Meriter

Jonsson, Jonas, f 23 sept 1875 i Höjen, Rengsjö, Gävl, d 1 juli 1947 i Sthlm, Bromma. Föräldrar: hemmansäg Jon J o Martha Andersdtr. Elev vid Chalmers tekn inst 96 —98, vid Bergsskolan i Filipstad 98—99, ritare vid Bofors kanonverkstäder, konstruktör vid H Tholanders konstruktionsbyrå, Sthlm, o vid Metallurgiska ab, Sthlm, samt ing vid Ala & Ljusne kolugnar 99—05, disponent o ing vid Fagerviks sågverk o kolugnar, Vnl, 05—09, disponent o tekn chef vid ab Träkol, Vansbro, Kopp, 09—29, en av stiftarna av ab Sv konstsilke, Borås, 18, studieresa till USA 21, ledare för cellull-tillverkn vid ab Nord silkecellulosa, Norrköping, 30—40, kolugnsexpert hos Statens bränslekommission från 40.

G 9 maj 03 i Karlskoga m Elin Oterdahl, f 28 aug 77 där, d 27 maj 33 i Sthlm, Engelbr, dtr till bergsmannen Otto O o Lovisa Olsdtr.

Biografi

J var en stor praktisk naturbegåvning. Redan under pojkåren började han experimentera med den sågspån som låg i stora högar som avfallsprodukt utanför sågverk och snickerifabriker för att undersöka möjligheterna att kunna nyttiggöra detta avfall. Sedan J avslutat sina studier vid Chalmers i Gbg (lägre kursen) och Bergsskolan i Filipstad, hade han 1899—1905 flera anställningar som ritare och konstruktör. 1905 fick han uppdraget att bygga den stora kol-ugnsanläggningen vid Fagerviksverken. 1909 blev han disponent för ab Träkol i Vansbro, där han verkade som kolugnskonstruktör, teknisk chef, disponent och ledare för sågverk, snickerifabrik och kraftverk till 1929.

Under en studieresa 1921 till USA som kommerskollegii stipendiat fick J många intryck, som han efter hemkomsten omsatte i praktiken. Bl a fick han tillfälle att bese uppförandet av fabriksgjorda bostäder och kom samtidigt i kontakt med den allmänna uppfattningen om dessa genom besök i fabriksstäderna Detroit och Battle Creek samt i New Yorks förstäder och egnahemsområden vid Chicago och Philadelphia. Omedelbart efter återkomsten från USA satte J igång med fabrikation av monteringsfärdiga hus, de riksbekanta Vansbrohusen, som sedan fick många efterföljare i Sverige. Redan 1918 hade J i sitt privata laboratorium löst de viktigaste tillverkningsprocesserna vid framställningen av konstsilke och var färdig att praktiskt pröva dem. Han blev s å styrelseledamot i det nygrundade ab Sv konstsilke i Borås, en rörelse som sedan utvecklat sig till en storindustri. På detta område liksom ifråga om de monteringsfärdiga trähusen var J en av förgrundsmännen i Sverige.

Inom modern skogsvård är fröklängning, dvs att med hjälp av ånga och varm luft få frön i barrträdens kottar att lossna relativt fort och samtidigt, av stor betydelse. Med uppdrag från domänverket och från ett flertal skogsvårdsstyrelser i landet nybyggde eller förbättrade J efter egna metoder många fröklängningsanstalter. Han fick också i uppdrag att uppföra liknande anläggningar i Danmark, Norge och Amerika.

Ännu en epokgörande uppfinning utexperimenterades i J:s laboratorium, nämligen en träfiberplatta som J fick patent på 1932 och som under namnen "Jonit" och "Fibrex" började tillverkas fabriksmässigt vid släktgården Höjen i Rengsjö. Plattorna framställdes genom en defibreringsmetod, där avfallsflisen maldes med specialkonstruerade kvarnstenar av järn till skillnad mot amerikanen Masons tidigare utexperimenterade metod, där spån och träflis sprängdes under ångtryck. Den i Sverige nu vanligaste defibreringstekniken har utvecklats av en av Masons tidigare medarbetare dr Arne Asplund.

