Meriter

Johansson, Johan Albin, f 1 mars 1879 i Lund, d 6 maj 1951 där. Föräldrar: bageriidkaren Carl J o Helena (Elena) Åkesdtr (Dahlman). Gesällbrev som dekorationsmålare i Lund 97, studieresa till Tyskland 99, vid Kunstgewerbeschule i Strassburg 01— 03, resa till Paris 03, anst som dekorationsmålare o självständig dekoratör i Frankfurt a M o Leipzig, studier vid Akademie der Künste i Dresden ht 06—10, bosatt i Lund från 14, studieresa till Italien 20—22, ledare av gruppen De tolv 24—34, v ordf i Skånes konstfören 28—39, medlem av gruppen Färg och form från 34, led av Statens konstråd från 37. — LFrKA 32.

G 1) 30 okt 09 (—17) i Dresden m Amanda Elise Rehse, f 30 jan 1874 i Königsberg; 2) 18 maj 18 i Staffanstorp, enl vb för Lund, m Gerda Engela Rydberg, f 25 mars 91 i Lund, dtr till prof Johannes Robert R o Lydia Eleonora Mathilda Carlsson.

Biografi

Tillsammans med tre systrar växte Johan J upp i Lund, vid den tiden en idyllisk småstad, där det borgerliga skiktet levde sitt liv skilt från det akademiska men båda med rottrådar förgrenade ut i den omgivande landsbygden. J:s föräldrar, som bägge härstammade från skånska bönder och hemmansägare, hade eget hus i staden, där de gemensamt drev en bagerirörelse; efter mannens död gjorde hustrun det ensam. Föräldrarna, som J var varmt fästad vid, önskade att han skulle fortsätta sin skolgång vid läroverket, men den förhoppningen väckte ingen entusiasm hos honom. I stället blev han 15 år gammal lärling hos en målarmästare Almström. Under fyra år rev han färg, plankströk, marmorerade och utförde tom enklare dekorationer. På Tekniska aftonskolan vidareutvecklade han sina redan i folkskolan uppenbarade teckningsanlag under ledning av Fredrik Krebs och lärde modellering för den fine konsthantverkaren och illustratören Jöns Mårtensson. Hösten 1897 var J färdig med lärlingstiden, fick gesällbrev och silvermedalj samt gick i tjänst hos Svante Thulin, Lundadomens utsmyckare och ett stort namn inom dekorationsmåleriet. Här stannade J ungefär ett år, varefter han gav sig ut på sin stora läro- och bildningsresa hösten 1899, sedan Lunds fabriks-och hantverksförening gett honom Olof Lundbergs 3-åriga studie- och resestipendium.

Med korta avbrott för sommarbesök i hembygden samt militärtjänst varade denna resa ända till första världskrigets utbrott, då J tvingades återvända hem. Resans första mål var Berlin, där han stannade några månader. Allt vad världsstaden hade att erbjuda av nya, stimulerande upplevelser insöp han begärligt och vitalt med alla sinnen och ett nyväckt konstmedvetande. Vinterhalvåret tillbragte J i Miinchen. Han besökte flitigt stadens museer, gick på en skola för dekorationsmåleri, drygade ut reskassan genom att tidvis arbeta som dekoratör och stiftade intressanta bekantskaper. Under sommaren fotvandrade han i Schweiz med en svensk vän. Hösten 1900 följde han en kurs för blivande konsthantverkare i Karlsruhe, innan han fortsatte till Strassburg, där han upplevde två för sin personliga utveckling synnerligen betydelsefulla år. 1901—03 var han under fyra terminer elev hos prof Anton Seder vid Strassburger Kunstgewerbeschule, en tid han själv ansåg bortkastad vad undervisningen angick men i andra hänseenden var det en lycklig period. I den vackra, levnadsglada staden kom han in i en krets av begåvade konstnärer och konststuderande som revolterade mot den tyska akademistilen. Man hade bildat en diskussionsförening, Verein der Idealen, och J var dess ordf sin sista termin vid skolan. Det blev allt klarare för honom, vad han ville ägna sig åt, i synnerhet som han rönte uppmuntran av Seder i sina försök som målare. Men då han vände sig till arkitekten Ferdinand Boberg och P A Norstedt & Söners förlag i förhoppning om att få några ornamentala kompositionsförslag publicerade rönte han ingen framgång; de var dock tillräckligt lödiga att senare utges av tyska konsttidskrifter. Under den tid han därefter arbetade både som anställd dekorationstecknare och som fri dekoratör i Frankfurt a M och i Leipzig, insåg han att han måste välja mellan sådan verksamhet och det egentliga måleriet.

