Meriter

Johansson, Ivar Arnold, f 20 nov 1889 i Stråtjära, Skog, Gävl, d 7 dec 1963 i Sthlm, Hedv El. Föräldrar: poststationsföreståndaren Per Olof J o Laura Constantia Anna Lovisa Bogström. Studentex vid Palmgrenska samskolan, Sthlm, vt 10, inskr vid StH ht 10, tjänsteman vid fattigvårdsstyr 12—13, textred vid Skandinavisk filmcentral 16, vid Biografernas filmdepot, Fribergs filmbyrå o Universal Films sthlmskontor, vid Fox Film 24, filmförf från 25, regiassistent hos John W Brunius 25—28, filmregissör från 29.

G 13 nov 43 i Sthlm, Ad Fredr, m fotografen o TV-producenten Birgitta Elisabet Maria Pramm, f 1 dec 24 i Karlstad, dtr till fotografen Petrus P o Ellen Alfhild Karolina Lönnquist.

Biografi

Ivar J ägde en journalistisk begåvning, som tidigt yttrade sig i free lance-arbeten för olika publikationer och som från medarbetarskap i tidskriften Filmvärlden (1919) förde till täta kontakter med större delen av den sv filmbranschen. Han blev en uppskattad och eftersökt textförfattare till utländska stumfilmer. Longörfyllda och för sv publik svårförståeliga filmer klipptes av J ner till ett mer attraktivt koncentrat och försågs med underhållande, slagkraftiga texter. J:s redigering av Erich v Stroheims storfilm Dåraktiga kvinnor (Foolish Wives, 1922) ansågs av Universal Film så förtjänstfull att bolagets londonkontor tog den till modell för samtliga exportkopior av denna film.

J:s blick för det filmiskt verkningsfulla ledde till beställningsarbeten även av sv producenter. Regissör John W Brunius i Herman Raschs bolag Historisk film föreslog J att skriva ett filmscenario på andra delen av Karl XII, till vilken Hjalmar Bergman författat manuskriptet. J:s medverkan i Karl Xll-filmen upptogs onådigt av Hjalmar Bergman, men andra delen fick bättre recensioner än den första. Då Karin Swanström regisserade den första filmversionen av Hjalmar Bergmans roman Flickan i frack (1926), svarade J ensam för manuskriptet. Brunius, som efter publikframgången med Karl XII fortsatte att spela in filmer på historiska motiv, stödde sig på manuskript av J både beträffande Fänrik Ståls sägner, 1—2 (1926) och Gustaf Wasa, 1—2 (1928).

Sv film hade under 1920-talet allt mer förflackats i sitt sökande efter internationellt gångbara ämnen. Glättade komedier i mondänt kontinentala miljöer favoriserades. Allt oftare företogs inspelningarna i samproduktion med utländska — vanligen tyska — bolag. Det var karakteristiskt för J, att han till sin regidebut valde ett stoff med anknytning till Victor Sjöströms allmogefilmer. Medvetet sökte han i Rågens rike, en filmatisering av Jarl Hemmers versepos, förnya en filmgenre med rötter i nordisk litteratur. Rågens rike, en av de sista betydande stumfilmerna, som i sjöströmtraditionens anda fick urpremiär på Röda kvarn i Sthlm annandagen 1929, hälsades av kritiken med entusiasm och berömdes som en osedvanligt kraftfull och originellt berättad film. I denna förenade J i sitt bildskapande en från amerikansk film inhämtad förmåga till dramatisk koncentration med den klassiska sv filmens lyriska känsla för människor i jordnära kontakt med naturen. Men framför allt lyckades han att i sin debut skapa ett filmverk, som helt var fyllt av hans eget starka och obändiga temperament och som därför framstod i desto kraftfullare relief mot den samtida anemiska och utslätade filmrepertoaren.

