Pehr Kalling

Född:1701 – Jakobs församling, Stockholms län (troligen Jakobs församling)
Död:1795-03-03 – Rinkaby församling (T-län), Örebro län (på Myrö)

Arméofficer, Riksråd, Kabinettskammarherre


Band 20 (1973-1975), sida 589.

Meriter

Kalling, Pehr, f 1701 (Stiernman) eller 1700 (Rinkaby hfl; personalier i Myrö arkiv) trol i Sthlm, Jak (fb saknas), d 3 mars 1795 på Myrö, Rinkaby, ör. Föräldrar: assessorn Pehr K o Margareta Bunge. Page vid hovet 2 dec 10, volontär vid livgardet 12 juni 17, förare där 28 aug 17, sergeant 18 febr 18, fänrik 13 okt 18, i fransk tjänst 34— 38, capitaine réformé där 31 okt 34, löjtn vid sv livgardet 16 aug 37, stabskapten där 7 aug 41, kapten o kompanichef där 31 maj 43, kabinettskammarherre 11 april 44, överstelöjtn vid Upplands reg 5 sept 44, tillika överste o generaladjutant 12 nov 47, överste o chef för Närkes o Värmlands reg 8 mars 48, frih 21 nov 51, generalmajor vid armén 27 aug 57, generallöjtn 1 mars 63, generalmajors lön 7 sept 63, riksråd 5 febr 65—27 maj 69 o 26 aug 71—22 aug 72, greve 15 okt 71.

G 9 juli 49 på Kummelnäs i Boo, Sth, m grev Christina Margareta Eleonora Posse, d 13 juni 25, f 3 juli 12 på Myrö, dtr till översten greve Carl P o grev Christina Margareta Eleonora Lillienstedt.

Biografi

K började sin militära bana vid tämligen unga år. Som fänrik vid livgardet deltog han 27 nov 1718 under Karl XII:s eget befäl i stormningen av skansen Gyldenlöve och skall den 30 nov ha befunnit sig i löpgraven, när dödsskottet föll. Han säges ha varit en av de sista som talade med kungen. Därefter fortsatte han sin tjänstgöring vid livgardet. I mars 1730 fick han tillstånd att vistas utomlands (ans 9 mars 1730 i M 592) och tjänstgjorde flera år i den franska armén. Han deltog därvid bl a i fälttågen vid Rhen och Mosel under polska tronföljdskriget och bevistade belägringarna av fästningarna Kehl, Trarbach och Philipsburg. När hans permission sista gången förlängdes i jan 1737, omtalas han som kapten i överste Appelgrens regemente. S å utnämndes han till löjtnant i livgardet och återvände hem. Han deltog i 1741—43 års ryska krig och steg därefter tämligen raskt i graderna. 1748 blev han chef för Närkes och Värmlands regemente. K:s snabba befordran kan möjligen ha berott på goda förbindelser vid hovet. Han hörde nu till Fredrik I:s intima krets och utnämndes 1744 till kabinettskammarherre. Politiskt räknades K till hattarna och synes ha åtnjutit ett visst förtroende i partiet. Sålunda utsågs han till rådselektor vid riksdagarna 1742—43 och 1746—47. Vid sistnämnda riksdag tillhörde han också sekreta deputationen. Men hans ställning i partiet komplicerades genom att han indrogs i tvisten om Axel Fersens utnämning till generalmajor hösten 1750. Han var bland de överstar, som stödde Adolf Fredrik i dennes opposition mot utnämningen och, enligt Lovisa Ulrikas uttalande i brev till Fredrik den store (23 mars n st 1751), "tjänat med utmärkelse under Karl XII då Fersen ännu ej var född". K närmade sig sålunda det unga hovet och räknades efter tronskiftet till hovpartiet.

Omedelbart efter det misslyckade kuppförsöket i juni 1756 lämnade K liksom hans jämnårige vän och kamrat, översten Samuel Gustaf Stiemeld, huvudstaden. Men båda nämndes i Brahes, Horns och Pukes bekännelser som medverkande i den första av Hård uppgjorda upprorsplanen, som dock aldrig kom att utföras. De kallades därför till förhör inför ständernas kommission och inställde sig 20 juli. I sitt memoarutkast berättar Lovisa Ulrika, att K dessförinnan besökte kungaparet för att taga avsked; han fruktade nu för sitt liv. Förhöret ägde rum först 11 aug, då de huvudanklagade redan avrättats. Någon konfrontation med dem kunde sålunda ej äga rum, och K förnekade all kännedom om upprorsplanen. Han sade sig ej heller i sitt umgänge med Brahe och Horn eller vid sin uppvaktning hos kungaparet ha iakttagit något misstänkt. Förhörsprotokollet justerades 13 aug och K fick tilllåtelse att lämna huvudstaden. Att saken tog denna lyckliga vändning torde ha berott på de ledande hattarnas beslut att begränsa räfsten till de huvudansvariga.