Hösten 1906 tog J ett avgörande steg, då han skrev in sig vid konstakademien i Dresden, där en nyinrättad ateljé för monumentalmåleri under ledning av Otto Gussman lockade honom. Men det skulle varken bli av Gussman eller den torrt akademiske läraren i teckning Richard Müller eller av ateljéläraren, den begåvade impressionisten Gotthard Kuehl, som J under fyra lyckliga dresdenår inhämtade de väsentliga lärdomarna. Enligt vad han själv omvittnat lärde han sig mest "i umgänget med goda kamrater, som genom allvar i arbetet stimulerade till arbete". Dessa kamrater utgjorde en radikal elit på den moderna konstens barrikader, där snart även J befann sig. Tillsammans besökte de konstsamlingar och gallerier inte bara i Dresden utan även i andra städer. Fransk impressionism omsatt av tyskt temperament lärde man känna genom konstnärer som Corinth, Leibl, Liebermann, Slevogt och Trübner men också genom fransmännen direkt på utställningar anordnade av konsthandlaren Paul Cassirer i Berlin. Det var ett liv sjudande av intellektuell och konstnärlig stimulans i livlig kontakt med tidens litteratur, musik, teater och konst. För J:s del lät inte framgångarna vänta på sig. Efter avslutade akademistudier erhöll han i Dresden inte bara en sk mästare-ateljé med fria modeller och fri uppassning utan hans specielle vän och gynnare, professor Kuehl, som även var direktör för konstakademin, försökte övertala honom att anhålla om tyskt medborgarskap för att kunna tilldelas akademins fina Rompris. Två gånger belönade konstakademin honom med sin lilla guldmedalj, första gången för ett porträtt av målaren Wilhelm Claus (1910), ett utsökt gråstämt valörmåleri, andra gången för den uppseendeväckande skissen till gruppbilden Kamraterna (1912), vilken anhängarna av J:s estetiskt radikala konst önskat utmärka med akademins stora guldmedalj, en propå som väckt häftig diskussion.

Under åren 1910—13 ställde J ut inte bara i Dresden utan även i München, Leipzig, Bremen, Chemnitz, Düsseldorf och Berlin. Inte minst blev utställningen 1913 på Salong Gurlitt i Berlin en vacker framgång. Krigsutbrottet stoppade planerna på att i samarbete med vännen, arkitekten Bender, skapa en revolutionerande monumentalkonst. J hann dock utföra en glasmålning för Benders krematorium i Meran, till vars utsmyckning ytterligare en ur kamratkretsen, skulptören Pils, bidrog.

Redan tidigare, i samband med ett lundaprojekt, hade J uttryckt en önskan att få arbeta med monumentalmåleri, en genre han var såväl skolad i som påfallande begåvad för. I jan 1909 skrev han från Dresden till prof Ewert Wrangel i Lund och anmälde sitt intresse för de planerade, mycket omtalade målningarna i domkyrkan och bifogade en förklarande skiss. Dekoreringen av absiden blev en av landets mest segslitna konstfrågor, sedan ett förslag av Svante Thulin, utarbetat omkring 1894, förkastats. Joakim Skovgaard fick slutligen uppdraget; 1924—27 lades absidmosaiken. Inte minst intressant är emellertid upplysningen i brevet till Wrangel att J så tidigt som 1904 tilllåtits ställa ut en kollektion dekorativa målningar på universitetet, vilket bekräftas av LUÅ 1903—04, där "dekoratören J Johansson" uppräknas bland artister av vilka "exponerats originalverk". Uppgiften att J:s sv debut ägde rum med utställningen 1914 i Lund är alltså en sanning med modifikation.

"Europa kom till Lund", skrev R Hoppe hänsyftande på den senare expositionen (SDS 19 nov 1932). Från 1915 till sin död bodde J i den ateljé, som tidigare innehafts av Anders Trulson, en skånemålare han kände frändskap med. J var dock inte ensam om att företräda de nya idéerna inom konsten. Till honom sällade sig en krets av konstvetare och konstnärer, bland dessa sista Svante Bergh och Emil Olsson, hemtvingade från Paris av krigsutbrottet och alla entusiastiska bildstormare av den traditionalistiska skånekonsten.

