K Arvid Johansson

Född:1870-09-17 – By församling (W-län), Dalarnas län
Död:1934-06-23 – Danderyds församling, Stockholms län

Metallurg


Band 20 (1973-1975), sida 246.

Meriter

Johansson, Karl Arvid, f 17 sept 1870 i By, Kopp, d 23 juni 1934 i Danderyd, Sth. Föräldrar: bergsmannen o häradsdomaren Anders J o Margareta (Greta) Larsdtr. Mogenhetsex i Falun 8 juni 89, elev vid KTH 14 sept 89, avgångsex som bergsing 31 okt 93, assistent i bergskemi vid KTH 93—95, förest för metallurgiska avd vid Sandvikens jernverks ab 96—18, led av malmkommissionen 13, prof i hyttmekanik samt järnets bearbetn o behandl vid KTH 25 jan 18 - 28, led av komm för ny gruvlagstiftn nov 20-—juni 23, ordf i styr för Metallografiska inst i Sthlm 26—34, chef för Jernkontorets tekn byrå o huvudred för JKA 28—34, övering vid Jernkontoret 1 aug 30—34, led av komm ang de statliga malmtillgångarnas tillgodogörande från 10 aug 32. — LIVA 19.

G 20 jan 05 i Högbo, Gävl (nu Sandviken), m Emmy Henrietta Göransson, f 1 aug 76 där, d 23 aug 59 i Danderyd, dtr till bruksäg Anders Henrik G o Emma Maria Sebardt.

Biografi

Som pojke följde Arvid J sin far till hyttan och smedjan och vistades gärna i det närbelägna Horndals järnverk. Där skaffade han sig också som ung student praktik för inträde på KTH, varifrån han 1893 som primus utexaminerades som bergsingenjör. Föreståndaren för Bergshögskolan, prof Johan Wiborgh, behöll honom därefter som assistent för omfattande undersökningar om olika järnmalmers reducerbarhet. Jernkontorets framstående metallurg, fil dr Henrik Tholander, antog honom 1895 som ritare i sin konsulterande verksamhet åt bruken, varunder han tjänstgjorde som konstruktör vid Hofors bruk. Hans ritningar var alltid omsorgsfullt utförda och genomtänkta i minsta detalj.

Sommaren 1896 uppförde J under Tho-landers ledning en martinugn vid Sandvikens jernverk, vars grundare, Göran Fredrik Göransson (bd 17) gjort bessemermetoden praktiskt användbar. Utvecklingen hade emellertid gått därhän, att martinmetoden såsom ekonomiskt fördelaktigare börjat överflygla bessemerstålframställningen, trots detta ståls utmärkta egenskaper. J engagerades av Göransson som chef för metallurgiska avdelningen och hade att efterhand genomföra järnverkets övergång till övervägande martinståltillverkning enligt den basiska metoden. Konstruktionsarbetet utfördes av J. Han konstruerade även två vattengaseldade martinugnar, en brikettugn, en masugn samt glödgningsugnar för kullagerstål i form av rör — en ny produkt (1908). Samtidigt ledde han dessa tillverkningar, och framställningen av stålgöt tredubblades under hans tid. När han 1918 kallades till prof vid KTH och därvid avgick efter 22 års tjänst, hade Sandviken befäst sin ställning som ett av landets förnämsta och största järn- och stålverk med 2 550 arbetare och med en årsomsättning på 39,4 milj kr. Vid avflyttningen gjorde J och hans hustru en donation till förmån för metallurgiska avdelningens trotjänare.

J:s professur gällde hyttmekanik samt järnets bearbetning och behandling, vilket låg utanför hans egentliga fack och intresse. Hans framställning, som alltid var grundligt korrekt, blev därför stundom utan inlevelse — men när han kom in på metallurgin, fångade han omedelbart elevernas intresse. I högskolans nybyggnad vid Valhallavägen inredde och utrustade J — så långt medel kunde anskaffas — Bergshögskolans laboratorium, som han sedan förestod. 1923 började han, assisterad av den unge bergsingenjören Rutger v Seth, det första större forskningsarbetet där som gällde stålets ytavkolning, ett problem, som J sedan länge iakttagit. 1926 höll han föredrag därom vid Iron & SteeFs möte i Sthlm. Hans slutledningar låg sedan till grund för många blank-glödgningsförfaranden i olika länder.

1928 lämnade J sin professur för att leda Jernkontorets tekniska forskningsverksamhet såsom chef för dess nyinrättade tekniska byrå och från 1 aug 1930 som överingenjör. Han stod därvid i intim kontakt med aktuella problem och följde bl a uppmärksamt frågan om järnsvampens användning vid stålsmältning i högfrekvensugn och senare i lågfrekvent virvelströmsugn. Han påverkade själv dessa processers utveckling och arbetade för deras införande vid stålverken. På hans förslag påbörjades även standardisering av hållfasthetsbestämmelser för järn och stål, vilka dock ej hann fullföljas före hans död. J anlitades som expert i flera statliga utredningar. Han deltog också verksamt i organisationen av Filipstads bergsskola 1930, då bergsskolan i Falun nedlades. Han var huvudredaktör för Jernkontorets annaler, som han gav en tekniskt-vetenskaplig inriktning med kontinuerlig redovisning av väsentliga framsteg inom sv järnhantering, och var initiativtagare till JK:s bergshistoriska skriftserie. Han var själv flitig skriftställare, och hans förnämsta uppsats torde vara den gedigna översikten Den sv sura bessemerprocessen (1931).

J tillhörde också IVA från stiftandet och bevakade särskilt, att bergsvetenskapliga sektionen fick skälig del av akademins forskningsanslag. Han deltog även med intresse i IVA:s bränsletekniska kommitté. När han 1934 av hälsoskäl avgick från Jernkontoret, tilldelades han dess Rinmanme-dalj för sina betydelsefulla insatser inom sv järnhantering. Man kan beklaga, att J aldrig hann sammanfatta sina erfarenheter i en lärobok i metallurgi, som han samlat materialet till och tänkte färdigställa efter sin avgång.

Författare

Rune Kjellander



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter

J:s boksamling om c:a 30 hyllmeter, huvudsakligen bergsteknisk litt, överlämnades efter hans död till Tekn mus i Sthlm.

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten; Se L Yngström, Arvid Johanssons tryckta arbeten (JKA, årg 118, [ = N S, årg 89,] 1934, Sthlm (tr Upps), s 490—494).

Källor och litteratur

Källor o litt: Ett sv jernverk. Sandviken o dess utveckl 1862—1937 (1937); E Göransson, A J:s boksaml (Dsedalus 1937); E F Heckscher, Sandvikens hist (dens, Histo-rieuppfattn, 1944); G Indebetou, Bergshögskolans elever (1919); G Lagerström o H Erickson, Fullm i Jernkontoret 1747—1947 (1947); C Larsson i By, En dalasn:s hist, 1 (2 uppl, 1968), s 218; T Quennerstedt, A J (Dödsrunor utg av S:te Örjens gille, 8, 1935); SMoK; SvTeknF; L Yngström, A J (JKA 1934, s 475—494). — Nekrrer i dagspressen.

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
K Arvid Johansson, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/12129, Svenskt biografiskt lexikon (art av Rune Kjellander), hämtad 2020-04-05.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:12129
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
K Arvid Johansson, urn:sbl:12129, Svenskt biografiskt lexikon (art av Rune Kjellander), hämtad 2020-04-05.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se