Upplevelserna vid riksdagen blev den avgörande vändpunkten i K:s politiska bana. Under det pommerska kriget, till vilket han såsom generalmajor kommenderades nov 57, tillhörde han de fronderande. Hans yttrande till överbefälhavaren, generalen Hamilton, att han skulle göra sin plikt men inte utmärka sig, väckte förtrytelse, och man övervägde rent av att hemkalla honom, men först vid riksdagens början 1760 återvände han hem som självskrivet ombud för sitt regemente. Han engagerade sig starkt i den s k capitasaken och räknades nu snarast till mössorna men intog ännu knappast en verkligt inflytelserik ställning i partiet.

Det var först vid 1765—66 års riksdag som K framträdde som en av mösspartiets ledare. Han invaldes i SU, uppfördes på förslag till en av de lediga platserna i rådet och utnämndes i febr 1765.

Hösten 1765 fullbordades föreningen mellan hovet och hattpartiet. När Adolf Fredrik 25 nov förlänade Axel Fersen sera-fimerorden, uppfattades detta som den yttre bekräftelsen på försoningen. Som riksråd hade K gjort anspråk på företräde framför Fersen men förblev liksom de övriga nyutnämnda riksråden odekorerad. När K i stället i mars 1766 från kejsarinnan Katarina II mottog den förnämsta ryska orden, S:t Andreas, ledde detta till öppen brytning med kungafamiljen. Adolf Fredrik ville endast tillåta K att bära sin ryska orden på dennas högtidsdag och då under svärdsorden, men mindre sekreta deputationen medgav slutligen i juli 1766, att S:t Andreasorden finge bäras över svärdsorden, sedan full reciprocitet utlovats från rysk sida. Adolf Fredrik fasthöll vid sitt beslut, och K ansågs genom sitt agerande ha visat honom missaktning. Detta ökade oviljan mot mössregimen men främst naturligtvis mot K. Kungafamiljen visade honom öppet sin onåd, och han rönte också prov på allmänhetens ogillande. Situationen blev så småningom ohållbar, och K måste till sist ge vika. I närvaro av riksrådet Friesendorff och hovmarskalken Gyldenstolpe bekände han 29 sept sitt felsteg och lovade kungen under knäfall bot och bättring.

Någon verklig försoning innebar detta naturligtvis ej. K hörde till mösspartiets hänsynslösaste och mest hårdnackade ledare. Under tronavsägelsekrisen i dec 1768 motsatte han sig i det längsta riksdagens sammankallande, och han hörde givetvis till dem som i maj 1769 avlägsnades ur rådet. Återkallad i aug 1771 anförtroddes K överbefälet över huvudstadens trupper, sedan nyheten om upproret i Kristanstad 16 aug 1772 nått de makthavande. Det ankom alltså främst på honom att med maktmedel avvärja den hotande statskuppen. Han lät emellertid övertala sig av en officer vid gardet att beordra, att skarp ammunition skulle utlämnas och att officerskåren skulle samlas i rapportsalen 19 aug på förmiddagen. K underlättade härigenom ofrivilligt Gustav III:s förberedelser. När han själv försökte komma in i rapportsalen för att ta befälet över de samlade officerarna, avvisades han. K fick liksom övriga medlemmar av det gamla rådet avsked 22 aug, dock med bibehållen pension och andra bevis på kunglig nåd. Återstoden av sitt liv tillbringade han på sin egendom Myrö.

Författare

Olof Jägerskiöld



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter

K:s arkiv på Myrö (vissa handhar i foto-statkop dep i LUB av fd förste intendenten greve Sten K). Brev från K på Myrö samt i RA o UUB (bl a till A R Wrangel).

Tryckta arbeten

 

Källor och litteratur

Källor o litt: överstars skriv:er, WR, Brev o handhar, Livgardet 1729—39 (M 592— 593), Kommissionens vid riksdagen 1755—56 prot o handhar, Tilas anteckn:ar från 1765— 66 års riksdag (fotokop), RA; Biografica, KrA.

F A v Fersen, Hist skrifter, 1—3 (1869), 8 (1872); Gustaf III:s o Lovisa Ulrikas brev-växl, ed H Schück, 1 (1919); L Linnarsson, Riksrådens licentiering (1943); Luise Ulrike, Ungedruckte Briefe . . ., ed F Arnheim, 2 (1910); Malmström, 3—6 (1897—1901); Odhner 1 (1885); A A v Stiernman, Matr öfver Swea rikes ridderskap o adel, 1 (1754), s 201; H Stålhane, Gustaf III:s bosättn, brudfärd o biläger (1946); T Säve, Sveriges deltagande i sjuåriga kriget åren 1757—1762 (1915).



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Pehr Kalling, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/12327, Svenskt biografiskt lexikon (art av Olof Jägerskiöld), hämtad 2019-01-19.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:12327
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Pehr Kalling, urn:sbl:12327, Svenskt biografiskt lexikon (art av Olof Jägerskiöld), hämtad 2019-01-19.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se