J rönte kritikerframgång, medan publiken ställde sig oförstående. Hans utveckling, som man kunde följa den på utställningarna, gick från elevtidens omsorgsfulla, realistiska detaljstudium över i ett mjukt valörmåleri mot en kraftigare betoning av färgen. Bakom ligger den frodiga tyska impressionismen, som efterhand fick vika för ett synsätt J delade med Munch, Cézanne och Gauguin. För att nå högsta uttrycksvärde använder han en antitetisk färgsättning, förenklar bildplanen och ersätter den impressionistiska teckningen med kraftiga, svepande penseldrag. 1917 kan man tala om som hans expressionistiska år. Under krigsåren gjorde J bekantskap med två av Skånes förnämsta konstsamlare och mecenater. Den dansk-svenske affärsmannen Herman Gotthardt (f 1949), som ägde den för en mecenat lika lovvärda som ovanliga egenskapen att våga satsa på ännu inte erkända konstnärer, förhandsköpte J:s hela produktion för 1917, ett inte bara ekonomiskt stöd för en omstridd målare. 1933 ägde Gotthardt 77 målningar av J (Gunne i OoB). Av de 42 oljemålningar, som Malmö museum äger av J ingick 29 i den Gotthardtska samlingen, donerad 1943 till museet. Den andre mecenaten (därtill en nära vän) var Reinhold Edstrand (f 1923), även han affärsman i Malmö. I en intressant brevsvit till denne redogör J för sina upplevelser av de gammalitalienska mästarna under studieresan till Italien dec 1920—febr 1922. "Här slår det en, att man finner målningar [som], vad så väl färg som ljus beträffar, inte stå de nya efter", skriver han från Florens där han börjat kopiera Fra Angelico. I Assisi finner han dock att det är Cimabue, Giotto, Lorenzetti och Simone Martini som skapat "det största i det italienska måleriet." Han återvänder hem över Paris "inte som en hjälte eller mästare, utan som en spak lärjunge som börjat måla på nytt".

Konfrontationen med Italiens formvärld gav en ny inriktning åt J:s måleri ehuru ej omedelbart. Omsorg om linjen, understrykande av silhuetten och läckrare färgskala är nya tendenser, i början litet dogmatiskt understrukna, efter hand mjukare hävdade. Förblivande är däremot bildens arkitektonis- ka stramhet; på motsatsen mellan horisontaler och vertikaler bygger kompositionen; den rika koloriten berikas ytterligare. Formellt och färgmässigt är de intensiva experimentens tid i stort sett förbi. Från och med den retrospektiva utställningen på FrKA 1932, då J slår brett igenom såväl hos publik som kritik, flyter både hans tillvaro och hans produktion in i lugnare fåror.

Vid sin hemkomst från Tyskland 1914 hade J snart blivit den främste bland dem som stod för den moderna konstens genombrott i Skåne. Då "De tolv" slöt sig samman som utställningsgrupp 1924—34, intog han genom sin intellektuella skolning och sitt kunnande självklart en ledarposition. Även sedan yngre krafter ställt sig i främsta linjen för nya ideal, förblev han till sin död en centralgestalt i provinsens konstliv i kraft av sin rakryggade, rättframma och auktoritativa personlighet. En underhandsförfrågan, huruvida han kunde tänka sig att bekläda en professur vid konsthögskolan, avböjde han utan svårighet: han var ovillig att lämna Skåne, saknade helt pedagogiskt intresse och var upptagen av det egna skapandet. Hans inflytande på yngre kolleger blev ändå stort, inte minst genom den generositet varmed han bemötte dem och deras verk.

