundfärgerna. I de första gbgsårens måleri, där den stora kompositionen Trappan intar en central plats, glider liksom i Stenungsötidens de olika färgtonerna mjukt in i varandra, men småningom samlas de i hela, intensivt lysande färgytor, och avvägningen av dessa blir målningens väsentliga problem. Efter att ha varit poetiskt utsökta blir hans blomstermålningar hett prunkande. Kulmen av denna utveckling betecknar det stora älvlandskapet, där I för sista gången gestaltat minnesbilden av sin barndoms sommarlandskap från Hjärtum i en färggnistrande jätteduk, uppdelad i nästan likformiga fält av blått, rött, gult och grönt. Det schematiska, som trots den monumentala hållningen vidlåder detta nästan in absurdum drivna färgexperiment, är övervunnet i ett annat av periodens huvudverk, Duvorna, där I av utsikten från sitt ateljéfönster över Gbgs hamn skapat en av sina största och skönaste färgdikter. Där är färgbalansen en annan och subtilare. Det blåa har övertagit huvudrollen, men det får sin glöd av de brinnande röda rosorna i vasen, sitt djup av de vita duvorna på fönsterblecket och sin renhet av de gulgröna tonerna i husfasaden.

I:s utveckling mot en alltmer intensiv färgbehandling har sin förutsättning i en samtidigt stegrad livskänsla. Men elden förtär honom själv. Färgerna blir hetsigare, det brandgula och det flamröda tar överhanden, det gröna får en hård metallisk klang och i den glödande solnedgångsbilden Gul himmel är det bara solen som lyser blekt blå över en brinnande jord. Det är en omkastning inte bara i färgskalan utan också i känsloläget. I Duvorna lyste längtans havsblå horisont, i Gul himmel flämtar allt under lidelsens heta ökenvind, ur Man med aspidistrar stirrar den askgrå förtvivlan. Men den kläder sig också i andra former. I den djupa depressionsstämning som biktar sig i denna bild griper I på nytt till de religiösa motiven. Men nu blir de ett uttryck för hans djupaste ångeststämningar och samma uppgift får färgen, som i Korsfästelsen har något av en blodsprängd varböld. Under de sista gbgsåren sker dock en nerdämpning av färgerna. Mästerverket från denna period, den stora målningen Kupén, visar framåt mot den kommande franska perioden.

I hade länge längtat ut, och på försommaren 1937 fick han äntligen möjlighet att resa till Frankrike, där han efter en kort Parisvistelse slog sig ner i den lilla staden S:t Georges de Didonne vid atlantkusten, inte långt från Bordeaux. Denna franska period blev kort, bara två år, men i hans måleri betecknar den en nyorientering. Det direkta naturstudiet blev på nytt en huvudkälla för hans konst, och jordfärgerna fick åter en plats på hans palett. Utan att förlora sitt intresse för den rena färgen blir han valörmålare med en ny känsla för föremålens egen stoffverkan. Otvivelaktigt har han i detta nya måleri tagit intryck inte bara av det franska landskapets atmosfär utan också av de franska impressionisterna. Liksom dessa gör han experiment med optiska färgblandningar, tydligast i sådana målningar som den stora trädgårdsinteriören från S:t Georges och den bild från Luxembourg-trädgården, som blev hans sista.

Den franska perioden verkar i många avseenden som en ny förberedelsetid i I:s produktion. Det är lönlöst att fråga sig, vart den skulle ha lett. Då han dog var han ännu en ung man. Men han hade brunnit och förbrunnit i sin konst.

I är repr bl a i NM, Gbgs konstmus, Malmö mus o Gävle mus. Minnesutställn i FrKA 1946.

Författare

Gotthard Johansson



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter

 

Tryckta arbeten

 

Källor och litteratur

Källor o litt: S Anjou, I I (Gbgs-koloris-terna, 1948); G Johansson, Dikta i färg (i Kritik 1941); dens, Diktare i färg (inledn till kat över I I-utställn i FrKA 1946); SKL o där anf litt; A Stubelius, I I (1954).



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Ivan Ivarson, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/11999, Svenskt biografiskt lexikon (art av Gotthard Johansson), hämtad 2019-05-22.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:11999
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Ivan Ivarson, urn:sbl:11999, Svenskt biografiskt lexikon (art av Gotthard Johansson), hämtad 2019-05-22.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se