J:s aktivt produktiva inriktning gav honom inte någon ro. 1929 flyttade han till Sthlm och startade där ett konstsilkeväveri under namnet ab Silkemanufaktur med dam-manufakturer som specialitet. Redan följande år var han inne på tillverkning av nya cellulosaprodukter och blev chef för det av KF ägda ab Nordisk silkecellulosa, Norrköping. Av acetylerad cellulosa tillverkades folier av cellofanliknande typ, som snart fick stor praktisk användning. Diafanet, som denna produkt kallas, användes som emballage, skyltfönsterskydd och som mjukt glas i växthus och dylikt. Diafanet gav också uppslag till ett värdefullt isoleringsmaterial, Isoflex, som blev en betydande världsartikel. Det är också J:s uppslag att av diafanet tillverka konstgjorda korvskinn samt olika slag av cellulosalacker. J uppfann också en ny grammofonskiva, som i kvalitet var överlägsen andra i handeln förekommande och fick stor användning bl a i Radiotjänsts ljudupptagningar.

J:s "tekniska fantasi" har sträckt sig långt utöver cellulosaindustrin. Han fick patent på ett tjugotal uppfinningar, som kom i praktiskt bruk. 1927 konstruerade han en ny godsvagnstyp med fällbart tak — "Jonsson-vagnen" — vilken patenterats i ett flertal länder och kommit till användning utom i Sverige även i Belgien, England och några afrikanska stater. Förutom insatserna i kolugnsindustrin har han gjort en del uppmärksammade nykonstruktioner och uppfinningar beträffande utvinning av olja ur skiffer. Kort före sin bortgång hade J i samarbete med en linodlare konstruerat en linberedningsmaskin, som visat sig vara betydligt överlägsen tidigare maskiner av utländskt ursprung.

Genom sina tekniska kunskaper, sin vitalitet och arbetsglädje fick J under årens lopp många betydande uppdrag. Han var styrelseledamot i Sv järnbrukens träkolsförening, satt med i Sv trädestillationsverkens arbetsutskott, var ledamot i Gävle handelskammare och hade ett flertal kommunala förtroendeuppdrag i Väster-Dalarna. Vid Statens bränslekommission var han anställd som kolugnsexpert, och ett flertal anläggningar gjordes efter hans ritningar — också i Norge och Finland. Han var konsult vid uppförandet av konstsilkefabriker i Karelen och gjorde som teknisk sakkunnig ett flertal resor till Island, Italien, Lettland, Schweiz och Tyskland.

Om betydelsen av J:s verksamhet råder numera ingen tvekan, även om han som pionjär och nyskapare tidvis varit omstridd. Hans riksgagnande insatser gav honom inte motsvarande inkomster. Någon fullfjädrad ekonom när det gällde att exploatera sina uppfinningar var han inte. För fackmännen inom skogsindustrin och cellulosabranschen var han välkänd som en idérik, skicklig och oförskräckt föregångsman för ett bättre utnyttjande av skogens produkter.

Författare

Albert Viksten Erik Wikland

Arkivuppgifter

Tryckta arbeten

Källor och litteratur

Källor o litt: J J:s stipendium 7 maj 1921 å kr 1 700, dnr 2941, kommerskolhs arkiv, RA; handhar ang J J:s beviljade patentan- sökn :ar, K patent- o registreringsverket, Sthlm.

G Indebetou, Bergsskolans i Filipstad elever 1830—1930 (1931); A Viksten, Uppfinnaren av vansbrohuset o sv konstsilke 70 år (Morgon-tidn 16 sept 1945). — Nekr:er i DN o SvD 2 juli 1947.

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Jonas Jonsson, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/12201, Svenskt biografiskt lexikon (art av Albert Viksten Erik Wikland), hämtad 2024-04-18.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:12201
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Jonas Jonsson, urn:sbl:12201, Svenskt biografiskt lexikon (art av Albert Viksten Erik Wikland), hämtad 2024-04-18.