I J:s hela produktion spåras en enveten vilja till monumentalitet oberoende av dukens storlek. Under olika utvecklingsperioder — de är f ö aldrig avskärmade från varandra — använder han olika medel att nå denna verkan. Han driver upp färgen till våldsam uttryckskraft (Gående flicka, 1917), han stiliserar motivet (Flicka i sol, 1916), gör därav närmast en matematisk konstruktion (Södergatan, 1934) eller tar fram dess inneboende struktur genom att underordna detaljerna helheten och utelämna oväsentligheter (Vår, Kåseberga, 1938). Karakteristiskt för J:s konst är att verkligheten alltid är fullt identifierbar, den löses inte upp för att läggas ut över ytan som enbart dekorativt färgspel, och färgerna, som spänner mellan myllans mörka och rymdens opalskimrande, har i sin lyriska klang förutom en skulptural uppgift även en starkt stämningsbärande. J:s motivkrets är främst landskap, stadsbilder, porträtt och figurkompositioner. Som porträttmålare förenar han god psykologisk blick med utsökt känsla för färgens uttrycksvärde, och även som porträttör arbetar han med förenkling och åtstramning för att understryka det allmänmänskliga. J företog ett flertal studieresor till utlandet, främst till Frankrike, men somrarna ägnade han, med undantag för sporadiska målarbesök i Bohuslän och Halland, åt Skåne. Fri från all hembygdssentimentalitet och nationalromantik bekänner han i en poetisk kolorit sin starka kärlek till detta landskap av himmel, hav och jord, som för hans del Kullen avgränsar i norr och kåsebergatrakten omsluter i söder. Ofta återkommer han till samma motiv med olika lösningar på de måleriska problemen. En intressant svit är raden av självporträtt, alléer med spelet av ljus och skugga eller strandbilderna med rytmiskt insatta figurer. Redan hans första, bevarade oljemålning, Fönstret, Schlesien (1906), behandlar ett ljusproblem, som senare ofta skulle upptaga honom: i förgrunden en mörkare interiör med utblick mot en ljusfylld friluftsfond såsom t ex i Interiör (1918), Mulen midsommar (1928), Fönstret (1930), På balkongen (1930) och Interiör (1938). Det sista decenniet av sitt liv visade J en märklig förnyelse i en rad fräscha färgkritsteckningar och pasteller utförda i ateljén efter hastigt nedkastade skisser inför motivet. J har jämställts i betydelse med Gustaf Rydberg, C Fr Hill och Anders Trulson i sydsv måleri. Kritikern Gotthard Johansson såg i honom inte bara det moderna skånemåleriets ledande gestalt utan även en av våra främsta nutida målare över huvud taget.

Författare

Margareta Donnér

Arkivuppgifter

Verk av J återfinns främst i Malmö mus o f ö bl a i Edstrandska stiftelsen, Malmö, LU, LU:s konstmus o Arkiv för dekorativ konst, NM, Fören för Nutida konsts samhar, prins Eugens Waldemarsudde, Gbgs konstmus, Helsingborgs mus, Norrköpings mus, Tomelilla köpings konstsaml, Västerås konstfören:s konstgalleri, Ystads konstmus, Östergötlands mus i Linköping o Nasjonalgalleriet i Oslo. — Brev från J i LUB.

Tryckta arbeten

Tryckt arbete: [Självbiografisk skiss] (Nutida svenskt måleri, d 2, Sthlm 1936, 4:o, s 243; 2. uppl 1940; 3. uppl 1948—50, s 162).

Källor och litteratur

Källor o litt: E Fischer, Nutida skånskt måleri (1946); G-G Forsberg, katalogföretal till minnesutställn över J i Norrköpings mus 1952; C Gunne, J J (OoB 1933); H Hede-mann-Gade, art:ar om J i SDS 11 april 1935 (även tr i dens, Från Skovgaard till Martin Emond, 1944) o 6—7 juli 1953; dens, Ur Skånes konstliv (Skånes konstfören:s publ, 8, 1939); dens, Skånsk konstrevy 1939—1944 (ibid, 10, 1945); R Hoppe, katalogföretal till Den frie Udstilling i Khvn 1930 o till minnesutställn över J i FrKA 1956; dens, art om J i SDS 19 nov 1932 (även förkortad i dens, Från Pilo till X:et, 1954); dens, J J (1940; rev uppl 1953); E Johanson-Thor, J J (Konstrevy 1936); R Josephson, katalogföretal till minnesutställn över J i Lund 1952; dens, Minnet av J J (SvD 25 okt 1952); dens, Strimmor av liv (1967); S Karling, minnesruna över J (Meddel från FrKA 1951); H Kjellin, art i Lunds dagbl 7 dec 1920; T Palmer, Konst i Skåne 1904—1954 (Skånes konstfören:s jubileumspubl, 18, 1954); K Romare, katalogföretal till minnesutställn över J i Malmö mus 1953; H Schiller, J J (SDS 4 okt 1936, även tr i dens, Sv konstnärer, 1936); R Söderberg, Den sv konsten .under 1900-talet (1955); G Åkerlund, biogr över J i SKL. — Nekrier i dagspressen.

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Johan A Johansson, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/12152, Svenskt biografiskt lexikon (art av Margareta Donnér), hämtad 2024-04-23.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:12152
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Johan A Johansson, urn:sbl:12152, Svenskt biografiskt lexikon (art av Margareta Donnér), hämtad 2024-04-23.