Det virila anslaget i debutfilmen skulle, om än med mycket växlande framgång, ge sin färgklang åt större delen av J:s kommande produktion. J, som var av gammal hälsingesläkt och hela sitt liv behöll släktgården i Stråtjära, hade en direkt erfarenhet av allmogens levnadsvillkor. Med sitt utpräglade sinne för det äkta och kärnfulla sökte han så långt han förmådde i sina folklivsskildringar undvika intrycket av "teaterbönder". Helst framställde han i en inramning av storslagna naturscenerier det nackstyva och sega allmogefolk som han var så i grunden förtrogen med, "ett trögt folk fullt av hetsigheter". Karakteristiska för J:s egenart blev särskilt Hälsingar (1933), Albert Engström-filmen Storm över skären (1938), Skogen är vår arvedel (1944) och Lång-Lasse i Delsbo (1949), de två sistnämnda hans kanske mest betydande filmer efter debuten.

J:s känsla för en äkta vardagston kom även till uttryck i filmer förankrade i mer nutidspräglade motiv och med inslag av social problematik, t ex Uppsagd (1934), Tänk om jag gifter mig med prästen (1941) och Gula kliniken (1942).

Av ekonomiska skäl måste J ofta ägna sin tid åt sådana manuskript, som gav föga utrymme åt hans egenart. J skrev nästan alltid själv manuskripten till sina filmer; därigenom kunde även de obetydligaste lustspel ofta få en touche av hans vresigt robusta men ändå ömsinta humor. Med sina stora litterära och bibliofila intressen var det de litterärt lödiga uppslagen, alltför få i hans produktion, som han ägnade mest omsorg. Karlfeldts diktböcker följde honom på alla hans inspelningar — en ständig styrkekälla. Ett sent exempel på hans lojala förhållningssätt till ett litterärt underlag var den omsorgsfulla sekelskiftesskildringen i När syrenerna blomma (1952) efter Harald Beijers roman Johannes och Trubbnos.

J var en auktoritativ men lugn och förstående instruktör, som fick en stor vänkrets bland skådespelarna. Många sedermera berömda filmstjärnor gjorde sina lärospån i J:s filmer — Ingrid Bergman i Bränningar (1935), hennes första filmroll, och Viveca Lindfors i genombrottsfilmen Tänk om jag gifter mig med prästen. J blev med åren en känd sthlms-profil, soignerad, vithårig, ofta synlig vid film- och teaterpremiärer, gärna sarkastisk i repliken men alltid med en försonande, humoristisk glimt i ögat. I sin hustru hade J en oskiljaktig medarbetare på inspelningarna, där hon var hans stillbildsfotograf. J:s sista film, Såg du det landet.. . (1964), en dokumentärfilm i färg om Hälsingland, klipptes och färdigställdes av henne.

Författare

Rune Waldekranz

Arkivuppgifter

Memoarmanuskr med skildr av J:s barndoms- o ungdomstid hos fru Birgitta Pramm-Johansson, Sthlm. Ett 30-tal av J:s filmma-nuskr i Sv filminst, Sthlm.

Tryckta arbeten

Tryckt arbete: Havets arbetare. Ett franskt filmverk av stora mått [sign] (Filmvärlden, årg 1, 1919, nr 10/11, s 17, 20).

Källor och litteratur

Källor o litt: Klippsaml:ar i Sv filminst:s bibliotek, Sthlm.

I J 70 år (SvD 19 nov 1959); Sv biograf- o filmfolk (1940); Sv konstnärer (1943); S Winquist, Förf till sv långfilmer samt sv TV-teater (1969; med förteckn över J:s filmma-nuskr). — Nekr:er i dagspressen.

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Ivar A Johansson, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/12146, Svenskt biografiskt lexikon (art av Rune Waldekranz), hämtad 2024-04-26.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:12146
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Ivar A Johansson, urn:sbl:12146, Svenskt biografiskt lexikon (art av Rune Waldekranz), hämtad 2024-04-26.